Blogginlägg från maj, 2003

Vem är bäst av Stones eller Bruce?

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Meny i maj 2003.

Sommaren tillhör inte bara Håkan Hellström. Världens största giganter inom rockmusiken kommer också till Sverige i sommar. Ungdomarna på Meny-redaktionen, som tycker att allt som hände före Oasis tillhör stenåldern, gav mig det näst intill omöjliga uppdraget att göra en jämförelse mellan Bruce Springsteen och Rolling Stones.
   Varken musikaliskt eller historiskt en lätt eller relevant uppgift att mäta de båda giganterna mot varandra. Olika generationer, soloartist mot grupp, USA mot England, ett väldigt ojämnt turnerande och i högsta grad oregelbundna skivproduktioner.

Historia (Stones 5, Bruce 4)
Rolling Stones, uppkallade efter en Muddy Waters-låt, skivdebuterade tio år före Bruce Springsteen och växte upp utanför London. Bruce bodde i New Jersey, hade och har Woody Guthrie som förebild. Så deras respektive rötter är genuina.
   Historien om Rolling Stones är rekordlång, drygt 40 år.
   Tidigt 1963, då Mick Jagger, Keith Richard (då utan s på slutet), Brian Jones, Bill Wyman och Charlie Watts samlats i samma grupp, började den långa resan. Under 60- och 70-talet avlöste hitlåtarna, de klassiska albumen och turnéerna varandra, innan allt blev mer sporadiskt på alla områden.
   Jämfört med gubbarna i Stones, av vilka tre fyller 60 eller mer i år, är Bruce rena ungdomen, fyller 54 i år, men har en musikalisk historia som sträcker sig tillbaka till slutet av 60-talet. Först medlem i popgrupper innan han började sikta på en solokarriär med eget band.
   Skivdebuterade 1973, med två album på kort tid, och redan två år senare såg kompgruppen E Street Band ut som den gör i dag. Nils Lofgren tillkom 1983 när Little Steven tog paus från gruppen och nu finns båda med på skiva och scen.
   Även Bruces karriär är fylld av succéer och folklighet. Men aldrig så storslaget och totalt omtumlande som när han delar scen med sitt trogna kompband.

Utveckling (Stones 2, Bruce 5)
De elaka påstår att Stones inte utvecklats en tum på dessa 40 år. Ett traditionellt rockband med främst blues-, r&b- och rock'n'roll-covers på repertoaren som sedan började skriva liknande låtar själva och uppfinna ett gitarriff som gick att återanvända långt in i 2000-talet.
   Så stelt och andefattigt är det ändå inte. Mick Jagger är ett outtröttligt fysiskt fenomen och Keith Richards sjunger allt bättre och personligare med åren. Och energin i bandet är det inget fel på.
   Bruce har utvecklats från en spontan fullblodsentertainer till en hårt arbetande världsartist framför ett fullständigt makalöst och proffsigt rock'n'roll-maskineri.

Skandaler (Stones 5, Bruce 2)
Skandalerna i och omkring Rolling Stones har genom alla år varit lika viktiga för karriären som musiken. Hela myten om medlemmarna i Stones är nära förknippad med otaliga skandaler.
   Bruce kommer inte i närheten i någon av kategorierna. Men det gick ett rykte efter de framgångsrika Ullevi-spelningarna 1985 att han slog sönder ett hotellrum i Göteborg.
   Men det är naturligtvis marginella beskyllningar i en rockvärld där Bill Wymans kvinnoaffärer, Mick Jaggers faderskapsmål, Keith Richards droger och Ron Woods alkoholbegär har varit vardagsmat.

Hits (Stones 4, Bruce 2)
Som barn av 60-talet har Stones många fler hits på sitt samvete. De radade upp hit efter hit från 1963 och framåt under tio års tid innan albumen blev viktigare och Bruce gjorde entré.
   Springsteen har knappt en singelhit på sitt samvete. "Dancing in the dark", den dansanta och poppiga låten från 1985, är väl det närmaste han har kommit.

