Blogginlägg från maj, 2012

Bjöd på en fin show

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/12 1980.

TOMAS LEDIN
Prisma, Örebro 10 december 1980

Tomas Ledin har, som så många andra artister, inlett 80-talet på ett storslaget rockinfluerat sätt. Den smäckra discodressen är nu nästan helt borta och det var istället homogen rock som gällde för Tomas och de andra grabbarna i bandet.
   Tomas & Co gjorde ett kort besök i Örebro (Prisma) på onsdagskvällen som uppvärmning inför kvällens stora Luciavaka (tv1 23.00) på Isstadion i Stockholm. Showen har repeterats in i rekordfart då Mats Ronander hela hösten har varit upptagen med Ulf Lundell-turnén som avslutades så sent som i söndags.
   Nu blev det lite ringrostigt med glömda texter och förväxlade verser men musikaliskt var showen säkert den bästa som Tomas Ledin någonsin gjort. En avvägd blandning av gamla klassiker, lugna och snabba låtar. Det var också ett duktigt kompband Tomas hade bakom sig. Förutom Mats på gitarr. Munspel och sång, bestod bandet av Wlodek Gulgowski, klaviaturer, Åke Sundqvist, trummor, och Rutger Gunnarsson, bas.
   Det var fullsatt på Prisma och stämningen blev hög hos både publik och artister. Inte minst när publiken sjöng med i låtar som ”Vi ska gömma oss i varandra”, ”Just nu” och ”I natt är jag din”.
   Låtar som är tämligen tama på studioskivor men blev ytterst levande på scen.

/ Håkan

Covers: A Bird That Whistles

A BIRD THAT WHISTLES: A bird that whistles - songs of Joni Mitchell (Hi Fidelity, 1996)

Det här speciella coverprojektet har hämtat sitt namn från en inte så känd Joni Mitchell låt från ett lika okänt och anonymt album ("Chalk Mark In a Rainstorm"). Det började 1994 som ett anspråkslöst möte mellan sångerskan Irma Schultz och Montreal-födde sångaren och gitarristen Jack Mittleman när de förenades i intresset för Joni Mitchells låtar. Samarbetet inleddes som ett utpräglat livecoveruppträdande men växte snart till något mycket mer seriöst när basisten Anders Kotz och trummisen Ola Swenson gjorde projektet till en kvartett.
   Irma Schultz har ju uttalat sitt genuina intresse för Joni Mitchell vid flera senare tillfällen, bland annat på sitt eget album "Blank is" 2008 som genomgående innehåller Joni-covers, men var 1996 känd som duktig popsångerska som då växlat över till mer personlig musik.
   Den här skivan är delvis liveinspelad men det har inte gjort slutresultatet ojämnt eller splittrat. Ty stämningen och arrangemangen är så exakta och in i detalj välgjorda, både i studion och på Lydmar Hotel & Restaurants scen, och projektets influenser av Joni Mitchell är så värdigt ärliga att allt till slut imponerar.
   Mest imponerar naturligtvis sångfågeln vid mikrofonen ty arrangemangen är i de allra flesta fall sångmässigt koncentrerade då musikerna bakom också körar och stundtals framkallar ett visst CSN&Y-eko med sina sångstämmor.
   Titeln på skivan håller inte riktigt vad den lovar. För innehållet är inte hundraprocentigt Joni Mitchell-låtar när de även väljer, precis som Joni gjorde 1974, en Annie Ross-cover, "Twisted", där en tung bas dominerar arrangemanget. Just där, på spår 8, ändras karaktären något på skivan. Precis som Joni Mitchells karriär gjorde just vid tidpunkten när hon gjorde den här låten. Blev jazzigare i tonen, låtarna löstes upp i friare arrangemang, hon började samarbeta med Weather Report-musiker och perioden avslutades med temaskivan "Mingus"-
   Även Irma och A Bird That Whistles skiva förvandlas från låt 8 till mer lössläppt musik och mindre melodiösa låtar när de valt material från "Hejira" och "Don Juan's reckless daughter", två av Jonis mest svårtillgängliga skivor. Men Irmas accapellaversion av "The silky veils of Ardor" är blixtrande duktigt framförd.
   Det lätt experimentella anslaget fortsätter på avslutningslåten "Woodstock" som får beskrivas som en fri tolkning.

Låtarna:
1. Free man in Paris (Joni Mitchell)
1974. Från albumet "Court and spark".
2. A bird that whistles (Joni Mitchell)
1988. Från albumet "Chalk Mark In a Rainstorm".
3. Chelsea Morning (Joni Mitchell)
1968. Från albumet "Fairport Convention" med Fairport Convention.
4. A case of you (Joni Mitchell)
1971. Från albumet "Blue".
5. This flight tonight (Joni Mitchell)
1971. Från albumet "Blue".
6. Urge for going (Joni Mitchell)
1996. Från albumet "HIts".
7. Night ride home (Joni Mitchell)
1911. Från albumet "Night ride home".
8. Twisted (Annie Ross/Wardell Gray)
1974. Från albumet "Court and spark".
9. Hejira (Joni Mitchell)
1976. Från albumet med samma namn.
10. The silky veils of ardor (Joni Mitchell)
1977. Från albumet "Don Juan's Reckless Daughter".
11. Woodstock (Joni Mitchell)
1970. Från albumet "Ladies of the Canyon".

/ Håkan

Billy Bremner setlist

Billy Bremner och hans band spelade på Akkurat i Stockholm igår. Jag var tyvärr inte där men mina ögon och öron på plats (Lasse Kärrbäck) var mycket nöjd med konserten.
   - Detta var en av de bästa konserter jag har sett på 10 år, var Lasses spontana kommentar.

Billy kompades av Bonne Löfman, gitarr och sång, Surjo Benigh, bas och sång, och Kentha Björnlund, trummor. Och konsertens två delar innehöll både gamla favoriter och nya låtar som kommer på Billys kommande skiva “Billy Bremner's Rock Files” som släpps 28 juni.

Avdelning 1:


Avdelning 2:


/ Håkan

Sommaren är här och det är dags att ta ”paus”

Ja, då var det snart dags att ”stänga” butiken för säsongen. Den som dominerats av mina allra största upplevelser på konsert. En lista som gick i mål i måndags med Bruce Springsteens legendariska Ullevikonsert 1985 som oslagbar nummer ett.
   Ja, det blir ju i vanlig ordning inte helt tyst här i sommar. Dels kommer jag säkert att uppmärksamma konserter som kommer i min väg under sommaren, kanske en och annan skivrecension också eller någon annan intressant händelse som pockar på uppmärksamhet.
   Jag kommer också att ägna en dag i mitten på juli på den plats som finns illustrerad över den här texten, Hyde Park i London, i samband med festivalen Hard Rock Callings andradag med bland annat Bruce och John Fogerty på programmet. Det skulle förvåna mig mycket om det här inte dyker upp texter om mina upplevelser därifrån.
   Men det som mest kommer att snurra här regelbundet på dessa sidor under sommaren är en mängd intressanta YouTube-klipp som jag samlat på mig under våren. Och, kors i taket, det kommer inte att handla om gamla nostalgiska filmer med historiska klipp utan blott och enbart uppmärksamma ny musik med ofta nya men alltid intressanta och imponerande artister som behöver lyssnas på. Uteslutande 2012-producerad musik alltså. Därför har jag valt att kalla sommarens tema för ”2012 – här och nu”.
   Sommarens underhållning kan också ses som en hittills ”best of 2012”-lista med namn, artister och grupper som kanske har chans att hamna på den ”riktiga” årsbästalistan framåt december. Vem vet? Inte jag i alla fall.
   Jag kan ändå inte helt släppa nostalgin i sommar. Kraftigt inspirerad av återföreningskvällen med Rockmagasinet för en vecka sedan, som jag gav rubriken "Bättre nu än då" , har gjort att jag inte kunde hindra mig själv att gå på djupet i mina egna upplevelser på det stället under 80-talet. Lite anspråkslöst har jag satt ihop en helt ovetenskaplig "Bäst på Rockmagasinet"-konsertlista som kommer att löpa under elva veckor i sommar från och med nästa måndag. Från plats 11 till 1 varje måndag i sommar.

I sommar ska jag dessutom dra upp linjerna inför höstens och nästa vårs tema på Håkans Pop. Då ska jag nämligen avslöja och rangordna mina allra största favoriter bland vinylsinglarna. En oslagbar 100-lista som kommer att ta över mycket av utrymmet här från i höst, 20 augusti är planerad start, och 36 veckor framåt.

/ Håkan

Soundtrack: "Cal"

MARK KNOPFLER: Cal (Vertigo, 1984)

Mark Knopfler hade året innan, 1983, debuterat som filmlåtskrivare på "Local hero". En succédebut som naturligtvis fick en fortsättning i filmbranschen. Först med ännu en Bill Forsyth-regisserad brittisk film, "Comfort and joy" (som fick den tvivelaktiga svenska titeln "Glasskampen") och sedan den här realistiska filmen "Cal" regisserad av irländaren Pat O'Connor med bland annat Helen Mirren i en stor roll.
   Soundtracket "Cal" innehåller genomgående mycket traditionell (irländsk) folkmusik fast det är Dire Straits-ledaren, -gitarristen och -låtskrivaren Knopfler som egenhändigt har skrivit samtliga låtar. På skivan omger sig Knopfler med gruppmedlemmar som John Illsley, bas, och Terry Williams, trummor, men det är musiker som Paul Brady, tin whistle och mandolin, och Liam O'Flynn, säckpipa, som tillsammans med Knopflers gitarr har satt den musikaliska tonen med sina instrument.
   Musiken på skivan är övervägande instrumental, ofta korta fragment till låtar, och det är egentligen bara på ett enda spår som Knopfler lyckats tillverka en konventionell låt om än instrumental. Och det är på den avslutande 7:13 långa låten "The long road" som även släpptes på singel men blev ingen hit trots att den både är en mäktig produktion, översvallande melodisk och stundtals catchy.
   Resten på skivan är som sagt korta filmmusiklåtar som inte har någon större melodisk profil förutom det traditionella folkmusiksoundet.

Innehåll:
1."Irish Boy" – 3:55
2."The Road" – 2:08
3."Waiting For Her" – 0:38
4."Irish Love" – 2:24
5."A Secret Place/ Where Will You Go" – 1:45
6."Father And Son" – 7:41
7."Meeting Under The Trees" – 0:48
8."Potato Picking" – 2:06
9."In A Secret Place" – 1:08
10."Fear And Hatred" – 2:18
11."Love And Guilt" – 3:04
12."The Long Road" – 7:13[1]

/ Håkan

Imperiet har nytänt

Bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/5 1984.

IMPERIET
Lord Nelson, Örebro, 17 maj 1984

Imperiet är ett svenskt rockband med tämligen snäva musikaliska ramar. Rak och okomplicerad rock som får sitt fulländade uttryck i konsertsammanhang och Imperiet är ett av de flitigaste turnébanden i Sverige. De reser så ofta att det finns risk för att publiken tröttnar inför deras starkt begränsade musikform.
   När gruppen var i Örebro i höstas demolerades delar av konserten av dåligt ljud och deras kompakta sound hade då svårt att nå nyanserna. Nu med en man mindre, Stry har återvänt till Skåne, var ljudbilden faktiskt luftigare och på många sätt infriade gruppen många förväntningar som uppstod efter deras hyfsade MP som kom för några månader sedan.
   Utan att överraska bestod repertoaren mest av nyare låtar som växte med uppgiften och förmodligen förvandlas till klassiker inom en snar framtid.
   Jag trodde ett tag att Imperiet turnerat ihjäl sig men det var med nytänd glöd de mötte den stora publiken på Lord Nelson i torsdags kväll.

