Blogginlägg från juli, 2002

Mando Diao har mycket kvar att bevisa

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/7 2002.

KONSERT
MANDO DIAO
Kalas, Brunnsparken, Örebro 26/7 2002

Blanda en dos tidig Motown med en dos tidig The Who (innan pophitsen kom) och dryga ut med garagerockens bångstyriga energi och du hoppar av glädje åt Mando Diao. Och för män i min ålder också av nostalgisk fascination. Jag råkar ha upplevt den där tillbakablickande känslan ett stort antal gånger under mitt vuxna liv så jag var beredd även igår kväll när Borlängekvintetten stegade upp på Kalas-turnéns lilla scen.
   För en konsert på exakt 25 minuter och nio låtar. Musikaliskt är de än så länge en parentes och de har mycket kvar att bevisa för att ens närma sig de kaxiga uttalanden om allt och alla som de har spritt omkring sig. I Sverige kallas det storhetsvansinne.
   Det behövs definitivt mer än dessa få minuter på scen för Mando Diao för att kunna ta sångaren Gustaf Noréns naiva och smått ironiska ord, om sitt eget band som något pophistoriskt viktigt, på allvar. Och så här i efterhand förstår jag de uppskrivna kommentarerna för bandet är bra men knappast något mer än ett hyfsat förband.
   Däremot var det en härlig hunger och gränslös energi de musikaliskt de slängde i ansiktet på Kent-publiken. Med låtar som inte tar många steg framåt i rockhistorien men däremot effektivt förvaltar sitt arv på bästa sätt.
   Och det är så skönt att slippa tjat om dåligt ljud, rundgång och distad sång ty det tillhör Mando Diaos hela koncept även på skiva. Det talas om Mando Diao som framtidshopp men därtill behövs det lite mer egna idéer och personliga infall. Gärna i kombination med den mycket uppiggande energi de vräkte ut från den lilla scenen.

/ Håkan

Vansinnigt vacker upplevelse av Carola

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/7 2002.

KONSERT
CAROLA
Stranddagarna, Karlskoga 25/7 2002

Det finns få svenska sångerskor med Carolas infernaliskt positiva utstrålning. Möjligen tar hon hjälp av Gud men hon lyckas faktiskt hålla ihop det ojämna hopkoket, en musikalisk pyttipanna i ordets rätta mening, till show hon presenterade. Och med en karisma med stort K och en lysande vacker röst gjorde hon sommarens konsert ändå till en vansinnigt vacker upplevelse.
   Grattis örebroare, som i kväll får chansen att se och höra ett gediget proffs på scen. Igår kom Carola med solen och det vackra vädret lyfte hela föreställningen. Det var nästan allt det positiva och när det var som bäst tangerar denna Carola internationell kvalitetsnivå. Däremot är hon omöjlig, eller om det är räddhågsna rådgivare i omgivningen, på att sätta ihop en genomgående låtstark, fräck och fokuserad konsert.
   Det blev alldeles för mycket show med flera klädbyten och många visuella konster för att riktigt tillfredsställa en spartansk musikrecensent. Med en Carola som just i dag och i år skulle kunna riva av den värsta gospelsoul s om skulle kunna framföras av en svensk. Jag skulle vilja uppleva mer utmaning, en fräckare profil och ett genomgående mer musikaliskt utnyttjande av det tunga kompbandet med körsångerskor och allt. Ty ljudet var stundtals för fladdrigt för att uppfattas som attack.
   Däremot lyckades hon överraska med att ge låtarna från den senaste skivan, ett starkt levande uttryck där hon faktiskt närmade sig mina förväntade höjder. "My show" är mycket riktigt ingenting att bygga en sommarturné på men just där fanns ett uns av framtidstro. Fast hos publiken passerade de låtarna ganska obemärkt. Riktigt pinsamt blev det däremot under introduktionen till discomedleyt, då Maurice Gibb från Bee Gees talade på ett inspelat band. Inte heller det så kallade spontana inslaget, "Unplugged" tio år för sent, med tre tjejer och en kille från publiken var särskilt lyckat.
   Det kanske var avslappnat och folkligt men tog ner tempot i showen till ett minimum. Då var det tur att Carola hade showens bokstavligen guldkittrande final kvar med de riktiga klassikerna "Mitt i ett äventyr", "Främling" och "Fångad av en stormvind". För en stor festivalpublik, som inte riktigt kan ta till sig svårsjungna ballader är dessa hits obetalbara.

