Blogginlägg från december, 2002

Årets skivor 2002

Postad: 2002-12-31 21:34
Kategori: Listor

SVENSKT

1. TOTTA: Totta 6; Bortom månen & Mars (Capitol/EMI)
2. DOCENTERNA: Sverige varken ser eller hör (National/Bonnier/Amigo)
3. THE PERISHERS: From nothing to one (Nons/MNW)
4. SOPHIE ZELMANI: Sing and dance (Columbia)
5. OSSLER: Den siste som kom ut (Dust/V2)
ELDKVARN: Brott lönar sig alltid (MNW)
6. CAESARS PALACE: Love for the streets (Dolores/Virgin)
7. DAVID & THE CITIZENS: For all happy endings (Adrian)
8. KENT: Vapen & ammunition (RCA/BMG)
9. ULF LUNDELL: Club Zebra (Rockhead/Capitol/EMI)
10. OLLE LJUNGSTRÖM: Syntheziser (Metronome/Warner)
11. JOHAN ROTHSTEIN: Sorgliga sånger (MNW)
12. THE MO: City heart (National/Bonnier/Amigo)
13. SKIFS: Ingen annan (Capitol/EMI)
14. LARSEN: Wishful thinking (Showtime)
15. THE CONFUSIONS: Trampoline (Massproduktion/MNW)
16. DEEPTONE: Bruised (Omnichord/Playground)
17. SISSY PROZAC: Speed (Eternity)
18. NICOLAI DUNGER: Tranquil isolation (Virgin/Dolores)
19. DYNAMO CHAPEL: Secret's surrendered (before they're even kept) (Telegram)
20. THE ROYAL BEAT CONSPIRACY: Dig it! (Bad Afro/VME)
21. ROGER PONTARE: Den stora friheten (MNW)
22. JOSEF ZACKRISSON: Josef Zackrisson (EMI/Hi Fidelity)
23. HOLST: Härmapa (Kanalj/Border)
24. CLAES DORTHÉ: The Klågerup sessions (Omnichord)
25. THÅSTRÖM: Mannen som blev en gris (Mistlur/MNW)
26. TRIBECA: Kate –97 (Labrador)
27. TORSSON: Terese och Valdez (Rim & Reson/Border)
28. JERRY WILLIAMS: Sweet sixty (Stockholm)
29. PAOLA: Stockcity girl (Dolores/Virgin)
30. JOEY TEMPEST: Joey Tempest (Sonet/Universal)
31. EDSON: For strength (Summersound)
32. INCKA: Mat, luft + kärlek (Bolero/Universal)
33. THE MEN: The Men (Border)
34. STARLET: When sun falls on my feet (Labrador)
35. ANDERS GLENMARK: Alla dessa bilder (Metronome/Warner)
36. ANDREAS JOHNSON: Deadly happy (Wea)
37. DIAMOND DOGS: Too much is always better than not enough (Feedback Boogie)
38. DAN VIKTOR: Det duger gott åt vanligt folk (Popmate)
39. TOM NORDAHL: Tom Nordahl (Musikverkstan)


