Blogginlägg från 1997-10-09

Animals II konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1997.

THE ANIMALS II
Prisma, Örebro 9/10 1997

Creedence hade sin John Fogerty, The Band sin Robbie Robertson, Doors sin Jim Morrison, Dr Feelgood sin Lee Brilleaux, ELO sin Jeff Lynne och nu aktuella Animals sin Eric Burdon. Oersättliga ledare och nyckelpersoner som hade stor del i sina respektive gruppers framgångar.
   Av olika orsaker saknar grupperna nu sina frontmän. Ändå lever dessa till namnet legendariska band vidare av tre orsaker. Pengar, överlevnad och nostalgi.
   Nog så viktiga skäl. Musikaliskt är det inte så sällan mer tveksamt och tidvis ren spekulation.
   I Animals fall, som uppträder med en mikroskopisk romersk 2:a i sitt gruppnamn, tyckte jag inte Burdons saknad på förhand var lika allvarlig som i många andra fall. OK, visst går Burdons svarta, makalösa röst inte att ersätta men han var aldrig någon låtleverantör då gruppens repertoar till övervägande del bestod av covers eller andras låtar.
   Röstmässigt gjorde nye Robert Kane sitt yttersta för att återskapa känslan i den guldkantade repertoaren. Låtarna i sig håller för tid och evighet men Kanes insatser var blott en viskning jämfört med Burdons dignitet.
   I de r&b-influerade standardlåtarna uppträdde Animals som vilket gediget coverband som helst. Men när Kane skulle kopiera Burdons karaktäristiska pratsång, i exempelvis långt utdragna "Bo Diddley" med ett stim gitarrsolon, blev det patetiskt helt utan nerv.
   De obligatoriska hitsen var dock tidlösa och oförstörbara. Så i småroliga "I'm crying", catchy "It's my life" och avslutande "We've gotta get out of this place" kunde man inte annat än le åt Animals, gubbrocken personifierad i ett enda band.
   Men "The house of the rising sun" var kvällens antiklimax i sitt alldeles för snabba tempo, pipiga orgelsound och en sångare som avslöjade all sin brist på känsloladdat utspel.
   Dock var publiktillströmningen på Prisma en mindre hit, den frejdiga allsången var aldrig långt borta och längst fram stod fantasterna och älskade varje ton.

Hilton Valentine - guitar
Steve Hutchinson - keyboards
John Steel - drums
Martin Bland - bass
Steve Dawson - guitar
Robert Kane - vocals

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.