Blogginlägg från oktober, 1997

Refreshments konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/10 1997.

KONSERT
THE REFRESHMENTS
Prisma, Örebro 23/10 1997

Refreshments från Gävle är nog mest känd som kompband till andra artister. För bara några dagar sedan avslutades samarbetet med Dave Edmunds och Geraint Watkins. Men de har också en helt egen karriär att tänka på.
   Två utmärkta skivor bakom sig och ett nästan oavbrutet turnerande ger resultat. Kanske inte i vallfärdande publikmassor, det var lite tunt på Prisma i torsdags, men musikaliskt har de med åren blivit så hejdlöst tajta att deras tidlösa rock'n roll tar en känslomässigt högt upp i det blå.
   Och det med anspråkslös rockmusik som inte har fler krav på sig än att vara underhållande. Lika fri från trender som en gång Rockpile tog de i torsdagskväll med åhörarna på en härlig inventering i sin till synes outsinliga repertoar. Bland rockig pop och catchy rock med mycket traditionella inslag.
   Låter det torrt, tråkigt och visset så var det precis tvärtom. Refreshments gjorde sin grej så genuint och målmedvetet att inte en sekund blev tråkig.
   Fast "Goofin' around", gitarristen Billy Bremners småkomiska soloutflykt, kändes lågt prioriterad när man står och längtar efter "Shatterproof", "Laughter turns to tears" och andra solopärlor. Men vi fick givetvis och lite förutsägbart hans Rockpile-slagnummer "Trouble boys", titellåt på gruppens senaste album. Och fler delikatesser från Bremners mun, som "You'll never get me up in one of those" och "Loud music in cars".
   Så ska heller inte basisten Joakim Arnells insats undervärderas, varken som låtskrivare eller sångare. Det är Arnell som gör att Refreshments är så mycket mer än ett simpelt coverband.
   För första gången gjorde de Örebro i enbart sitt eget namn och repertoaren hade inga problem att räcka till för gränslöst trevliga 75 minuter.

Billy Bremner: gitarr och sång
Joakim Arnell: bas och gitarr
Mikael Finell: saxofon och akustisk gitarr
Niklas Aspholm: trummor

The girl can't help it
Three time loser
Ring damn you ring
I just wanna be loved
Goofin' around
You'll never get me up in one of those
Here comes the weekend
Lookin' back, thinkin' ahead
It don't take but a few minutes
Messin' the blues
You never can tell
Rip it up/Ready Teddy
My sweet Veronica
I'm not that kind of guy
Here we are
Loud music in cars
Ju-ju man

Extralåtar
The Central Café
I knew the bride (when she used to rock'n roll)

/ Håkan

Jordnära med stor entertainer

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/10 1997.

KONSERT
DI LEVA
Röda Kvarn, Örebro 11/10 1997

En sak är säker. Di Leva är sig aldrig lik. Bara en timme innan han gick upp på Röda Kvarns scen figurerade han i TV som en halvgalen, excentrisk lärare. Som sig själv uppträder den gode Thomas som vänligheten personifierad. Och ensam i en akustisk show blir det mer jordnära än någonsin tidigare.
   Men klädd i en lång, orange, fotsid helklänning retas han givetvis med sina kritiker. Av vilka jag dock inte kunde upptäcka någon på Röda Kvarn i lördagskväll.
   Det blev en Di Leva-konsert som behagade fanatikerna. Där klyschorna rullade ur hans mun på löpande band, landade bland undersåtarna som förvandlade de tomma orden till lag. Vi känner igen taktiken, Thomas.
   Däremot var det musikaliskt helgjutet där ingen låt tappade i kraft av att framföras på en akustisk gitarr. Di Levas karriär är överfylld av melodiösa mästerverk som i sin avskalade form blir ännu mycket starkare.
   Han visade sig dessutom vara en habil gitarrspelare som gjorde att vi inte saknade arrangemangen, utanpåverket, vi är vana med. En konsert med Di Leva är som vanligt inte bara sång och musik. Visuellt var det ytterst vackert på Röda Kvarns smakfulla scen. Med kandelaber, vit vattenkanna, tända ljus och rökelse. Och fruktfat!
   Från ett stort fruktfat plockade han sin energi som han sedan bokstavligen delade med sig av till publiken. Han är en stor entertainer med stort självförtroende, ingen incident kan få honom att tappa fattningen. Byta sträng på gitarren blev till stort skådespel.
   Hans hits genom åren blev scenrepertoarens ryggrad med små underbara avsteg till udda låtar som "Solens gåta". Och försiktigt stegrade sig tempot och stämningen fram till ordinarie slutnumret "Everyone is Jesus". Då gjorde Di Leva kvällens enda misstag genom att snabbt avbryta hyllningarna och göra avslutningen till ett skådespel som snopet och snabbt tog slut.