Scenrepertoar (Stones 2, Bruce 4)
Nyheterna är pinsamt få under Stones nuvarande konserter. Inga låtar från senaste studioalbumet "Bridges of Babylon" och bara en extralåt, "Jumpin' Jack Flash". Allt enligt rapporterna från pågående turné som tagit paus och startar upp igen 4 juni i München.
   Bruce har en mycket mer flexibel repertoar. Varje konsert på Europaturnén inleds med en ny låt och de hypnotiskt uppbyggda extralåtarna byts ständigt ut.

Sverigestatus (Stones 3, Bruce 5)
Antalet konserter som giganterna gjort på svensk mark är bara 18-16 till Stones favör. Trots en mycket längre karriär. Bruces samtliga konserter i Sverige har varit enormt uppmärksammade. Från 1975, när Stockholm var en av bara fyra konsertstäder i Europa, till i höstas på Globen när biljetterna gick åt på några minuter.
   Stones inledde Ullevitraditionen 1982 men det var Springsteen som avslutade den 1985 då hela anläggningen sprack!

Örebroanknytning (Stones 5, Bruce 1)
Rolling Stones har besökt Örebro en gång, två konserter annandag påsk 1967 i Ishallen i Örebro. Den senare under så tumultartade former att polisen avbröt konserten som fick till följd att publiken blev rasande och vandaliserade stora delar av inredningen. Dessutom gjorde Ron Wood en solokonsert här 1997.
Bruce har bara spelat i Stockholm och Göteborg på sina Sverigebesök. Däremot uppträdde gitarristen Nils Lofgren solo i Brunnsparken 1986.

Aktualitet (Stones 2, Bruce 5)
Det är sex år sedan Stones producerade en studioskiva och nuvarande turnén är en extremt nostalgisk show med många gamla slagnummer och få nya.
   Bruce är uppenbart ute för att sälja senaste skivan "The rising" och låtarna från den skivan dominerar den aktuella scenrepertoaren.

/ Håkan

”Roots revival”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/5 2003.

Eva Eastwood & the Major Keys
Roots revival
(Tail)

Som redan sagts, Åsbros svar på Wanda Jackson tar inte utvecklingen många tum framåt med sin musik.
   Däremot är Eva Eastwood och hennes slagkraftiga låtar så genuint skrivna, så tidlöst arrangerade och sedan så traditionellt inspelade att det är omöjligt att inte ryckas med i den hypnotiska stämningen som omsvärmar den här starkt 50-tals-influerade dansmusiken.
   På Evas fjärde album tycker jag mig upptäcka ett något renare, mer modernt ljud på inspelningen än tidigare. Men så långt som till stereo verkar de inte vilja sträcka sig.
   Med senaste konserten i färskt minne, där Eva sjöng starkare än på länge och där bandet var uppseendeväckande tajt och rejäla utmanare till Refreshments, framstår även skivan som väldigt stark. Med 16 egna låtar, ingen över tre minuter, som utnyttjar alla bandets resurser.
   "He's gonna be my boy", "Go young man" och "Shape up" är rock'n'roll-injicerat sväng fullt i klass med det bästa det här gänget har åstadkommit tidigare.
   Personligen skulle jag ha velat höra fler förföriska poplåtar i stil med "Johnny my dear" och "I got to know" för att göra helheten överväldigande.
Ändå får denna utsökta mix Wilmer X-ledaren Nisse Hellberg att glatt utropa "Otroligt!" i cd-häftets text. Och jag är böjd att hålla med.

/ Håkan

Punsch konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/5 2003.