UTLÄNDSKT

1. BRUCE SPRINGSTEEN: The rising (Columbia/Sony)
2. SOLOMON BURKE: Don’t give up on me (Fat Possum/MNW)
3. THE VINES: Highly evolved (Capitol)
4. WARREN ZEVON: My ride’s here (Artemis/Epic)
5. GEORGE HARRISON: Brainwashed (Dark Horse/Parlophone/EMI)
6. LOS LOBOS: Good morning Aztlán (Mammoth/Warner)
7. DEL AMITRI: Can you do me good? (Mercury/A&M)
8. NEIL YOUNG: Are you passionate? (Reprise/Warner)
9. BRYAN FERRY: Frantic (Virgin)
10. LINDA THOMPSON: Fashionably late (C.R.S./Rounder/Playground)
11. RON SEXSMITH: Cobblestone runway (V2)
12. JOHNNY CASH: American IV: The man comes around (American/Lost Highway)
13. SHANIA TWAIN: Up! (Mercury/Universal)
14. PAUL WELLER: Illumination (Independente/Sony)
15. TRACY CHAPMAN: Let it rain (Elektra/Warner)
16. JACKSON BROWNE: The naked ride home (Elektra/Warner)
17. JESSE MALIN: The fine art of self-destruction (White Jazz/MNW)
18. TORI AMOS: Scarlet’s walk (Epic/Sony)
19. TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS: The last dj (Warner Bros)
20. RYAN ADAMS: Demolition (Lost Highway/Universal)
21. STEVE EARLE: Jerusalem (E-Squared/Artemis/Sony)
22. AIMEE MANN: Lost in space (SuperEgo/V2)
23. ROGER GLOVER & THE GUILTY PARTY: Snapshot (Edel)
24. FLOGGING MOLLY: Drunken lullabies (Burning Heart)
25. BECK: Sea change (Geffen/Universal)
26. WILCO: Yankee hotel foxtrot (Nonesuch/Warner)
27. CHRIS REA: Stony road (Edel/True Note)
28. BEN KWELLER: Sha sha (RCA/ATO/BMG)
29. KATHRYN WILLIAMS: Old low light (Caw/EastWest/Warner)
30. TOPLOADER: Magic hotel (Sony)
31. COUNTING CROWS: Hard candy (Geffen)
32. BUDDY MILLER: Midnight and lonesome (Hightone/Playground)
33. TATU: 200 km/h in the wrong lane (Interscope/Universal)
34. CHRIS KNIGHT: A pretty good guy (Dualtone/Kommunikation)
35. THE ELECTRIC SOFT PARADE: Holes in the wall (db/BMG)
36. JON DEE GRAHAM: Hooray for the moon (New West/Playground)
37. MARAH: Float away with the Friday night gods (E-Squared/Artemis/Epic)
38. MARK KNOPFLER: The ragpicker’s dream (Mercury)
39. TOM JONES: Mr Jones (V2/Seconds Out)
40. CHRISTINA AGUILERA: Stripped (RCA/BMG)
41. CHIP TAYLOR/CARRIE RODRIGUEZ: Let’s leave this town (TrainWreck/CRS)
42. IAN DURY & THE BLOCKHEADS: Ten more turnips from the tip (East Central One/Ronnie Harris)
43. LEVELLERS: Green blade rising (Eagle)
44. EVA CASSIDY: Imagine (Hot/MNW)
45. ROBERT PLANT: Dreamland (Mercury)
THE PROMISE RING: Wood/water (Anti/Foreign Leisure/MNW)
POPIUM: Permanently high (MNW)
CHRIS ISAAK: Always got tonight (Reprise)
DOLLY PARTON: Halos & horns (Sugar Hill/Sanctuary/Showtime)
CRACKER: Forever (Cooking Vinyl)
JOE FOURNIER: Raw sugar shed (Dusty/Border)
JASON RINGENBERG: All over creation (Courageous Chicken/Playground)
MARIANNE FAITHFULL: Kissin time (Virgin/Hut)
TOM WAITS: Alice (Anti/Epitaph)
ELF POWER: Creatures (Shifty Disco/MNW)
VAN MORRISON: Down the road (Polydor/Exile)
BILLY BRAGG & THE BLOKES: England, half English (Cooking Vinyl)
THEA GILMORE: Rules for jokers (Flying Sparks/MNW)
PETER GABRIEL: Up (Virgin/Real World)
JOSH ROUSE: Under cold blue stars (Ryko/Slow River)
BONNIE RAITT: Silver lining (Capitol)
ATOMIC KITTEN: Feels so good (Innocent/Virgin)
MAURO:

/ Håkan

Finns inget bäst-före-datum

Postad: 2002-12-30 14:05
Kategori: Krönikor

Ett år av musik går knappt att greppa längre. Konsertbesöken tenderar att öka för varje år, skivutgivningen bara sväller, all internetdistribuerad musik är en djungel av godbitar, dvd-marknaden bara växer, tv-kanalernas utbud blir bredare och all musik får ett allt kortare bäst-före-datum. Och hastigheten på informationsflödet är helvetiskt. Och ökar bara. Vill man sedan läsa aktuella böcker i ämnet och se filmer som i någon form tangerar musikområdet är det naturligtvis tidsmässigt ohållbart att också hinna leva ett normalt liv.
   SÅ MIN sammanfattning för i år blir mer en ursäkt för det jag missat än en hyllning för det jag upplevt. Kanske en lätt överdrift men ändå en smärtsam känsla. Och en sanning och verklighet att leva med i framtiden. Musik har naturligtvis inget bäst-före-datum. Tack och lov kan vi ta fram vilken gammal skiva som helst, nyutgiven eller inte, och älska den utan att någon annan har en möjlighet att ingripa.
   Man har en helt laglig frihet att exempelvis stå på en restaurang i de centrala delarna av Örebro sent en juldagsnatt och diskutera "Yachtless" med Tyla Gang från 1977. Med några andra sällsynt Tyla-initierade personer. Det hade givetvis varit mer naturligt att analysera den just avslutade konserten med Eldkvarn men medan Werner Modiggård monterade ned sitt trumset så var det bara Sean Tyla framför våra ögon.
   FRIHETEN att minnas ska vi vara rädda om. Men det är inte säkert att vi alltid har rätt, att vi minns klockrent eller tror oss minnas en klassiker på rätt sätt. Det finns många krokben i minnet. Jag har genom åren plockat upp många gamla godingar och blivit grymt besviken och till slut retirerat till den punkt där jag bara erkänner Beatles och ABBA som musikhistoriens två största band. Lika stora då som nu. Lika stora lyssningsattraktioner nu som då.