/ Håkan

Dammig återförening

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/7 1996.

HOOLA BANDOOLA BAND
Slottsfestivalen, Örebro 26 juli 1996

Sommarens minst uppmärksammade återförening fyllde Slottsfestivalens stora scen till bristningsgränsen.
   Sjumannabandet plus två extramusiker lyckades fylla sin 115 minuter långa konsert med många gamla slagdängor.
   Och kullerstensgatan mellan broarna framför stora scenen var också fylld med förväntansfull publik.
   Men mitt gamla hjärta fylldes bara med nostalgi och tillbakablickar.
   Av sommarens alla, och de är många, återföreningsturnéer känns Hoola Bandoolas dammigast och minst naturlig.
   Hoola har en så tidstypisk profil att det egentligen bara var nostalgiska skäl som gjorde fredagskvällens konsert till en godkänd upplevelse.
   En normal Slottsfestivalkonsert på en timme hade gjort det skånska bandet betydligt slagkraftigare.
   För att binda samman då och nu presenterades de varje låt noggrant . Tillägnade sina gamla låtar nuvarande företeelser eller personer och fick det att låta som allt de gjorde förr är tidlöst.
”Garanterat individuell” var plötsligt en sång om Gudryn Schyman och innan ”Juanita” uppmanade de till turistbojkott av Turkiet…
   En av konsertens bästa låtar, ”Hemmet”, tillägnades ingen och inledningsvis haltande ljudet var så dags, efter en timme, förnämligt.
   Det var ingen direkt hysteri bland publiken. Åskådarleden tunnades ut med tiden men det klappades artigt under hela konserten.

Arne Franck: bas och gitarr
Björn Afzelius: Sång, ak.gitarr och tamburin
Håkan Skytte: Slagverk
Mikael Wiehe: Sång, gitarrer och sopransax
Per-Ove Kellgren: Trummor
Peter Clemmedson: El.gitarr, ak.gitarr och sång
Povel Randén: El.piano, sång , synt, gitarrer och trombon

Gästmusiker:
Bernt Andersson: Hammondorgel, dragspel och munspel
Mats Persson: Slagverk, ak.gitarr och kör

/ Håkan

Robin Gibb (1949-2012)

Robin Gibb, en Bee Gees-broder, är död och jag minns mer än 40 år tillbaka i tiden. Barry Gibb har alltid varit den centrala figuren i Bee Gees men alla tre bröderna (Robins tvillingbror Maurice dog i tarmvred 2003) i gruppen var viktiga för det sound som skulle göra Bee Gees världsberömda och senare stenrika.
   Mitt långa brokiga förflutna innehåller en period som Bee Gees-fantast, tro det eller ej. Min uppenbara fascination för de tre bröderna Gibb och deras hits omfattade några år under den senare delen av 60-talet. Jag minns det som en stor del av mitt liv men när jag nu tänker tillbaka var det väl max två år som Bee Gees stämmor och fenomenala låtar ockuperade mitt musikälskande hjärta.
   Som en ännu större Beatles-älskare var det givetvis naturligt att även lyssna på Bee Gees och deras mer eller mindre påtagligt Beatles-influerade popmusik. Och våren 1967, när Bee Gees första hit slog till ("New York mining disaster 1941"), låg summer of love och det lättpsykedeliska soundet inom räckhåll.
   De radade upp hits med ett imponerande tempo. De släppte singlar som "To love somebody" (en evergreen i popbranschen), "Massachusetts", "World", "Words", "Jumbo" (men jag gillade b-sidan "The singer sang his song" bättre...), "I've gotta get a message to you" och "First of May" (våren 1969) med bara några månaders mellanrum. Men det var också allt.
   Mitt i den här Bee Gees-hysterin, våren 1968 när "Words" låg på Tio i Topp och Englandslistan, gick det så långt att jag höll ett föredrag i skolan om Bee Gees och deras då udda historia. Födda i England, emigrerade till Australien och sedan tillbaka
   Robin lämnade Bee Gees våren 1969, trött på att ständigt stå i skuggan av broder Barry. Han fick genast en solohit med "Saved by the bell" som var en hopplöst sentimental och häftigt sockrad historia som jag inte direkt gillade.
   Samtidigt tappade jag det stora intresset för Bee Gees, hitsen var inte längre så magiska och inte heller när Robin återinträdde i gruppen hösten 1970 lyckades de locka mig med varken hits eller album. Men jag fick ett kort tillfälligt Bee Gees-intresse i mitten på 70-talet när deras första USA-inspelade album "Main course" (1975) kom.
   Producent var Arif Mardin och det var här som de först fängslades av disco. Men än så länge sjöng inte bröderna i falsett. Men det skulle komma sämre tider...
   Sedan dess har mitt Bee Gees-intresse svalnat betänkligt och när jag jämför tillbaka i tiden är det inget som slår 1967-1968-epoken i gruppens karriär. Med rösterna som perfekt passade ihop och där soundet och låtarna blev historiska under några år.
   Robin Gibb dog av tarm- och levercancer i söndags 20 maj 2012.

/ Håkan

Bättre nu än då

Det var en stor, mäktig och nostalgisk återföreningskväll i lördags i Örebro. Det var väl inget direkt uttalat jubileum men för 25-30 år sedan tillhörde rockklubben Rockmagasinet både nationellt och lokalt Sveriges hetaste rockklubbar. Och nu var det dags att återuppleva känslan, samla publik och artister från den tiden och tillsammans skapa en mycket värdig återförening. Och allt presenterades av Kristofer Lundström.
   Under 80-talet spelade alla på Rockmagasinet. Från Ebba Grön till Imperiet, från Barracudas till Saints, från Wilmer X till Billy Bragg, från Pogues till Jesus & Mary Chain, från Inmates till Steve Marriott, från John Mayall till Nico och från Alex Chilton till Green On Red. Och många, många fler.
   Sedan var Rockmagasinet hemvist för ett otal grupper av vilka Lolita Pop var den mest kända. Men undervegetationen av band var rik och blomstrande.
   Några av Rockmagasinets mest legendariska namn, med Lolitorna som självklar final, stod på Mastodonts scen i lördagskväll. "Rockmagasinet returns" var den samlande rubriken för kvällen och hade det funnits en underrubrik hade den kunnat skrivas ut som "Åldras med värdighet" ty kvällen bjöd oavbrutet på musikaliska höjdpunkter som fick mig vid upprepade tillfällen att utropa "bättre nu än då".

21:05-21:50 THE MIDNIGHT RATTLESNAKES
Musikaliskt inleddes kvällen med blues när en uppdaterad Round Midnight-liknande uppsättning spelade sig igenom en genuin samling blueslåtar. Med den ännu mer genuine Bosse E-son vid mikrofonen. Vars röst nu verkligen har bluesmusikens allra djupaste innehåll. Medan bandet, med bland annat Janne Nirving, Mats Strömberg och tillfällige Per Walldén, rullade ut ett tungt bluesigt och autentiskt gung.


                                                                                    Foto: Jan-Ola Sjöberg
22:02-22:29 ÖREBRO ORIGINAL PUNKS
Dags för kvällens första men inte sista överraskning. Under ledning av Anders Olsson, en av kvällens organisatörer till detta evenemang, vid mikrofonen hade några gamla medlemmar från semilegendariska grupper som Sarah Coffman, Alternativa Idioter och Perversa Individer samlats i en grupp som slungade sig igenom en coverbaserad repertoar. Överraskande välrepeterat och med en förvånansvärd ungdomlig energi och musikalisk attack var det en fröjd att färdas tillbaka till det sena 70-talets energi.
   Själv stod jag innan deras framträdande och skrockade om att det här kan bli ett kraschat uppträdande i stil med Jesus & Mary Chain, som sparkade sönder sina monitorer och var allmänt otrevliga, men det här minns vi av enbart musikaliska skäl. Med Bo Danerius (Alternativa Idioter), gitarr, Johan Lindskog (Perversa Individer), trummor, Mats Berglund (Sarah Coffman), bas, bakom en överraskande välsjungande men också andfådd Anders Olsson (Sarah Coffman) i de ofta reptilsnabba låtarna.
   Med tillfälliga gästartister som Danny Engström (Sarah Coffman) och Jan Önneslöv (Perversa Individer) blev det än mer autentiskt. Med dessutom en alldeles utsökt repertoar:
   Ett tusen punks (Grisen Skriker)
   Langarkung (Perversa Individer)
   Utslängd (Perversa Individer)
   Ge fan i mig (Attentat)
   Vägra värnplikt (Alternativa Idioter)
   Tidens Tempo (KSMB)
   Fri energi (Sarah Coffmann)
   Titta jag är död! (Sarah Coffmann)
   Schweden, Schweden (Ebba Grön)
   Hör inte till (TT-Reuter)


                                                                                    Foto: Anders Erkman
22:40-23:05 ATHLETIC ARABS
Det här var som sagt ett mycket välarrangerat evenemang. Med chockerande korta avbrott mellan banden och ett genomgående förstklassigt ljud som gjorde kvällen än mer positiv. Efter bara drygt tio minuters paus kom kvällens nästa men kanske inte lika överraskande höjdpunkt med Araberna som inte har stått tillsammans på en scen på 19 år. Och nu gjorde det med en fantastisk samspelt ackuratess i arrangemang som inte känns helt enkla att genomföra.
   Kanske var det numera professionelle Jerker Odelholms basspel som gjorde hela gruppens framförande så oerhört imponerande men egentligen var hela gruppens insats en enda stor succé, ett fyrverkeri i rytmer och moderna klanger. Från Johan Strandahls gitarr, via Torbjörn Helanders blås, keyboards och sång, Tobias Kjellströms trummor och Lars Norbergs sång till Jerkers bas på högerkanten. En hårt rytmsvängande kvintett som både visuellt och musikaliskt blev den här kvällens stora höjdpunkt. Inte så överraskande med tanke på att de redan runt 1990 var långt före sin tid vad gäller musikalitet och personlig framtoning.


                                                                                    Foto: Anders Erkman
23:21-23:45 BIBI FARBER & CONTAINER CLUB
Har få minnen av den här konstellationen när det begav sig men med massor av rutin i ryggen numera gjorde New York-besökaren Bibi Farber ett starkt intryck vid mikrofonen. Hon kanske saknar Patti Smiths nerviga utspel eller Debbie Harrys poppiga dignitet men med ett rungande rockband bakom sig (Bo Danerius, gitarr, legendariske Peter Olsen, trummor, och Håkan Eriksson, bas) blev det oväntat stor New York-influerad rock som tryckte på från den lilla scenen på Mastodont.


