Blogginlägg från juli, 1997

Niklas Strömstedt konsert

KONSERT
Niklas Strömstedt
Slottsfestivalen/Örebro 30 juli 1997

Premiärkvällen på Slottsfestivalens stora scen pendlade från rockig urladdning med Lolita Pop till ett romantiskt samkväm med Niklas Strömstedt. Nej, riktigt så mesig var Niklas inte musikaliskt och som artist har han betydligt mer ryggrad än det har skymtats i medierna.
   Med Micke Nord på gitarr har Niklas halva inträdesbiljetten till rejäl rockmusik men väljer att gå långsamt fram i den tunga genren. Som hitlåtskrivare är han däremot mycket mer slagkraftig. Melodier som fastnar utan att etsa sig fast. Harmonier som har svårt att lämna hjärnan hur gärna jag än vill.
   Men när han försöker framföra rock blir det i bästa fall pop och när han sjunger pop låter det som schlagers. Men ..Den här stan.. har klara Ted Gärdestad-kvalitéer och countrysvänget i ..Förlorad igen.. är helt OK. Niklas höll en naturlig dialog med publiken, exempelvis var presentationen fyndig om än inte ..Oslagbar.., och det är sannerligen inte vardagsmat i den här branschen.

/ Håkan

Johnny Cash konsert

JOHNNY CASH
Lollipop, Tullinge 25 juli 1997


Aftonbladet 26/7 1997.

/ Håkan

Ännu glöder John Fogerty

Dagens Nyheter 26/7 1997.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/7 1997.

JOHN FOGERTY
Lollipop, Tullinge 25 juli 1997

Vi hade väntat i 26 år och fick vänta ytterligare elva minuter innan John Fogerty steg in på Lollipops stora scen och visade att han inte varken förlorat rösten eller tappat förmågan att än i dag skriva klassiskt utsökta rocklåtar.
   Jag var på Lollipop i fredags och slickade i mig av den mest musikaliskt genomtänkta festivalkväll som jag inte trodde någon skulle kunna skapa. Ens i fantasin.
   Efter Johnny Cashs robusta, grovt utmejslade country kom Staple Singers röststarka soul-gospel-rhythm & blues som sedan följdes av John Fogertys traditionellt svängiga rock'n roll. På några få timmar fick vi rockens historia svart på vitt. De få färgnyanserna blev också kvällens koncept. En helkväll som avslutades på ett nära nog fantastiskt sätt.
   Det blev också en kväll i igenkännandets tecken. Inga krusiduller och inga överraskningar. Det var egentligen bara Fogertys svarta skjorta till sina svarta jeans (inspirerad av Cash några timmar tidigare?) som gav en lätt doft av förvåning.
   Framförallt visade det sig att de nya låtarna, från den mycket framgångsrika "Blue moon swamp", på scen stod sig mycket väl i jämförelse med de gamla klassikerna.
   Visserligen var majoriteten av konsertens 23 låtar hämtade från Creedence Clearwater Revivals nästan osannolikt starka repertoar men ändå var det Fogerty just nu och då som regerade. Som infriade allas förväntningar på en konsert som inte hade något av nostalgins trötta ansikte.

Fogerty var otroligt pigg, sprudlade av liv och entusiasm och hade en energi som en tonåring. Under överinseende av sin fru som satt på vänstra scenkanten under nästan hela konserten. Hon fick se publiken älska hennes man och han besvarade kärleken med glödande rock'n roll.
   Ändå var det rösten, denna till synes odödliga stämma, som främst gav föreställningen dess klassiska förtecken. Under de nära två timmarna på scen var hans röst intakt, kraftfull som en orkan och lika smakfull som utsikten över sjön Gnetaren alldeles bredvid.
   Lika stark, uttrycksfull och glasklar efter det definitiva slutnumret "Travelin' band" som efter inledningen "Born on the bayou". John Fogerty i dag är en man i absolut topptrim. Men Fogerty är inte någon showman eller entertainer som konkurrenterna i den absoluta världstoppen, säg Bruce Springsteen eller Neil Young. Hans mellansnack var snudd på katastrofalt intetsägande.
    Och han hade inte heller möjlighet att ta några oprövade, mindre förutsägbara vägar till den tveklösa succé som sommarens Fogerty-konsert är. För den femte betygstuppen hade det behövts ett Staple Singers i kören till några av de nya låtarna. Eller ytterligare några extralåtar med "Almost Saturday night", "Up around the bend" och den alldeles naturliga slutlåten "Rockin' all over the world" som extra krydda.
    Det hade heller inte skadat om Fogerty mot slutet dämpat sitt gitarrsolo-gnidande och kortat ned några låtar under den senare delen av konserten.
   Men det var en rasande effektiv repertoar han radade upp. När han gjorde scenrepertoaren till ett spännande slalom mellan sololåtar och Creedence-klassiker. Han lyckades göra de två konserttimmarna till en av de musikaliskt mest homogena jag någonsin upplevt.

