Blogginlägg från september, 1997

”Time out of mind”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/9 1997.

BOB DYLAN
Time out of mind
(Columbia)

HAN BLIR ALDRIG för gammal för att tappa inspirationen. Dylan, 56, är tillbaka med sin första skiva på sju år med nytt eget material.
Det är en sval, avslappnad men mycket skärpt Dylan.
   Materialet är textmässigt inte så livsbejakande, handlar mer om olycklig kärlek, död och livströtthet, men konstnären i Dylan trivs och befinner sig på sin mammas gata.
   För han har med "Time out of mind" gjort en av sina mest inspirerade skivor på år och dag. Sjunger genomgående ypperligt (allt givetvis jämfört med egna tidigare insatser), Daniel Lanois äventyrliga produktion är en utsökt språngbräda till överraskning och så har Dylan fått tillbaka den klassiska skrivådran.
   De där klagande texterna, svartsynen mellan raderna och stundtals ren dödslängtan är nog konstnärlig frihet efter traditionell bluesmall.
   En handfull bluesvarianter, melodier som tuggar på utan att leda någonstans, är skivans minst underhållande sekvenser. Arrangemangen är i de fallen ostrukturerade och kompet liknar mest jamssesion i studion.
I övrigt ger elva korta dagar i studion underbart spontana förutsättningar. Inga överarbetade arrangemang, ett komp som lever och en lyhörd produktion som lyfter fram låt och framförande.
   När "Time out of mind" är som bäst är det klassisk Dylan-stämpel på resultatet.
   "Standing in the doorway" är suggestiv på gränsen till stillastående. Och aldrig har ett fullsatt komp med två trummisar, både slide och steelguitar och orgel/piano varit så lågmält.
   "Tryin to get to heaven" är ett brinnande Dylan-epos. Med ett munspel som kvider.
   "Not dark yet" är ännu en hypnotisk, mycket snygg ballad.
Och bara Bob Dylan kan gå i land med en 16-minuterslåt, den episka "Highlands", som är dagboksblad och djupt filosoferande på en restaurang i Boston.

/ Håkan

Skandalös eller bara skandal-lös

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/9 1997.

Det finns alltid minst två sätt att berätta en historia. Precis som det finns två sidor på samma mynt. Två av sensommarens svenska rockböcker understryker tesen om att det går att beskriva verkligheten på mer än ett sätt. Halmstad-journalisten Jan-Owe Wikströms bok om "Gyllene Tider" (Bonnier Alba) kan i sin helhet ses som en tämligen oskyldig beskrivning av ett tonårsbands uppgång, fall och gränslöst framgångsrika återuppståndelse.
   Medan musikjournalisten Håkan Laghers och musikarbetaren Tommy Ahléns "Jag ljuger inte om rock'n' roll" (Page One) är en mörk sannsaga från rockens kulisser. De båda böckerna beskriver svart på vitt skillnaden mellan de båda närbesläktade adjektiven skandal-lös och skandalös. Om inte annat så utspelar sig verkligheten i de båda böckerna i två helt olika världar i samma universum.
   Men "Gyllene Tider" är inte någon vanlig idolbok med glättade färgbilder och text som enbart beskriver ett liv i rosenrött. Faktum är att bilderna till hundra procent är svartvita och allra mest är hämtade från privata arkiv och visas således exklusivt för första gången. Historien om tidernas gyllene tonårsband innefattar både upplopp och tragiska dödsfall (vid en konsert 1981).
   Men någon riktig nerv åstadkommer aldrig författaren i sitt berättande. Det blir mer raka påståenden, ren historiebeskrivning, än en slagfärdig och händelserik biografi. Men Halmstad är inte Rågsved och den välkammade miljön som Gyllene Tiders väluppfostrade medlemmar växte upp i lockade inte till några större klavertramp eller chockerande skandaler. Så grundmaterialet är i allra högsta grad begränsat och Wikström har inte valt att göra en Goldman, tack och lov.
   Som journalist i Halmstad har Wikström naturligtvis haft närkontakt med gruppen från första stund. Och kan därför presentera många små insidernyheter vid sidan av den stora, nationella och officiella bilden av Gyllene Tider och dess fem medlemmar. Som tillsammans med uttalanden av många nyckelpersoner i gruppens omgivning ger en helhetsbild som aldrig tidigare berättats om Gyllene Tider.
   Hela historien är inte utan slagkraftiga poänger. Hur de fem killarna i 80-talets inledning jobbar sig upp och blir nationell egendom. Hur gruppen, via militärtjänstgöring som största anledning, glider i sär och snabbt närmar sig det fatala stupet med en popularitet som snabbt falnade. Och sedan hur deras urspungliga tonårspop får en renässans över tio år senare som ingen (inte ens den annars alltid så strategiskt initierade Per Gessle) kunde förutse. Förra årets återkomst slog alla rekord och alla förnuft och de blev det största svenska bandet som någonsin turnerat i Sverige. Det kallar jag comeback.

