Blogginlägg

Animals II konsert

Postad: 1997-10-09 15:03
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1997.

THE ANIMALS II
Prisma, Örebro 9/10 1997


Creedence hade sin John Fogerty, The Band sin Robbie Robertson, Doors sin Jim Morrison, Dr Feelgood sin Lee Brilleaux, ELO sin Jeff Lynne och nu aktuella Animals sin Eric Burdon. Oersättliga ledare och nyckelpersoner som hade stor del i sina respektive gruppers framgångar.
   Av olika orsaker saknar grupperna nu sina frontmän. Ändå lever dessa till namnet legendariska band vidare av tre orsaker. Pengar, överlevnad och nostalgi.
   Nog så viktiga skäl. Musikaliskt är det inte så sällan mer tveksamt och tidvis ren spekulation.
   I Animals fall, som uppträder med en mikroskopisk romersk 2:a i sitt gruppnamn, tyckte jag inte Burdons saknad på förhand var lika allvarlig som i många andra fall. OK, visst går Burdons svarta, makalösa röst inte att ersätta men han var aldrig någon låtleverantör då gruppens repertoar till övervägande del bestod av covers eller andras låtar.
   Röstmässigt gjorde nye Robert Kane sitt yttersta för att återskapa känslan i den guldkantade repertoaren. Låtarna i sig håller för tid och evighet men Kanes insatser var blott en viskning jämfört med Burdons dignitet.
   I de r&b-influerade standardlåtarna uppträdde Animals som vilket gediget coverband som helst. Men när Kane skulle kopiera Burdons karaktäristiska pratsång, i exempelvis långt utdragna "Bo Diddley" med ett stim gitarrsolon, blev det patetiskt helt utan nerv.
   De obligatoriska hitsen var dock tidlösa och oförstörbara. Så i småroliga "I'm crying", catchy "It's my life" och avslutande "We've gotta get out of this place" kunde man inte annat än le åt Animals, gubbrocken personifierad i ett enda band.
   Men "The house of the rising sun" var kvällens antiklimax i sitt alldeles för snabba tempo, pipiga orgelsound och en sångare som avslöjade all sin brist på känsloladdat utspel.
   Dock var publiktillströmningen på Prisma en mindre hit, den frejdiga allsången var aldrig långt borta och längst fram stod fantasterna och älskade varje ton.

Hilton Valentine - guitar
Steve Hutchinson - keyboards
John Steel - drums
Martin Bland - bass
Steve Dawson - guitar
Robert Kane - vocals

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 1997 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.