Blogginlägg

Ännu glöder John Fogerty

Dagens Nyheter 26/7 1997.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/7 1997.

JOHN FOGERTY
Lollipop, Tullinge 25 juli 1997

Vi hade väntat i 26 år och fick vänta ytterligare elva minuter innan John Fogerty steg in på Lollipops stora scen och visade att han inte varken förlorat rösten eller tappat förmågan att än i dag skriva klassiskt utsökta rocklåtar.
   Jag var på Lollipop i fredags och slickade i mig av den mest musikaliskt genomtänkta festivalkväll som jag inte trodde någon skulle kunna skapa. Ens i fantasin.
   Efter Johnny Cashs robusta, grovt utmejslade country kom Staple Singers röststarka soul-gospel-rhythm & blues som sedan följdes av John Fogertys traditionellt svängiga rock'n roll. På några få timmar fick vi rockens historia svart på vitt. De få färgnyanserna blev också kvällens koncept. En helkväll som avslutades på ett nära nog fantastiskt sätt.
   Det blev också en kväll i igenkännandets tecken. Inga krusiduller och inga överraskningar. Det var egentligen bara Fogertys svarta skjorta till sina svarta jeans (inspirerad av Cash några timmar tidigare?) som gav en lätt doft av förvåning.
   Framförallt visade det sig att de nya låtarna, från den mycket framgångsrika "Blue moon swamp", på scen stod sig mycket väl i jämförelse med de gamla klassikerna.
   Visserligen var majoriteten av konsertens 23 låtar hämtade från Creedence Clearwater Revivals nästan osannolikt starka repertoar men ändå var det Fogerty just nu och då som regerade. Som infriade allas förväntningar på en konsert som inte hade något av nostalgins trötta ansikte.

Fogerty var otroligt pigg, sprudlade av liv och entusiasm och hade en energi som en tonåring. Under överinseende av sin fru som satt på vänstra scenkanten under nästan hela konserten. Hon fick se publiken älska hennes man och han besvarade kärleken med glödande rock'n roll.
   Ändå var det rösten, denna till synes odödliga stämma, som främst gav föreställningen dess klassiska förtecken. Under de nära två timmarna på scen var hans röst intakt, kraftfull som en orkan och lika smakfull som utsikten över sjön Gnetaren alldeles bredvid.
   Lika stark, uttrycksfull och glasklar efter det definitiva slutnumret "Travelin' band" som efter inledningen "Born on the bayou". John Fogerty i dag är en man i absolut topptrim. Men Fogerty är inte någon showman eller entertainer som konkurrenterna i den absoluta världstoppen, säg Bruce Springsteen eller Neil Young. Hans mellansnack var snudd på katastrofalt intetsägande.
    Och han hade inte heller möjlighet att ta några oprövade, mindre förutsägbara vägar till den tveklösa succé som sommarens Fogerty-konsert är. För den femte betygstuppen hade det behövts ett Staple Singers i kören till några av de nya låtarna. Eller ytterligare några extralåtar med "Almost Saturday night", "Up around the bend" och den alldeles naturliga slutlåten "Rockin' all over the world" som extra krydda.
    Det hade heller inte skadat om Fogerty mot slutet dämpat sitt gitarrsolo-gnidande och kortat ned några låtar under den senare delen av konserten.
   Men det var en rasande effektiv repertoar han radade upp. När han gjorde scenrepertoaren till ett spännande slalom mellan sololåtar och Creedence-klassiker. Han lyckades göra de två konserttimmarna till en av de musikaliskt mest homogena jag någonsin upplevt.

John Fogertys låtar:
Born on the bayou
Green river
Suzie Q
I put a spell on you
Bring it down to jelly roll
Southern streamline
Who'll stop the rain
Midnight special
A hundred and ten in the shade
Centerfield
Down on the corner
Swamp river days
Hot rod heart
Before you accuse me
Long as I can see the light
The old man down the road
Blueboy
Walking in a hurricane
I heard it through the grapevine
Bad moon rising
Fortunate son

Extralåtar
Proud Mary
Travelin' band


Aftonbladet 26/7 1997.


Expressen 26/7 1997.


Dagens Nyheter 26/7 1997.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.