KONSERT
Punsch
El Sombrero, Örebro 17/5 2003

Det firades i Örebro City sent på lördagskvällen. Runt slottet skickade de upp raketer och fyrverkerier och på El Sombrero mötte fansen till örebrogruppen Punsch upp mangrant för att celebrera nya skivan ”Torsdag i nacken”.
   Jag har länge tyckt att Punsch är ett soloprojekt av sångaren och låtskrivaren Christian Ståhlberg men förstår nu hur viktigt bandet och arrangemangen är för hans låtar.
   Det blev naturligtvis en glad och uppsluppen releasefest, inför alla vänner, där det musikaliskt inte bara bjöds på låtar från den aktuella skivan. Bandet passade också på att ge några låtar från förra skivan en uppdaterad utformning.
   ”Tiden rullar iväg” (snyggt ooh-ande från publiken) och en stegrande ”Hem” trivdes fint i sällskap med det Neil Young-influerade arrangemanget i ”Det här tåget” och den dansant rockiga ”Upp på en våg”.
   På skiva sätter den i sammanhanget nye gitarristen Tom Nilsson en liten men tydlig prägel på arrangemangen och på scen blev det än mer påtagligt hur betydelsefull hans roll blivit i Punschs musik.
   Den tuffare prägeln på musiken påverkade också Christians sätt att sjunga. Den vid sidan av scenen så sympatiske killen blev plötsligt en rockare med enormt starka refränger i bagaget. Trallvänligt som det har kommit att heta i Christians fall.
   I den postitiva lördagsatmosfären kanske inte den lugnare men mycket angelägna ”Ta dom när dom kommer” passade helt klockrent. Men en i övrigt perfekt anpassad repertoar krävde också nedtoningar för att konsertens många sprudlande ögonblick skulle lyfta ännu högre. Exempelvis ”Beredd att betala”, som kanske inte har skivans mest spirituella text, som utvecklade sig till en fantastisk duett med bandets Johanna Alkenäs. Som också hon fick större utrymme live.
   Bland vännerna i publiken, som aldrig riktigt ville släppa Punsch ifrån sig, blev det till slut både en Stones-cover (”Honky tonk women”) och en populär repris på titellåten från senaste skivan.
Det var en sån kväll.

Punschs låtar:
Hur som helst
Paloma
Ljusare tider
Det här tåget
Torsdag i nacken
Upp på en våg
Rätt in i röken
Ta dom när dom kommer
Fly fort
Fredag i blodet

Extralåtar
Beredd att betala
Honky tonk women
Torsdag i nacken

/ Håkan

Mikael Wiehe konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/5 2003.

KONSERT
Mikael Wiehe
Folkets Hus, Örebro 18/5 2003

Veteranen och den rutinerade soloartisten Mikael Wiehe befann sig i söndagskväll ungefär 50 mil hemifrån men ändå på hemmaplan. I Folkets Hus. På Socialistiskt forum. Bland likasinnade.
   Man brukar ibland bedöma artister hur de lyckas övertyga sin publik, att vinna massorna över på sin sida, men den stora majoriteten på Wiehes konsert var på hans sida redan från start. Som delade artistens alla åsikter, värderingar och grundsyn. Det var spel mot ett mål.
   Men absolut inte sämre konsert för det. Wiehe är ju en duktig, intressant och ofta komisk talare och mellansnacken blev till minst lika stor underhållning som själva låtarna.
Med bara sig själv och en akustisk gitarr att anpassa sig till blev minuterna mellan låtarna flexibla och fria till att målande berätta om sina gamla sånger och ofta dra moderna slutsatser som att ”Keops pyramid” är en sång mot EU. Hur omoderna och dammiga sångerna än tycks vara idag så har Wiehe en duktig förmåga att skapa nutid med sina nostalgiska låtar.
   På ett uppenbart spirituellt humör sjöng han också fraser klockrent ur både Simon & Garfunkel- och Neil Young-katalogen.
   Eller drog populära och absurda liknelser mellan kapitalismen och analsex. Till publikens gränslösa jubel.
   Men det var ändå sångerna, dessa tveklösa klassiker som ingen ny tid kan ta ifrån Mikael Wiehe, som stod i centrum. Som förvandlade samkvämet till mer än en ordinär trubadurkväll. I Folkets Hus gamla teaterlokal med en fantastisk akustik men också obefintlig luftkonditionering.
   Med nyinspelningar av de gamla klassikerna och ett regelrätt samlingsalbum som senaste skivor blev det inte överraskande en ganska trygg återblick på hela Wiehes musikaliska liv. Där han gjorde nedslag både bland Hoola Bandoola-låtar, Björn Afzelius-duetter och sololåtar från olika epoker.
   Men han bjöd också på några nyskrivna låtar som jag inte hade hört tidigare. Av vilka ”Göteborg Göteborg” (som jag tror den heter) var så nära rock det går att komma med bara en akustisk gitarr till hjälp. Den hade dessutom en av de elakaste texterna Wiehe har skrivit på år och dag.

