Blogginlägg från 2003-05-02
Albert Lee konsert
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/5 2003.
ALBERT LEE & HOGAN'S HEROES
El Sombrero, Örebro 29/4 2003
På dagen för 13 månader sedan stod, och även satt, Albert Lee och hans helengelska band på El Sombreros scen och fick gitarristerna i publiken att nästan gråta av förtjusning. Och den känslomässiga succén upprepade sig i tisdagskväll.
Det var som vanligt en helt anspråkslös inramning när den världsberömde gitarristen och hans band klättrade upp på scenen med ett ”good evening, folks” och drog igång. 60-åriga och gråhåriga gubbar som sannerligen kan spela svängig rock-country-rockabilly som är trovärdig långt ut i fingerspetsarna.
Albert Lee har ju under decennier varit med och upplevt den här levande musikhistorien och kan utan vidare upprepa den på scen och tillsammans med sina tajta kompisar göra varje coverlåt till ett under av känslighet.
För mig, som är lekman på gitarrområdet, är det främst inte den underbara tajmingen och den korthuggna smakfullheten i själva gitarrspelet som gör Albert Lee så stor.
Han är ju en lika personlig sångare, fast rösten varken har råstyrka eller når de högsta tonerna speciellt ofta, och kan även smeka fram känsliga låtar på pianot.
Tillsammans med en både generös och välvald repertoar blev de två timmarna på scen, exklusive paus, en alldeles gränslös historieberättelse.
Från några få blueslåtar och den lite mer okända Carl Perkins- och Buddy Holly-repertoaren via några småjazziga instrumentallåtar till ett alldeles utsökt urval av coverlåtar från genuina namn som Gram Parsons, Elton John (ja, faktiskt!), Jimmy Webb och Rodney Crowell.
Många gånger så smakfullt och bedårande vackert att ord inte kan ersätta den känsla som for genom kroppen just då.
En genomgående stark repertoar som var näst intill identisk med förra Örebro-besöket. Med ett viktigt undantag, det spontana tillägget ”Sweet little Lisa”.
Kanske är det i sammanhanget jämställt med att svära i kyrkan men när Albert Lee satte sig vid pianot var det ett av de mest innerligaste ögonblick jag har upplevt på en konsert. När han efter alla smakfulla låtar med gitarren i centrum smekte fram pianoballader av Jimmy Webb och Don Everly var det som om tiden stod still.
Albert Lee: gitarr, sång
Pete Wingfield, keyboards/sång
Brian Hodgson, bas, sång
Peter Baron, trummor
Gerry Hogan, steelgitarr
/ Håkan
<< | Maj 2003 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | |||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...
Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...
Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...
Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...
Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...
Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...
Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...


Kommentarer till blogginlägget: