Blogginlägg från september, 2002

Ronnie Wood dvd

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda hösten 2002.

RONNIE WOOD
Far east man
(Steamhammer/SPV)

Rock. Stones-gitarristen på solokonsert i London. Med sitt eget band och gästartister som Slash och Andrea Corr. Repertoaren är oväntat tillbakablickande med gamla Faces-, Stones-låtar och covers. Hans röst är lika luggsliten som det fårade ansiktet.   
   Gitarrspelet lika avslappnat glänsande som hans vattniga ögon. En dos härlig liverock men backstagebilderna och Wood-målningarna är ett alldeles för klent bidrag till dvd-konsumenterna.

/ Håkan

Pop i lurarna håller Håkan på humör

"En bra recension är en blandning av konsumentupplysning och personligt tyckande." "

Det här är en artikel som inte är skriven av mig – utan om mig. I samband med min 50-års dag skrev Nerikes Allehanda, min huvudsaklige arbetsgivare, den här artikeln, signerad Irmeli Göök.

Nyfiken, hungrig och förväntansfull. Så känner sig Håkan "Pop" Pettersson när han får en ny skiva i handen. - Jag utgår alltid från att en skiva är bra och sedan lyssnar jag efter vilka känslor den lockar fram hos mig, säger Håkan som recenserat musik i NA i 32 år.
   - Aldrig, svarar han på frågan när man blir för gammal för att recensera ny pop- och rockmusik. Nä, han tror inte alls på myten om att man blir mindre mottaglig för ny musik med tilltagande ålder. Och Håkan borde veta vad han talar om, han fyller ju 50 år i dag.
   - Istället är jag fortfarande grymt intresserad. Men visst finns det gränser. Jag gillar exempelvis inte hiphop och rap. Jag vill gärna ha en melodi, hur skramlig och stökig den än är. Och så har jag svårt för den värsta hårdrocken. Jag tycker den upprepar sig.
   DET VAR 1970 som Håkan "Pop" Pettersson skrev sin första recension i Nerikes Allehanda.
   - Den första artist jag skrev om var Tommy Körberg och hans "Drömmen om Elin". Skivan tyckte jag inte om men jag tror jag skrev nåt om att den var för den breda publiken. Håkan ville på den tiden inte såga Körberg. Men numera skriver han mer rakt på sak vad han tycker.
   - Då var man väl lite mer försiktig och osäker. Nu strävar jag alltid efter att vara ärlig. En bra recension är en blandning av konsumentupplysning och personligt tyckande. Det handlar ju om att vägleda eftersom utbudet är enormt. Har det hänt att du haft "fel" någon gång?
   - Det har väl hänt att jag inte tyckt som alla andra. Som när jag skrev om Eldkvarns skiva Limbo. Jag tyckte inte den var särskilt bra medan de flesta andra recensenter hyllade den. Om du är på dåligt humör, påverkas din recension av det?
   - Jag lyssnar inte på en skiva bara en gång. Men ibland kan en dålig låt påverka hela lyssningen. Får du läsarreaktioner på dina recensioner?
   - Det händer ytterst sällan. Men när jag recenserade Rockboken, om Örebros rockhistoria, och skrev att jag tycker att den är ostrukturerad reagerade författarna och tyckte jag varit taskig. Men jag måste ju skriva som jag tycker.
   DET HAR UNDER årens lopp blivit åtskilligt av tyckande.
   - Förr klippte jag ut allt jag skrev och satte in i pärmar. Jag har fem fulla A4-pärmar därhemma. Från 1997 och framåt har jag istället sparat det jag skrivit på diskett. Åtskilliga konsertbesök har det också blivit.
   - Jag gick igenom det nyligen och fick det till 650 konserttillfällen. Och vid sådana lyssnar man ju ofta på flera konserter. Och dem fick jag till 833, säger Håkan.
   Bästa konsertupplevelserna har han haft med Ulf Lundell på Prisma i Örebro på 1970-talet och med Bruce Springsteen på Ullevi 1985.
   - På Ullevi gungade marken, bokstavligen. Och anläggningen sprack, har jag för mig.
   I HANS SKIVSAMLING finns i runda tal 4 000 vinyler och 3 000 cd-ar. - Jag har skivorna mer som ett uppslagsverk. Jag kan ta fram en och lyssna när jag behöver. Håkan Pettersson har jobbat på Nerikes Allehanda i hela sitt liv. Minus 15 år.
   - Jag började som springgrabb, det kunde man göra på den tiden, berättar han. De senaste tio åren har han jobbat med att göra annonser på dator, tidigare stilsatte han annonser. Att ägna sig åt journalistik har han inte lockats av. Det är musiken som intresserar mest, inte skrivandet i sig.
   - Kan inte ens skriva vykort, säger han med ett skratt.