John Fogertys låtar:
Born on the bayou
Green river
Suzie Q
I put a spell on you
Bring it down to jelly roll
Southern streamline
Who'll stop the rain
Midnight special
A hundred and ten in the shade
Centerfield
Down on the corner
Swamp river days
Hot rod heart
Before you accuse me
Long as I can see the light
The old man down the road
Blueboy
Walking in a hurricane
I heard it through the grapevine
Bad moon rising
Fortunate son

Extralåtar
Proud Mary
Travelin' band


Aftonbladet 26/7 1997.


Expressen 26/7 1997.


Dagens Nyheter 26/7 1997.

/ Håkan

Med musik som solskyddsmedel

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/7 1997.

Sommarens musikval har ett sedvanligt irrationellt mönster, nytt och gammalt om vartannat. Lättsamma hits har sin givna plats, lättrallande refränger likaså men de nostalgiska utflykterna är minst lika viktiga.
   Själv tog jag tillfället i akt att försöka sammanfatta vårens skivutgivning. Vid sidan av semesterkassettbandet fick också några av CD-skivorna från i vår följa med på resan.
   Kanske inte de allra bästa men de jag ville ge en ny chans, fördjupa förhållandet till vissa och sedan slutgiltigt gradera vårens bästa skivor. Ett tips: Hörlurarna fungerar som effektivt solskyddsmedel på öronen.
   Innan semestern hade jag nominerat Ron Sexsmiths "Other songs" till den absoluta topplaceringen. Efter otaliga genomspelningar på den bärbara CD-spelaren vid poolkanten är jag inte riktigt lika säker.
   Sexsmith är en gudabenådad och personlig låtskrivare men faller lite i samma grop som Bruce Springsteen gjorde på sin senaste "The ghost of Tom Joad". Det blir stundtals väldigt dystert, dovt och sorgligt stillastående.
   Fortfarande är dock Sexsmiths andra album ypperlig. För det finns låtar,"At different times", "April after all" och "Strawberry blonde", som aldrig kommer att lämna mitt medvetande.
   Jayhawks "Sound of lies" är ett av vårens stora frågetecken. Och nu tycker jag mig ha kommit till klarhet om den skivans eventuella storhet. Den innehåller väldigt många pärlor, flera guldkantade och personliga låtar, men också några rejäla djupdykningar.

