Blogginlägg

Går på festival oftare än Malcolm McLaren

Postad: 1997-08-29 23:37
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/8 1997.

Sommaren tycks aldrig ta slut och när nya skivor nu återigen dyker upp är jag långtifrån beredd eller hungrig på att upptäcka, upphetsas eller uppröras.
   Den här sommaren har jag varit på rockfestival. För första gången på 18 år. Det kan säkert uppfattas som en överraskning men då vill jag påminna om Malcolm McLaren, beryktad affärsman, framgångsrik manager, tvivelaktig sångare med mera, med mera.
   McLaren var i somras, rapporterades det, på sin första rockfestival. Jag var på min andra.
   Både McLaren och jag var på trivsamma Lollipop som onekligen var en omtumlande positiv upplevelse. McLaren var där för att berätta om musikens framtid på en konferens. Jag var i första hand där för att se och höra John Fogerty på svensk mark för första gången på 26 år.
   Kontroversielle McLaren förklarade att ingen ska i framtiden underskatta karaokens betydelse. Den mannen kan fortfarande överraska. Själv konstaterade jag att Fogerty var i härlig form.
   Stämningen på Lollipop var exemplarisk, trevlig publik, inga köer, bra mat, god service, inga bråk och en bedövande naturupplevelse. Den avslappnande atmosfären på Lida Friluftsgård i Tullinge i sluttningen mot sjön Gnetaren ramade in festivalen perfekt.
   Men som på alla festivaler var tidschemat pressat och chansen till spontana extralåtar obefintliga. Själv har jag inget att jämföra med ty förra gången jag var på något som närmast skulle kunna kallas rockfestival inträffade i Maastricht i Holland i juni 1979. På Pink Pop Festival som redan då hade tio år på nacken.
På bara en dag presenterades i snabb takt många toppnamn som då befann sig i startblocken till de megastora karriärer som väntade. På några timmar såg jag Police, Dire Straits, Elvis Costello, Rush, Peter Tosh och Average White Band på stora scenen. Och Mick Jagger hälsade på backstage.
Med bara två skivor bakom sig gjorde Mark Knopfler & Co en kort entimmeskonsert men hann ändå med mycket från sina skivor. Låtarna under den tidiga karriären var koncentrerat korta och distinkta. Det var först under mitten av 80-talet som repertoaren, gitarrsolona och låtarna blev längre, längre och längre.
   Just de starkt förkortade, tidspressade konserterna gör festivalerna till en musikalisk pytt i panna där artisterna aldrig får chansen att vika ut sig spontant, lägga till några oplanerade extralåtar eller helt enkelt inte hinner jobba sig fram till de extatiska höjderna som brukar inträffa efter några timmar på scenen.

Varken Lollipop eller Slottsfestivalen kunde ändra på den uppfattningen. I sommar har jag saknat låtar både här och där.
   Saknat naturliga toppar och har stått tämligen handfallen när ljudmixarna sparkat igång den bandade musiken efter alldeles för få extranummer. Det har gällt både Fogerty, Johnny Cash, Lolita Pop och Di Leva.
   Efter nästan två timmar på scen kunde ingen närvarande klaga på John Fogertys stormiga avslutning med "Travelin' band". Ändå stod vi lite till mans och trodde, hoppades på och var nästan säkra på att han skulle komma tillbaka.
   Och göra "Up around the bend", "Almost Saturday night" och den obligatoriska slutlåten "Rockin' all over the world".
   Men i samma stund som han borde ha återvänt till scenen en sista gång kom det in en busslast crewmänniskor och rensade, bar ut Fogertys prylar och började förbereda nästa konsert på Lollipops stora scen.
   Just då var Soundtrack Of Our Lives, som var nästa programpunkt mitt i natten, tämligen ointressanta. Även Johnny Cashs konsert stördes av festivaltempot i den starka eftermiddagssolen. Han ville ta ut svängarna med hela sin familj, vilket man kan ha en och annan invändning till, som starkt förkortade hans egna magnifika klassiker till ett fåtal. Och knappt några bidrag från den senare, helt underbara repertoaren.
   Lolita Pop spelade en kort timme som premiärartister på årets Slottsfestival. Visserligen gjorde gruppen aldrig några maratonkonserter under sin riktiga karriär. Men när allt stämde så ofattbart bra, den där magiska onsdagskvällen i slutet på juli, så hade jag många önskelåtar kvar när "Say no more" tonat ut.
   Comebackrepertoaren var mycket logiskt koncentrerat till de senare, engelska låtarna men jag hade inte protesterat om Karin Wistrand sjungit fler låtar från "Att ha fritidsbåt" eller borstat av gamla favoriter som "Salta diamanter" och "Svart och skitig".
   Även DiLevas festivalrepertoar var ordentligt rumphuggen. Blott en timmes konsert är nästan förödande för en så verbal artist som DiLeva. När sedan marknadsföringsmässiga skäl gör att låtarna från senaste skivan måste prioriteras blev det många tidiga favoriter som föll bort medan regnet hängde i luften.

Bäst just nu:
JOHN MELLENCAMP: Gambling bar room blues. Primitivt svängande cover från Jimmie Rodgers-samlingen.
STEREOPHONICS: Local boy in the photograph. Tveklös poprockhöjdare på ett debutalbum som nästan bara innehåller starka singellåtar.
CUE: Burnin'. Skådespelaren Niclas Hjulström sjunger ledmotivet till TV-serien Glappet som premiärsänds på måndag. Suggestiv och överraskande stark pop.
IDDE SCHULTZ: Faller. Storstilad gitarrock i en specialskriven låt av Docenterna.
MAGNUS UGGLA
: Kung för en dag. Äntligen sammanfaller min dotters och min musiksmak. För en glad stund i närmare bestämt 3 minuter och 17 sekunder. Så länge är Uggla kung.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (388)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (18)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 1997 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Peter 19/01: Den finns på Spotify + "Country File" (1994)....

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Albin 5/01: Hej Håkan. Kan jag använda en av dessa bilder i en liten artikel på en blogg om ...

Andreas Dahlbäck 22/12: Rolig anekdot: Det var min pappa Erik Kapten Dahlbäck som gav Mats smeknamnet Ma...

Conny Gåård 20/12: Du skriver att Clapton hade planer på att lägga av karriären 1971, Nu ska han sp...

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.