Blogginlägg från augusti, 2002

Kände ingenting när Elvis dog

MAN SÄGER mig att Elvis Presley dog för 25 år sedan i dag. John Lennon hävdade att Elvis "dog" redan 1958 när han ryckte in i lumpen. För mig personligen var Elvis aldrig en levande rocklegendar. Utan något som redan var passé när jag själv blev aktivt musikintresserad. I dag minns alla med gråten i halsen vad de gjorde när nyheten kom den där ödesdigra augusti-tisdagen.
   Vad jag minns i dag kände jag ingenting då. Ska man välja en artist, ett namn, som betytt mest för populärmusiken under 1900-talet så är det naturligtvis inte Michael Jackson utan denne Elvis Presley som tveklöst står i centrum. Jag var för ung för att påverkas då, på det viktiga 50-talet när Elvis stod på höjden av sin karriär, och jag har sedan varit för upptagen av nuet för att få tid att seriöst gräva mig ner i rock'n'roll-musikens portalfigur.
   Däremot har den ofattbara historien om Elvis Presley, som inkluderade både ren och skär musikalisk magi och en privat djupt tragisk del, givetvis inte gått mig spårlöst förbi. Men någon ikon, idol eller ouppnåelig symbol för rockgeneration blev han aldrig för mig. Och jag har dålig koll på vad jag gjorde för 25 år sedan. Kanske var jag fullt sysselsatt med att upptäcka en ny Elvis (Costello, som månaden före albumdebuterat) eller ladda för den engelska punkvågen, med Clash i spetsen, som skulle dra in i stan några månader senare.
    SOM EXEMPEL på mitt flyktiga Presley-intresse kan jag nämna att jag inte äger en enda skiva av dignitet i ämnet. Men jag har inget körkort heller. En mer eller mindre heltäckande 50-talssamling ska naturligtvis ingå i varje levande människas skivsamling. Jag har bara inte kommit till skott.
   Då var Elvis som bäst när han radade upp genuina, tidlösa och helt odödliga hits på löpande band. "Heartbreak hotel", "Hound dog", "Don't be cruel", "All shook up", "Jailhouse rock" och ett par dussin andra. I ämnet Presley har jag alltså varit en slow starter genom alla år. 1956 och åren efter var jag alltså för liten, men hemma snurrade ständigt en 78:a med Bill Haley, "Rock around the clock", på radiogrammofonen så där fick jag nog min första injektion av autentisk rock, en drog jag har varit beroende av sedan dess. När jag sedan aktivt vaknade upp som musikintresserad tonåring så var det långhåriga grupper som attraherade mest.
   MEN VÅREN 1968 fick den genuina rockmusiken att en revival. Beatles gjorde "Lady Madonna", och Elvis gjorde stor comeback efter många år i filmbranschen. Vilken comeback, tv-specialen där en inte längre ung men ändå fräck, läderklädd och personlig Elvis gav mig mitt första direkta intryck av legendaren. "U.S. Male" och "Guitar man" hade givit en föraning om pånyttfödelsen och Elvis var tillbaka i hetluften igen. Tillfälligt.
   Mitt 17-åriga hjärta svalnade snabbt när ballader som "If I can dream", "In the ghetto" och "Suspicious minds" avlöste varandra. 70-talet var en lång utdragen pina. Oändliga Las Vegas-engagemang och groteskt glittrande vita kostymer ger mig mardrömmar än i dag. Så det definitiva slutet för Elvis Presley kom i en tid när hans betydelse var som minst.

/ Håkan

Den stora schlagerfesten konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/8 2002.