/ Håkan

Jonas Larsen konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/5 2003.

KONSERT
Jonas Larsen
Strömpis, Örebro 18/5 2003

Det ska sägas med en gång. Jonas Larsens albumdebut från i höstas, där han lite anonymt enbart kallade sig Larsen och omslagsbilderna var lika hemliga, var inte förra årets mest personliga skiva men ändå fylld med starka, melodiska sånger.
   Huvudsakligen en rockplatta men många av låtarna på skivan hade det akustiska grundtemat som blommade ut för fullt på Strömpis i söndagskväll. För där satt han på en pall nästan ensam, gitarristen Stefan Ekstedt var både ett moraliskt och inte minst musikaliskt stöd, och gjorde flera låtar från skivan i mycket imponerande stil.
   På scen i det här lilla formatet framstod inte överraskande hans röst som ännu starkare och mer rutinerad. Och låtarna blev på något mirakulöst sätt ännu vackrare och bättre i sin nakna och enkla framtoning.
   På skiva kunde jag dra paralleller med gamla engelsmannen Black, svensken Eagle-Eye Cherry eller en betydligt mindre pretentiös variant på Brolle Jr.
   Nu solo på en scen kändes det stundtals som om Larsen var sig själv. På gott och ont.
   Under de bästa låtarna från skivan, exempelvis ”Human love”, ”Lasercut beauty” och ”Someone like me” (så nära en hitlåt det går att komma), framstod Jonas som en mycket stark svensk representant för singer/songwriter-genren.
   När han sedan valde att framföra några smakprov från sin kommande produktion på svenska blev det dessvärre ingen höjning av den personliga potentialen. Kanske hade jag lite för stora förväntningar på den svenska poesin och melodierna därtill för det kändes stundtals lite krampaktigt och onaturligt när de svenska orden skulle ut ur munnen.
   Däremot var flera av de nyskrivna låtarna han sjöng på engelska av god naturlig kvalité.
Nu var det inte så mycket folk på Strömpis så konsertmässigt kanske ryktet om Jonas Larsen inte sprider sig så fort. Men kolla upp Larsens skivor, nu och i framtiden, så kan vi snart notera nationella framgångar för en artist som har sina rötter i Kumla.

/ Håkan

Eva Eastwood konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/5 2003.

KONSERT
Eva Eastwood & the Major Keys
Strömpis, Örebro 15/5 2003

Under de drygt 18 månaderna sedan förra skivan har Eva Eastwood inte bara fött barn utan även i sedvanlig ordning sprutat ur sig en mängd nya låtar. Av vilka några nu är aktuella på en ny skiva, ”Roots revival” (mer om den en annan dag), som på sin egen fest, ett så kallat releaseparty, naturligtvis stod i centrum.
   Eva i en glittrande röd klänning och killarna i bandet i skräddarsydda kostymer kom klädda för fest. Men oannonserade konserter har i alla tider haft svårt att dra folk så det var en liten, kanske 40-50 personer, skara som samlats på ett nästan öde Strömpis i torsdagskväll.
   Vilket inte alls hindrade Eva och bandet att bjuda på en generös och tämligen helgjuten musikalisk fest. Där tyngdpunkten helt naturligt låg på den nya skivan men att de givetvis bland konsertens 29 låtar (om jag räknade rätt) också lyckades sticka in ett greatest hits-inspirerat urval från de andra tre skivorna.
   Så på drygt två timmar inklusive paus fick vi både spänning och trygghet via både nya låtar och gamla.
   Och vad jag kunde höra och se tappade de inte koncentrationen en enda sekund fast det maximalt var tio personer på dansgolvet samtidigt. Mycket professionellt genomfört!
   Evas nya skiva kommer inte att förändra musikhistorien, om nu någon hade fått för sig det, och de nya låtarna är lika tidlösa och traditionellt utformade som den tidigare scenrepertoaren.
   Däremot är många av de nya låtarna, exempelvis inledande ”He’s gonna be my boy”, ”Hep hep hep” med sitt otroliga driv och ”Open up”, redan fullfjädrade liveklassiker.
   Egentligen bjöd kvällen på allt. Det pardonlösa och tajta svänget (långt från trötta dansbandsrytmer), stark skönsång av Eva själv och en otrolig mix av låtar av både rock’n’roll, pop, jazz, doo-wop, blues och rockabilly.

