Blogginlägg från 1997-10-11

Fem tuppar igen - jag ber om ursäkt

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1997.

Det är inte med reservationslös glädje jag delar ut högsta betyg (fem tuppar) till någon skiva eller konsert. Givetvis tillfredsställd men på något sätt också besegrad. Det kanske ligger i sakens natur att en kritiker ska vara kritisk. När jag på mindre än en vecka i två fall delar ut maximalt betyg, fem tuppar, höjer folk på ögonbrynen.
   Styrd av absoluta känslor, kände jag mig tvingad att sätta dessa oslagbara betyg pÃ¥ en konsert med Del Amitri och en CD med Steve Earle. Maxbetyget ska naturligtvis användas med extrem urskiljning. I snitt har jag kanske givit betyget en gÃ¥ng om Ã¥ret sedan vi introducerade tuppbetygskalan i juni 1988. Därför är det kanske än mer anmärkningsvärt när jag tvÃ¥ gÃ¥nger inom fem dagar använder mig av denna höga betygsnivÃ¥.
   Det var efter stor vÃ¥nda, skräckblandad förtjusning och mÃ¥nga argument för och emot jag slutligen gav fem tuppar till Del Amitris Stockholms-konsert härom veckan. - Delamitri, vadÃ¥, sa mÃ¥nga, utan att fatta vad, vem eller varför jag var sÃ¥ nöjd. Den skotska gruppen fick sitt defintiva genombrott i mitt liv 1992 med "Change everything". En skiva jag för övrigt ocksÃ¥ gav fem tuppar i betyg...
   Skivan innan, "Waking hours" frÃ¥n 1989, hade smugit sig pÃ¥ under nÃ¥gra Ã¥r och hitlÃ¥ten "Kiss this thing goodbye" var extraordinär i sin mix av personlighet och tveklös hit. SÃ¥ jag var beredd där pÃ¥ försommaren 92 och blev dÃ¥ sÃ¥ imponerad, tillfredsställd och nöjd med Justin Curries lÃ¥tar och gruppens fenomenala kvalitéer att blanda vanlig enkel brittisk poprock med amerikanska rötter.
   Del Amitri, namnet har grekiskt ursprung och betyder ungefär "frÃ¥n livmodern", har varken förr eller senare gjort en lika helgjuten skiva. Men "Twisted" (1995) och "Some other suckers parade" (1997) är ändÃ¥ inga mediokra skivor och innehÃ¥ller tidvis lÃ¥tar av absolut bästa Del Amitri-klass. Därför var det ingen överraskning att konserten aldrig sviktade lÃ¥tmässigt.

Bara några dagar efter den konserten dök Steve Earles nya skiva "El corazon" upp och jag föll återigen som en fura. Trenden med Earles skivor har varit starkt uppåtgående så även i det fallet var jag preparerad, förväntansfull och till bredden fylld av förhoppningar.
   Ã„ndÃ¥ överträffade "El corazon" mina högt ställda förhoppningar. Ty Steve tog ut svängarna rejält, frÃ¥n bluegrass till grunge, och lät lika övertygande vad än omgivningen bestod av. Ännu en fempoängare och ännu en gÃ¥ng ber jag om ursäkt för att jag förstört spänningen när Ã¥rets bästa skivor ska sammanställas om nÃ¥gra mÃ¥nader.
   Jag har svÃ¥rt att se nÃ¥gra seriösa konkurrenter till utnämningen "Ã…rets skiva" bland artisterna som planerar att ge ut skivor innan jul. Möjligen med en reservation för Shane MacGowans andra soloalbum som väntas i slutet av oktober. Men MacGowan fÃ¥r betraktas som en outsider om man ska se nyktert pÃ¥ det. För att Ã¥terknyta till krönikans inledning sÃ¥ har jag bara vid fem tillfällen givit toppbetyg till nyproducerade skivor.
   Förutom ovan nämnda Del Amitri-platta sÃ¥ har "Peace and love" (1989) med Pogues, "Love poison" (1989) med Lolita Pop, "Spike" (1989) med Elvis Costello och "Mirrorball" (1995) med Neil Young enligt min regelbok varit lika oumbärliga höjdare. SÃ¥ har det publicerats ännu en godtycklig lista, som röstats fram av Nöjesguidens läsare, med tidernas bästa svenska skivor. Helt ovetenskapligt jämförs "Studio" (1968) med Tages, Ulf Lundells debut "VargmÃ¥ne" (1975) och Kents bÃ¥da 90-talsalster med varandra. Det är naturligtvis helt omöjligt men ändÃ¥ ruskigt intressant läsning.
   Vann gjorde Jakob Hellmans "...och stora havet", fÃ¥ protesterar men känns inte som det tveklöst bästa albumet. Snart kommer ännu en lista i exakt samma ämne. Gjord i branschtidningen Topp 40, och med säkert en ny etta. Vilket osökt för mig till den omröstning som Allehanda drog igÃ¥ng i onsdags: Den slutgiltigt bästa John Fogerty-lÃ¥ten! Ett synnerligen svettigt jobb att bestämma sig för en enda av hans minst 20-talet frekventa klassiker.
   Att ställa "Proud Mary" mot "Bad moon rising" och sÃ¥ vidare. Och även där är det svÃ¥rt att rättvist bedöma de nya lÃ¥tarnas historiska värde ställda mot 70-talets stora. Jag har roat mig att utse mina personliga favoriter bland Fogertys alla höjdare. Kanske inte alltid de mest förutsägbara valen men lÃ¥tar som ligger närmast mitt hjärta.

Fem Fogerty-favoriter

Almost Saturday night. En härlig låt på Fogertys första soloskiva. Gjordes inte sämre av Dave Edmunds sex år senare, Då med swampsoundet ersatt av Rockpile-gitarrer.
Up around the bend. Vilket sagolikt gitarrintro och vilken fantastisk fortsättning. Mitt val om jag bara ska välja en enda Fogerty-låt. Fick vänta förgäves på den här låten i somras på Lollipop.
Travelin' band. Drygt två minuters sanslöst ös i en skön Little Richard-pastisch.
Who'll stop the rain. Snällare, melodiös pärla med fina harmonier.
Rock and roll girls. Efter tio års paus hade han kvar känslan att kunna skriva en klassiker. Och än i dag saknas inte den förmågan.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.