                                                                                    Foto: Anders Erkman
24:02-24:34 LOLITA POP
Det var som sagt en mycket välorganiserad kväll och den preliminära starttiden 01:00 på kvällens final kunde med tacksamhet flyttas tidigare och strax efter midnatt tog den mest framgångsrika upplagan av Lolita Pop plats på scen. Precis som alla andra band den här kvällen klagade även Lolita Pop på begränsade förberedelser och korta repetitioner men det lät mycket bra om deras sju låtar.
   Det var Lolita Pops sista Örebrosättning som stod på scenen: Karin Wistrand, Per Ståhlberg, Benkt Söderberg, Sten Booberg och Henrik Melin och det lät bra om detta rutinerade gäng som inte spelat ihop sedan 1999. Att sedan Benkt Söderberg hade tid att närvara var naturligtvis det största miraklet då han till vardags har fullt upp med karriären som pappa till First Aid Kit-systrarna Johanna och Klara.
   Kvällens Lolita-repertoar blev i strikt kronologisk ordning, förutom extralåten, och en ganska fin sammanfattning av Lolitas långa historia:
   Elak (se liveklipp ovan)
   Släng katten i väggen
   Hey winner
   Precious you
   Tarzan on a big red scooter
   A song from under the floorboards
   Tåg av längtan

Slutomdömet om denna fantastiska kväll är ju bara glatt, lyckat och positivt. Arrangörsstaben med Anders Olsson, Bosse E-son, Böna, Charlotte Warg och Urban "Spy" Lindfors hade ju lyckats perfekt i ambitionen att göra en nostalgisk kväll till något aktuellt och musikaliskt lysande.
   - Det blev ju väldigt lyckat. Tror alla var nöjda, var Anders anspråkslösa kommentar efteråt.

Att Örebrogästande Eilen Jewell med band dök upp efter sin konsert på Scandic Grand Hotel och tog över scenen direkt efter Lolita Pop var ju en helt annan historia…













Här kommer fler bilder från Rockmagasinet Returns-kvällen:

Foto: Anders Erkman





Foto: Jan-Ola Sjöberg




/ Håkan

LIVE#1: Bruce Springsteen 1985

Foto: Anders Erkman


Göteborgsposten 9/6 1985.



BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
“Born in the USA Tour”
Ullevi, Göteborg 8 juni 1985
Konsertlängd: 19.12-20.31, 21.08-22.38 (79+80=159 minuter)
Min placering: Stående på planen ungefär på mittlinjen lätt till vänster om scenen.

Störst är bäst! 1985 hade jag upplevt jättekonserter på Ullevi två gånger, Rolling Stones (1982) och Bob Dylan (1984), men inget var större än Bruce Springsteen 1985. Och ingenting kan så här i efterhand mäta sig med rekordkonserten inför en rekordpublik (64 312 personer) som till och med fick hela arenan att säcka ihop en smula. Det skulle ta många år innan de vågade arrangera stora konserter på den arenan igen.
   Redan i mitten på 80-talet hade kärleksförhållandet mellan Sverige och Bruce etablerats och känslan var uppenbart ömsesidig. När man någon gång i framtiden sammanfattar Bruce Springsteens kopplingar till den svenska publiken blir det nog de två kvällarna på Ullevi i juni 1985 som kommer att framstå som masshysterins födelse.
   I september 1981 gick ”The river”-turnén (Sverige i maj) i mål och under 1982 och 1983 låg de regelrätta turnéerna på is och Bruce uppträdde endast sporadiskt och då ofta i sin hemtrakt som gästartist med artister som det lokala husbandet Cats on a Smooth Surface, John Eddie, Southside Johnny, Beaver Brown, Jackson Browne, Iron City Houserockers, Stray Cats, Dave Edmunds och Clarence Clemons Band. 12 januari 1982 på Royal Manor North i New Brunswick i New Jersey gästade Bruce en Nils Lofgren-konsert och sjöng med i två coverlåtar, ”Lucille” och ”Carol”.
   Inte ens skivsläppet ”Nebraska” (30 september 1982) fick Bruce att ge sig ut på turné. Fram till 28 juni 1984 gjorde han de här små gästinhoppen innan den ”Born in the USA”-turnén hade sin officiella premiär 29 juni i Civic Center i Saint Paul, Minnesota.
   Samma månad meddelades att gitarristen Steve Van Zandt lämnat E Street Band och ersattes överraskande av Nils Lofgren. Även Patti Scialfa, Bruces kommande fru, utökade bandet på sång. Van Zandt fanns med på ”Born in the USA”-skivan, inspelad mellan januari 1982 och mars 1984, som han också var med och producerade men på turnén ersattes Van Zandt alltså av rutinerade Lofgren.
   Första gången Nils och Bruce träffades var 18 februari 1970 då Springsteens band Steel Mill spelade förband till Lofgrens band Grin på Fillmore West i San Francisco. Och nu var alltså Lofgren medlem i Springsteens band.
   ”Born in the USA”-turnén rullade på nästan oavbrutet från sommaren 1984. Först i USA fram till februari 1985, sedan Australien och Japan innan Bruce och bandet landade i Europa och och en konsert på Sloane Castle i Dublin på Irland. Sedan två konserter på St James Park i Newcastle innan de kom till Ullevi för två konserter, lördag 8 juni och söndag 9 juni 1985.
   Eftermiddagens mörkgråa moln och regnhot störde uppladdningen för konserten på lördagen. Molntäcket var kompakt och mörkgrått och bäddade in det festklädda Göteborg (det råkade samtidigt vara studentyra i staden) i ett regnigt vemod. Men strax innan konsertstart hade lågtrycket och det mäktiga regnområdet lämnat de västra kusttrakterna och humöret på både publik och hela Göteborg sprack upp.





Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/6 1985.

Ullevi som ett enormt dansgolv
INGEN KAN SOM BRUCE!

Den Amerikanska Drömmen invaderade Ullevi i helgen med vajande stjärnbanér och djupt rotad chauvinism. Bruce Springsteen och hans fantastiska kompband E Street Band stod på scenen inför den största publik som någonsin samlats på ett ställe i Sverige.
   Målet var uppenbart att fullständigt radera ut tidigare levande musikupplevelser ur folks medvetande och på sätt och vis lyckades Springsteen & Co efter närmare tre timmars effektiv speltid med den bedriften.
   Vi var alla beredda men när trummisen Max Weinberg tolv minuter över sju på lördagskvällen dunkade till och slog introt till "Born in the USA" kom det som en smärre chock. Ljud volymen var superb och redan efter inledningsfrasen "Born down in a dead man's town" hade Bruce drygt 60 000 människor i sin hand på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt.
   Bruce Springsteen är förmodligen den populäraste rockstjärnan som går i ett par jeans. Men han har ändå inte tappat fotfästet på denna jord och var mycket mån om publikens välbefinnande. Ibland fick hans iver på det området motsatt verkan. När han exempelvis hindrade journalistisk bevakning. Men det får vi kanske skylla på dåliga rådgivare.
   På konsertarenan var hans uppoffringar däremot sensationella. Scen-, ljud- och videokonstruktionen var säkert oöverträffad i rockbranschen. Alla såg perfekt och med högtalartorn utplacerade på hela innerplan hörde alla lika bra som i vardagsrummet hemma. Så har fallet inte alltid varit på denna akustiska mardröm som heter fotbollsstadion i det fria.
   Därför blev konsertens inledning direkt avväpnande när både "Badlands" och "Out in the streets" följde direkt efter "Born in the USA" utan uppehåll emellan. Ljudmixningen var inledningsvis inte den allra bästa, pianot hördes exempelvis dåligt, men känslan, stämningen och de enorma trummorna var det definitivt inget fel på.

Utomhus, där det slutna rummets ouppnåeliga akustik saknas, blev rytmsektionen mer framträdande, Bakom sitt till synes anspråkslösa trumset brakade Max Weinberg iväg ljudkaskader man inte trodde var möjliga. I slutet på "Born in the USA" löpte han nästan amok bland pukor och cymbaler. Mycket effektivt.
   Genom otaliga turnéer och ännu fler konserter har E Street Band svetsats samman som inget annat band på jorden. Med bara en huvudrörelse eller gitarrsvängning styrde Bruce bandet med ett under av finkänslighet. Det kändes nästan otroligt att uppleva.
   Sverigebekantingen Nils Lofgren är ny gitarrist och på scenen tog han för sig mycket påtagligare än någonsin Little Steven, eller Miami Steve van Zandt som han hette som E Street Band-medlem. Nils gjorde många blixtrande gitarrsolon och ett i övrigt stort visuellt intryck när han fladdrade förbi på videoskärmen och var ibland svår att fånga för tv-kamerorna.
   Lofgrens soloinsatser hade tagit över mycket av saxofonisten Clarence Clemons tidigare så dominerande scenkarisma. Vi hörde det redan på det senaste Springsteen-albumet där Clemons insatser var mycket tillbakadragna jämfört med tidigare.
   Man kan insinuera om sprickor i E Street Band, Clemons har egen manager och åker egen bil till konserterna, men jag tror sammanhållningen är god i detta band av gamla kompisar. Clemons är fortfarande en av de populäraste medlemmarna bland folket och får ännu så länge den mest spektakulära presentationen av Bruce själv.
   Sångerskan Patti Scialfa är också ny i det mansdominerade E Street Band. En rödhårig, långbent sångerska som inte har musikernas tveklösa betydelse men förstärkte sången i åtskilliga låtar när hon inte stod i bakgrunden och lite valhänt slog en tamburin.
   Efter den fantastiska inledningen kunde ingen levande människa klara av mer uptempolåtar. Springsteen bromsade in, blev mörkare i tonen och mer vemodig i texterna. Två låtar från "Nebraska", "Johnny 99" med Lofgrens akustiska gitarr som enda komp och "Atlantic City" som var långsammare än skivan fast hela bandet hjälpte till, följdes av ytterligare en personligt förankrad Springsteen-låt, "The river".
   Ingen kan begära att Bruce ska tala direkt ur hjärtat vid varje tillfälle, på varje konsert inför varje låt men han kunde konsten att hela tiden låta spontan när han drog sina ofta långa monologer om farsan som låste ytterdörren ("The river"), skolan ("Glory days") och när han besökte Elvis ("Can't help falling in love").

"Can't help falling in love", som var den första av sammanlagt sex extralåtar, blev en innerlig allsång med Bruce ensam på scenen med bara Roy Bittan vid pianot. Den var lågmäld och långsam men ypperligt känslig. Han gav oss då oanad kraft och självförtroende. Vi kunde sjunga!
   Springsteens covers har genom åren haft en alldeles speciell historia. Han valde med omsorg och arrangerade med hjärtat. Därför var en av konsertens absoluta höjdpunkter "Trapped", en Jimmy Cliff-låt som ingen tycks ha hört i original. En låt som innehöll allt gott som kan sägas om E Street Band. De fantastiska tempoövergångarna fick en att rysa många timmar efter konserten.
   Höjdpunkten i allmänhet var annars direkt efter pausen när "Cover me", "Dancing in the dark" (vilken rocklåt!), "Hungry heart" och "Cadillac ranch" följde i rask takt. Då förvandlades Ullevi till ett enormt dansgolv och hela marken gungade bokstavligen under oss. Alla nyvunna och gamla Springsteen-fans kunde då ta varandra i händerna.
   Utomhuskonserter visar aldrig upp den totala bilden av någon artist och Springsteen ramlade i samma fälla även han. Rocklåtarna dominerade och balladerna var få. Men levande rockmusik med Springsteen vid rodret blev ändå ett lyft och det svängde mestadels alldeles grymt.
   E Street Band var både de finkänsliga arrangemangens mästare och enorma rockare och de tre definitiva slutlåtarna tog udden av ALL levande rockmusik. Öset i "Ramrod", allsången i "Twist and shout" (då chokladförsäljaren dansade förbi!) och "Do you love me" som han vävde samman till ett fantastisk medley, var ren och skär magi som aldrig ville ta slut. Då var jag övertygad om att hela väst-Sverige höll på att glida ner i Kattegatt.
   Det är nu nästan exakt elva år sedan som den dåvarande rockjournalisten och numera Springsteen-managern Jon Landau påstod att rockmusikens framtid hette Bruce Springsteen. Efter helgens totala erövring av Sverige och snart hela Europa är det väl närmast så att Springsteens oöverträffade rockshow förstört framtiden för levande rockmusik. Ingen kommer någonsin i närheten av Springsteens styrka på scen framför en hänförd publik. Ingen.