Namn: Håkan "Pop" Pettersson.
Bor: I lägenhet i centrala Örebro.
Familj: Hustrun Carina Österling och dottern Emily, 11 år.
Gör: Är annonsproducent på NA, där han också frilansat som rock- och popkritiker sedan 1970.
Är: Beatlesfrälst. Skriver H:et i Håkan likadant som George Harrison skrev H:et i sin autograf. Håkan kopierade helt enkelt Harrisons H.
Är inte: Körkortsinnehavare.
Firar: Att han fyller 50 år i dag, den 26 september, med Öppet hus hemma i bostaden.

/ Håkan

Solomon Burke konsert

Expressen 25/9 2002.

Jag upplevde konserten på plats i Uppsala men jag recenserade inte men min vän Joakim Johansson gjorde följande fantastiskt underhållande betraktelse. Som publicerades i Nerikes Allehanda 26/9 2002.

SOLOMON BURKE
Catalin, Uppsala 24 september 2002

EN TIMME och fyrtio minuter efter utannonserad tid introducerar bandet Solomon Burke. De öser på med musik och lokalen håller andan. Innan dess har vi i en timme stått ut med att bandet spelat valda delar av Burkes mästerverk "Don't give up on me". Utan sång. Och en rad stentråkiga bluestolvor som fick tågen att spåra ur av tristess vid Centralstationen utanför lokalen.
   Mitt på scen har det hela tiden stått en gigantisk röd tron och den verkar för övrigt göra bandet lite nervöst. Och trots introduktionen dyker inte Burke upp. Lugn låt igen. Bandet kollar på varandra och verkar, ärligt talat, undra vad fan som händer.
   NY INTRODUKTION. Och den här gången väller Solomon Burke faktiskt upp på scen. En stor hatt pryder hans flint och man kan liksom höra att tronen långsamt börjar kvida när han sätter sig på den, delar ut rosor till publiken och plötsligt faktiskt inte alls regerar så där totalt som jag i min enfald trodde. Pondusen har förvisso lämnat den där tråkiga bluesen i glömska på en gång. Men "Don't give up on me" är ett av årets mest vitala mästerverk, och vi som väntade att vi skulle få höra låtar därifrån får knappt göra det.
   I STÄLLET ÄR spelningen en kavalkad av gamla hits. En trött kavalkad, ska sägas. Jag tycker, ärligt, att Solomon Burke vid 66 års ålder gjort sin bästa skiva. Och den bjuder på sådana magnifika nummer att en tripp nedför minneslunden känns mer än lovligt överflödig. Och när spelningen avslutas i ett potpurri bestående av "Stand by me" och "Spanish Harlem" av Ben E. King och en seg version av Otis Reddings "(Sitting on) the dock of the bay" vill jag gå. Det är låtar som blivit vulgariserade av usla coverband och inte ens en köttbullsälskande kille med flint (hatten slängde han bort) kan ge dem tillbaka deras forna värdighet.
   SKILLNADEN under kvällen heter dock "Don't give up on me" - dels de få låtar Solomon Burke gör därifrån (Brian Wilsons "Soul searching" exempelvis) och det väldiga titelspåret. Däri ligger det, som man brukar säga, magiska. Låten "Don't give up on me" är där uppe med Al Greens "Tired of being alone" och Smokey Robinsons "Tracks of my tears". Och live växer den och blir precis så bra som jag visste att den kunde bli.
   Hade Solomon Burke följt upp med "None of us are free", "The other side of the coin" och "Stepchild" hade vi antagligen alla blivit religösa och gått för att döpa oss i närmaste dygnet runt-öppna kyrka. Nu blev "Don't give up on me" näst sista låten innan det vedervärdiga potpurrit. Suck.
JOAKIM JOHANSSON


Aftonbladet 25/9 2002.


Expressen 25/9 2002.


Svd 26/9 2002.

/ Håkan

Caesars Palace konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/9 2002.