DET ÄR LÄTT att komma till den slutsatsen när inte ens Small Faces "Ogden's nut gone flake" (1968) och dubbel-cd:n med Ducks Deluxes två legendariska album från mitten av 70-talet idag inte alls låter som när det en gång begav sig. Vissa skivor är så tajt förknippade med sin samtid att det nästan är omöjligt att ens försöka framtvinga känslan från gårdagen. Livet är alltså fyllt av minnen som inte alltid är så sällsynt storslagna som vi minns det som.
   Därför tog det mig åtskilliga dagar och även nätter, efter det nattliga samtalet om Tyla Gang, innan jag vågade ta ur den svarta vinylplattan ur det svarta inneromslaget med texterna, lägga den på grammofontallriken och faktiskt minnas, njuta och älska på pricken lika mycket nu, några dagar innan årsskiftet 2002-2003, som för exakt 25 år sedan. Det kanske låter som om nostalgin visat upp ännu ett av sina fula ansikten men jag kan lova att varken det gitarrdrivna soundet, Bruce Irvines muskulösa slide, Sean Tylas melodistarka rock eller hans autentiskt sträva stämma låter det minsta daterat eller gammalt.
   PRODUKTIONEN kanske tidsenligt är lite tunn men i remastrat skick skulle den välta hus även i dag. Men återutgivningshysterin, som också den svällt sedan cd-introduktionen i slutet på 80-talet, har faktiskt missat den här pärlan. Men, som vi också konstaterar när klockan närmar sig två på natten, det kommer nog att kännas lite vemodigt och allmängiltigt att låta en cd-utgåva med Tyla Gangs "Yachtless" sugas in i en cd-skivspelare av idag.
   33 varv och svart vinyl är nog skivans rätta element. I år har jag nog mer än en gång påpekat att nuet är viktigare än gårdagen. Och lovade mig själv att inte bedöma konserter efter låtar jag saknar. För det kan vara en förödande sysselsättning när man bevistar konserter med exempelvis Bruce Springsteen och Ulf Lundell som har så kopiösa repertoarer att välja ur. Två magnifika liveartister som inom några månader denna höst faktiskt gav olika svar på förväntningar och förhoppningar.
   Efter sommarens skiva "The rising", som jag faktiskt gav exklusiva fem tuppar, blev flera av Bruces nya låtar små besvikelser i en i övrigt mycket imponerande liveshow. I maratonmannen Ulf Lundells fall var det tvärtom. Jag var inte så totalt upphetsad av dubbelalbumet "Club Zebra" men live växte låtarna ut till något mycket större.
   SÅ HAR HÖSTEN också gått åt att tänka på min gamle favorit Warren Zevon. Sedan någon av de första dagarna i september, när det meddelades att Zevon är döende i obotlig lungcancer, har jag dagligen uppdaterat nyheterna i ämnet. Det är en sådan ofattbar ironi att just Zevon, som ofta behandlat döden med svart humor i sina texter, ska gå en för tidig död till mötes. Ett av höstens innerligaste ögonblick var när ett helt Letterman-program ägnades åt Zevon. När han utan minsta bitterhet men med ett sedvanligt snett leende förklarade att han kommit till den punkt i livet när han kunde njuta av varje sandwich.

/ Håkan

Eva Eastwood konsert

Postad: 2002-12-29 22:37
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/12 2002.