Bruce Springsteen, gitarr och sång
Nils Lofgren, gitarr och sång
Max Weinberg, trummor
Garry Tallent, bas
Clarence Clemons, saxofon och sång
Roy Bittan, keyboards
Danny Federici, keyboards
Patti Scialfa, percussion och sång



En direktkommentar av konserten:
I ett till synes kompakt molntäcke bröt solen igenom kl 18.50. Amerikanska stjärnbaneret vajade redan stolt ovanför den tätt samlade människomässan närmast scenen.

1. Born in the USA
   Exakt 19.12 dunkar Max Weinberg igång den perfekta inledningslåten.
2. Badlands
   Låten från “Darkness…” följer direkt på utan paus. Mixningen är så här långt in i konserten inte fulländad och pianot hörs dåligt.
3. Out in the Street
   Ännu en gång följer låten direkt på utan paus. Springsteen bär en svart handske med avklippta fingrar på högerhanden. O-o-o-o-h-h-anden från publiken som är helt med på noterna.
   - It’s nice to be in Sweden, säger Bruce och möts av ovationer.
4. Johnny 99
   En duett mellan Nils Lofgren, akustisk gitarr, och Bruce som sjunger. Inga andra musiker medverkar. Bruce försöker lindra den värsta trängseln längst fram.
   - Vi ska ta vara om varandra, säger han.
5. Atlantic City
   Åter är hela bandet med i låten som är långsammare än på det akustiska “Nebraska”-albumet. Läckert Lofgren-solo och Bruce drar en monolog mitt i låten.
6. The River
   Efter ett långt försnack drar låten igång samtidigt som vi får solen i ögonen. Lofgren på akustisk gitarr.
7. Working on the Highway
   Ett fint Lofgren-intro.
8. Trapped
   En Jimmy Cliff-låt som ingen tycks ha hört i original och Bruce gör den programenligt till en kanonlåt och konsertens första höjdpunkt. Den innehåller allt med fantastiska tempoövergångar.
9. Prove It All Night
   Bruce är svettig och Lofgren spelar ett fint solo. Avslutningen är lång och fantastisk med en blixtrande gitarrduell mellan Nils och Bruce.
10. Glory Days
   Efter ett långt försnack om sitt förhållande till skolan slänger sig Bruce raklång på scenen en bit in i låten.
11. The Promised Land
   Bruce spelar munspel och Pattie och Nils sjöng. Två rejäla solon av Nils opch Clarence.
12. My Hometown
   Åter ett långt försnack som Bruce avslutar med:
   - Från min stad till er stad, på knackig svenska.
13. Thunder Road
   Kvällens enda misslyckade allsång som får Bruce att ta till en klassisk filmreplik:
   - Are you talkin’ to me?

Paus

14. Cover Me
   Den discomixade versionen med ekon och upprepningar. Hela marken GUNGAR. Lofgren-solo.
15. Dancing in the Dark
   Vilt rockig och E Street Band bevisar att de fortfarande kan spela rock. Programenligt tar Bruce upp en tjej ur publiken och dansar med henne.
16. Hungry Heart
   Allsång med HELA publiken.
17. Cadillac Ranch
   Vilken rockmusik! Ett mycket raffinerat stopp-start-slut.
18. Downbound Train
19. I'm On Fire
   Ännu ett långt intro-snack. Lofgren står bakom Weinbergs trummor.
20. Because the Night
   Fantastisk låt där Bruce inte sjunger den vers som Patti Smith skrev till låten. En rejäl gitarrduell mellan Bruce och Nils.
21. Rosalita
   14 minuter lång (21.46-22.00) hinner Bruce med allt. Han introducerar bandet (”Den smartaste mannen i showbiz, om pianisten Roy Bittan bland annat) och det handlar om rock’n’roll. Och det handlar om världens främste. Ett tag ser de ut som bröderna Dalton på scenen. Bruce står på pianot och spelar med ena foten mot tangenterna. Sedan lämnar alla scenen för att återkomma en minut senare.

Extralåtar
22. Can't Help Falling In Love
   Efter ett långt försnack då Bruce berättar om hur han och Little Steven bröt sig in hos Elvis på Graceland följer kvällens känsligaste minuter. Det är bara han och Roy Bittan på scen och vi sjunger!
23. Born to Run
   Då tänds strålkastarna på Ullevi.
24. Bobby Jean

Extra extralåtar
25. Ramrod
   Efter bara en minut utanför scenen kommer alla tillbaka och spelar ROCK.
26. Twist And Shout/Do You Love Me
   Avslutningen är obeskrivlig. Vi ger aldrig upp, Bruce ger aldrig upp och E Street Band spelar för livet innan Nils Lofgren avslutar med en liten anspråkslös kullerbytta när klockan är 22.38.

Låtkommentaren: Senaste albumet, "Born in the USA", dominerade inte överraskande scenrepertoaren, nio låtar. Låtarna var i övrigt hämtade från sex olika album.
   "Because the night" började Bruce uppträda med redan 1977. Under tiden fick Patti Smith en stor hit med låten och Bruce kom inte att släppa en studioinspelad version av låten förrän på 2010 års "The promise".
   Dessutom innehöll konserten tre covers som Bruce aldrig har givit ut på skiva. Jimmy Cliffs "Trapped" hade funnits med på Bruce-konserter under 1981 och 1984 och även på senare turnéer. Elvis Presleys "Can't help falling in love" gjorde han redan 1981. "Twist and shout" har funnits med på Bruce-turnéer sedan 1965 medan "Do you love me" endast funnits med på "Born to run"-turnén 1984-85.


Göteborgsposten 9/6 1985.


GT 9/6 1985.

/ Håkan

Höjdpunkterna överträffade varandra

                                                                                     Foto: Magnus Sundell
Tom Russell och hans gitarrist Thad Beckman bjöd på en underhållande föreställning på Scandic Grand Hotel i Örebro.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 18/5 2012.

TOM RUSSELL
BOBBY SANT
Scandic Grand Hotel, Örebro 16 maj 2012
Konsertlängd: 19:42-20:05 (Bobby, 23 min) 20:30-21:27 och 21:52-22:58 (Tom, 122 min)
Min plats: Sittande 5 m rakt framför scenen.

Turnépremiärer med amerikanska artister har nästan blivit en vana i Örebro. I vår har både Deadman och Eilen Jewell inlett sina Europaturnéer just här men i onsdagskväll var det mer exklusivt än så. Då gjorde Tom Russell ett både unikt och exklusivt besök i Örebro ty konserten på Scandic Grand Hotel var den enda i Sverige under sin pågående turné i Norden.
   LA-födde Russell bor numera i El Paso, Texas gränsstad till Mexiko, och har i många år på åtskilliga skivor personligt beskrivit platser, människor och händelser som är starkt förknippade med hans hemtrakter. Men på scen visade den drygt 60-årige singer/songwritern inte upp den klassiska bilden av en kreativ bohem som levt sitt liv som han har lärt.
   Här fanns inget fårat ansikte, ingen otyglad frisyr, inte någon skrynklig hatt, inget vildvuxet skägg eller en allmänt sliten framtoning som brukar betyda trovärdighet i den här genren. Här stod en man i sina bästa år och klarsynt berättade sina intressanta historier och såg hälsosamt välmående ut. Och var samtidigt en underbar estradör och underhållare som dessutom höjde det musikaliska värdet på en konsert som gav mer än ett gott minne.
   Konserten inleddes lite snabbt och plötsligt med två ihopflätade Dylan-låtar, "Just like a woman" och "Don't think twice, it's alright", och avslutades spontant och oplanerat med The Bands "Up on cripple creek". Men det var långt från hela sanningen om Tom Russells sammanlagt två timmar på scen.
   Däremellan var det nämligen en mycket underhållande föreställning eller lärorik lektion i konsten att placera varje låt i rätt sammanhang med initierade mellansnack och inte så sällan komiska poänger. Då fick vi exempelvis lära oss att drinken Margarita uppfanns i Texas, att politik och religion inte betyder någonting, hur Russell ägnade lång tid åt kriminologi i Biafra, tyckte sig plötsligt se Phil Alvin i publiken, berättade om Elizabeth Taylors tid i El Paso och hann även härma den unge sångaren Bon Iver.
   Men det var ändå inte Russells spektakulära berättelser eller mellansnack som höjde betyget på Russells framträdande. Det var naturligtvis låtarna, musiken som pendlade mellan folkmusik, texmex och lite country och texterna som gav det goda intrycket och det slutgiltiga omdömet.
   Där Russells gitarrist, Thad Beckman, inte bara satt på scenen som kompmusiker utan stundtals tog över som den virtuos till musiker han i grund och botten är. Thad sjöng fraser ur låtar, gjorde en duett med Russell på "Blue wing", åtskilliga akustiska gitarrsolon och fick också chansen att musikaliskt beskriva musiker som Mississippi John Hurt och Lightning Hopkins. På en gitarr som såg ut att ha upplevt flera världskrig men hade en härligt autentisk brusten klang
   Höjdpunkterna överträffade varandra under hela konserten. Och blev väldigt påtagliga i andra avdelningens "West of Woodstock, east of Viet Nam", underbara "Nina Simone", duetten "Blue wing", allsången "Who's gonna build your wall" och avslutningsfinalen "Haley's comet" där det musikaliskt stack iväg till både "Who do you love" och "Folsom prison blues" på slutet.
   Sedan kom den tempohöjande extralåten och önskemålet "Tonight we ride" innan Russell tvingades upp på scenen ännu en gång och ville avsluta med balladen "Love abides" men övertalades att hylla Levon Helm med "Up on cripple creek" som förvandlades till en låt helt i Tom Russells maner.
   Under sin föreställning hyllade Tom vid upprepade tillfällen kvällens uppvärmare Bobby Sant, singer/songwriter från Karlstad, och jämförde honom med Townes Van Zandt. Helt rätt men jag tyckte Bobby var mer originell än så under sina 23 minuter och sju låtar på scen. Med gäll och kraftfull röst sjöng han sina amerikanskt influerade låtar från ett album "It's just a lonely feeling" som är värd all uppmärksamhet.
   Med tydlig säker stämma och akustisk gitarr sjöng och spelade han fem låtar från sitt album plus två nyskrivna låtar av samma kvalité. Av vilka avslutningslåten "Bleed for me" hade en lite mer nedstämd känslig prägel där Bobby nästan lät nervös fast han efteråt bestämt hävdade att så inte var fallet.