Kanske är det så att avgående Jayhawks-medlemmen Mark Olsons kommande soloskiva i höst kommer att framstå som den perfekta uppföljaren till mästerverket "Tomorrow the green grass".
   Med på semestern var också Nils Eriksons "Albert, tyfonen", denna luftigt arrangerade skiva med innehåll som verkligen svalkar när temperaturen närmar sig 30 grader i skuggan och 50 i den stekheta solen. Och Nils upprepar verkligen bedriften från debuten och gör det så bra och personligt som någon kan begära.
   Luftig som en bris längs Alcudiabukten är också Prefab Sprouts "Andromeda heights". Paddy MacAloons mycket smarta och intelligenta easy listening-pop. Dock hamnar skivan strax utanför de fem listade.
   Dessutom försökte jag ge Sir Paul McCartney och "Flaming pie" en ny och förutsättningslös chans. Påstådda utrop om att det är hans bästa soloskiva ville jag personligen få bekräftade. Men tyvärr.
   Den tillhör samma kategori som Jayhawks, skivorna som är mycket bra men där några låtar faller ur ramen och förstör den så viktiga helheten. Jag menar bluesjammet med Steve Miller, "Used to be bad", en låt som onekligen skrevs samtidigt som den spelades in. Och historiens första låtskrivarsamarbete mellan Paul och Ringo Starr, "Really love you" har samma spontana men uppenbara utfyllnadsprägel.
   Sommaren är också den tid på året då man får chansen att lyssna ifatt. Missade skivor som aldrig nådde fram förrän alldeles för sent.
   Al Andersons "Pay before you pump" (Curb/Hit) är ett sådant underbart undantag som verkligen behöver den uppmärksamhet den förtjänar. Före detta NRBQ-gitarristen är ingen stor sångare men skriver låtar av djupt traditionellt sväng och nu, om inte förr, förstår man varför Rockpile kallades Englands svar på NRBQ. Ty här finns låtar som exempelvis Dave Edmunds med sin gudomliga röst kunde lyfta till evigt liv i rock'n roll-himlen.
   "Hiss-on-U", "Lonely too long", "Hole in my heart" och "Under the hood" är alla präglade av rockmusikens fascinerande och tidlösa ingredienser.

Och att få höra Elvis Costello, Delbert McClinton och Ron Sexsmith köra på en och samma låt, "Bang bang bang" (som för övrigt utmärkt sig på vilken John Fogerty-skiva som helst), är bara en av godbitarna på skivan.
   "No place in history" har Al skrivit tillsammans med John Hiatt och är en riktig husvältare till inledningslåt. Och balladerna "Change is gonna do me good" och "Without you love" har ren Dan Penn-klass.
   Hiatt, ja. Hans nya "Little head" var i mina öron en mindre besvikelse så på semestern tog jag med mig "Stolen moments", en skiva som fallit i glömska mellan mästerverket "Bring the family" och hans fina 90-talsalbum. Och den håller än.
   Här gör Hiatt svängig rock, skinande ballader och akustisk fröjd som kommer leva i mitt medvetande mycket längre än "Little head".
   En annan pärla från gårdagen, "King of America" med Elvis Costello, blev en annan musikalisk höjdpunkt på semestern. Då menar jag återutgivningen på CD som kom häromåret. Som inte bara innehåller en bonusliveskiva, inspelad 1986 på Broadway, utan också alldeles underbara kommentarer från Costello själv om tiden innan skivan, hur låtarna skrevs och inspelningarna gick till. Ovärderlig och intressant läsning vid sidan av genomlyssningen av Costellos mästerverk som jag 1986 utsåg till årets bästa skiva alla kategorier.

Första halvårets bästa skivor

Svenska
1. The Wannadies: Bagsy me.
En otroligt stark popskiva som fick sitt stora erkännande vid konserten på Contan i våras.
2. Millencolin: For monkeys.
Härligt befriande poppunk. I morgon uppträder Örebrokvartetten i Salt Lake City, säger allt!
3. Nils Erikson: Albert, tyfonen.
Går i land med uppgiften att upprepa styrkan från den uppseendeväckande debuten.
4. Rikard Wolff: Stjärnklara nätter.
Han är ingen sångare men skådespelaren har ändå gjort en av vårens bästa svenska skivor.
5. The Bear Quartet: Moby Dick.
De gör alldeles charmerande pop, välskriven med historiska förtecken och arrangerad på bästa sätt.

Utländska
1. U2: Pop.
Inte bara pop, naturligtvis. Däremot synnerligen händelserik musik som kräver sin tid och därmed fortfarande, efter fyra månader, är årets bästa utländska skiva.
2. Ron Sexsmith: Other songs.
Semestern fick visa att Ron inte är allra bäst. Men väldigt bra och personlig och slår det mesta.
3. John Fogerty: Blue moon swamp.
En enastående låtsamling. Inte sensationell på något sätt men om några veckor, på Lollipop, kommer de nya låtarna att naturligt samsas med klassikerna.
4. Matthew Sweet: Blue sky on Mars.
Ännu ett poprockgeni från USA. Tung, tung och catchy skiva.
5. Del Amitri: Some other suckers parade.
Trots allt bland de fem. Förutom några få skönhetsfläckar är den fylld av ljuvliga låtar.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.