EVA EASTWOOD: gitarr o sång
JAN ÖSTLUND: kontrabas o sång
JESPER WIHLBORG: gitarr o sång
FRANK SNOW: piano
MATS ARNESEN: trummor

Eva Eastwoods låtar:
He’s gonna be my boy
Shake the shack
You do
She never knew
Little cupid (please)
Lovey dovey (Clyde McPhatter)
As long as I’m moving (Ruth Brown)
I do
Bury…???
Anywhere the wind blows
Wendy’s wedding
You should have asked me
That mistake (+svenska “En sån som mej”?)
Hep hep hep

Paus

Piano-instrumental (Fred’s boogie?)
Shape up
Go young man
Open up
D-day Saturday
Someday (you’ll see)
I want to do more (Ruth Brown)
Bumper to bumper
Loving you is all I wanna do
602 91
Goodbye city
Ain’t got a thing (Sonny Burgess)
Teenage city (cover?)
Hot chicks and cool cats
Everybody’s gone & done it

/ Håkan

Pugh Rogefeldt konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/5 2003.

KONSERT
Pugh Rogefeldt
Frimis, Örebro 9/5 2003

Det var en svensk rocklegendar som klev upp på Frimis scen några minuter innan midnatt i fredagsnatt. Som med all rätt kan spela sina största hits utan att bli kritiserad för att vara enbart koncentrerad på sina mest kända låtar. Ty Pugh Rogefeldt har en högst personlig förmåga att förvandla historia och gamla låtar till nutid och modern tidlös rock.
   Det var den ena, mer objektiva bilden från konserten.
   Den andra, mycket mer kritiska minnesbilden är en konsert där mycket slarvades bort. Till förmån för mellansnack som gränsade till bondkomik, ett helt omotiverat solonummer av basisten Mia Kempff, en ofokuserad version av ”Små lätta moln” och ett stundtals okänsligt hårdrockkomp.
   Problemet är att Pugh Rogefeldt inte är intresserad av att vårda sin sagolika karriär med känslig hand. Därmed fullföljer han ju bara sin tveklösa integritet som ibland gränsat till dårskap, exempelvis schlagerfiaskot för över 20 år sedan, men också bjudit på stora doser personlig svensk rock som gott och väl försvarar hans ställning som ikon i Sverige.
   Det var just den där obekväma känslan att reta, chocka och inte bry sig som fick Frimis-konserten att pendla mellan himmel och helvete.
   Med förre Drain-gitarristen Flavia Canel på ny extragitarrist blev det inte oväntat en tyngre, nästan hårdrockig karaktär på Pughs rocklåtar. Stundtals blev kompet så klumpigt och odynamiskt att hemska tankar for iväg åt ”Hammarhjärta”-hållet.
   Men så är ju Pugh bara Pugh som med sin oomtvistade dignitet kan framföra låtar från 1969, 1999, 1975 och 1972 med exakt samma spikraka hållning som inte kan kallas något mindre ödmjukt än klassisk tidlös rock från tre decennier.
   För när jag på en och samma konsert får höra låtar som ”Jag är en pojk”, ”Spårljus”, ”Välkommen hem”, ”Här kommer natten” (för första gången på tre Örebro-besök), ”Bolla & rulla”, ”Kajans sång” (en pärla jag hade glömt), ”Flickornas Laban” och ”Hogfarm” i mer eller mindre hyfsade versioner kan jag inte lämna konserten utan att vara nöjd.

/ Håkan

Paul McCartney konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/5 2003.