Tom Russells låtar:
Just like a woman
Don't think twice,. it's alright
Mesabi
Farewell farewell never never land
The lonesome death of Ukulele Ike
Furious love (For Liz)
God created border towns
Goodnight, Juarez
Stealing electricity
Guadalupe
Jai Alai

Paus

The road to nowhere
Finding you
East of Woodstock, west of Viet Nam
Nina Simone
Thad Beckman-medley
Blue wing
Who's gonna build your wall
Haley's comet

Extralåt
Tonight we ride

Extra extralåt
Up on cripple creek



Bobby Sants låtar:
A little love to give the wind
The moon will tell you that the sun just died
Rainbow people
Like a leaf in the wind
Preacher (ny)
Stuck on Townes
Bleed for me (ny)

/ Håkan

Covers: Bryan Ferry

BRYAN FERRY: Another time, another place (Island, 1974)

"These foolish things", Bryan Ferrys första solocoverskiva, var från början ett uppenbart engångsprojekt men blev så uppmärksammad och närmast en succé att det ett år senare, ijuli 1974, krävdes en uppföljare efter ungefär samma koncept. Med en blandning av gamla evergreens, popcovers och både ballader och rocklåtar.
   Roxy Music, Ferrys huvudarbetsgivare, var mitt uppe i att etablera sig som en både kommersiell succé och personlig rockgrupp. Hade vid den här tidpunkten släppt tre album men det hindrade inte Ferry att parallellt bygga vidare på sin solokarriär.
   På Ferrys andra soloalbum medverkar inga aktuella Roxy-musiker men däremot, intressant nog, en väldigt tidig medlem i bandet, gitarristen David O'List.
   Standardlåtarna "Smoke gets in your eyes" och "You are my sunshine" väcker begränsad uppmärksamhet i Ferrys versioner men den gospelkryddade och New Orleans-influerade kören på den senare låten är intressant.
   Ferry försöker givetvis upprepa hitsoundet från förra skivan på låtar som "Walk a mile in myshoes", "Fingerpoppin'" och "Wonderful world" men det är nog på balladerna han är som allra bäst och mest personlig. Den här skivans Dylan-cover, "It ain't me, babe" är oväntat långsam. "Funny how time slips away" är lång och lekfull med ett spontant arrangemang medan "Help me make it through the night" låter som den är skriven till Ferry. Där han lugnt och försiktigt knappt hörbart viskar sig igenom låten med stråkar och kyrkokör i bakgrunden.
   Skivans enda original, titellåten, är både och i sin struktur. Inleds som en klassisk pianoballad och avslutas som en röjig rocklåt.


Låtarna:
1. "The 'In' Crowd" (Billy Page) - 4:36
1965. Från albumet "Dobie Gray Sings for 'In' Crowders That 'Go Go" med Dobie Gray..
2. "Smoke Gets In Your Eyes" (Jerome Kern/Otto Harbach) - 2:53
1933. Från operetten "Roberta" med Gertrude Niesen.
3. "Walk A Mile In My Shoes" (Joe South) - 4:44
1969. Singel med låtskrivaren.
4. "Funny How Time Slips Away" (Willie Nelson) - 3:31
1961. Singel med Billy Walker.
5. "You Are My Sunshine" (Jimmie Davis/Charles Mitchell) - 6:47
1939. Singel med Pine Ridge Boys.
1. "(What a) Wonderful World" (Barbara Campbell/Herb Alpert/Lou Adler) - 2:55
1960. Singel med Sam Cooke. (Barbara Campbell är en pseudonym för just Sam Cooke).
2. "It Ain't Me Babe" (Bob Dylan) - 3:57
1964. Från albumet "Another side of Bob Dylan" med låtskrivaren.
3. "Fingerpoppin'" (Ike Turner) - 3:34
1966. Singel-b-sida ("Tell her I'm not home") med Ike & Tina Turner.
4. "Help Me Make It Through the Night" (Kris Kristofferson) - 4:15
1970. Si ngel med Percy Sledge.
5. "Another Time, Another Place" (Bryan Ferry) - 4:46
1974. Originallåt.

/ Håkan

Mikael Rickfors bjöd på fin show

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/1 1980.

MIKAEL RICKFORS
Konserthuset, Örebro 26 januari 1980

Efter lördagskvällens show med Mikael Rickfors och hans sexmannaband kan jag konstatera hur perfekt han har lyckats reproducera sitt vinnande sound från skivorna utan att förlora i spontanitet och känsla. Det tvivlade säkert ingen på i publiken som var väl förberedda och kände igen många låtar.
   Det var ett behagligt sound han har introducerat och den stadiga rytmen gick som en röd tråd genom allt han gjorde. Det går att jämföra Rickfors med J J Cale och Dire Straits fast trummorna är i det här fallet mer markerade och en viss discorytm kan skönjas.
   Det var ett välrepeterat och duktigt kompgäng Mikael har plockat ihop för turnén. Örebro var fjärde platsen men redan fungerade gänget bra tillsammans. Gitarristen och sångaren vid Mikaels sida, Michael Hagström, visade sig ha egna kvalitéer som artist när han framförde några egna låtar.
   Håkan Mjörnheim var gitarristen som inte märktes men hördes. Han kunde sin Lasse Wellander utmärkt. Alltså ett gitarrdominerat band då också Rickfors blixtrade till några gånger med gitarren.
   Som väntat dominerades showen av låtar från det senaste och alltför underskattade albumet ”Kicking a dream”. Men naturligtvis ingick också hans ”Daughter of the night”, inspelad av många utanför det här landets gränser.
   Den långa konserten, en och en halv timme, var perfekt rockmusik på alla sätt. Det var bara synd att alla på rockmusik svältfödda örebroare inte tog vara på tillfället att se och höra Mikael Rickfors som nu definitivt tillhör den yppersta eliten i Sverige.

/ Håkan

LIVE#2: Jackson Browne 1982

Expressen 29/6 1982.


Dagens Nyheter 30/6 1982.



JACKSON BROWNE
Konserthuset, Stockholm 28 juni 1982

Det är sällsynt att amerikanska artister turnerar i Europa utan att ha en nysläppt eller kommande album att marknadsföra. Men Jackson Browne med band gjorde just det sommaren 1982. Redan på 70-talet tog Jackson god tid på sig inför varje ny skiva. Från den legendariska liveskivan ”Running on empty” (1977) tog det nästan tre år till ”Hold out” (1980) och det skulle ta ytterligare mer än tre år till ”Lawyers in love” (1983), Jackson Brownes sjunde förstklassiga album.
   Fast han alltså var mitt uppe i inspelningarna av en ny skiva och i januari samma år hade blivit pappa till sonen Ryan tillbringade han sommaren 1982 i England, Sverige, Tyskland, Holland, Norge, Danmark, Schweiz och Italien fram till 6 augusti. Inledde Europaturnén, hans första sedan 1976, med Glastonbury-festivalen i England 20 juni och en vecka senare kom han alltså till Sverige och Stockholm.
   1982-turnén var Jacksons första utan David Lindley, gitarristen och fiolspelaren , som sedan 1973 hade varit en musikalisk ryggrad i hans kompband. 1981 hade Lindley inlett sin solokarriär med första skivan ”El Rayo X” (producerad av Jackson Browne), det egna bandet hette också så, turnéer i eget namn och därmed försvann han från Jacksons turnéband. Och ersattes i första hand av Rick Vito men också av återvändande Danny Kortchmar.
   Vito var nykomlingen i gänget. Hade inte tidigare turnerat med Jackson men spelade en genomgående underbart fin slidegitarr. Han inledde sin professionella karriär 1971 som musiker i Delaney & Bonnies band, spelade sedan på massor av skivor, spelade i John Mayalls band, i Roger McGuinns band Thunderbyrd och hade precis spelat i Bonnie Raitts band innan Jackson Browne-jobbet dök upp.
   Kortchmar hade inte kompat Browne sedan 1977 och ”Running on empty”-inspelningarna. Under pausen passade han på att ge ut sitt andra soloalbum, ”Innuendo”, där det fanns en låt som faktiskt inledde kvällens konsert, ”Lost in the shuffle”.
   Även i övrigt var det i Jackson Brownes band rutinerade och i sammanhanget välkända musiker. Russ Kunkel, trummor, Craig Doerge, keyboards, och Doug Haywood, keyboards och sång fanns med på ”Running on empty”-skivan. Och basisten Bob Glaub hade turnerat i flera år med Jackson. En genuint flitigt anlitad studiomusiker som spelat med alla från Rod Stewart via Warren Zevon till just Jackson Browne.
   Bandet som kompade Jackson Browne sommaren 1982 var exakt identiskt med de musiker som var med på ”Lawyers in love”-skivan ett drygt år senare.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/6 1982.

Då kokade Konserthuset: JACKSON BROWNE EN ENORM ROCKARTIST

28 juni 1982. Det var bara i almanackan det var sommar. Huvudstadens himmel var täckt av tunga, gråa och hotfulla moln, men i ett ombonat och absolut fullsatt Konserthus välsignade Jackson Browne massorna med alldeles sagolik musik under drygt två timmar på måndagskvällen.
   Jackson Browne är en mycket sällsynt rockartist på de här breddgraderna- Det är sex år sedan han besökte Sverige förra gången, en kaotisk och hafsig konsert på Kåren i Stockholm på Luciadagen 1976.
   Måndagskvällens konsert var däremot alldeles perfekt och jag tror, utan att ta till överord, att efter två timmar och tio minuter, fyra inropningar och en hänsynslöst rockig "The road and the sky" var det snudd på den magi som Bruce Springsteen skapar på sina legendariska konserter. Så gick snacket allmänt efteråt.
   Jackson Browne hamnar ofta i skymundan för de stora elefanterna men har ändå en hängiven fanskara i Sverige. Inte minst bland så kallade kändisar. Gräddan av svenska svenskt musikerliv fanns också på plats. Dan Hylander, Py Bäckman, Eva Dahlgren med kompgäng, Per Gessle och Ted Åström var bara några i mängden.
   Jackson turnerar sparsamt och producerar skivor än mer sällan. Har till exempel bara släppt två album sedan 1976 eller sammanlagt sex skivor på tio år.
   Trots det, eller kanske tack vare det, behövde han inte gräva djupt för att fylla dryga två timmar med oemotståndlig och personlig rockmusik.
   Den ganska omfattande Europaturné befinner sig ännu på ett tidigt stadium men gruppen var redan mycket sammansvetsad. Så hade också de handplockade musikerna kompat Jackson tidigare på många turnéer.
   Gitarristen Rick Vito (se höger) är den ende helt nye i gänget som nu för första gången spelar bakom Jackson. En ung gitarrist som dock har mångårig rutin bakom bland annat John Mayall och Roger McGuinn. Han hade den tvivelaktiga äran att ersätta den säkre månginstrumentalisten David Lindley. En omöjlig uppgift men Vito försökte istället skapa sin egen profil med mer rock än kvalificerat finlir.
   Jackson och hans musik led således stor avsaknad av Lindley och hade i flera fall arrangerat om låtarna för att passa den nya gruppen.
   Konserten innehöll en handfull nyskrivna låtar (från en kommande och mycket efterlängtad skiva) som alla hade den klassiska Browne-stämpeln.. Funkiga "Knock on any door", reggaeliknande "Tender is the night" och "Somebody's baby" som var en av fem extralåtar och redan var så fin, så fin.

Från en så späckad och kvalitetsmässigt stor repertoar som Jackson Browne har avlöste höjdpunkterna varandra med en jämnhet som jag inte kan någon motsvarighet till.
   De mest angelägna och personligt förankrade låtarna uteblev av förklarliga skäl men genuina klassiker som "For everyman" (där trummisen Russ Kunkel fick stående ovationer), "Crow on the cradle" (till endast akustisk gitarr och en synt), den oändliga låten "Before the deluge, "The pretender" och en nyarrangerad "Doctor my eyes" fick publiken att nästan tappa andan.
   Hela den magnifika avslutningen med fyra inropningar och fem extralåtar går inteatt beskriva i ord. Inte ens Jackson själv fann ord för uppskattningen.
   I första extralåten "For a dancer", med Jackson själv vid pianot, var det ren och skär magi. Då stod den berömda tiden still.
   Ingen sa något, några visste men alla förstod att den ofrånkomliga "The load-out", en av populärmusikens största avslutningsklassiker, skulle komma mot slutet. Publiken visste inte till sig av upphetsning.
   Efter en lång, utdragen och mycket rockig "The road and the sky", med stor utrymme för instrumentala insatser, kokade hela Konserthuset på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.
   Det var en efterlängtad och mycket rättvis succé för Jackson Browne. En stor seger för en ödmjuk och anspråkslös rockartist som gjorde alla sina låtar med samma innerlighet och värme.

