Blogginlägg från oktober, 2002

”Totta 6; Bortom månen & mars”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/10 2002.

TOTTA
Totta 6; Bortom månen & mars
(Capitol/EMI)

Det finns inget som hindrar Totta Näslund just nu. Alla hans soloskivor under de senaste sju åren, en närmast oöverträffad giv inom det här landets gränser, har varit av genomgående hög kvalité. I en allt stegrande kurva.
   Varje skiva har varit fulla med slagkraftiga låtar. Men som inte alltid fått den där helgjutna eller optimala musikaliska inramningen.
   När Totta nu byter producent från låtskrivaren Dan Hylander till den genuine musikern Johan Lindström så är det dags för solokarriären att gå in i nästa exklusiva fas. En klass högre upp.   
   Totta når all time high med en alldeles förtjusande skiva som är så homogen, så musikaliskt fullfjädrad och så packad med otroligt starka sånger. Dessutom är den så härligt lyhört lågmäld att det nästan tåras i både ögon och öron.
   På tio dagar i maj har Totta och hans vänner skapat ett mästerverk i klass med John Hiatts "Bring the family" som spelades in på bara fyra dagar. Och Lindström är mannen som kan axla Ry Cooders mantel fullt ut.
   Han behärskar instrumenten vare sig det handlar om gitarrer i alla former, banjo, munspel eller piano. Men det där duktigt ekvilibristiska soundet får aldrig chansen för här handlar det om spontana, uppenbart liveinspelade, spår med inräkningar och utan förutbestämda slut.
   Totta har en röst som bara växer i dignitet och pondus men tillsammans med det lyhörda soundet är det materialet, där Sveriges bästa låtskrivare försett Totta med specialdesignade pärlor, som gör skivan så genomgående stark.
   En slow shuffle från Peter LeMarc och en ännu långsammare blues av Nisse Hellberg tillhör skivans få traditionsbundna låtar. Det är faktiskt Mauro Scoccos fyra låtar som brinner allra mest. Som är så unikt specialskrivna för Totta att jag för en sekund tror att det är låtskrivaren själv som sjunger textraderna om självironi, kärlek och uppbrott .
   Låtarna av Plura, Mattias Blomdahl, Gunnar Danielsson, John Prine-covern och Per Perssons titellåt är dock inte alls långt efter.

/ Håkan

Bruce Springsteen konsert

Aftonbladet 25/10 2002.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/10 2002.

KONSERT
BRUCE SPRINGSTEEN
Globen, Stockholm 24/10 2002

Det kanske låter som en stor väldig klyscha men Bruce Springsteens konsert på ett exalterat Globen i går kväll gav ett oförglömligt intryck.
   Inte för att de nästan tre timmarna han och hans formidabla band E Street Band ägnade på scen var någon heltigenom prickfri uppvisning. Utan för att konserten hade toppar, som jag rankar som det bästa jag någonsin sett på en scen, men också några tveksamma ögonblick. Som gjorde att jag under flera timmar slets mellan himmel och helvete lite för många gånger för att det ska kännas nyttigt.
   I somras gav jag senaste skivan ”The rising” ett maximalt betyg i Nerikes Allehanda. Det är i många delar en fantastiskt producerad skiva. Men i går var det flera av den skivans låtar som inte alls fick den där logiska kvalitetshöjande liveprägeln som genom åren blivit Bruce Springsteens adelsmärke.
   Den på skivan så suggestivt starka ”Empty sky” och den gripande ”You’re missing” träffade inte alls hjärtat som väntat. Och ”Into the fire” fungerade inte alls, varken i sitt nya world music-inspirerade arrangemang eller som slutlåt i huvudavdelningen.
   Den udda ”Worlds apart” kändes också malplacerad i den huvudsakligen rockiga Springsteen-repertoar. Vågat på gränsen till dumdristigt att ens ta med den.
   Men kanske var det sammanhanget som störde. De förstnämnda låtarna följde på en alldeles fantastisk ”Candy’s room” och den sistnämnda följdes av en galet rockande ”Badlands” som jag garanterat aldrig hört i en bättre version.
   För att få slut på den totala knockouten till låt, tempot bara stegrades och intensiteten bara tilltog, så hoppade Bruce och bandet plötsligt in i en helt oannonserad version av Van Morrisons ”Gloria”. För att överhuvudtaget kunna gå vidare med konserten.
   Däremot var inledningen med titellåten och ”Lonesome day” en större fullträff än jag hade anat. Det var tungt och överraskande och ljudmixen var perfekt för den framträdande fiolen som spelades av Soozie Tyrell. Och när Nils Lofgren och Clarence Clemons möttes i ett helt unisont gitarr/sax-solo var himlen nära.