KONSERT
DEN STORA SCHLAGERFESTEN
Brunnsparken, Örebro 11/8 2002

Vilken makalös folkfest i Folkparken. Många, många tusen ville uppleva Brunnsparkens 100-årsjubileum och nästan ännu fler ville höra och se den svenska schlagermusikens historia.
Schlagerhistorien har en förmåga att etsa sig fast i folks minne. Klassiska schlagerhits, som under senare år visserligen fått en allt kortare livslängd, kommer vi ihåg och minns nästan på året när.
   Historiska intron, oslagbara rytmer, en oförglömlig refräng och en ofta jublande final. Sånt glömmer vi inte.
   Däremot kan det vara lite si och så med minnet av sångaren eller artisten. Melodierna har inom schlagerbranschen genom tiderna varit viktigare än artisten. Och det är ingen tillfällighet att Schlagerfestival på svenska stavas Melodifestival.
   Därför blev det inte så besvärande eller konstgjort när ”Den stora schlagerfesten” igår eftermiddag till 4/5-delar presenterades av 90-talets stjärnor fast repertoaren till stora delar hämtats från tidigare decennier.
   Det gjorde liksom ingenting att det var Magnus Carlsson som sjöng ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård”, Charlotte Nilsson som sjöng ”Du skänker mening åt mitt liv”, Richard Herrey som sjöng ”Mitt i ett äventyr”, Nanne Grönvall som sjöng ”Gå och göm dig, Åke Tråk” eller Christer Björkman som sjöng ”Främling”.
   Tvärtom gav det lite spänning åt en på förhand rätt förutsägbar historia. Speciellt när tjej- och kill-rollerna blandades hejvilt.
   Inte överraskande(?) kändes det väldigt naturligt när Magnus Carlsson, showens lysande stjärna, förvandlades till både Lena Ph (”Dansa i neon” är som gjord för honom), Carola och Pernilla Wahlgren. Sången kändes där betydligt mer spännande än utklädningen.
   Maskeraden med ständiga klädbyten och en tämligen akademiskt berättad schlagerhistoria var showens lågpunkter.
   För vi hade kommit för melodierna och för de helt outplånliga refrängerna. Inte för att få någon exakt nostalgisk kick utan för att bli underhållna av en tidlös show där melodierna var vinnarna.
   På hundra minuter hann de fem sångarna och de fyra i kören med, om jag räknade rätt, 57 olika schlagerlåtar och det måste väl vara något av svenskt rekord. Så hann de i många fall bara till refrängen, den i sammanhanget så viktiga.
   Och det mesta möttes med jubel denna sagolika sommarsöndag i Brunnsparken. Där många arrangemang var lätt uppdaterade utan att förlora den så viktiga men också försiktiga schlagerkänslan.
   Ingen konsert, show eller föreställning mår bra av att framföras i fullt dagsljus eller på en helt solbadande scen. Mycket av den visuella nerven gick därför förlorad när solen blev dagens viktigaste spotlight.

MAGNUS CARLSSON
NANNE GRÖNVALL
CHARLOTTE NILSSON
CHRISTER BJÖRKMAN
RICHARD HERREY

Låtarna:
Härliga sommardag (alla)
Lilla stjärna (CN)
Sol och vår (CN)
Zum, zaum, zum lilla sommarbi (MC)
Augustin (CB)
Ding dong (RH)
April, april (NG)
Nygammal vals (CN/CB)
Gå och göm dej, Åke Tråk (NG)
Svenska flicka (RH/CB/MC)
Du skänker mening åt mitt liv (CN)
Ska vi plocka körsbär i min trädgård (MC)
Det börjar verka kärlek, banne mig (CB)
Ring ring (CN/NG)
Waterloo (CN/NG)
Se mig (MC)
Världen utanför (MC)    ?????????????
Välkommen till livet (CB)    ????????
Välkommen hem (CB)
I morgon är en annan dag (CB)
Det vackraste (NG)
Fångad av en stormvind (MC)
Mitt i ett äventyr (RH)
Främling (CB)
Avundsjuk (NG)
Tusen och en natt + engelska (CN)
Never let it go (MC/CB/NG)
Diggi-loo diggi-ley (RH)
Den vilda (NG)
Som en vind (CN)
Se på mig (MC)
En dag (CB)
Dover-Calais (RH)
Dansa i neon (MC)
Växeln hallå (a)
Hallå hela pressen (a)
Satellit (RH)
Eldorado (NG)
Picaddilly Circus (MC)
Bang en boomerang (CN)
Kärleken är evig (a)
Alexandra (NG/CN)
ABC (a)
Johnny the rocker (a)
Michaelangelo (CB)