Jackson Browne: gitarr, piano och sång
Russ Kunkel: trummor
Bob Glaub: bas
Danny Kortchmar: gitarr och sång
Rick Vito: gitarr och sång
Craig Doerge: keyboards
Doug Haywood: keyboards, gitarr och sång

Lost in the shuffle
For everyman
Knock on any door
That girl could sing
Daddy's tune
Tender is the night
Lawyers in love
The crow on the cradle
Before the deluge
Boulevard
Call it a loan
Running on empty
Sleep's dark and silent gate
The pretender
Doctor my eyes

Extralåtar
For a dancer
Hold on hold out

Extra extralåt
The load-out/Stay

Extra extra extralåt
Somebody's baby

Extra extra extra extralåt
The road and the sky

Låtkommentaren: Jackson inledde överraskande med en cover, "Lost in the shuffle", från Danny Kortchmars soloalbum "Innuendo" (1980). Ännu mer överraskande var de sensationella smakproven från nästa album, "Lawyers in love", som inte skulle släppas förrän över ett år senare, 1 augusti 1983.
   "Knock on any door", "Tender is the night" och titellåten hade vi aldrig tidigare hört. Även "Somebody's baby" uppfattades som ny fast den precis hade släppts på singel och fanns med på det aktuella soundtracket till "Fast times at Ridgemont High". På baksidan av nämnda singel finns "The crow on the cradle", liveversionen från september 1979 som ursprungligen gavs ut på "No nukes"-skivan 1980.
   Övriga låtmaterialet var hämtat från Jackson Brownes samtliga sex tidigare album.


Expressen 29/6 1982.


Aftonbladet 29/6 1982.


Dagens Nyheter 30/6 1982.


Svd 30/6 1982.

/ Håkan

Eilen Jewell är ödmjukhetens gudinna

                                                                               Foto: Magnus Sundell



EILEN JEWELL
Scandic Grand Hotel, Örebro 10 maj 2012
Konsertlängd: 20:12-21:05 och 21:40-22:40 (113 minuter)
Min plats: Stående 15 meter från scenen.

De exklusiva och unika konserterna i Örebro med mindre kända men genuina amerikanska artister kommer som på ett radband denna vår tack vare arrangören Anders Dambergs osvikliga känsla. För några veckor sedan hade Austin-bandet Deadman Europapremiär på sin turné på Scandic Grand Hotel. Igår torsdag var det dags igen på nästan samma plats (samma hotell fast nu på bottenvåningen) när Idahos lysande stjärna Eilen Jewell inledde sin Europaturné. Ja, turnén omfattar egentligen bara Sverige och Norge, men ändå.
   Den här gången hade jag inget recensionsuppdrag så jag hade tänkt mig en avslappnad kväll med dryck utan större krav att detaljerat informera om konserten. Men den ambitionen höll naturligtvis inte. Dels var det en förbaskat bra och inspirerande konsert igen med Eilen, som besökte Örebro för fjärde gången (och mycket trovärdigt berättade att Örebro alltid är höjdpunkten på deras turnéer i det här landet), och dels var det i det närmaste omöjligt att inte notera låtarna, se låtlistan nedan, som hon och hennes band framförde. Omöjligt tack vare Eilens självklara sätt att presentera låtarna och lika omöjligt tack vare de känslor som sköljer över en i samma stund som musiken rullar ut från scenen.
   Blandningen i repertoaren var lika utsökt som vanligt. En naturlig mix av countryballader, rockabillystänkare, Billie Holiday, gammal rock’n’roll, gospel, blues, Loretta Lynn-country och ren rock med tyngdpunkt på twanggitarrens sound. Eilens band var redan 2009 mycket samspelt och tajt och de positiva dragen har bara växt med åren. Från den glimrande gitarristen Jerry Miller via trummisen Jason Beeks suveräna rytmer till John Sciascias mycket handfasta ståbas.
   Millers stora shownummer blev återigen ”Shakin’ all over” där han sedvanligt svingade sig ut i ett långt och omväxlande solo som inkluderade flera andra låtar, bland annat Stones ”Paint it black” lite överraskande.
   Många låtar kände vi till från tidigare besök men för kvällen premiär-spelade bandet två covers, Carl Perkins ”Restless” och Loretta Lynns ”Man I hardly know”.
   Mot slutet av konserten frågade Eilen om vi i publiken önskade några låtar och fick snabbt fyra låttitlar och hon konstaterade därmed att vi hade bestämt slutet på konserten. Där jag aldrig kan sluta imponeras av hennes och bandets version av Thems ”I’m gonna dress in black”. Så inte heller i torsdagskväll.
   Blues och rockabilly fick avsluta den nästan två timmar långa konserten där hon i sångform beskrev sig själv som ”drottningen av moll”. Men i mina ögon och öron är hon dessutom ödmjukhetens gudinna när hon i sina mycket spontana, roliga, mycket intressanta och gränslöst naturliga mellansnack gjorde hela konserten till ett stort fint minne.
   Tillfälligheter har faktiskt gjort att Eilen och bandet återvänder till sitt kära Örebro redan nästa lördag. En inställd konsert i Norge har hastigt och lustigt förvandlats till konsert två på Scandic Grand Hotel, den här gången med dansgolv och en mer genomgående honky tonk-inspirerad repertoar i ett set.

Eilen Jewells låtar:

Only one
Warning signs
Deep as your pocket
Bang bang bang
Heartache Boulevard
High shelf booze
Santa Fe
Dusty boxcar wall
Reckless
Restless
If you catch me stealing

Paus

Where they never say your name
Sea of tears
Fine and mellow
Twelve gates to the city
Man I hardly know
Final hour
Don't Come Home A Drinkin' (With Lovin' On Your Mind)
I’m gonna dress in black
Shakin’ all over

Extralåtar
So long blues
Queen of the minor keys

/ Håkan

Covers: Anna + Idde

ANNA + IDDE: Vägar hem (Amigo, 2006)

Under flera år hade de här rutinerade och duktiga sångerskorna Anna Stadling och Idde Schultz varit en stabil duo vid mikrofonerna bakom Lars Winnerbäck i hans kompband Hovet. Men 2006, när Annas och Iddes första skiva tillsammans släpptes, sjöng samarbetet Winnerbäck/Hovet på sista versen och sångerskorna sökte sig en framtid tillsammans. Med en coverskiva med material skrivna av genomgående manliga sångare/låtskrivare.
   "Vägar hem", titel hämtad från b-sida med Jakob Hellman, är ingen konventionell duettskiva. På de allra flesta låtarna sjunger en av tjejerna medan den andra körar. Där stämmorna ibland vävs in i varandra på ett mycket smakfullt sätt. Resultatet är finstämt men ändå målmedvetet med försiktig men långtifrån oengagerad popmusik.
   Ibland men inte så ofta blir det rockigare i både materialet och resultatet. Docenternas "Sjunde himlen" ligger Idde nära till hands även om hon inte sjöng med bandet vid den här tidpunkten när låten var aktuell. Men hon sjunger självklart.
   Även Anders F Rönnbloms "Inga gränser" är rockigare och mer elektrisk och Magnus Lindbergs "Då känns det lite lugnare" är en majestätisk rocklåt i original som duon inte riktigt når upp till. Inte heller på Ulf Dagebys "Gnistrande snö", en fantastisk pärla i original (från soundtracket till "Ett anständigt liv"), lyckas de göra något anmärkningsvärt av, en högst konventionell tolkning med moderna tunga rytmer.
   Då är skivans mer finstämda ögonblick både fler och bättre. Som på den snyggt arrangerade (stråkvartett med framträdande cello och fiol) titellåten, den vemodiga "Bröllopsdag" med tramporgel (Martin Hederos) är mycket vacker, "Kärlekens hundar" där tramporgeln på egen hand spelar huvudroll och den oerhört vackra "Blå andetag" där elektrisk kompgitarr och steelguitar dekorerar snyggt och gör allt så påtagligt underbart.
   Dock är John Holms legendariska klassiker "Den öde stranden" en smärre besvikelse fast arrangemanget är ödesmättat och lite Robbie Robertson-influerat.

Låtarna:
1. Vägar Hem (Jakob Hellman)
1989. Singel-b-sida ("Vara vänner") med låtskrivaren.
2. Inga Gränser (Anders F Rönnblom)
1972. Från albumet "Ramlösa kvarn" med låtskrivaren.
3. Bröllopsdag (Per Persson)
1989. Från albumet "Kärlek och dynamit" med Perssons Pack.
4. Sjunde Himlen (Lars Lövgren/Joppe Pihlgren/Christian Pihlgren/Mats Möller)
1984. Från singeln med Docenterna.
5. Då Känns Det Lite Lugnare (Magnus Lindberg)
1980. Från albumet "Röda läppar" med låtskrivaren.
6. Drömde (Anders F Rönnblom)
1972. Från albumet "Ramlösa kvarn" med låtskrivaren.
7. Kärlekens Hundar (Ulf Lundell)
1978. Från albumet "Nådens år" med låtskrivaren.
8. Den Öde Stranden (John Holm)
1972. Från albumet "Sordin" med låtskrivaren.
9. Små Druvor (Fred Asp)
1983. Från albumet "Intriger" med Reeperbahn.
10. Gnistrande Snö (Ulf Dageby)
1979. Från soundtracket "Ett anständigt liv".
11. Ser Du (Magnus Lindberg)
1999. Från albumet "Ljus i natten" med låtskrivaren.
12. Blå Andetag (Toni Holgersson)
1992. Från albumet "Blå andetag" med låtskrivaren.

/ Håkan

”The sleep of Adam”

Den här recensionen publicerades i en något kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/5 2012.

HENRIK SKANFORS
The sleep of Adam
(Henrik Skanfors)

Henrik Skanfors siktar inte mot de stora rubrikerna och väljer därför hellre att spela in skivor på helt egen hand än att förvandla sin musik till något spektakulärt men opersonligt. Just det personliga har varit Skanfors signum på alla sina soloskivor och nu på sitt tredje album befinner han sig fortfarande på den smala, lugna och trygga men alls icke ointressanta musikaliska vägen med sin genomarbetade men ofta lågmälda musik.
   Henrik spelar alltså alla instrument själv på skivan, sjunger kör till sig själv och inspelningarna till skivan är resultatet av ett imponerande och in i varje detalj idogt arbete för att få fram en förbluffande livekänsla på låtarna. Med det där gnisslandet på gitarrsträngarna som förmedlar en uppenbar närvarokänsla.
   Men det är som sagt övervägande lågt tempo på Henriks låtar, sparsmakade men finurligt lågmälda arrangemang och känslan att befinna sig framför en öppen brasa i det mörkaste november är tydlig på flera låtar.
   "The sleep of Adam" må vara en vårskiva men hösten gör sig påmind på flera sätt och på flera låtar på skivan. Och det är bara så naturligt att Henrik inleder sin skiva med en låt med titeln "October". Där han viskar fram titeln och de efterföljande textraderna framför en vemodig orgel med en röst som låter så trovärdig fast texten doftar bottenlös sorg.
   Känslan av moll är påtaglig på flera låtar men det finns undantag från det ofta lugna tempot. Den lilla pianopopmelodin "The needle" har en tydlig hitprofil med en catchy melodi och efterhängsen refräng. Och balladen "Psalm 513" där den amerikanska sångerskan Rachael Yamagata (som tidigare samarbetat med artister som Ryan Adams, Jason Mraz, Ray Lamontagne och Bright Eyes) duettsjunger med Henrik och kontrasten mellan den ljusa tjejrösten och Henriks hesa viskande stämma blir så skönt trollbindande över den sakrala orgeln och syntstråkarna.
   Så vill jag gärna att alla skulle kunna upptäcka skönheten och melodihantverket i "The hope chest" där Henriks röst stundtals svingar sig upp i falsett.