Samspelet mellan publik och artist var, som jag förutspådde, genomgående helgjutet och lyfte några av konsertens ordinära låtar till en ändå acceptabel nivå. Men allsången var inte övertygande hela tiden. ”Everybody’s not here”, som Bruce uttryckte det vid ett tillfälle.
   Springsteen och E Street Band är ändå inte bara sammanbiten rutin och repeterad elegans. Det finns mycket känslor kvar bakom de äldre, lite distingerade ansiktena. Inte minst Bruce som gärna bjöd in till spontana önskemål från publiken.
   Han satte sig vid pianot vid ett tillfälle och spelade, helt ensam på scen, två äldre men fortfarande väldigt klassiska låtar, ”Incident on 57th street” och ”For you”.
   Om finalen i huvudavdelningen var en mindre besvikelse så var första trion extralåtar en trestegsraket av oöverträffad tyngd.
   ”Dancing in the dark”, låten som kanske åldrats sämst av alla Springsteen-låtar, fick sig en rejäl ansiktslyftning via ett rockarrangemang som inte var sämre än sensationellt. Som fick Bruce, efter två timmars konsert, att hoppa jämfota av upphetsning. Som inte överraskande spred sig ut i publikhavet där stämningen bara steg via ”Ramrod” och fullständigt briserade under ”Born to run” i en helt upplyst hall.
   Då befann sig torsdagskonserten på en sagolik och exklusivt ouppnåelig nivå som aldrig kunde upprepas på de kvarvarande extralåtarna fast ”Land of hope and dreams” både är catchy och emotionell och har ett fantastiskt stopp-gå-slut.
   Jag påstår att jag totalt har sett Bruce Springsteen i bättre konserter. Eftersom minnet ofta suddar ut eller minimerar eventuella skavanker så känns just nu både 1981- och 1985-konserterna som mer homogena och fulländade upplevelser.
   Men tillfälliga ögonblicksbilder som det smattrande introt till ”Candy’s room”, karnevalsstämningen på ”Waitin’ on a sunny day” och det exakta slutet på ”She’s the one” kommer att levandegöra 2002 års Bruce Springsteen-konsert mycket länge.

Bruce Springsteens låtar:
The rising
Lonesome day
No surrender
Jackson cage
The fuse
Candy’s room
Empty sky
You're missing
Waitin' on a sunny day
The promised land
Worlds apart
Badlands
Gloria
She's the one
Mary's place
Countin' on a miracle
Incident on 57th street
For you
Into the fire

Extralåtar
Dancing in the dark
Ramrod
Born to run

Extra extralåtar
My city of ruins
Born in the U.S.A.
Land of hope and dreams
Thunder road


Aftonbladet 25/10 2002.


Expressen 25/10 2002.

/ Håkan

Historisk afton eller en dag på jobbet?

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/10 2002.

Nej, jag vet inte hur bra kvällens konsert med Bruce Springsteen på Globen blir. Många har frågat mig med ansiktsuttrycket ”visst kommer det att bli fantastiskt” och underförstått att inget kan väl egentligen gå fel när Bruce och ett förstärkt E Street Band går ut på scenen halv åtta ikväll.
   Allt pekar mot en underbar och exklusiv upplevelse men även på den här höga och nästan ouppnåeliga nivån finns det givetvis små detaljer som kan avgöra om det blir en historisk afton eller ”bara” en dag på jobbet för den hårt arbetande Bruce Springsteen.
   Till de detaljerna hör naturligtvis de yttre förutsättningarna och jag är övertygad om att publiken kan lyfta kvällens föreställning till en totalupplevelse. Som direkt kan betyda att vi i publiken får en extra inspirerad artist i retur.
   Där ligger nyckeln till hur stor kvällens Stockholm-konsert kommer att bli, tror jag.
   Däremot tror jag inte de enskilda låtarna, den berömda setlistan som verkar förändras från kväll till kväll, kommer att vara avgörande för en helgjuten konsertupplevelse.
   Jag lovar mig själv och läsekretsen att jag i recensionen inte kommer att tjata om låtar jag saknar i konserten. I Bruces fall kan sånt bli ödesdigert med så många olika låtar, runt 65 i dagsläget, i nuvarande scenrepertoar.
   Ändå kan konsertbetyget ofta påverkas av låtar som inte spelas och det kan i vissa fall, sommarens Solomon Burke-konserten i färskt minne, få fatala konsekvenser. Burke gjorde ju egentligen en prickfri konsert, hade en underbar röst och var i fantastisk fysisk form men inramningen var lite slapp och han sjöng nästan inte alls låtar från det senaste alldeles makalösa albumet.
   Så kan det bli när förväntningar krockar med förhoppningar, önskemål och förutfattade meningar. Därför ska jag efter bästa förmåga på nätet i morgon och i lördagens Nerikes Allehanda bara recensera det jag ser och hör och upplever från den nästan tre timmar långa konserten i kväll.
   Det kopiösa informationsflödet har naturligtvis gjort mig förberedd på ett helt annat sätt än förr i tiden. Då varje låt kom som en överraskning.
   Som när jag satt på Scandinavium i Göteborg 1981 och blev fångad av magin under alla 28 låtarna, stod på ett sprucket Ullevi 1985 och verkligen blev överkörd av en oöverträffad rockshow eller satt på Stockholm Stadion 1988 och fick uppleva många transportsträckor.
   Konserten 1985, som jag alltid pekar ut som min absoluta konserthöjdpunkt här i livet, förändrade förutsättningarna för alla utomhuskonserter. Den juni-kvällen klarade Bruce av att göra arenarocken till en intim, dansant totalupplevelse. Och med det i minnet är ju förhoppningarna inför kvällen stora.

