Blogginlägg

”Club Zebra”

Postad: 2002-10-05 14:20
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/10 2002.

ULF LUNDELL
Club Zebra
(Rockhead/Capitol/EMI)

Jag är allergisk mot skivor som har en längre speltid än en timme. Jag borde verkligen hata Ulf Lundells nya tegelsten som sträcker ut sig i 27 låtar på två cd och hela 148 minuter.
   Men jag är bara lite splittrad och lätt besviken på ett album som vill mätta alldeles för många munnar.
   Den annonserade simpla rockskivan har blivit ännu en alldeles för omfattande och alldeles för bekant ekande med alldeles för många låtar som liknar varandra.
   Det finns en gammal härlig nerv i de avskalade rocklåtarna på albumet som får mig att blunda ögonen och minnas 76-77, Nature (saxofonen är tillbaka i Lundell-soundet) och livespelningar i trånga, svettiga lokaler.
   Där skulle arbetsnarkomanen Lundell kapat den ivriga kreativiteten. Så hade vi fått en skiva som motsvarat den nostalgiska titeln. Och följaktligen sluppit många upprepningar från hans långa karriär. För det är alldeles för ofta jag hör gamla låtar, mer eller mindre tydligt, när jag gång efter annan tar mig igenom Lundells senaste mastodontverk.
   Överraskningarna är få, latinkryddad rock'n'roll på några låtar, och Lundells traditionella rockingredienser, ibland tydligt Stones- och Springsteen-influerade, desto fler.
´ I den musikaliska pytt-i-pannan, som naturligtvis inkluderar några riktigt långa ballader (på många sätt känns "Club Zebra" som "På andra sidan drömmarna" del två på gott och ont), är det lätt att fastna i fascinationen över de enkla boogie-takterna. Där tajta rytmer och komprimerade arrangemang inte har större krav på sig än att underhålla för stunden.
   I öppningen med "Fem minuter", där Lundell borde skänka åtminstone 50 procent av royaltyinkomsterna till Chuck Berry, och "Dicks Spitfire" finns en lovande programförklaring som bara bitvis hålls på resten av skivan.
   Tyvärr är det riktigt platta försöket att skriva en hit, "Farligt farligt, härligt härligt" där titeln faktiskt är minst generande, och en hårdrockdänga, "Röd klänning", på en frapperande låg Lundell-nivå.
De raka partylåtarna "Vackra Anita" och "Gå ut och var glad" är desto roligare i dubbel mening. Tillsammans med bluesdoftande "Hon" och en handfull stora stolta Lundell-klassiker som "Fria fåglar i ett fritt land", "Kvar där för gott", "Öppet hela natten", "På den andra sidan" och "Älska med främlingen" är det skivans behållning.

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (373)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2002 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.