KONSERT
EVA EASTWOOD & THE MAJOR KEYS
El Sombrero, Örebro 27/12 2002


Dansmusik kan uppträda i många olika skepnader. Men aldrig så oerhört tidlös, brutalt svängig, gränslöst rytmisk och genomgående hjärtlig som när energiknippet Eva Eastwood uppträdde tillsammans med sitt sanslöst samspelta band The Major Keys, som för kvällen hade en ny trummis, och omger sig med en publik som är helt med på noterna.
   Med El Sombreros nya fantastiskt naturliga scen och stora rymliga dansgolv framför var det bäddat för många friska fläktar genom musikhistorien. Det kan kallas rockabilly, swing, rock, country, pop eller jive, eller korsbefruktningar däremellan, och jag är inte man att peka ut den exakta skillnaden mellan de närbesläktade genrebeteckningarna.
   Så är också Eva en underbar gränsöverskridare när hon skriver sina traditionellt laddade låtar eller väljer några covers från den mer skuggiga sidan, Ruth Brown och Clyde McPhatter, av rockhistorien.
   Eva har alltså en trogen publik även i Örebro och det är alltid ett rent nöje att bevista hennes konserter. För hennes sprudlande framtoning smittade naturligtvis av sig i hela lokalen i fredagskväll.
   Den på skiva en gång så produktiva Eva Eastwood har bromsat upp skivutgivningarna något men i vår kommer ett nytt album så konserten, som traditionellt var uppdelad i två set, kom att kryddas av många nya låtar.
   Låtar som alla personifierar den rockiga sidan av Eva. Nya skivan kommer onekligen ha en rockigare dominans och jag tyckte mig stundtals också höra en livligare och skarpare röst komma ur den späda kroppen.
   Någon direkt märkbar utveckling hos de nya låtarna kunde jag däremot inte uppfatta utan de smälte in naturligt i den övriga repertoaren. Där numera klassiska låtar som ”I do”, ”Boombox”, ”Diggin’ the street”, ”Hoppin’ honey” och ”Who put the good in goodbye” är hörnstenar.
   Och majoriteten har alltså en gemensam nämnare i den dansanta framtoningen. Det må vara hypersnabba rocklåtar, pophits i halvfart eller några få smäktande ballader. Publiken hade inga problem att dansa sig igenom de flesta låtarna.
   Jag hade inte dansskorna på mig, som jag sällan har, men det var ändå ett sant nöje att uppleva så många, gammal som ung, dansa sig svettiga och glada.

/ Håkan

Eldkvarn konsert

Postad: 2002-12-27 22:38
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/12 2002.

KONSERT
ELDKVARN
El Sombrero, Örebro 25/12 2003


Det var visserligen juldagskväll, festnivån i publiken var hög och det var inte läge för Eldkvarn att bli för obskyra eller bjuda på för många nyheter. Trodde jag.
   Men då slog Eldkvarn till med en av sina mest inspirerade konserter på Örebromark. Plura kom in med sin legendariska tillknycklade höga hatt på huvudet och bandet var taggat för att bjuda på en generös och lång konsert runt midnatt.
   Efter sådär 20-30 år på turné blir det ändå aldrig förutsägbart med Eldkvarn. En ständigt föränderlig låtlista håller bandet på tå inför varje konsert och när det svävade iväg i några låtar på slutet, spontant men kanske inte musikaliskt motiverat, förstod jag att bandet var på humör liksom fantasterna i publiken.
   Men det inleddes tålamodskrävande för en hit-törstande publik. Med hela sex nygamla låtar från den senaste utmärkta skivan ”Brott lönar sig alltid”. Där Plura med eftertryck visade att låtarna han en gång gav bort till Popsicle, Jerry Williams, Sven-Ingvars och Peter LeMarc är tämligen utsökta Eldkvarn-låtar.
   Publiken blev lite avvaktande med en ljum och respektfull respons som följd. Men det skulle brisera och spricka upp i ett gapflabb, breda leenden och stor allsång i en alltid attraktiv och rytmisk ”Kärlekens tunga” och ”Somliga går i trasiga skor”.
   Mer kommersiellt hitanpassat än så blev aldrig den här kvällen. För sedan bjöds det på en stor dos ”Limbo”-låtar plus två ”Död stjärna”-låtar. Förhållandevis nya klassiker alltså.
   Visserligen har jag fortfarande svårt att ta till mig den groteskt långa ”27” men det var under den här sekvensen i konserten betyget steg från bra till väldigt bra.
   Sedan avslutades konsertens huvudavdelning med några riktigt gamla klenoder som står sig än fast scenrepertoaren ständigt uppdateras. Speciellt kul att höra den gamla bortglömda ”Skyldig” så fräscht framförd.
   Storheten med Eldkvarn kan aldrig nog påpekas. Pluras låtar, hans personliga sätt att väva ihop alla låtar till en magnifik setlista och sedan bandet som är ett svenskt mini-E-Street Band där den oantastliga skickligheten aldrig tummar på närvarokänslan.
   Och storheten hos det här bandet blev inte mindre uppenbar när trummisen och födelsedagsbarnet Werner Modiggård efter konserten hjälpte till att montera ned sina egna trummor.

