Blogginlägg

”Totta 6; Bortom månen & mars”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/10 2002.

TOTTA
Totta 6; Bortom månen & mars
(Capitol/EMI)

Det finns inget som hindrar Totta Näslund just nu. Alla hans soloskivor under de senaste sju åren, en närmast oöverträffad giv inom det här landets gränser, har varit av genomgående hög kvalité. I en allt stegrande kurva.
   Varje skiva har varit fulla med slagkraftiga låtar. Men som inte alltid fått den där helgjutna eller optimala musikaliska inramningen.
   När Totta nu byter producent från låtskrivaren Dan Hylander till den genuine musikern Johan Lindström så är det dags för solokarriären att gå in i nästa exklusiva fas. En klass högre upp.   
   Totta når all time high med en alldeles förtjusande skiva som är så homogen, så musikaliskt fullfjädrad och så packad med otroligt starka sånger. Dessutom är den så härligt lyhört lågmäld att det nästan tåras i både ögon och öron.
   På tio dagar i maj har Totta och hans vänner skapat ett mästerverk i klass med John Hiatts "Bring the family" som spelades in på bara fyra dagar. Och Lindström är mannen som kan axla Ry Cooders mantel fullt ut.
   Han behärskar instrumenten vare sig det handlar om gitarrer i alla former, banjo, munspel eller piano. Men det där duktigt ekvilibristiska soundet får aldrig chansen för här handlar det om spontana, uppenbart liveinspelade, spår med inräkningar och utan förutbestämda slut.
   Totta har en röst som bara växer i dignitet och pondus men tillsammans med det lyhörda soundet är det materialet, där Sveriges bästa låtskrivare försett Totta med specialdesignade pärlor, som gör skivan så genomgående stark.
   En slow shuffle från Peter LeMarc och en ännu långsammare blues av Nisse Hellberg tillhör skivans få traditionsbundna låtar. Det är faktiskt Mauro Scoccos fyra låtar som brinner allra mest. Som är så unikt specialskrivna för Totta att jag för en sekund tror att det är låtskrivaren själv som sjunger textraderna om självironi, kärlek och uppbrott .
   Låtarna av Plura, Mattias Blomdahl, Gunnar Danielsson, John Prine-covern och Per Perssons titellåt är dock inte alls långt efter.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.