PAUL McCARTNEY
Globen, Stockholm 4/5 2003

Platsen var Globen, Sveriges största inomhushall för idrottsliga aktiviteter, men det blev ingen match. Med Paul McCartney på scen och sådär 14000 fantaster i publiken så blev det inte mycket till spännande utmaning. Men någon riktig fest, Beatles-fest, tyckte jag mig inte kunna upptäcka. I alla fall inte känslomässigt. Det var en artig, städad, respektfull och smått avvaktande publik som bara sjöng på uppmaning, klappade händerna bara vid de mest uppenbara tillfällena och jublade som mest när McCartney pratade svenska.
   Att höra utländska pop- och rockstjärnor staka sig igenom valda fraser på svenska tillhör nog livets mest överskattade nöjen. Och Paul upprepade "bravaden" kanske ett dussintal gånger. Utan att alls höja konsertupplevelsen det minsta. Innehållsmässigt blev dock konserten en Beatles-kavalkad utan motstycke. Från "Hello goodbye" till "The end" som mycket naturligt och logiskt inledde och avslutade den 36 låtar långa konserten.
   Under McCartneys senare Sverige-besök, 1989 och 1993, hade tyngdpunkten i ämnet Beatles ökat i repertoaren. Och i söndags kväll blev det nästan extremt uppenbart hur väl han vill sina forna Beatles-fanatiker i publiken. Han vann publikens gunst men förlorade lite på sina egen personliga framtoning. När han valde klassiska Beatles-låtar framför sina egna nästan lika klassiska låtar så finns det ett problem att brottas med. Och det blir inte mindre när jag konstaterade att hela 75 procent av låtarna i söndags var hämtade från Beatles-katalogen.
   Vi erfarna konsertbesökare brukar envist klaga på att repertoaren vid konserter är väldigt uppstyrt kring aktuell skiva men så var inte fallet med Paul McCartney. Sedan han var här 1993 har han släppt två högintressanta skivor med nyskrivet material, "Flaming pie" och "Driving rain", men lyckades på scen krama fram blott tre låtar från de skivorna.
   Sedan kan man aldrig bortse från att ingen i världen är bättre på att tolka de gamla Beatles-låtarna live än just Paul McCartney. Han gör det till och med bättre än Beatles med tanke på att gruppen slutade turnera redan 1966. Så när han tillsammans med sitt band gjorde flera klockrena versioner av de mindre påtagliga hitsen från den senare Beatles-epoken, exempelvis "Getting better" och "She's leaving home" som Paul aldrig gjort på konsert tidigare, gick det inte överraskande små rysningar genom kroppen.

Bandet Paul numera spelar med är också ett mindre problem. Tre amerikaner som säkert är ljuvligt skickliga musiker men i det här sammanhanget lät mer än nöden krävde. Det smällde om trummorna, mullrade om basen och skrek om gitarrerna. Jag älskade Pauls förra band. Med sitt luftiga, många gånger personliga och, ja rent naturligt, också mer engelska sound. Nu är bandet tyngre, i flera avseenden (trummisen Abe Laboriel Jr är jättelik), och jag hade svårt att upptäcka den där rätta personkemin fast de ansträngde sig till det yttersta för att göra den tydlig.
   Och allra bäst lyckades de i rollerna som körsångare faktiskt, inte minst nämnde Laboriel som ibland, under "Eleanor Rigby" och "She's leaving home", tog steget ned till mikrofonerna och lyfte hela framförandet under de akustiska sekvenserna som också genomgående var konsertens bästa.
   När Paul ensam gjorde en andlöst vacker "Blackbird", "Every night" och en allsångsbenägen "We can work it out" fast han i den senare började kraxa lite oroligt med rösten. Och sedan hyllade både John Lennon ("Here today") och George Harrison ("Something").
   Paul var också på ett otroligt spirituellt och spontant humör när han berättade en lång rad anekdokter som intressanta mellansnack. Innan nostalgin tog ett krampaktigt grepp om hela tillställningen och avslutade med sju Beatles-låtar på raken. Givetvis till publikens gränslösa glädje men där jag som kritiker tyckte att Paul McCartney löste situationen lite för bekvämt och förutsägbart. Däremot var det ett för evigt bultande Beatles-hjärta som till slut gav konserten ett mer än godkänt betyg.

