Blogginlägg från november, 2002

"Woman o woman"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/11 2002.

LESLIE L KOT with JACEK KRZAKLEWSKI & friends
Woman o woman
(MAF)

Örebros rockprofil nummer ett, modell äldre, gör solodebut med en ambitiös rockplatta. Där mogen laidbackrock samsas med blues, world music-inslag och till och med fransk visa.
   Det breda innehållet ger upphov till splittrade känslor med för många munnar att mätta. Och Leslie Kots stora personlighet blir ibland till en allmängiltig allt-i-allo.
   Leslies rockmusik är, med ålderns rätt, en trygg stadig rytm. Ungefär som när Eric Clapton sjöng J J Cale på 70-talet. Men de nästan genomgående programmerade trummorna tar bort lite av den naturliga känslan.
Däremot förmedlar Leslie mycket känslor med sina ord och sin röst. En sandpappersträv stundtals gurglande stämma som dessutom har en annorlunda nästan exotisk engelsk accent.
   Ibland, på "Friendship", grymtar han som Tom Waits, på "Then you don't" tänker jag närmast på gamle skådespelaren Lee Marvin och i allmänhet påminner skivan om det sångsätt Leonard Cohen gjort sig en förmögenhet på.
   Hans polske kompanjon Jacek Krzaklewski spelar gitarr på de flesta låtarna och har skrivit musik till några. En genomgående musikaliskt lättviktig produktion där känsloyttringarna i och mellan textraderna väger betydlig tyngre än melodierna.
   När skivan närmar sig det mediokra bjuder Bosse Saf på några Albert Lee-inspirerade och korta gitarrsolon på "Crazy lines". Som följs av skivans snabbaste spår, den oväntat hitmässiga "Once more - before" där tjejkörens "ooh-ooh" höjer temperaturen liksom den överraskande banjon.
   Sedan går skivan vilse i en lättjazzig riktning med lösa låtprofiler, som mer påminner om musical eller kabaré än rockmusik, men avslutas med en påpassligt gnistrande julsång, den halvakustiska bluesen "Christmas is here".

/ Håkan

The Mo konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/11 2002.

KONSERT
THE MO
P2, Örebro 22/11 2002

Växjö regerar. På ett märkligt överraskande sätt står stan plötsligt i fokus i pop-Sverige. Efter The Ark kommer nu Melody Club (påpassligt engagerade till Menygalan 15 december!) och The Mo, kvartetten som under lite mindre uppmärksammade former gjorde ett stundtals imponerande intryck i fredagskväll på P2-scenen.
   Inte minst visade de, främst sångaren Niklas Stenemo, upp en anspråkslös arbetskapacitet fast publiktrycket, ett 50-tal mest unga entusiaster, var bristfälligt. Möjligen höjde videoinspelningen av hela konserten inspirationen både på och framför scenen.
   Alla tre nämnda Växjö-grupperna har ett musikaliskt släktskap, med sina mer eller mindre tydliga 70-talsrötter, fast det ekar också väldigt olika om deras sound. De är som tre olika grenar på samma träd.
   Medan de två förstnämnda grupperna har förebilder som Queen respektive ett rockigare Sparks är de fyra killarna i The Mo musikaliskt uppfostrade på Mott The Hooples klassiska ”Roll away the stone”-riff. Med det hamrandre pianot som central mittpunkt.
   Men The Mo är genomgående poppigare, hitmässigare och ibland nästan ABBA-influerade. I alla fall på skiva.
   Live på P2 blev det givetvis röjigare, mer stökigt och följaktligen mindre fokuserat kring deras melodistarka repertoar.
   Kanske var det besvikelsen över att Örebropubliken ännu en gång till stora delar svek ett The Mo-uppträdande som gjorde att konserten aldrig riktigt nådde upp till mina förväntningar. Fast jag stod hela tiden och anade storheten i både deras musik och framträdande.
   Eller annars var det låtordningen som störde. När de kom till finalen, den alldeles för långa och mindre distinkta ”The alarmer”, hade de redan fyrat av knockout-låtarna ”Monaco”, ”I’m gonna dance” och ”Krakow love”.
   Men Frontmannen och sångaren Stenemo har uppenbart star quality och utmanar nästan Ola Salo som karismatisk popstjärna. En högst visuell figur, i provokativt gul brynja, som kan göra The Mo till mer än bara lillebror till The Ark.