/ Håkan

”Verkligheten är större”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/10 2002.

INGEMAR OLSSON
Verkligheten är större
(Little Beat/Naxos)

Efter den minst sagt dammiga samlingsskivan "10 på svenska" känns Olssons nya skiva som en liten frisk fläkt. Med båda fötterna i nutid och för några stunder gör lyssnandet intressant.
   Låtarna riktar sig mot Svensktoppens publik på gott och ont. Gospelpop eller religiös schlager är väl en mer beskrivande genrebeteckning än den alldagliga popetiketten.
   Men i all det här välriktade och spekulativt utformade soundet finns ju också rädsla och hårt tämjda känslor som varken vill utmana, uppröra eller engagera.
   Och där blir Ingemar Olsson den typiska Svenktoppsartisten personifierad. Som när schlagerballaderna bara blir snälla och välkammade och de mer funkigt rytmiska låtarna aldrig når dansgolven.
   Här finns uppenbart material, allt skrivet av Olsson själv, som kan generera nya Svensktoppshits. Mest slagkraftig och kommersiell är han i de snälla balladerna. När popmusiken möter trubadurvisan och Olsson förvandlas till en mix av Lars Berghagen, Peter Lundblad och Mats Paulsson.
   Just de låtarna, "Kvar på perrongen" och "Stunden just nu", är skivans musikaliskt minst intressanta spår som samtidigt är de nyckeln till Olssons kommersiella framgångar. Men risken är också stor att radiopubliken somnat innan.
   I en annan ballad, "En sån Gud skulle jag kunna tro på", är det inte bara en risk, det är en uppenbar verklighet i sin färglösa och urvattnade form.
   Då är de mer eller mindre tydliga Ted Gärdestad-influenserna, i låtar som "Liten och stor", "Storslaget" och "Nöden har ingen lag", roligare att uppleva. Där barnkören i den förstnämnda är en alldeles oslagbar effekt för att nå alla från kyrkan till Svensktoppen.
   Mitt i all den här förhållandevis snälla röran finns det en helt elektronisk låt, "Plastic paradise", med maskiner och förvrängda röster, som åtminstone får mig att höja på ögonbrynen. För där finns plötsligt spänningen och nyfikenheten som skivan i övrigt saknar.
   Då hjälper det inte att han sjunger "Ge ge ge" som om det handlade om Beatles och "Yeah yeah yeah".

/ Håkan

Ingemar Olsson skiva

INGEMAR OLSSON: Verkligheten är större (Little Beat/Naxos)

Pop. Efter den minst sagt dammiga samlingsskivan "10 på svenska" känns Olssons nya skiva som en liten frisk fläkt. Med båda fötterna i nutid och för några stunder gör lyssnandet intressant.
   Låtarna riktar sig mot Svensktoppens publik på gott och ont. Gospelpop eller religiös schlager är väl en mer beskrivande genrebeteckning än den alldagliga popetiketten.
   Men i all det här välriktade och spekulativt utformade soundet finns ju också rädsla och hårt tämjda känslor som varken vill utmana, uppröra eller engagera.
   Och där blir Ingemar Olsson den typiska Svenktoppsartisten personifierad. Som när schlagerballaderna bara blir snälla och välkammade och de mer funkigt rytmiska låtarna aldrig når dansgolven.
   Här finns uppenbart material, allt skrivet av Olsson själv, som kan generera nya Svensktoppshits. Mest slagkraftig och kommersiell är han i de snälla balladerna. När popmusiken möter trubadurvisan och Olsson förvandlas till en mix av Lars Berghagen, Peter Lundblad och Mats Paulsson.
   Just de låtarna, "Kvar på perrongen" och "Stunden just nu", är skivans musikaliskt minst intressanta spår som samtidigt är de nyckeln till Olssons kommersiella framgångar. Men risken är också stor att radiopubliken somnat innan.
   I en annan ballad, "En sån Gud skulle jag kunna tro på", är det inte bara en risk, det är en uppenbar verklighet i sin färglösa och urvattnade form.
   Då är de mer eller mindre tydliga Ted Gärdestad-influenserna, i låtar som "Liten och stor", "Storslaget" och "Nöden har ingen lag", roligare att uppleva. Där barnkören i den förstnämnda är en alldeles oslagbar effekt för att nå alla från kyrkan till Svensktoppen.
   Mitt i all den här förhållandevis snälla röran finns det en helt elektronisk låt, "Plastic paradise", med maskiner och förvrängda röster, som åtminstone får mig att höja på ögonbrynen. För där finns plötsligt spänningen och nyfikenheten som skivan i övrigt saknar.
   Då hjälper det inte att han sjunger "Ge ge ge" som om det handlade om Beatles och "Yeah yeah yeah".