Paul McCartneys låtar:
Hello, goodbye
Jet
All my loving
Getting better
Let me roll it
Lonely road
Your loving flame
Blackbird
Every night
We can work it out
You never give me your money/Carry that weight
Fool on the hill
Here today
Something
Eleanor Rigby
Here, there and everywhere
I've just seen your face
Calico skies
Two of us
Michelle
Band on the run
Back in the USSR
Maybe I'm amazed
Let 'em in
My love
She's leaving home
Cant buy me love
Birthday
Live and let die
Let it be
Hey Jude
The long and winding road
Lady Madonna
I saw her standing there
Yesterday
Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band (reprise)/The end


Aftonbladet 5/5 2003.


Expressen 5/5 2003.


Svd 6/5 2003.

/ Håkan

"American life"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/5 2003.

MADONNA
American life
(Maverick/Warner Bros)

Rock. Denna kvinna är ett mysterium och ett alldeles bedårande geni. Förmodligen är det den kombinationen som gör Madonna så unik, så personlig och så musikaliskt stark bland världens sångerskor.
   Jag minns att jag någon gång i mitten på 90-talet recenserade en Madonna-skiva och upplevde den som tråkigt allmängiltig med otäckt förutsägbara danslåtar.
   Men något hände på slutet av 90-talet. Plötsligt började hon samarbeta med spännande ljudkonstnärer, först William Orbit och nu den franske dansmusikproducenten Mirwais Ahmadzai, och utarbeta ett helt eget mönster. Där allt gränsar både till pop, dansmusik, groove, rock, rap, techno och radioballader. Hennes musik är kort sagt gränslös.
   Där någonstans blir Madonna så intressant att det antingen stör eller blir hypnotiskt. Jag tillhör tveklöst den senare kategorin.
I min värld, där jag är uppfostrad på grundmurat jordnära pop och rock, borde det inte fungera att göra arrangemang på bara gitarr, ofta akustisk, och programmeringar. Men Madonna-Mirwais struntar i konventionerna och har lyckats tillverka minst en handfull starka melodier och ännu fler inspirerade och rent magiska arrangemang.
   De skruvar ljudet, de förvränger rytmerna, ger technoljudet en elak behandling och är på ett strålande upptäckarhumör. Utan fulländade låtar som "Intervention", "Nothing fails", "Nobody knows it", "Hollywood" och titellåten hade kanske det här explosiva ljudet bara blivit en fulsnygg ridå men nu lever "American life" på alla plan.

/ Håkan

Aktuellare än någonsin

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4 maj 2003.