/ Håkan

”Hell of a ride”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/5 2012.

John Lindberg Trio
Hell of a ride
(Enviken/Cosmos)

Live på konsert är John Lindberg Trio, som populärt och praktiskt brukar förkorta gruppnamnet JLT, ett av Sveriges mest imponerande och kraftfullt svängiga band. Med ungdomens rätt är bandet på scen långt mycket vassare än exempelvis Refreshments är i dagens läge fast båda banden befinner sig i samma musikaliska träd. Men på olika grenar.
   JLT har inga ambitioner att framföra dansmusik men ändå svänger det grymt om nästan alla låtarna på den här skivan. En sorts rockabilly med ena foten djupt ner i de traditionella rock'n'roll-rötterna och med andra foten flörtande med de skumpande Johnny Cash-referenserna.
   Det är på inget sätt händelsefattigt på skivan men det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att upptäcka någon personlig originalitet i den här ofta framrusande musiken som mår så mycket bättre på en livescen än på en cd-skiva.
   Visst hör jag också att det svänger om JLT:s rock'n'roll-osande musik men det är enbart en viskning jämfört med den fullkomliga liveattacken det här bandet lyckas förmå på scen. Och då hjälper det inte att gruppen i sina texter, som för övrigt är extremt innehållslösa, inte skäms över att upprepa textrader och fraser som redan gått ett varv i rockhistyorien. Medan den musikaliska jämförelsen pendlar någonstans mellan ZZ Top, Brolle och "My Sharona".

/ Håkan

Grimes-rock svängde

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/2 1980.

CAROL GRIMES SWEET FA
Rockmagsinet, Örebro 7 februari 1980

Det är i de små sammanhangen, i de rökiga, svettiga lokalerna med de rätta människorna som den bästa rockmusiken spelas. Oförlåtligt lite folk hindrade däremot inte Carol Grimes och hennes Sweet FA (eller Fuck All som förkortningen tydligen står för!) att göra förstklassig rock som infriade de allra mest humana förväntningarna när de i torsdagskväll gjorde ett blixtbesök på Rockmagasinet i Örebro.
   Carol Grimes har en av Englands bästa rockröster. Mångsidigt stormade hon sig igenom allt från känsliga ballader till vildsint rockmusik. Men materialet hade ibland också både jazziga och soulfyllda inslag. Kort sagt var hon en sångerska som genom skicklighet och charm var tämligen komplett.
   Genom sitt starka engagemang har hon aldrig kompromissat med sin musik. De breda och kommersiella vägarna har hon alltid undvikit och sökt sig ut genom andra kanaler. Därför är situationen i Sverige med de alternativa skivbolagen intressant för henne. Följaktligen kommer hennes nästa skiva på MNW.
   På scen märkte jag inget av hennes politiska ståndpunkter. Där talade istället rockmusiken sitt tydliga språk. Rättfram och utan krusiduller från en duktig kompgrupp som stundtals skapade ett enormt sväng. Ett kraftigt gung som skulle spela skjortan av många mycket mer kända musiker.
   England har fina traditioner att få fram duktiga sångerskor. Grimes hade live en lika kraftfull röst som Elkie Brooks eller Maggie Bell (där påminner också utseendet) men eftersom hennes personliga åsikter aldrig sammanfallit med de stora skivbolagskoncernerna och deras cyniska producenter får vi nöja oss med hennes utmärkta rockmusik i skymundan. Utan den uppmärksamhet den absolut förtjänar. Det är synd.

/ Håkan

Uppgraderat band överraskade positivt

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/5 2012.

JEREMIAS SESSION BAND
Conventum, Örebro 5 maj 2012
Konsertlängd: 19:34-20:35 och 21:04-22:26 (143 minuter)
Min plats: Sittande bänkrad 7 plats 347, ca 10 meter från scenen.

Jag anade det och jag visste det egentligen redan från början. Att den nya liveinspelade skivan "En kväll i Trastland" med Jeremias Session Band bara är en viskning jämfört med en konsertupplevelse på plats. Så fungerar nämligen teknik som ska försöka återge känslor som människans alla sinnen kan absorbera under en konsert. Som den i lördagskväll när Staffan Ernestam, Karin Wistrand och de skickliga musikerna i bandet tog ännu ett steg närmare en celeber plats i Örebros musikhistoria.
   Jag har följt det här bandets fem år långa utveckling som liveattraktion. En lång och framgångsrik följetong från de där första stapplande men också stundtals magiska stegen i mars 2007 till ett alltmer professionellt, finslipat men med tiden också lite förutsägbart storband. Och jag hade inför lördagskonserten på Conventum inte väntat mig ett så tydligt uppgraderat, överraskande inspirerat och bokstavligen förändrat band. Med några nya ansikten, bland annat trummisen Peter Damin och två körtjejer, som gav ett mustigare sound på scen.
   Visserligen saknar jag i dagens Jeremias Session Band den där folkmusikaliska vinklingen som fanns med under de tidiga åren, där jag dock i lördags fick full kompensation i form av en liten tillfälligt gästande dalmas, men på många andra punkter kunde jag notera flera positiva förändringar.
   Exempelvis att Staffan Ernestam, det här projektets självklare ledare, har blivit en så mycket mer självsäker frontperson på scen både som sångare och mellanpratare. Kanske hjälpt av att han i konsertens första avdelning hade en betydligt bättre mikrofon än den alltid skönsjungande Karin Wistrand.
   Min besvikelse att sakna Niclas Ekholm på scen byttes snart till förvåning och tillfredsställelse när pianisten Peter Nygren axlade hans mantel överraskande starkt i sången "Önskevisa". Och Peter sjöng även "Bergslagsstad", utan att jag tänkte för mycket på Mats Ronanders särpräglade stämma på skivan, medan Kalle Moraeus gjorde entré med sin fiol under publikens jubel.
   Utannonserade Kalle Moraeus kanske inte tillhörde kvällens överraskningar men var likafullt en energihöjande programpunkt med sin tveklösa musikalitet och oerhört naturliga men slagkraftiga humor. Han spelade klassisk fiol och våldsam rockig elgitarr med samma ackuratess. I allt från polskan "Hjortingen"via den vemodigt kärva "Koppången" och några schlagerlåtar till Chuck Berry. Klart att det var succé.
   Måhända tog Moraeus gästinhopp bort fokus från Jeremias-temat men bra underhållning ska vara gränslös.

Staffan Ernestam: gitarr, munspel och sång
Karin Wistrand: sång
Peter Nygren: keyboards och sång
Martin Landh: keyboards och dragspel
Niclas Bäcklund: saxofon, flöjt, tin whistle, gitarr och sång
Clas Olofsson: gitarr, lapsteel och pedalsteel
Peter Damin: trummor
Ulf "Rockis" Ivarsson: bas och sång
Åsa Bergfalk: sång
Charlotte Ollward: sång
Kalle Moraeus: fiol, elgitarr och sång

Låtarna:
Jeremias prolog (intro)
Sveriges hjärta
Drömmar är bra konstiga
Mörka Mirjam
Skuggorna
Eko
Mor sol
Älvdansen
Önskevisa
Ett märkvärdigt träd
Sommar
Dräng i stan

Paus

Serenad
Trastland
En fågel
Bergslagsstad
Hjortingen (Kalle)
Koppången (Kalle)
Man borde inte sova
Om du fanns kvar (Kalle)
Underbar (Kalle)
Tess Lördan
En sommarvän
Vi lyckliga

Extralåtar
Tak över huve
Maj Lundin (Kalle)
När alla fåglar tiga

/ Håkan

LIVE#3: Håkan Hellström 2002

HÅKAN HELLSTRÖM
Frimis, Örebro 4 december 2002

Det här var tidigt i Håkans Hellströms anmärkningsvärda karriär. Men det hindrade inte konserten han framförde i december 2002 att vara en helt oförglömlig upplevelse. Den gränslösa energin på scen, den totala publikhysterin, 100-procentiga allsången och alla de fantastiska låtarna är något jag aldrig kommer att kunna sudda ut i mitt minne.
   För mig slog Hellström till underifrån, för den stora älskvärda publiken var han redan jordens största stjärna. Jag blev en Hellström-beundrare sent i livet. Jag kunde omöjligt komma undan hans ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” som började cirkulera på radion i maj 2000 men jag uppfattade den först som en så kallad novelty-hit, en liten kul udda grimasch från en inte helt klockren stämma, och tog den inte på allvar först. Men jag märkte att ungdomarna runt om mig tände på alla cylindrar och redan från början såg en ny seriös karriär av en ny sångare från Göteborg segla upp under sommaren 2000.
   Succésingeln skulle naturligtvis följas av ett album, med samma titel dessutom, men första andrasingeln ”Ramlar” framåt hösten.
   Den alltid på hugget dåvarande nöjeschefen på Nerikes Allehanda, Johan Hedberg (det är han som har skrivit nedanstående överväldigande konsertrecension), anade att uppmärksamheten skulle explodera när albumet var på plats i oktober. Och bokade helt sonika Hellström till Menygalan i Örebro i december medan gagepriserna ännu så länge var på en rimlig nivå. När Hellström kom till Prisma i Örebro 12 december för att toppa artistskaran, med bland annat Feven (vem minns henne idag?) och det lokala rockbandet Slowblow, var han det hetaste namnet i Sverige.
   När Hellströms solokarriär satte fart under 2000 var han fortfarande Broder Daniel-medlem, där han spelade bas. Efter ytterligare några egna singlar under 2001, ett uppmärksammat framträdande på ”Sen kväll med Luuk” 30 november 2001 med Broder Daniel (”Shoreline”) och en uppmärksammad cover-ep, ”Luften bor i mina steg”, lämnade Håkan Broder Daniel under 2002 inför sitt andra album, ”Det är så jag säger det”, som också skulle släppas i oktober. Men först singeln ”Kom igen Lena”, release 7 oktober, som fick sin radiopremiär på min 50-årsdag! Medan ungdomarna satt med spetsade öron framför radiohögtalarna den eftermiddagen.
   Soundet på Hellströms nya andra album hade växt fram under en resa till Rio de Janeiro och var klart sambainfluerat och turnén hösten 2002 gick under namnet Explodera Bateria. En turné, 7 november-20 december, som var succé från start till mål. Förhandsintresset var mycket stort, extrakonserter i Stockholm och Göteborg, och avslutningskonserten på hemmaplan i Lisbergshallen spelades in och gavs ut på dvd:n ”Explodera Bateria!”




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/12 2002.