The Mos låtar:
Gods & toys
The Mo
Krakow love
Monaco
Fast love take away
Positive
I’m gonna dance
The alarmer
The show
City heart

/ Håkan

"Brainwashed"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/11 2002.

GEORGE HARRISON
Brainwashed
(Dark Horse/Parlophone/EMI)

Det har tagit nästan ett år efter George Harrisons död att sammanställa den här skivan. Men "Brainwashed" är ingen efterhandskonstruktion i studion som är så vanligt i rockkretsar. Alla låtar var i stort sett färdiginspelade innan George blev svårt sjuk.
   Producenten Jeff Lynne och sonen Dhani har sedan, efter Georges egna specifika önskemål, finputsat råmaterialet med stor känsla, återhållsamhet och passion.
   Vi slipper höra en sorgligt sargad och döende rockstjärna ty skivan är i många stycken glad, spirituellt upplyftande, lekfull, poppig och optimistiskt luftig. Den enda som gråter är Harrisons omisskännliga slidegitarr vars ledsna sound genomsyrar många, ibland alltför många, låtar.
   Men framförallt är "Brainwashed" ett dussin fulladdade och helt färdigproducerade låtar som är en värdig uppföljare till senaste soloskivan "Cloud 9" och Traveling Wilburys-äventyret. Melodiskt mogen och avslappnat vuxen rock. OK, ibland blir det vemodigt på gränsen till det gråtmilda men hela Harrisons person var ju en märklig mix av medlidande och engelsk humor.
   Ibland tar tron på det religiösa över, "My sweet lord"-känsla på några låtar och den avslutande titellåten tonar ut i ett exklusivt Radha Krishna-möte.
   Men bland alla dubbelbottnade meningar, antydningar och luddiga budskap märks en hel mängd mycket starka sånger. Där popharmonierna möter det fulländade popsoundet i regi av Jeff Lynne.
   Radiosingeln "Stuck inside a cloud", skriven för över tio år sedan, är bara en singelorienterad låt bland många andra.
   Det finns en handfull andra låtar som också är värda uppmärksamhet. Inledande "Any road" är en knockout, "Pisces fish" är årets vackraste låt med sin hummande kör, ukulelekryddade coverlåten "Between the devil and the deep blue sea" är så naturligt anspråkslös och "Rising sun" är av ren "All things must pass"-kvalité.
   Då står jag gärna ut med någon malplacerad blueslåt eller omotiverad instrumentallåt.

/ Håkan

Totta konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/11 2002.