KONSERT
CAESARS PALACE
P2, Örebro 15/9 2002

I tidernas begynnelse, nåja - för ungefär fyra år sedan, upplevde jag Caesars Palace live några gånger. I rockmusikens tecken gjorde de sin musik både melodisk och riffig. De var ledargestalter i den våg av garageband som svallade fram vid den tidpunkten.
   Två album och fyra år senare har de på skiva förändrat sitt sound och sina låtar ganska märkbart. Mer pop, definitivt mer hitanpassat och garagerockinfluenserna är numera inte alls så tydliga. Men bara på skiva, kan vi konstatera efter den sena föreställningen på P2 strax efter midnatt i söndagskväll.
   I rök, svett och ett envetet blixtrande motljus var det som om de senaste kommersiella framgångarna inte påverkat bandet alls. Och de färskaste låtarna var i klar minoritet. "Jerk it out", "Over 'fore you started" och "Candy kane" blev närmast bara något obligatoriskt i repertoaren. Överraskande men ändå lite spännande från ett band som inte riktigt vill vandra den förutsägbara och konventionella vägen i rockbranschen.
   Den makalösa energin och det nästan genomgående höga tempot ägnades till stora delar åt låtar från gruppens två första skivor. Således inleddes konserten med tre raka knytnävsslag från debuten och när publiken visade sig vara med på noterna så framstod Ceasars Palace som det ultimata partybandet.
   En kvartett som, också lite märkligt, inte innehåller en permanent organist fast instrumentet soundmässigt alltid har haft en viktig roll i Caesars Palaces musik. Extramedlemmen Björn Yttlings Farfisa-orgel och andra diverse keyboards hade stor del i söndagskvällens perfekta scenljud. Med sina många magiska intron och smått psykedeliska ljudkaskader vässade han bandets sound ytterligare.
   Tyvärr haltar fortfarande scenkarisman hos Caesars Palace. Gitarristen Jocke Åhlund var som vanligt energin personifierad men sångaren César Vidal har inte frontmannens visuella lyskraft direkt. Under tidigare konserter har han mest sett uttråkad ut, nu sökte han i alla fall ögonkontakt med publiken. Men Caesar Palaces hitfyrverkeri till repertoar kompenserar den bristfälliga scennärvaron med god marginal. För vem kan stå emot så självklara låtar som "Sort it out", "Kick you out", "From the bughouse" och "Over 'fore you started"?
   Har svårt att minnas att det ens under punkens högtidsdagar svängde så grymt och pardonlöst. Faktiskt. Det var också så att jag nästan inte saknade den senaste skivans många framträdande låtar. För Caesar Palace ville uppenbarligen inte göra det förväntade eller hopplöst förutsägbara.
   De bröt mot alla konventioner när de baserade repertoaren på fler äldre låtar, några udda covers (bland annat Ronnie James Dios "Rainbow in the dark"!) och ibland valde att provokativt korta av de redan i original snärtiga korta låtarna. Vilket gjorde att de i rasande fart hann med 16 låtar på mindre än en timme.

/ Håkan

Magnus Lindberg konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/9 2002.

MAGNUS LINDBERG & STOCKHOLM COWBOYS
Frimis, Örebro 30/8 2002

Ibland kan rätt man på fel plats också ha en poäng. När Magnus Lindberg återvände till Örebro, den här gången på Frimis minimala scen, efter tolv års bortovaro var det som hjälte för några få och ett otrevlig avbrott i discodansen för så många fler.
   Det är såna förutsättningar som kan förinta eventuell spellust och inspiration. Men inte för Magnus som med sin obändiga tro på sig själv, sina texter och traditionellt skurna rockmusik sent i fredagskväll ville ge ungefär 150 procent av allt till sin publik.
   Han stod på knä, knöt näven i övertygande gester och han sjöng ”Jag kan gå ända till Kina” och verkade för stunden mena varje ord som lämnade hans läppar.
   Bakom sig hade han ett hårdsvängande Stockholm Cowboys som nästan utan musikaliska krusiduller var en perfekt ryggrad i det enkla sound som Magnus låtar ofta rör sig i. Med killar som tack och lov inte musikaliskt avslöjade mycket av sanningen bakom sina spektakulära Peter Jezewski-frisyrer.
När gitarristen Frank Liestam på en av extralåtarna, Tom Pettys ”Swingin’”, satte sig ned och la slidegitarren på knäna och framkallade det mesta magiska ljudet på den här sidan David Lindley var det bara en av kvällens många höjdpunkter.
   Magnus Lindberg må uppträda som den nervige, rastlöse (”Jag måste ge mig av, jag måste stanna kvar” som han sjöng i en av de helt nya låtarna) och totalt utlämnande artisten men när han sjöng var det med oväntad pondus och rakryggad intensitet.
   Och med den övertygelsen inombords, möjligen förpackad i ett nervdallrande och bräckligt skal, vågade han välja bort många av sina gamla klassiker och basera scenrepertoaren på förhållandevis färska låtar.
   På bekostnad av en naturligt rytmisk låtordning med en fantastisk final så valde och vrakade Magnus lite på måfå, styrd av sina innersta känslor, och fick ihop ett set där varje beståndsdel ändå var en liten pärla.
   När han tog ned tempot med ovannämnda ”Kina”-låt, följde upp den med ännu en ballad (den nya och lite bluesiga ”Jag måste ge mig”) och ytterligare en lugn låt (visserligen den fantastiska ”Jag har aldrig vart i Memphis”) så var det mer än de flesta hade tålamod till.
   Men de rena höjdpunkterna var så många fler. Som de sex låtarna från hans senaste riktiga skiva, underbara ”Ljus i natten” som bara sålt i skandalösa sju tusen exemplar. Som ännu en ny låt, ”Hej hallå” som lät både som en hit och Neil Young. Som den avslutande ”Röda läppar” som för kvällen inte kom upp i normal standard men ändå är en historisk klenod.

Magnus Lindbergs låtar:
Sanningen
Aldrig mer igen
Tårar över city
Den risken finns
Jag kan gå ända till Kina
Jag måste ge mig av NY
Jag har aldrig vart i Memphis
Dom som aldrig ger upp
För oss
Hej hallå NY
Allt som jag kan ge dig
Röda läppar

Extralåtar
Swingin’ (Tom Petty)
När jag ser dig

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.