Blogginlägg

Skandalös eller bara skandal-lös

Postad: 1997-09-23 23:38
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/9 1997.

Det finns alltid minst två sätt att berätta en historia. Precis som det finns två sidor på samma mynt. Två av sensommarens svenska rockböcker understryker tesen om att det går att beskriva verkligheten på mer än ett sätt. Halmstad-journalisten Jan-Owe Wikströms bok om "Gyllene Tider" (Bonnier Alba) kan i sin helhet ses som en tämligen oskyldig beskrivning av ett tonårsbands uppgång, fall och gränslöst framgångsrika återuppståndelse.
   Medan musikjournalisten Håkan Laghers och musikarbetaren Tommy Ahléns "Jag ljuger inte om rock'n' roll" (Page One) är en mörk sannsaga från rockens kulisser. De båda böckerna beskriver svart på vitt skillnaden mellan de båda närbesläktade adjektiven skandal-lös och skandalös. Om inte annat så utspelar sig verkligheten i de båda böckerna i två helt olika världar i samma universum.
   Men "Gyllene Tider" är inte någon vanlig idolbok med glättade färgbilder och text som enbart beskriver ett liv i rosenrött. Faktum är att bilderna till hundra procent är svartvita och allra mest är hämtade från privata arkiv och visas således exklusivt för första gången. Historien om tidernas gyllene tonårsband innefattar både upplopp och tragiska dödsfall (vid en konsert 1981).
   Men någon riktig nerv åstadkommer aldrig författaren i sitt berättande. Det blir mer raka påståenden, ren historiebeskrivning, än en slagfärdig och händelserik biografi. Men Halmstad är inte Rågsved och den välkammade miljön som Gyllene Tiders väluppfostrade medlemmar växte upp i lockade inte till några större klavertramp eller chockerande skandaler. Så grundmaterialet är i allra högsta grad begränsat och Wikström har inte valt att göra en Goldman, tack och lov.
   Som journalist i Halmstad har Wikström naturligtvis haft närkontakt med gruppen från första stund. Och kan därför presentera många små insidernyheter vid sidan av den stora, nationella och officiella bilden av Gyllene Tider och dess fem medlemmar. Som tillsammans med uttalanden av många nyckelpersoner i gruppens omgivning ger en helhetsbild som aldrig tidigare berättats om Gyllene Tider.
   Hela historien är inte utan slagkraftiga poänger. Hur de fem killarna i 80-talets inledning jobbar sig upp och blir nationell egendom. Hur gruppen, via militärtjänstgöring som största anledning, glider i sär och snabbt närmar sig det fatala stupet med en popularitet som snabbt falnade. Och sedan hur deras urspungliga tonårspop får en renässans över tio år senare som ingen (inte ens den annars alltid så strategiskt initierade Per Gessle) kunde förutse. Förra årets återkomst slog alla rekord och alla förnuft och de blev det största svenska bandet som någonsin turnerat i Sverige. Det kallar jag comeback.

Utan den gränslöst framgångsrika comebacken hade den här boken, vars framsida designats i stil med "Halmstads pärlor"-omslaget, aldrig sett dagens ljus. Inte just nu i alla fall. Och biografin hade inte både inletts och avslutats med förra årets rekordsommar.
   Boken är välskriven med en hel del pikanta detaljer. Jag tänker inte så mycket på det i förhand uppblåsta kapitlet Himmel no. 7, gruppens kontakt med allehanda droger, som är nästan löjligt oskyldigt. Däremot är Gessles fasinerande metod att erhålla frisedel uppseendeväckande desperat. Och i övrigt skildras de fyra andras militärtjänstgöring perfekt: En enda lång meningslöshet.
   Till stöd för historiebeskrivningen illustreras många kapitel med tidningsklipp. Roligast är att se en kollega på Kvällsposten med byxorna nere. Han trodde sig 1981 ha avslöjat en hemlig flickvän till Gessle men blir så vilseledd att han pekar ut Lena Beime, mer känd som Gessles revisors fru... Annars förmedlar boken inga stora avslöjanden, vi får några utdrag från Gessle-låtar som aldrig spelats in, men känns ändå tämligen tung i handen. Drygt 200 sidor tung.
   Ungefär lika tjock är Lagher/Ahléns "avslöjande" bok men känns lättare och, efter den stora förhandsuppmärksamheten, betydligt mer innehållslös. Ahléns arbetschema från 1979 och framåt må vara imponerande men Lagher har drygat ut hans egen berättelse med åtskilliga klassiska händelser ur den internationella rockhistorien i övrigt.
   OK, vi som befinner oss i rockbranschens utmarker kan finna en viss internförtjusning att läsa om folk vi träffat, konserter vi bevistat och händelser vi delvis varit inblandade i. Så den skandalösa bokens allmänvärde bedömer jag som ringa. Däremot är jag övertygad om att bokens sanningar är just sanna för uppgifterna de lagt fram har bemötts med en kompakt tystnad.

BÄST JUST NU:
WEEPING WILLOWS: Under suspicion (CD-spår). Höstens svenska skivdebut. Av ungefär elva pärlor är det här spåret dagens favorit. Med steelguitar och tjejkör i en innerlig omfamning.
EFVA ATTLING: Du (promo-singel). Höstens mest uppmärksammade svenska comeback. Personligare än någonsin i en ödmjuk, lågmäld och mest akustisk sång.
LENA JINNEGREN: Harder to do (CD-spår). Ännu en svensk debut. Orepresentativ albumlåt, röjig poprockrökare som inte ber om ursäkt.
BOB DYLAN: My blue eyed Jane (CD-spår). Från Jimmie Rodgers-samlingen. Otvunget, smått nonchalant countrykomp och Dylan sjunger mer inspirerat än på länge.
BILLY JOEL: To make you feel my love (CD-spår). Mer Dylan, den här gången från hans penna på en greatest-samling (volym 3). Och Joel låter också mer engagerad än tidigare.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 1997 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.