Blogginlägg

Finns inget bäst-före-datum

Postad: 2002-12-30 14:05
Kategori: Krönikor

Ett år av musik går knappt att greppa längre. Konsertbesöken tenderar att öka för varje år, skivutgivningen bara sväller, all internetdistribuerad musik är en djungel av godbitar, dvd-marknaden bara växer, tv-kanalernas utbud blir bredare och all musik får ett allt kortare bäst-före-datum. Och hastigheten på informationsflödet är helvetiskt. Och ökar bara. Vill man sedan läsa aktuella böcker i ämnet och se filmer som i någon form tangerar musikområdet är det naturligtvis tidsmässigt ohållbart att också hinna leva ett normalt liv.
   SÅ MIN sammanfattning för i år blir mer en ursäkt för det jag missat än en hyllning för det jag upplevt. Kanske en lätt överdrift men ändå en smärtsam känsla. Och en sanning och verklighet att leva med i framtiden. Musik har naturligtvis inget bäst-före-datum. Tack och lov kan vi ta fram vilken gammal skiva som helst, nyutgiven eller inte, och älska den utan att någon annan har en möjlighet att ingripa.
   Man har en helt laglig frihet att exempelvis stå på en restaurang i de centrala delarna av Örebro sent en juldagsnatt och diskutera "Yachtless" med Tyla Gang från 1977. Med några andra sällsynt Tyla-initierade personer. Det hade givetvis varit mer naturligt att analysera den just avslutade konserten med Eldkvarn men medan Werner Modiggård monterade ned sitt trumset så var det bara Sean Tyla framför våra ögon.
   FRIHETEN att minnas ska vi vara rädda om. Men det är inte säkert att vi alltid har rätt, att vi minns klockrent eller tror oss minnas en klassiker på rätt sätt. Det finns många krokben i minnet. Jag har genom åren plockat upp många gamla godingar och blivit grymt besviken och till slut retirerat till den punkt där jag bara erkänner Beatles och ABBA som musikhistoriens två största band. Lika stora då som nu. Lika stora lyssningsattraktioner nu som då.

DET ÄR LÄTT att komma till den slutsatsen när inte ens Small Faces "Ogden's nut gone flake" (1968) och dubbel-cd:n med Ducks Deluxes två legendariska album från mitten av 70-talet idag inte alls låter som när det en gång begav sig. Vissa skivor är så tajt förknippade med sin samtid att det nästan är omöjligt att ens försöka framtvinga känslan från gårdagen. Livet är alltså fyllt av minnen som inte alltid är så sällsynt storslagna som vi minns det som.
   Därför tog det mig åtskilliga dagar och även nätter, efter det nattliga samtalet om Tyla Gang, innan jag vågade ta ur den svarta vinylplattan ur det svarta inneromslaget med texterna, lägga den på grammofontallriken och faktiskt minnas, njuta och älska på pricken lika mycket nu, några dagar innan årsskiftet 2002-2003, som för exakt 25 år sedan. Det kanske låter som om nostalgin visat upp ännu ett av sina fula ansikten men jag kan lova att varken det gitarrdrivna soundet, Bruce Irvines muskulösa slide, Sean Tylas melodistarka rock eller hans autentiskt sträva stämma låter det minsta daterat eller gammalt.
   PRODUKTIONEN kanske tidsenligt är lite tunn men i remastrat skick skulle den välta hus även i dag. Men återutgivningshysterin, som också den svällt sedan cd-introduktionen i slutet på 80-talet, har faktiskt missat den här pärlan. Men, som vi också konstaterar när klockan närmar sig två på natten, det kommer nog att kännas lite vemodigt och allmängiltigt att låta en cd-utgåva med Tyla Gangs "Yachtless" sugas in i en cd-skivspelare av idag.
   33 varv och svart vinyl är nog skivans rätta element. I år har jag nog mer än en gång påpekat att nuet är viktigare än gårdagen. Och lovade mig själv att inte bedöma konserter efter låtar jag saknar. För det kan vara en förödande sysselsättning när man bevistar konserter med exempelvis Bruce Springsteen och Ulf Lundell som har så kopiösa repertoarer att välja ur. Två magnifika liveartister som inom några månader denna höst faktiskt gav olika svar på förväntningar och förhoppningar.
   Efter sommarens skiva "The rising", som jag faktiskt gav exklusiva fem tuppar, blev flera av Bruces nya låtar små besvikelser i en i övrigt mycket imponerande liveshow. I maratonmannen Ulf Lundells fall var det tvärtom. Jag var inte så totalt upphetsad av dubbelalbumet "Club Zebra" men live växte låtarna ut till något mycket större.
   SÅ HAR HÖSTEN också gått åt att tänka på min gamle favorit Warren Zevon. Sedan någon av de första dagarna i september, när det meddelades att Zevon är döende i obotlig lungcancer, har jag dagligen uppdaterat nyheterna i ämnet. Det är en sådan ofattbar ironi att just Zevon, som ofta behandlat döden med svart humor i sina texter, ska gå en för tidig död till mötes. Ett av höstens innerligaste ögonblick var när ett helt Letterman-program ägnades åt Zevon. När han utan minsta bitterhet men med ett sedvanligt snett leende förklarade att han kommit till den punkt i livet när han kunde njuta av varje sandwich.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2002 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.