/ Håkan

Kent setlist

KENT
Kalas/Brunnsparken, Örebro 26 juli 2002

1. Sundance Kid
2. Kärleken väntar
3. Revolt III
4. Pojken med hålet i handen
5. Pärlor
6. Saker man ser
7. Chans
8. Socker
9. Dom andra
10. Om du var här
11. Elite
12. Sverige

Extralåtar
13. Musik non Stop
14. FF
15. 747

/ Håkan

Patrik Isaksson har stora identitetsproblem

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/7 2002.

KONSERT
PATRIK ISAKSSON
Stranddagarna, Karlskoga 24/7 2002

Karlskogas fyradagarsfestival i musik, fick en vädermässigt miserabel start i onsdags kväll. Musikaliskt var det inte lika nedslående men Patrik Isaksson, popens motsvarighet till Lätt & Lagom, är ingen man för de stora scenerna. Mannen har stora identitetsproblem och när Patrik gång på gång plockade fram en spektakulär Gibson Flying V, utan att egentligen spela på den, lyste desperationen ur ögonen. Och ur munnen kom det bara floskler.
   I de lugna balladerna var det nästan Michael Bolton-varning och han fick snällt lita på sina pophits. Men jag är ledsen att rapportera om att årets upplaga av Patrik Isakssons sommarkonsert inte ger så mycket mer.
   Förutom en hyfsad men lite opersonlig röst är han en närmast död scenartist. Och det unga, visserligen samspelta men helt profillösa kompet har inte utvecklats en tum trots mer rutin. Däremot var Monica Stark, ny på gitarr och sång, ett välsjungande och just starkt inslag.
   Med dubbelt så många låtar i repertoaren, sedan förra turnén, hade jag väntat mig mer av årets Isaksson. Men det svåra andra albumet hade inte så mycket mer än en enda hit och en hit gör ingen sommar eller en bra konsert. Nej, Patrik fick luta sig mot sina första hits, som visserligen historiskt sett är odödliga och ingen kan ta ifrån honom dem. Och han lyckades i Karlskoga på något mirakulöst sett få ihop en helt okej scenrepertoar. Där hitlåtarna och obligatoriska allsångsinslagen dök upp som ett radband i den psykologiskt viktiga finalen.
   Med "Kom genom eld", "Tillbaks till ruta ett" och "Hos dig är jag underbar", som dock tappat sina sugande tempobyten och blev till en allmännyttig allsångsdänga. För att i extranumren följas av "Lycklig man" och "Lyckligare dagar". Som recensent har jag haft lyckligare, och framförallt mer givande, dagar. När någon frågar vad jag gjorde i onsdags kväll är det mycket troligt att jag bara minns att jag var i Karlskoga och åt hamburgare på McDonalds med en kompis.

/ Håkan

”The rising”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/7 2002.

BRUCE SPRINGSTEEN
The rising
(Columbia/Sony)

Det här var kul, riktigt kul. Att en etablerad artist på den här exklusiva nivån kan göra något annat (och bättre) än det strikt förutsägbara är mycket imponerande.
   "The rising" är alltså på många sätt överraskande. Främst i det lekfulla soundet som gränslöst rör sig till synes förutsättningslöst från låt till låt.
Nye producenten Brendan O'Brien (Pearl Jam och många andra hårda grupper) har givit Springsteen ett tungt men luftigt ljud med många smakfulla men också mycket motiverade och några smått trollbindande detaljer.
   Ny tekniker, ny producent och ny studio har höjt den kreativa temperaturen rejält och här trampas det ofta långt utanför E Street Bands sedvanligt väloljade rockmaskineri. Gospelkörer, stråkar, orientaliskt inslag och många andra nya fräcka klanger. Tillsammans med en många gånger dämpad men inte dyster sångare ger det en häpnadsväckande ny vinkling på det välkända konceptet Bruce Springsteen. Från pop, soul och rock till stora ballader på bara några låtar. Engagerande och underhållande på samma gång.
   Vad jag vill ha sagt är att det visst finns hits, "Mary's place" och "Waitin' on a sunny day" är de mest uppenbara, och att det visst ofta ekar välbekant men det görs med mycket mer stil, mer fantasi och mer känsla än jag i min enfald trodde var möjligt från en gammal man som om mindre än ett år firar 30 år som skivartist.
   Den här gången går Springsteen i mål med en fantastisk skiva som kommer att ha en lika lång livslängd som många andra av hans mest klassiska skivor.