The Beatles - aktuellare än någonsin! Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit den sanningen under mina dryga 33 år som rockskribent.
   Och det blir för varje gång, varje år och varje decennium ett än mer accentuerat faktum att hysterin kring världshistoriens största popgrupp bara växer. Och växer.
   När jag första gången skrev i Nerikes Allehanda, i januari 1970, existerade gruppen fortfarande. I alla fall officiellt. I maj det året skulle deras trettonde album släppas, "Let it be", som också skulle komma att bli deras officiellt sista.
   På mindre än åtta år, en extremt kort tid med dagens mått mätt, som skivartister hade de skapat musikhistoria som är omöjlig att upprepa. En historia som berättas åter och åter igen varje år via nya böcker, nya tidningar, nygamla återutgivningar och hela tiden ett nytt intresse för deras musik.
   Nu senast i den nya uppdaterade dvd-upplagan av "Anthology", helt klart en femstjärnig box.
   Ett bevis för att Beatles-intresset bara ökat med åren kan mätas i Paul McCartneys konsertbesök i det här landet. Kvällens konsert i Globen, Stockholm, såldes ut på typ 17 minuter och en extrakonsert genomförs imorgon.
   Det är bara fjärde gången McCartneys turnerande som soloartist når det land som påstås vara det första utanför Storbritannien som hakade på den internationella Beatles-vågen 1963.
   1972, bara två år efter Beatles-kraschen, var intresset för gruppen som lägst. Det var som en evighet sedan Beatles fanns, Paul vägrade framföra gruppens låtar när han turnerade med Wings och Idrottshuset i Örebro ("Idrettshalle, Orebö" som det står i många böcker) var inte ens utsålt 9 augusti 1972.
   Coverlåtarna "Blue moon of Kentucky" och "Long tall Sally" (sista extralåt) var det närmaste vi kom Beatles den gången. I övrigt var det solo- och Wings-låtar och ett par Denny Laine-låtar. Plus försmak på några låtar som vi då aldrig hade hört tidigare: "Hi, hi, hi", "My love" och "Soily".
   Annat var det 1989 när Paul befann sig i Sverige nästa gång. Då var mer än hälften av repertoaren hämtat från Beatles-skivorna och hela finalen var starkt nostalgiskt inriktad med "The end", sista låten på "Abbey Road", som naturlig slutpunkt.
   Fyra år senare var det lika Beatles-dominerat fast slutlåten den gången hette "Hey Jude".
   Nu på sin världsturné, som startade för drygt ett år sedan i USA, har Beatles-anknytningen bara ökat. Och ingen ska inbilla mig att turnén med Paul McCartney, som förra året var den mest inkomstbringande i hela USA, hade varit lika framgångsrik utan de många Beatles-låtarna. Ty nostalgin brinner stark i den turné som nu, sedan en månad tillbaka, rullar runt Europa i ett antal långtradare.

/ Håkan

Albert Lee konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/5 2003.

ALBERT LEE & HOGAN'S HEROES
El Sombrero, Örebro 29/4 2003

På dagen för 13 månader sedan stod, och även satt, Albert Lee och hans helengelska band på El Sombreros scen och fick gitarristerna i publiken att nästan gråta av förtjusning. Och den känslomässiga succén upprepade sig i tisdagskväll.
   Det var som vanligt en helt anspråkslös inramning när den världsberömde gitarristen och hans band klättrade upp på scenen med ett ”good evening, folks” och drog igång. 60-åriga och gråhåriga gubbar som sannerligen kan spela svängig rock-country-rockabilly som är trovärdig långt ut i fingerspetsarna.
   Albert Lee har ju under decennier varit med och upplevt den här levande musikhistorien och kan utan vidare upprepa den på scen och tillsammans med sina tajta kompisar göra varje coverlåt till ett under av känslighet.
   För mig, som är lekman på gitarrområdet, är det främst inte den underbara tajmingen och den korthuggna smakfullheten i själva gitarrspelet som gör Albert Lee så stor.
   Han är ju en lika personlig sångare, fast rösten varken har råstyrka eller når de högsta tonerna speciellt ofta, och kan även smeka fram känsliga låtar på pianot.
   Tillsammans med en både generös och välvald repertoar blev de två timmarna på scen, exklusive paus, en alldeles gränslös historieberättelse.
   Från några få blueslåtar och den lite mer okända Carl Perkins- och Buddy Holly-repertoaren via några småjazziga instrumentallåtar till ett alldeles utsökt urval av coverlåtar från genuina namn som Gram Parsons, Elton John (ja, faktiskt!), Jimmy Webb och Rodney Crowell.
   Många gånger så smakfullt och bedårande vackert att ord inte kan ersätta den känsla som for genom kroppen just då.
   En genomgående stark repertoar som var näst intill identisk med förra Örebro-besöket. Med ett viktigt undantag, det spontana tillägget ”Sweet little Lisa”.
   Kanske är det i sammanhanget jämställt med att svära i kyrkan men när Albert Lee satte sig vid pianot var det ett av de mest innerligaste ögonblick jag har upplevt på en konsert. När han efter alla smakfulla låtar med gitarren i centrum smekte fram pianoballader av Jimmy Webb och Don Everly var det som om tiden stod still.

Albert Lee: gitarr, sång
Pete Wingfield, keyboards/sång
Brian Hodgson, bas, sång
Peter Baron, trummor
Gerry Hogan, steelgitarr

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.