Eldkvarns låtar:
Människor & djur
Alla frågar efter Alice
Bara för din skull
Kung i blodet
Mil efter mil
Himlen ser och himlen hör
Kärlekens tunga
Somliga går i trasiga skor
Som om du var här
Två hjärtan
27
Död stjärna
En farlig väg
Du älskar inte mej
Samma sort
3:ans spårvagn genom ljuva livet
Skyldig
Pojkar, pojkar, pojkar

Extralåtar
Kungarna från Broadway
Ett hus på stranden

/ Håkan

Strummer - stor redan i Örebro

Postad: 2002-12-23 14:12
Kategori: Artiklar

Joe Strummer är död. En gång kompgitarristen och sångaren i Clash finns inte mer. Nyheten tog mig inte spontant med uppgiven sorg. Det var länge sedan Strummer gjorde något stort och han har det sista årtiondet strulat runt i något som kallats Mescaleros med en minst sagt otydlig musikalisk ambition. Närmast jämförbart med world music.
   Om man vill vara riktigt elak, vilket kanske inte passar sig så här på julafton, så har Joe Strummer inte gjort något minnesvärt sedan 1979 och "London calling". För det var just där, på den numera legendariska dubbel-LP:n, några veckor före jul Clash nådde sin absoluta höjdpunkt i rockens musikhistoria.
   VID DET LAGET hade de utklassat sina generationskamrater i band som Sex Pistols, Damned, Generation X och Chelsea. De hade också överlevt ett mindre lyckat samarbete med den amerikanske skivproducenten Sandy Pearlman. Däremot klarade de inte av att upprepa den sammanlagda styrkan som fanns på den fantastiska dubbel-LP:n. De gjorde sedan ett tafatt och alldeles huvudlöst försök att göra om bedriften med en trippel-LP, "Sandinista!", bara ett år senare. Platt pannkaka.
   Så långt var samarbetet mellan Strummer och Mick Jones friktionsfritt. På bara några skivor hade teamet Strummer-Jones etablerat sig som stora låtskrivarpartners, helt jämförbara med Lennon-McCartney och Jagger-Richards, men det skulle naturligtvis spricka några år senare. Under sedvanligt uppslitande former.
   PLÖTSLIGT var två gamla kompisar bittra fiender och det blev inte bättre av att Mick Jones mitt i fejden levererade sitt livs kanske starkaste låt, "Should I stay or should I go". Den enda höjdpunkten på Clash-albumet "Combat rock". Just den låten kom åren efter att symbolisera Clash (och Mick Jones) mer än Joe Strummer. Jones fick därmed en flygande start med sitt nya projekt Big Audio Dynamite medan Strummer försökte skaka liv i resterna av gamla Clash.
   Bland annat gav Strummer och nya Clash ut skivan "Cut the crap", en riktig parentes. Jag såg den sista upplagan av Clash, med en nyfriserad Strummer i mohikanfrisyr, på Isstadion i Stockholm i februari 1984 där han desperat hade ersatt Jones med två gitarrister men förlorat mycket av sin musikaliska själ.
   DÅ ÄR MINNET av det fruktbara samarbetet mellan Strummer och Jones, och inte minst basisten Paul Simenon och trummisen Topper Headon, i Clash betydligt starkare. När de en sen söndag 9 oktober 1977, efter ett falskt bomblarm, gick upp på den anspråkslösa scenen på Stora Hotellet i Örebro och förvandlade den överdimensionerade punkmyten till något mycket hänsynslöst rockigt och en förlösande nyttig upplevelse.
   Då var det Joe Strummers taktpinne som slog hårdast och hela bandet såg hälsosamt friskt ut. Men nu, drygt 25 år senare, orkade inte hjärtat på den 50-årige Strummer slå längre.

/ Håkan

En riktigt inspirerad Ulf Lundell

Postad: 2002-12-05 16:09
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/12 2002.