/ Håkan

I samma hjulspår som vanligt

Svenska Dagbladet: 7 juli 2002.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/7 2002.

ULF LUNDELL
Slottet, Finspång 5/7 2002

Ännu en sommarturné för Ulf Lundell, den nionde på tio år, och ännu en förväntad somrig bukett allsångshits och traditionellt en stor dominans av upptempolåtar.
   Med säkerhetsbälte och skyddsnät som viktiga ingredienser. Bältet för den genomgående fartiga repertoaren och nätet får symbolisera försiktigheten att gå utanför de ramar som pojkarna längst fram verkar bestämma.
   Med några få undantag, 1993-94 bjöd han på fantastiskt fantasifulla konserter utomhus, har Lundells sommarturnéer varit av det förutsägbara snittet.
   Och att döma av årets turnéupplaga, som inleddes på riktigt i Finspång i fredagskväll, går det på i ungefär samma hjulspår som vanligt. Vad det gäller urvalet.
   Ändå bjöd Lundell på tre helt nya låtar, tre frågetecken dock. ”Röd klänning” kan nog växa till sig men ”Härligt härligt, farligt farligt” hade uppenbart en halvfärdig text och ”Gå ut och var glad” lät bara omöjlig på scen.
   Kompbandet har föryngrats med Facer-gitarristen Fredrik Fagerlund och saxofonisten Marcus Olsson. Långe gänglige Fagerlund höll en låg profil på sin kant medan Olsson fick briljera med sin tenorsax på bästa Clarence Clemons-manér.
   Känslomässigt var det åter en positiv och optimistisk Lundell som bjöd in till kalas. Släktmöte, som han själv uttryckte det.
   Låten ”Kär och galen”, som tillsammans med gitarristen Janne Bark firar 20 år i Lundell-sammanhang, framfördes dessutom två gånger för att understryka huvudpersonens glada humör.

Trots den hitsdominerade repertoaren på scen så gjorde Lundell ett tappert försök att göra den nästan tre timmar långa konserten till en varierad och intressant resa. Jag har alltid hävdat balladernas viktighet för att göra en konsert fullbordad men när han tog ner tempot första gången för kvällen blev det närmast en katastrof.
   ”Rom i regnet”, med tvärflöjt(!) i kompet, hade förvanskats till rena Björn Afzelius-sörjan, ”Främlingar” hade tappat hela sitt ursprungliga sug och ”I kvinnors ögon” var segare än någonsin.
   Då gick nästa försök att dämpa tempot bättre. Med snygga och sällan framförda ”Hav utan hamnar” och den otroligt mäktiga ”Jag saknar dej”.
   Nej, det var kvällen när upptempolåtarna regerade både publikmässigt och musikaliskt. Där jag, för första gången på länge, kände det sista upploppet på åtta låtar fruktansvärt genomtänkt och effektivt. Via ”Glad igen”, ”Tillsammans vi två”, nya singeln ”S:t Monica”, som är mycket bättre live än på skiva, till finalen ”Gott att leva” som nu fått sin förtjänta plats på slutet.
   Efter en oväntat svag och vinglig ”Hon gör mej galen” så återkom samma lyckokänslor under extralåtarna som trots sin förutsägbara struktur förvandlades till ett fantastiskt raffinerat slut.
   När så Lundell bestämde sig för att återvända ut på scenen ännu en gång var det nästan för sent för att kunna svälja den magiska rockversionen av ”Rått och romantiskt” och ännu en illa vald ny låt.
   Ulf kraxade oroväckande ofta i fredagskväll och kanske borde han lägga ner mer energi i sångträning än ett antal km jogging varje dag.

Ulf Lundell, gitarr, munspel och sång
David Nyström, keyboards
Janne Bark, gitarr och sång
Magnus Norpan Eriksson, trummor
Jerker Odelholm, bas
Marcus Olsson, saxofon
Fredrik Fagerlund, gitarr.