Utan den gränslöst framgångsrika comebacken hade den här boken, vars framsida designats i stil med "Halmstads pärlor"-omslaget, aldrig sett dagens ljus. Inte just nu i alla fall. Och biografin hade inte både inletts och avslutats med förra årets rekordsommar.
   Boken är välskriven med en hel del pikanta detaljer. Jag tänker inte så mycket på det i förhand uppblåsta kapitlet Himmel no. 7, gruppens kontakt med allehanda droger, som är nästan löjligt oskyldigt. Däremot är Gessles fasinerande metod att erhålla frisedel uppseendeväckande desperat. Och i övrigt skildras de fyra andras militärtjänstgöring perfekt: En enda lång meningslöshet.
   Till stöd för historiebeskrivningen illustreras många kapitel med tidningsklipp. Roligast är att se en kollega på Kvällsposten med byxorna nere. Han trodde sig 1981 ha avslöjat en hemlig flickvän till Gessle men blir så vilseledd att han pekar ut Lena Beime, mer känd som Gessles revisors fru... Annars förmedlar boken inga stora avslöjanden, vi får några utdrag från Gessle-låtar som aldrig spelats in, men känns ändå tämligen tung i handen. Drygt 200 sidor tung.
   Ungefär lika tjock är Lagher/Ahléns "avslöjande" bok men känns lättare och, efter den stora förhandsuppmärksamheten, betydligt mer innehållslös. Ahléns arbetschema från 1979 och framåt må vara imponerande men Lagher har drygat ut hans egen berättelse med åtskilliga klassiska händelser ur den internationella rockhistorien i övrigt.
   OK, vi som befinner oss i rockbranschens utmarker kan finna en viss internförtjusning att läsa om folk vi träffat, konserter vi bevistat och händelser vi delvis varit inblandade i. Så den skandalösa bokens allmänvärde bedömer jag som ringa. Däremot är jag övertygad om att bokens sanningar är just sanna för uppgifterna de lagt fram har bemötts med en kompakt tystnad.

BÄST JUST NU:
WEEPING WILLOWS: Under suspicion (CD-spår). Höstens svenska skivdebut. Av ungefär elva pärlor är det här spåret dagens favorit. Med steelguitar och tjejkör i en innerlig omfamning.
EFVA ATTLING: Du (promo-singel). Höstens mest uppmärksammade svenska comeback. Personligare än någonsin i en ödmjuk, lågmäld och mest akustisk sång.
LENA JINNEGREN: Harder to do (CD-spår). Ännu en svensk debut. Orepresentativ albumlåt, röjig poprockrökare som inte ber om ursäkt.
BOB DYLAN: My blue eyed Jane (CD-spår). Från Jimmie Rodgers-samlingen. Otvunget, smått nonchalant countrykomp och Dylan sjunger mer inspirerat än på länge.
BILLY JOEL: To make you feel my love (CD-spår). Mer Dylan, den här gången från hans penna på en greatest-samling (volym 3). Och Joel låter också mer engagerad än tidigare.

/ Håkan

Dr Feelgood överlever alla trender

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/9 1997.

KONSERT
DR FEELGOOD
Nya Freden, Örebro 10/9 1997

Återföreningar utan originalmedlemmar är i de rent nostalgiska kretsarna mer regel än undantag. Även ett så okommersiellt band som Dr Feelgood har drabbats av vågen och är just nu inne på sin minst tredje nystart.
   När Lee Brilleaux tog ner skylten 1994 försvann det sista originalet. Så den upplaga som just nu turnerar intensivt i Sverige, och på onsdagskvällen nådde Örebro, är endast senare års spillror av ett band som inte kan kallas annat än legendariskt. Tre musiker plus en ny sångare, rutinerade men ändå okände Pete Gage, i ett band som saknar riktiga profiler men inte personligheter. Bandet innehåller så mycket rutin och vardaglig proffsighet att repertoaren på scen aldrig blev sämre än under guldåren.
   Så bjöd de också generöst på sig själva i en timme och 45 minuter. Trots att publiktillströmningen var skral steg stämningen både på scen och bland fåtalet fanatiker medan vi passerade midnatt. Efter nära 25 års nästan ständigt turnerande lider bandet ingen brist på material. I en liverepertoar som pendlade mellan bluesig, munspelsförstärkt rock, av traditionell karaktär, och "modernare" låtar av exempelvis alltid underskattade Mickey Jupp.
   Jag gick till Nya Freden, för övrigt en alldeles utmärkt och perfekt intim rocklokal, med en mental önskelista från bandets digra produktion. Jag blev inte tillfredsställd på alla punkter, saknade exempelvis "No mo do yakamo", men som liveband kan Feelgood aldrig överskattas.
   När de tog upp sina allra äldsta guldkorn, "Back in the night" och "Roxette", gav sig på Jupp-pärlor som "Down at the doctors" och "Standing at the crossroads again" och mot slutet radade upp hits som "Milk and alcohol" och "See you later alligator" förstod vi att detta band kommer att överleva alla trender och alla dagsländor.

Kevin Morris, trummor
Phil Mitchell, bas
Pete Gage, sång
Steve Walwyn, gitarr

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.