Extralåtar
Allt som jag ser (MC)          ?????????
Okej okej (a)
Yeah-yeah-wow-wow (Martin-låten)   ????
Bara hon älskar (a)
Stjärna på himlen (CB)    ???
Upp över mina öron (NG)
Vindarna (MC)    Pontare låten   ???
Lyssna till mitt hjärta (NG/CN)
Kom och ta mig (MC) Brandsta City-låten   ??
Adrenalin (a)

Extra extralåtar
Eloise
We are all the winners

/ Håkan

Ronander Salomonsen Rickfors konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/8 2002.

KONSERT
MATS RONANDER/SANNE SALOMONSEN/MIKAEL RICKFORS
Örebrofesten, Frimis 2/8 2002

För 10-15 år sedan hade ovanstående tre tunga namn varit en kommersiellt fantastisk konstellation.
   I dag, eller närmare bestämt i fredagskväll, var det mer betoning på tung än kommersiell när de tre artisterna delade plats på Frimisholmens scen.
   OK, de här rutinerade namnens samlade dignitet räcker naturligtvis till för att rädda en rumphuggen Örebrofest från att helt kapsejsa. Däremot kunde jag inte för mitt liv skrapa ihop några spännande förväntningar inför en sådan förutsägbart stjärnspäckad föreställning som den i fredags.
   Därför sitter jag efteråt och försöker sammanfatta en show som bjöd på mer genuint musicerande och några djupt imponerande ögonblick än jag i min vildaste fantasi hade trott på.
   Det var visserligen en föreställning för folk vad folk vill ha, 100 minuter av hundraprocentig underhållning. Där alla kunde känna igen sig, flitigt klappa händerna till och helt enkelt lätt ta till sig fast fredagskvällen blev till natt. En konsert som egentligen inte krävde några analyser eller djuplodande förklaringar.
   Så långt var jag på samma linje som ett så gott som fullpackat utomhus-Frimis.
   Däremot kanske jag inte svalde det mest uppenbara publikfrieriet, allsången och Sannes covers lika tveklöst som en fredagspublik på festhumör gör.
   Men jag tyckte mig upptäcka en hel uppsjö andra detaljer, underbara ögonblick och små delikatesser som gjorde mig övertygad om att det går att kombinera tre artisters repertoarer och ändå få det att musikaliskt fungera.
   Från Ronanders personligt svenska material via Rickfors soulinfluerade sånger till Sannes mer muskulösa musik. Där fanns alltid en röd tråd som band ihop den på pappret spretiga låtbuketten till något homogent.
   Musikaliskt kretsade det mesta runt Ronander och det uttrycksfulla yrvädret Sanne drog igång de största reaktionerna i publiken men det var Micke Rickfors soulkänsla som gav kvällen mening och minnen.
   Den sedvanligt sammanbitne Rickfors briserade i några oerhörda soulballader som mycket överraskande överträffade allt det andra, inklusive några läckra akustiska låtar från Ronanders senaste skiva.

Låtarna:
Water from the moon
Suzy Solidor
Tequila land
Den jeg elsker
Run run run
??Keys in the west...
When you walk in the room
Road of no return
För kärleks skull
Gör mig lycklig
Kärligheten kalder
Tender turns tuff
Girls got rhythm (AC/DC)
Kött & blod
Vingar

Extralåtar
Himlen gråter för Elmore James
Yeah yeah yeah
River deep mountain high

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.