ULF LUNDELL
Idrottshuset, Örebro 3/12 2002


Ja, jag vet. Rockmusik är ingen simpel idrottsgren där man hoppar längst, högst, springer fortast eller kastar längst. Men efter Ulf Lundells drygt fyra timmar långa urladdning i Idrottshuset på tisdagskvällen känns det som något historiskt i luften.
   Jag fick inte bara vara med om den förmodligen längsta konserten i mitt liv. Utan jag fick också uppleva en av de bästa Ulf Lundell-konserterna. Men inte bara, absolut inte bara, tack vare den nästan groteskt långa konsertlängden.
   Några minuter efter finalen med ”Rått och romantiskt” kändes det ganska överdoserat. Efter en diger Lundell-repertoar på 36 låtar längtade jag mer efter luft, stillhet och eftertanke än ytterligare en extralåt.
   Men när allt började landa och jag synade mitt anteckningsblock och inte bara fann en fantastiskt intressant setlista. Utan också mängder av delikata detaljer, en riktigt inspirerad Ulf Lundell, många nya spännande livelåtar, några gamla omarrangerade klassiker och en i övrigt berusande konsertmiljö så kan jag inte nog uppskatta uppvisningen på tisdagskvällen.
   Som alltid bjöd Lundell på en spännande inomhus-repertoar med få stabbiga klassiker och desto fler nya låtar från senaste albumet. Nästan hälften av scenrepertoaren var hämtad från senaste skivan.
   En skiva vars tema blickar tillbaka på 70-talets rockklubbar. Och Lundell hade försökt återskapa klubkänslan med en ytterst smakfull scendesign med jättelika ljuskronor i taket. Inte helt olik den eleganta ”The last waltz” med the Band.

Inte behövde jag blunda många sekunder på ”Sextisju, sextisju” för att nästan förflyttas så där 25 år tillbaka i tiden. Med Marcus Olssons saxofon i centrum i en något kaotisk version så ekade det mycket Nature och 77.
   Men en konsert med Ulf Lundell är i allra högsta grad nu och här. För han har aldrig varit mer självsäker på scen. Redan under första konsertimmen bjöd han upp till dans med en tjej i publiken, gav Örebros alkoholpolitiker en rejäl känga (”En gång kommer även Örebro att gå med i EU”), hetsade publiken till allsång på många låtar och underbara ”Rialto” sjöng han mycket tonsäkert utan gitarr i händerna.
   Konsertupplägget, pendlandet mellan svettiga rocklåtar och lugnare ballader, var annars bekant och familjärt men med hjälp av en pigg men nykter publik var det som om rockarrangemangen lyfte ett par klasser och de lugna avsnitten blev än mer innerliga.
   Till den positiva känslan bidrog givetvis också bandet, detta rullande och väloljade rock’n roll-maskineri, som elegant men kraftfullt följde Lundell på varje upptåg.
   Och alla melodiska höjdpunkter jag knappt har plats att räkna upp. Den kattmjuka ”Jag saknar dej”, de förföriska karibiskt inspirerade rytmerna i ”Vackra Anita”, la-la-refrängerna i ”Fyra hjul som rullar” och ”Gå ut och var glad”, den underbart sköna övergången från ”Venus & Jupiter” till ”Älska med främlingen” och den totala glädjen i ”S:t Monica”, ”Gott att leva” och ”Rått och romantiskt”.

Sång, gitarr, munspel: Ulf Lundell
Gitarr: Janne Bark, Ulf Lundell, Jens Frithiof
Bas: Jerker Odelholm
Trummor: Magnus "Norpan" Eriksson
Klaviatur, keyboard: David Nyström
Sax och orgel: Marcus Olsson

Ulf Lundells låtar:
Intro: Club Zebra
Dicks spitfire
Ut ikväll
Förlorad värld
Den stora bilden
Hem till mina rötter igen
Danielas hus
Jag saknar dej
Röd klänning
Vackra Anita
Sextisju, sextisju
Farligt farligt, härligt härligt
Senare år
PAUS
Öppet hela natten
Fyra hjul som rullar
Gå ut och var glad
Den vassa eggen
Coco
Gå upp på klippan
Venus & Jupiter
Älska med främlingen
Rialto
Hon gör mej galen
Chans
Tillsammans vi två
På den andra sidan
S:t Monica
Jag har jobbat för hårt
Kär och galen

Extralåtar:
Gott att leva
Lycklig, lycklig
(Oh la la) Jag vill ha dej
Hela huset skakar
Gott att leva

Extra extralåtar:
Rått och romantiskt

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2002 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.