KONSERT
TOTTA NÄSLUND
Parkteatern, Örebro 2/11 2002

Utan att egentligen utvecklas, förändras eller bjuda på några stora nyheter så blir varje konsert med populäre Totta en ny upplevelse. Så även inför ett halvbesatt Parkteatern i lördagskväll.
   Efter en rad exemplariska skivor, som sakta men säkert grundmurat en stor publikskara, så uppfattar jag det senaste mästerverket ”Bortom månen & mars” som den slutgiltiga höjdpunkten. Både låt- och soundmässigt en imponerande skiva.
   Därför var jag upp över öronen nyfiken på hur de nya låtarna, specialskrivna av människor som Mauro Scocco, Peter LeMarc, Plura och Per Persson, skulle fungera live.
   Och det blev inte överraskande och inte alls förvånande att det naturliga soundet från skivan också fungerade fullt ut på scen. Med sitt fantastiska band, helt identiskt med kompet på skivan, kunde ingenting gå fel. Inte ens små tekniska problem kunde stjälpa koncentrationen och den inövade elegansen.
   Med ett så skickligt och tajt komp tycker jag dock variationerna och det spontana kunde ha haft ett ännu större utrymme. Med några ytterst få undantag följde alla låtarna de ursprungliga, strikta skivversionerna.
   Men givetvis var det ännu en gång en attraktion att live få uppleva det underbara samarbetet mellan gitarristerna Bengan Blomgren och Johan Lindström, trummisen Peter Korhonens mjukt tassande rytmer och Jenny Öhlunds smäckra röst bredvid Tottas hesa stämma.
   Jennys sånginsatser blev den här gången så mycket större än vid besöket för ett år sedan då hon hamnade i skuggan av Sharon Dyall. Nu fick hon chansen att ge sin egen personliga version av stämmor som tidigare Josefin Nilsson, Charlotte Berg och Sara Isaksson gjort på skiva. Och Jenny klarade det galant.
   Vad jag vet har Totta inte skrivit en enda låt under sin långa karriär men ingen vågar påstå att han är en coversångare. De flesta svenska låtar han framför är specialskrivna för honom och i de fall han väljer utländska original så är de svenska texterna så finurligt utmejslade, ofta av Dan Hylander, att det hela tiden låter både trovärdigt och originellt.
   Därför blev låtarna av Steve Earle och John Prine i lördags kväll en alldeles naturlig del av scenrepertoaren. Och tillsammans med Mauro Scoccos samtliga bidrag från senaste skivan, med ”Sex fot under” som oöverträffad triumf, ”Utan dej” med ett utpräglat Stones-intro och Per Perssons underbara titellåt från senaste skivan blev de konsertens toppar.

Tottas låtar:
Kärlek med stort K
På väg igen…
Hemma före mörkret
Farväl
Jag får aldrig nånsin nog
Nå’n dag
Du känner inte mej
Han kom hem
Feber
Ängel från Montgomery
En clown i mina kläder
Utan dej
Sex fot under
Bra dagar
Bortom månen & mars
Alltid inom mig
Louise
Men bara om min älskade väntar

/ Håkan

Cajsa Stina Åkerström konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/11 2002.

KONSERT
CAJSA STINA ÅKERSTRÖM
Konserthuset, Örebro 30/10 2002

Efter fyra album är det kanske orättvist att kalla Cajsa Stina för scendebutant men hon har förutom ett gästinhopp i Rocktåget 1994 aldrig gjort en soloturné. Så visst kändes hennes entré på den högtidliga Konserthusscenen extra spännande igår kväll.
   Men hon kunde ha fått enklare förutsättningar och en naturligare inramning ty publiktrycket inför konserten var inte överdrivet stort. Det var bara uppskattningsvis ett par hundra som sökt sig till hennes konsertdebut i den här staden.
   Och den blygsamma publiksiffran kanske är logisk för en artist som producerar skivor väldigt sporadiskt. Cajsa Stina tog emot publiken med lugn och allvar, en seriös ton som gick som en röd tråd genom hela föreställningen. Fast scenen ofta badade i en sval blå nyans.
   Hennes rörelsemönster på scenen var också sparsmakat och framkallade ingen dans i bänkraderna precis. Ändå överröstade det unga kompet en lågt mixad Cajsa Stina i de temposnabba låtarna.
   Men någon riktig föreställning blev det aldrig. Däremot en lång rad sånger från alla hennes skivor. Album som bleknat med åren, i samma takt som hennes hår, men också innehåller en och annan tveklös hit. Och de plockade hon psykologiskt fram igår när det som bäst behövdes.
   Hon kom för att i all enkelhet framföra några av sina mest kända sånger men det var först i extralåtarna det brände till ordentligt. När hon gjorde sin pappas "Jag ger dig min morgon" och sin största hit, "Fråga stjärnorna".

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.