Blogginlägg

Höjdpunkterna överträffade varandra

                                                                                     Foto: Magnus Sundell
Tom Russell och hans gitarrist Thad Beckman bjöd på en underhållande föreställning på Scandic Grand Hotel i Örebro.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 18/5 2012.

TOM RUSSELL
BOBBY SANT
Scandic Grand Hotel, Örebro 16 maj 2012
Konsertlängd: 19:42-20:05 (Bobby, 23 min) 20:30-21:27 och 21:52-22:58 (Tom, 122 min)
Min plats: Sittande 5 m rakt framför scenen.

Turnépremiärer med amerikanska artister har nästan blivit en vana i Örebro. I vår har både Deadman och Eilen Jewell inlett sina Europaturnéer just här men i onsdagskväll var det mer exklusivt än så. Då gjorde Tom Russell ett både unikt och exklusivt besök i Örebro ty konserten på Scandic Grand Hotel var den enda i Sverige under sin pågående turné i Norden.
   LA-födde Russell bor numera i El Paso, Texas gränsstad till Mexiko, och har i många år på åtskilliga skivor personligt beskrivit platser, människor och händelser som är starkt förknippade med hans hemtrakter. Men på scen visade den drygt 60-årige singer/songwritern inte upp den klassiska bilden av en kreativ bohem som levt sitt liv som han har lärt.
   Här fanns inget fårat ansikte, ingen otyglad frisyr, inte någon skrynklig hatt, inget vildvuxet skägg eller en allmänt sliten framtoning som brukar betyda trovärdighet i den här genren. Här stod en man i sina bästa år och klarsynt berättade sina intressanta historier och såg hälsosamt välmående ut. Och var samtidigt en underbar estradör och underhållare som dessutom höjde det musikaliska värdet på en konsert som gav mer än ett gott minne.
   Konserten inleddes lite snabbt och plötsligt med två ihopflätade Dylan-låtar, "Just like a woman" och "Don't think twice, it's alright", och avslutades spontant och oplanerat med The Bands "Up on cripple creek". Men det var långt från hela sanningen om Tom Russells sammanlagt två timmar på scen.
   Däremellan var det nämligen en mycket underhållande föreställning eller lärorik lektion i konsten att placera varje låt i rätt sammanhang med initierade mellansnack och inte så sällan komiska poänger. Då fick vi exempelvis lära oss att drinken Margarita uppfanns i Texas, att politik och religion inte betyder någonting, hur Russell ägnade lång tid åt kriminologi i Biafra, tyckte sig plötsligt se Phil Alvin i publiken, berättade om Elizabeth Taylors tid i El Paso och hann även härma den unge sångaren Bon Iver.
   Men det var ändå inte Russells spektakulära berättelser eller mellansnack som höjde betyget på Russells framträdande. Det var naturligtvis låtarna, musiken som pendlade mellan folkmusik, texmex och lite country och texterna som gav det goda intrycket och det slutgiltiga omdömet.
   Där Russells gitarrist, Thad Beckman, inte bara satt på scenen som kompmusiker utan stundtals tog över som den virtuos till musiker han i grund och botten är. Thad sjöng fraser ur låtar, gjorde en duett med Russell på "Blue wing", åtskilliga akustiska gitarrsolon och fick också chansen att musikaliskt beskriva musiker som Mississippi John Hurt och Lightning Hopkins. På en gitarr som såg ut att ha upplevt flera världskrig men hade en härligt autentisk brusten klang
   Höjdpunkterna överträffade varandra under hela konserten. Och blev väldigt påtagliga i andra avdelningens "West of Woodstock, east of Viet Nam", underbara "Nina Simone", duetten "Blue wing", allsången "Who's gonna build your wall" och avslutningsfinalen "Haley's comet" där det musikaliskt stack iväg till både "Who do you love" och "Folsom prison blues" på slutet.
   Sedan kom den tempohöjande extralåten och önskemålet "Tonight we ride" innan Russell tvingades upp på scenen ännu en gång och ville avsluta med balladen "Love abides" men övertalades att hylla Levon Helm med "Up on cripple creek" som förvandlades till en låt helt i Tom Russells maner.
   Under sin föreställning hyllade Tom vid upprepade tillfällen kvällens uppvärmare Bobby Sant, singer/songwriter från Karlstad, och jämförde honom med Townes Van Zandt. Helt rätt men jag tyckte Bobby var mer originell än så under sina 23 minuter och sju låtar på scen. Med gäll och kraftfull röst sjöng han sina amerikanskt influerade låtar från ett album "It's just a lonely feeling" som är värd all uppmärksamhet.
   Med tydlig säker stämma och akustisk gitarr sjöng och spelade han fem låtar från sitt album plus två nyskrivna låtar av samma kvalité. Av vilka avslutningslåten "Bleed for me" hade en lite mer nedstämd känslig prägel där Bobby nästan lät nervös fast han efteråt bestämt hävdade att så inte var fallet.


Tom Russells låtar:
Just like a woman
Don't think twice,. it's alright
Mesabi
Farewell farewell never never land
The lonesome death of Ukulele Ike
Furious love (For Liz)
God created border towns
Goodnight, Juarez
Stealing electricity
Guadalupe
Jai Alai

Paus

The road to nowhere
Finding you
East of Woodstock, west of Viet Nam
Nina Simone
Thad Beckman-medley
Blue wing
Who's gonna build your wall
Haley's comet

Extralåt
Tonight we ride

Extra extralåt
Up on cripple creek



Bobby Sants låtar:
A little love to give the wind
The moon will tell you that the sun just died
Rainbow people
Like a leaf in the wind
Preacher (ny)
Stuck on Townes
Bleed for me (ny)

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.