solo

En storm ska ta oss hem
Vem ska jag tro på?
Regnbågsdiamant
Adam & Eve
Söta lilla blomma
(Låt universum bli ett hem - a cappella)
Lady i det gröna
Solens gåta
Vi har bara varandra
Everyone is Jesus

Extralåtar
Du vet
(Själens krigare - a cappella)

/ Håkan

Fem tuppar igen - jag ber om ursäkt

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1997.

Det är inte med reservationslös glädje jag delar ut högsta betyg (fem tuppar) till någon skiva eller konsert. Givetvis tillfredsställd men på något sätt också besegrad. Det kanske ligger i sakens natur att en kritiker ska vara kritisk. När jag på mindre än en vecka i två fall delar ut maximalt betyg, fem tuppar, höjer folk på ögonbrynen.
   Styrd av absoluta känslor, kände jag mig tvingad att sätta dessa oslagbara betyg på en konsert med Del Amitri och en CD med Steve Earle. Maxbetyget ska naturligtvis användas med extrem urskiljning. I snitt har jag kanske givit betyget en gång om året sedan vi introducerade tuppbetygskalan i juni 1988. Därför är det kanske än mer anmärkningsvärt när jag två gånger inom fem dagar använder mig av denna höga betygsnivå.
   Det var efter stor vånda, skräckblandad förtjusning och många argument för och emot jag slutligen gav fem tuppar till Del Amitris Stockholms-konsert härom veckan. - Delamitri, vadå, sa många, utan att fatta vad, vem eller varför jag var så nöjd. Den skotska gruppen fick sitt defintiva genombrott i mitt liv 1992 med "Change everything". En skiva jag för övrigt också gav fem tuppar i betyg...
   Skivan innan, "Waking hours" från 1989, hade smugit sig på under några år och hitlåten "Kiss this thing goodbye" var extraordinär i sin mix av personlighet och tveklös hit. Så jag var beredd där på försommaren 92 och blev då så imponerad, tillfredsställd och nöjd med Justin Curries låtar och gruppens fenomenala kvalitéer att blanda vanlig enkel brittisk poprock med amerikanska rötter.
   Del Amitri, namnet har grekiskt ursprung och betyder ungefär "från livmodern", har varken förr eller senare gjort en lika helgjuten skiva. Men "Twisted" (1995) och "Some other suckers parade" (1997) är ändå inga mediokra skivor och innehåller tidvis låtar av absolut bästa Del Amitri-klass. Därför var det ingen överraskning att konserten aldrig sviktade låtmässigt.