Ulf Lundells låtar:
Kär och galen
Folket bygger landet
Ut ikväll
Förlorad värld
Rom i regnet
Främlingar
I kvinnors ögon
Idiot city
Rött
Röd klänning
Hav utan hamnar
Jag saknar dej
Chans
Glad igen
Tillsammans vi två
Lycklig man
När jag kysser havet
S:t Monica
Härligt härligt, farligt farligt
Gott att leva

Extralåtar
Hon gör mej galen
Lycklig, lycklig
(Oh la la) jag vill ha dej
Älskling
Kär och galen

Extra extralåtar
Rått och romantiskt
Gå ut och var glad


Aftonbladet 6 juli 2002.


Expressen 6 juli 2002.


Svenska Dagbladet: 7 juli 2002.

/ Håkan

”Sverige varken ser eller hör”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/7 2002.

DOCENTERNA
Sverige varken ser eller hör
(National/Bonnier/Amigo)

När man som mest tror att det numera legendariska bandet Docenterna efter över tjugo års existens tagit ner skylten och förpassats till historien slår de till med en nästan makalös skiva.
   Jag är kanske tagen av stundens allvar eller annars har jag helt enkelt knockats av ren överraskning. Men nya skivan med den numera kvintetten, Jon Jefferson Klingberg (ex-Whale) är ny gitarrist och Idde Schultz är äntligen officiell medlem, känns som bandets jämnaste och bästa. Någonsin!
   Och det handlar inte en sekund om nostalgi eller gamla meriter. I ett tidevarv när ickesångare hyllas och premieras i det här landet kommer Joppe Pihlgren och visar var skåpet ska stå. Dessutom i en helt tidsenlig produktion av de senaste årens innenamn, PopLars.
   Men mest är det attacken i låtarna, det furiösa tempot i många arrangemang och det genialt förenklade soundet som gör mig så uppsluppet glad. Som man rimligtvis inte väntar sig från medelålders gubbar.
   Skivan öppnar med fem klockrena höjdare, en underbar svit rocklåtar som avslutas med kaxiga "Du är värd mig". Sedan tar de ner tempot på några låtar och Docenterna blir för några ögonblick rent mänskliga. Men aldrig ointressanta. På en skiva, med en attraktivt kort speltid (drygt 32 minuter), som har en extraordinärt hög lägstanivå.

/ Håkan

”Hela vägen”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/7 2002.

TOMAS LEDIN
Hela vägen
(Anderson/Warner)

Tv-reklam, pressuppbåd och marknadsföring. Man kan lätt få känslan av att Tomas Ledin gjort en ny skiva. Men precis som 1993, 1996 och 2000 så har han gjort ett album som starkt påminner om skivan innan.
   Logotypen är i sedvanlig ordning ny och elegant och på omslagsbilden står han med elgitarren i högsta hugg. Men sedan upphör nytänkandet ty Ledins låtskrivande, sjungande och musicerande tar inga som helst nya vägar på "Hela vägen".
Det är som om tolv år gamla comebackskivan "Tillfälligheternas spel" och låtarna därifrån, som 1991 resulterade i en gränslöst populär Rocktågsturné, fått stå modell för alla skivorna därefter.
   Om jag vore positivt lagd i ämnet så skulle jag påstå att man kan lita på Tomas Ledin. Det är med andra ord inte speciellt upphetsande att lyssna på "Hela vägen", bara två år efter den senaste skivan. Den varken utmanar, tar risker eller bjuder på något nytt.
Återföreningen med producenten Lasse Andersson understryker bara den trygga och stundtals tråkiga ambitionen att inte våga gå utanför de folkhemsförankrade Ledin-ramarna.
   Då låter det betydligt roligare och mer intressant om Anders Glenmarks inhopp som producent på hälften av albumspåren. Glenmark har en förmåga att med små medel framkalla klanger och stämningar långt utanför Ledins fyrkantiga sound.
   Dansstegsrytmen i "Kyss mej som du gjorde då", det nästan U2-influerade arrangemanget i "Hela vägen för din kärlek" och Agnetha Kjörsviks underbart vackra körsång i "Kvinnan som skulle förändra mitt liv" räddar skivan från ett riktigt magplask. Trots att melodierna är karbonkopior på karbonkopior.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.