Blogginlägg från 2003-05-11

Pugh Rogefeldt konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/5 2003.

KONSERT
Pugh Rogefeldt
Frimis, Örebro 9/5 2003

Det var en svensk rocklegendar som klev upp på Frimis scen några minuter innan midnatt i fredagsnatt. Som med all rätt kan spela sina största hits utan att bli kritiserad för att vara enbart koncentrerad på sina mest kända låtar. Ty Pugh Rogefeldt har en högst personlig förmåga att förvandla historia och gamla låtar till nutid och modern tidlös rock.
   Det var den ena, mer objektiva bilden från konserten.
   Den andra, mycket mer kritiska minnesbilden är en konsert där mycket slarvades bort. Till förmån för mellansnack som gränsade till bondkomik, ett helt omotiverat solonummer av basisten Mia Kempff, en ofokuserad version av ”Små lätta moln” och ett stundtals okänsligt hårdrockkomp.
   Problemet är att Pugh Rogefeldt inte är intresserad av att vårda sin sagolika karriär med känslig hand. Därmed fullföljer han ju bara sin tveklösa integritet som ibland gränsat till dårskap, exempelvis schlagerfiaskot för över 20 år sedan, men också bjudit på stora doser personlig svensk rock som gott och väl försvarar hans ställning som ikon i Sverige.
   Det var just den där obekväma känslan att reta, chocka och inte bry sig som fick Frimis-konserten att pendla mellan himmel och helvete.
   Med förre Drain-gitarristen Flavia Canel på ny extragitarrist blev det inte oväntat en tyngre, nästan hårdrockig karaktär på Pughs rocklåtar. Stundtals blev kompet så klumpigt och odynamiskt att hemska tankar for iväg åt ”Hammarhjärta”-hållet.
   Men så är ju Pugh bara Pugh som med sin oomtvistade dignitet kan framföra låtar från 1969, 1999, 1975 och 1972 med exakt samma spikraka hållning som inte kan kallas något mindre ödmjukt än klassisk tidlös rock från tre decennier.
   För när jag på en och samma konsert får höra låtar som ”Jag är en pojk”, ”Spårljus”, ”Välkommen hem”, ”Här kommer natten” (för första gången på tre Örebro-besök), ”Bolla & rulla”, ”Kajans sång” (en pärla jag hade glömt), ”Flickornas Laban” och ”Hogfarm” i mer eller mindre hyfsade versioner kan jag inte lämna konserten utan att vara nöjd.

/ Håkan

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Mats 19/06: Jag var också där, på Olympen i Lund. Minns förbandet Tom Petty & The Heartbreak...

Mats 19/06: Hej, Bra och intressant som det mesta du skriver måste dock protestera när du sk...

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.