/ Håkan

”Club Zebra”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/10 2002.

ULF LUNDELL
Club Zebra
(Rockhead/Capitol/EMI)

Jag är allergisk mot skivor som har en längre speltid än en timme. Jag borde verkligen hata Ulf Lundells nya tegelsten som sträcker ut sig i 27 låtar på två cd och hela 148 minuter.
   Men jag är bara lite splittrad och lätt besviken på ett album som vill mätta alldeles för många munnar.
   Den annonserade simpla rockskivan har blivit ännu en alldeles för omfattande och alldeles för bekant ekande med alldeles för många låtar som liknar varandra.
   Det finns en gammal härlig nerv i de avskalade rocklåtarna på albumet som får mig att blunda ögonen och minnas 76-77, Nature (saxofonen är tillbaka i Lundell-soundet) och livespelningar i trånga, svettiga lokaler.
   Där skulle arbetsnarkomanen Lundell kapat den ivriga kreativiteten. Så hade vi fått en skiva som motsvarat den nostalgiska titeln. Och följaktligen sluppit många upprepningar från hans långa karriär. För det är alldeles för ofta jag hör gamla låtar, mer eller mindre tydligt, när jag gång efter annan tar mig igenom Lundells senaste mastodontverk.
   Överraskningarna är få, latinkryddad rock'n'roll på några låtar, och Lundells traditionella rockingredienser, ibland tydligt Stones- och Springsteen-influerade, desto fler.
´ I den musikaliska pytt-i-pannan, som naturligtvis inkluderar några riktigt långa ballader (på många sätt känns "Club Zebra" som "På andra sidan drömmarna" del två på gott och ont), är det lätt att fastna i fascinationen över de enkla boogie-takterna. Där tajta rytmer och komprimerade arrangemang inte har större krav på sig än att underhålla för stunden.
   I öppningen med "Fem minuter", där Lundell borde skänka åtminstone 50 procent av royaltyinkomsterna till Chuck Berry, och "Dicks Spitfire" finns en lovande programförklaring som bara bitvis hålls på resten av skivan.
   Tyvärr är det riktigt platta försöket att skriva en hit, "Farligt farligt, härligt härligt" där titeln faktiskt är minst generande, och en hårdrockdänga, "Röd klänning", på en frapperande låg Lundell-nivå.
De raka partylåtarna "Vackra Anita" och "Gå ut och var glad" är desto roligare i dubbel mening. Tillsammans med bluesdoftande "Hon" och en handfull stora stolta Lundell-klassiker som "Fria fåglar i ett fritt land", "Kvar där för gott", "Öppet hela natten", "På den andra sidan" och "Älska med främlingen" är det skivans behållning.

/ Håkan

”Da capo”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/10 2002.

ACE OF BASE
Da capo
(Edel Mega)

Vill man erhålla drygt 40 minuters hyfsad popunderhållning duger "Da capo" väldigt bra. Vill man däremot se och höra popmusik som utvecklats på ett spännande sätt är Aces Of Bases comebackskiva både tråkig, fyrkantig och opersonlig.
   Då är faktiskt Supernaturals skiva både roligare och bättre.
   Det finns människor, inte minst de själva i gruppen, som vill dra paralleller mellan Ace of Base och ABBA men bara tanken är ju absurd.
   Visst finns här en handfull riktigt klockrena hits som roar för stunden men knappast klarar djupare analys. "World down under", "Show me love", "Unspeakable" och titellåten kan säkert följa "Beautiful morning" i rampljuset. Ofta med de förförande, men också förrädiska, ingredienserna av reggae som möter dansmusik.
   Det kan musikaliskt ibland bli segt som tuggummi men också fastna i medvetandet varken man vill eller inte.
   Ibland blir ABBA-influenserna lite för tydliga och gruppen avslöjar sig som högst ordinära artister där jämförelser med Björn och Bennys låtar och Agnetha och Fridas röster och flörtarna knappast resulterar till Ace of Bases fördel.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.