Bara några dagar efter den konserten dök Steve Earles nya skiva "El corazon" upp och jag föll återigen som en fura. Trenden med Earles skivor har varit starkt uppåtgående så även i det fallet var jag preparerad, förväntansfull och till bredden fylld av förhoppningar.
   Ändå överträffade "El corazon" mina högt ställda förhoppningar. Ty Steve tog ut svängarna rejält, från bluegrass till grunge, och lät lika övertygande vad än omgivningen bestod av. Ännu en fempoängare och ännu en gång ber jag om ursäkt för att jag förstört spänningen när årets bästa skivor ska sammanställas om några månader.
   Jag har svårt att se några seriösa konkurrenter till utnämningen "Årets skiva" bland artisterna som planerar att ge ut skivor innan jul. Möjligen med en reservation för Shane MacGowans andra soloalbum som väntas i slutet av oktober. Men MacGowan får betraktas som en outsider om man ska se nyktert på det. För att återknyta till krönikans inledning så har jag bara vid fem tillfällen givit toppbetyg till nyproducerade skivor.
   Förutom ovan nämnda Del Amitri-platta så har "Peace and love" (1989) med Pogues, "Love poison" (1989) med Lolita Pop, "Spike" (1989) med Elvis Costello och "Mirrorball" (1995) med Neil Young enligt min regelbok varit lika oumbärliga höjdare. Så har det publicerats ännu en godtycklig lista, som röstats fram av Nöjesguidens läsare, med tidernas bästa svenska skivor. Helt ovetenskapligt jämförs "Studio" (1968) med Tages, Ulf Lundells debut "Vargmåne" (1975) och Kents båda 90-talsalster med varandra. Det är naturligtvis helt omöjligt men ändå ruskigt intressant läsning.
   Vann gjorde Jakob Hellmans "...och stora havet", få protesterar men känns inte som det tveklöst bästa albumet. Snart kommer ännu en lista i exakt samma ämne. Gjord i branschtidningen Topp 40, och med säkert en ny etta. Vilket osökt för mig till den omröstning som Allehanda drog igång i onsdags: Den slutgiltigt bästa John Fogerty-låten! Ett synnerligen svettigt jobb att bestämma sig för en enda av hans minst 20-talet frekventa klassiker.
   Att ställa "Proud Mary" mot "Bad moon rising" och så vidare. Och även där är det svårt att rättvist bedöma de nya låtarnas historiska värde ställda mot 70-talets stora. Jag har roat mig att utse mina personliga favoriter bland Fogertys alla höjdare. Kanske inte alltid de mest förutsägbara valen men låtar som ligger närmast mitt hjärta.

Fem Fogerty-favoriter

Almost Saturday night. En härlig låt på Fogertys första soloskiva. Gjordes inte sämre av Dave Edmunds sex år senare, Då med swampsoundet ersatt av Rockpile-gitarrer.
Up around the bend. Vilket sagolikt gitarrintro och vilken fantastisk fortsättning. Mitt val om jag bara ska välja en enda Fogerty-låt. Fick vänta förgäves på den här låten i somras på Lollipop.
Travelin' band. Drygt två minuters sanslöst ös i en skön Little Richard-pastisch.
Who'll stop the rain. Snällare, melodiös pärla med fina harmonier.
Rock and roll girls. Efter tio års paus hade han kvar känslan att kunna skriva en klassiker. Och än i dag saknas inte den förmågan.

/ Håkan

Animals II konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1997.