ALLA VERKAR ÄLSKA HÅKAN HELLSTRÖM

JA, JAG SÄGER då det. Jag visste ju att den här grabben har fått sitt definitiva genombrott i år. Att senaste singeln hamnat högt på listorna. Att skivan har sålt enligt kalkylerna. Att han tillhör de där riktigt stora nu.
   Men så kommer Håkan Hellström till Örebro en råkall onsdag och höjer temperaturen så att det måste kännas ända bort till Kumla. Jag tror aldrig jag har varit med om ett varmare mottagande från en publik i den här stan – och då räknar jag ändå in den hysteriska tillställningen med Kent i Brunnsparken i somras.
   En gång i tiden, det berättar han själv gärna så ofta han kan, var Håkan Hellström livrädd för att gå fram och hålla ett föredrag för sin egen skolklass. Nu verkar han aldrig vilja lämna scenen. Och han har ju ingenting att frukta. Precis alla verkar älska Håkan Hellström, och Håkan Hellström älskar tillbaka så att vi nästan rodnar.
   JAG TÄNKER INTE förneka att jag halvsågade nya skivan. Debuten är förstås en klassiker men uppföljaren levde knappast upp till mina höga förväntningar. Fast det är en sak att sitta hemma vid skivspelaren och analysera arrangemang och ackordföljder.
   Det är en helt annan att uppleva de här låtarna i verkligheten, tillsammans med 700 galna supportrar som effektivt lyckas dölja alla eventuella svackor i konserten. Det är allsång från första låten till sista, det är dans, det är presenter, det är kärleksförklaringar, det är bandmedlemmar som surfar omkring på uppsträckta händer, det är svett, öl, såpbubblor och snöflingor.
   Det är helt enkelt en klassisk kväll, en sån där kväll då man efteråt träffar arrangören som berättar att han var nära att börja gråta.
   Några av stunderna som jag kommer att minnas: Rivstarten med en euforisk "Mitt Gullbergs kaj paradis". Trummorna och tjurfäktnings-scenerna i en vild "Ramlar" som glider över i min favorit "En vän med en bil". Extranumren "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och "Kom igen Lena!", förstås.
   Och så den mäktiga avslutningen med en tio minuter lång "Vi två, 17 år" där hela publiken bildar en enda stor kör. Och då har jag ändå inte nämnt "Uppsnärjd i det blå" och "Nu kan du få mig så lätt", två av de mer anonyma spåren från första skivan som numera känns som riktiga storverk.
   JAG HAR SETT många artister i mina dagar men ingen kan jämföras med Håkan Hellström. Det är svårt att säga vad som gör honom så unik. Han har ingen sångröst, knappast några märkvärdiga texter och tydligen väldigt få egna melodier.
   Han har ett band som mest verkar bestå av hans gamla kompisar. Och han verkar inte ha någon som helst koll på vad som gäller i musikbranschen eller i livet i övrigt. Men han sliter ut sitt hjärta varje kväll och ger det till alla som vill ha det. Och det är många, många som vill ha det.
                                                                                  JOHAN HEDBERG


Håkan Hellström: sång
Daniel ”Hurricane” Gilbert: gitarr
Oscar Wallblom: bas och sång
Stefan Sporsén: blåsinstrument, klaviatur och sång
Finn Björnulfsson: slagverk
Lars-Erik ”Labbe” Grimelund: trummor
Viktor Brobacke: trombon
Timo Räisänen: gitarr och sång

Trolig setlist:
1: Mitt Gullbergs Kaj Paradis
2: Uppsnärjd I Det Blå
3: Gråsparven När Hon Sjunger
4: Fulaste Flickan I Världen
5: Minnen Av Aprilhimlen
6: Ramlar
7: En Vän Med En Bil
8: Förhoppningar & Regnbågar
9: Det Är Så Jag Säger Det
10: Rocken Roll Blåa Ögon Igen

Extralåtar
11: Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg
12: Kom Igen Lena
13: Nu Kan Du Få Mig Så Lätt
14: Vi Två 17 År

Låtkommentaren: Så här långt hade Håkan gjort två album och uppdelningen på konserten var sex låtar från debutskivan och åtta från det nya albumet.

/ Håkan

Linjelös Horizont

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/3 1980.

STRIX Q
HORIZONT
Konserthuset, Örebro 28 februari 1980

Konserten som skulle bli ett enkelt och genialt sätt att presentera två grupper, där mer namnstarka Strix Q skulle vara draghjälp åt Horizont, höll på att forma sig till ett PR-jippo eller ett mindre CBS-konvent. Och visningen av de utstuderade reklamfilmerna höjde knappast stämningen bland publiken som väntade på levande grupper som spelade levande musik.
   Efter en ganska svårartad och begriplig placering av filmduken bakom ett fång spotlights fick jippot avbrytas och Horizont intog, efter en väntan på 20 minuter, scenen.
   Horizont har gjort två hyfsade men tämligen olika album. Nu har de en rockbaserad framtoning och det var ibland inte mycket som skiljde dem från den riktigt tunga musiken. Christian Rosenbergs keyboardarbete räddade arrangemangen många gånger från att inte dränkas i den utmanande hårdrocken.
   På scen blev deras låtar väldigt likartade och det var inte bara i de lugnare partierna jag kunde urskilja stil och mening. Men ”Angelica” var nog alltför finstämd på skiva för att gå hem på scen.
   Ljudet var aldrig riktigt bra redan under Horizonts konsert och blev knappast bättre när Strix Q och fler instrument skulle samsas på scenen. Efter en miserabel inledning blev det bättre men aldrig godkänt.
   Strix Q var som grupp bättre än Horizont och med de populära låtarna ”Boys” och ”Visa vad du går för”, som gruppen förknippats med, fick de den ungdomliga publiken lätt på fötter.
   I kunnande och musikalisk skicklighet ligger både Strix Q och Horizont någonstans i mitten bland Sveriges alla etablerade grupper. Nu blev deras konserter något misshandlade av mindre bra ljud men de fick nog fram sitt budskap genom att ideligen påminna om sina nyligen utkomna skivor. Som naturligtvis var vitsen med hela turnén.

/ Håkan

"En kväll i Trastland"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/5 2012.

Jeremias Session Band
En kväll i Trastland
(Connection/Naxos)

Både före och efter Jeremias Session Bands debutalbum "Trastland" (2008) har bandets spektakulära sammansättning varit en exklusiv liveattraktion. Från repertoaren, med Jeremias i Tröstlösas texter i högsätet, via de oerhört lyhörda arrangemangen till proffsiga artister som Karin Wistrand och Niclas Ekholm i fronten blev det konserter på en nästan optimal nivå.
   Debutalbumet var full av smakfull elegans men det är på scen som det här stora bandet med många musikaliska vinklingar har haft sin naturliga hemmaplan sedan mars 2007.
   Vid konserten på Conventum i Örebro för ett år sedan, vars unika delar nu har resulterat i ett livealbum, var det därför hemmaplan i dubbel mening för bandet. Ett något slimmat storband, borta är de folkmusikaliska influenserna (fiol) och genuina irländska klangerna (Olle Unenge), bjuder på uppdaterade versioner av material vars majoritet under åren hängt med i liverepertoaren men tidigare inte funnits på skiva.
   Plus Staffan Ernestams hyllning till Örebro, "Sveriges hjärta", där Jeremias i Tröstlösa inte "hjälpt till" med annat än den lokalpatriotiska känslan. Ernestam har perfekt fångat poesin om en stad han har växt upp i. Med Karin Wistrand vid mikrofonen framför ett sedvanligt njutbart och lätt countryfierat komp blir det min höjdpunkt på skivan.
   Fast bandet bevisligen har medlemmar med rockrötter är det just i de mjuka och försiktiga arrangemangen som det här bandets storhet är som tydligast. Staffan Ernestams lätt begränsade hesa röst har inte rocksångarens självklara framtoning men med hjälp av Karin Wistrands, Niclas Ekholms och även Peter Nygrens stämmor blir Jeremias Session Band både på skiva och scen en stark enhet med bredd och variation i botten.
   Liveskivans betydelse kan vi däremot diskutera när det i dagens dvd-tider känns som en kompromiss att bara få höra konserten. Där den riktiga livekänslan kommer till korta främst i de rockigare sekvenserna. Trots att det har producerats, spelats in, redigerats, mixats och till slut mastrats efter allra bästa expertförmåga tror jag ingen låt här står upp mot den riktiga konsertkänslan på plats.

/ Håkan

Soundtrack: "Tarzan"

TARZAN (Walt Disney, 1999)

1994 producerade Disney den mycket framgångsrika tecknade familjefilmen "Lion King" och tänkte sig nog en liknande succé när projektet om "Tarzan" inleddes. Då mycket kommersiellt framgångsrika Phil Collins fick uppdraget att göra en Elton John och lyckades väl så där. Musikaliskt är det storslaget och pampigt men låtmässigt har låtarna här inte alls samma genomslagskraft som på "Lion King".
   Phil Collins har en förmåga att blanda det emotionellt känslomässiga och det mäktiga i arrangemangen och speciellt på ett soundtrack till en tecknad film finns det givetvis stort utrymme för båda.
   Det är Phil Collins låtar som spelar huvudrollen på soundtracket och i övrigt har musiken, den typiska filmmusiken, skrivits av Mark Mancina. En amerikanare mest känd som kompositör till musiken i filmen "Con Air" men som också arrangerade låtar till "Lion King"-soundtracket. Liksom den filmen har "Tarzan" stänk av vilda djur i de musikaliska arrangemangen.
   Collins och Mancina skulle några år senare samarbeta ännu en gång på ett Disney-soundtrack, "Brother Bear" (2003), som inte blev fullt lika uppmärksammat.
   Ja, Phil Collins låtar här håller hög Collins-klass men är inte så många som kanske uppräkningen här nedan ger sken av. Däremot är det många versioner av varje låt som inte tillför så mycket nytt. Duetten "You'll be in my heart" med Glenn Close, en av rösterna i filmen, är dock intressant och samarbetet med 'N Sync på en av versionerna av "Thrashin' the camp" är också udda.
   Annars tycker jag nog Collins klarar sig bäst själv och huvudlåtarna "Two worlds" (med temat "two worlds/one family"), "Strangers like me" och "Son of man" är i klass med låtarna på ett konventionellt Collins-album.
   Soundtracket avslutas med ett karaktäristiskt Tarzan-vrål. Jag är väl totalt sett inte riktigt lika nöjd...
   Som brukligt är när Disney gör en familjefilm finns soundtracket också i en svensk utgåva där Monica Forsberg skrivit den svenska texten och Pelle Ankarberg sjunger Phil Collins roll.

Innehåll:
1. "Two Worlds" (Phil Collins) – 3:18
2. "You'll Be in My Heart" (Glenn Close & Phil Collins Version) – 1:36
3. "Son of Man" (Phil Collins) – 2:44
4. "Trashin' the Camp" (Rosie O'Donnell & Phil Collins Version) – 2:16
5. "Strangers Like Me" (Phil Collins) – 3:00
6. "Two Worlds Reprise" (Phil Collins) – 0:51
7. "Trashin' the Camp" (Phil Collins and 'N Sync Version) – 2:23
8. "You'll Be in My Heart" (Phil Collins Version) – 4:18
9. "Two Worlds" (Phil Collins Version) – 2:42
10. "A Wondrous Place" (Score) – 5:18
11. "Moves Like an Ape, Looks Like a Man" (Score) – 2:57
12. "The Gorillas" (Score) – 4:28
13. "One Family" (Score) – 3:48
14. "Two Worlds Finale" (Phil Collins) – 1:16

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.