THE ANIMALS II
Prisma, Örebro 9/10 1997

Creedence hade sin John Fogerty, The Band sin Robbie Robertson, Doors sin Jim Morrison, Dr Feelgood sin Lee Brilleaux, ELO sin Jeff Lynne och nu aktuella Animals sin Eric Burdon. Oersättliga ledare och nyckelpersoner som hade stor del i sina respektive gruppers framgångar.
   Av olika orsaker saknar grupperna nu sina frontmän. Ändå lever dessa till namnet legendariska band vidare av tre orsaker. Pengar, överlevnad och nostalgi.
   Nog så viktiga skäl. Musikaliskt är det inte så sällan mer tveksamt och tidvis ren spekulation.
   I Animals fall, som uppträder med en mikroskopisk romersk 2:a i sitt gruppnamn, tyckte jag inte Burdons saknad på förhand var lika allvarlig som i många andra fall. OK, visst går Burdons svarta, makalösa röst inte att ersätta men han var aldrig någon låtleverantör då gruppens repertoar till övervägande del bestod av covers eller andras låtar.
   Röstmässigt gjorde nye Robert Kane sitt yttersta för att återskapa känslan i den guldkantade repertoaren. Låtarna i sig håller för tid och evighet men Kanes insatser var blott en viskning jämfört med Burdons dignitet.
   I de r&b-influerade standardlåtarna uppträdde Animals som vilket gediget coverband som helst. Men när Kane skulle kopiera Burdons karaktäristiska pratsång, i exempelvis långt utdragna "Bo Diddley" med ett stim gitarrsolon, blev det patetiskt helt utan nerv.
   De obligatoriska hitsen var dock tidlösa och oförstörbara. Så i småroliga "I'm crying", catchy "It's my life" och avslutande "We've gotta get out of this place" kunde man inte annat än le åt Animals, gubbrocken personifierad i ett enda band.
   Men "The house of the rising sun" var kvällens antiklimax i sitt alldeles för snabba tempo, pipiga orgelsound och en sångare som avslöjade all sin brist på känsloladdat utspel.
   Dock var publiktillströmningen på Prisma en mindre hit, den frejdiga allsången var aldrig långt borta och längst fram stod fantasterna och älskade varje ton.

Hilton Valentine - guitar
Steve Hutchinson - keyboards
John Steel - drums
Martin Bland - bass
Steve Dawson - guitar
Robert Kane - vocals

/ Håkan

”El corazon”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/10 1997.

STEVE EARLE
El corazon
(Warner Bros/E-Squared)

90-TALET LER mot Steve Earle, Texas-killen som inte kan placeras vare sig i rock- eller countryfacket. På nya skivan visar han dessutom att hans musik över huvudtaget inte går att begränsa till någon enskild genre.
   Låter det splittrat så är "El corazon" precis tvärtom.
   Steve bjuder på en fulländad mix där han i vissa låtar slår både Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young på deras egna revir.
   Skivan ramas in av två lågmälda ballader. I "Christmas in Washington" sjunger han om att han vill ha Woody Guthrie tillbaka och "Ft Worth blues" tillägnas vännen och nyligen avlidne Townes Van Zandt. Båda låtarna kunde varit topplåtar på Springsteens "Nebraska" och överträffar allt på "The ghost of Tom Joad".
   "Taneytown" är en grovt skissad karikatyr på en typisk Neil Young-låt. Och med Emmylou Harris i kören låter det som mycket på "American stars and bars".
"You know the rest" har klara "I want you"-kvalitéer men är egentligen en blandning av bluegrass och rockabilly och har en rolig text. Så rolig att Steve har svårt att hålla sig för skratt.
   I övrigt pendlar albumet hjärtknipande mellan bluegrass, rock och grunge(!).
   Ja, Steve samarbetar faktiskt med Seattle-bandet Supersuckers på en låt, "N.Y.C", som onekligen står ut men ändå inte faller ur ramen.
   Så musikaliskt stor är Steve Earle för tillfället. Han passar in i vilken omgivning som helst.
   Vokalgruppen Fairfield Four, senast aktuell på John Fogertys skiva, och bluegrasskvintetten Del McCoury Band profilerar några låtar.
   Som hitlåt är duetten "Poison lovers" perfekt. "The other side of town", komplett med manipulerat vinylknaster, låter som en nyupptäckt Hank Williams-demo från 40-talet. Och "Here I am", med sonen Justin på gitarr, slår undan benen på hela rockpubliken.
   Ändå är Steve Earle en artist med större hjärta än hjärna. Han påstår det själv dessutom. "Det är hjärtat som betyder något, att tänka ger mig bara huvudvärk".
   Men "El corazon" framkallar sällsynt kraftiga lyckokänslor. Helt klart årets skiva.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.