Blogginlägg från 2014-04-30

Suggestiv och psykedelisk föreställning

Foto: Magnus Sundell
ISRAEL NASH
Nivå/Ritz, Örebro 29 april 2014.
Konsertlängd: 20:38-22:00
Min plats: Vid mixerbordet ca 20 m från scenen.

Går man på konsert ofta, som jag "råkar" göra, finns det ibland uppenbara risker att hamna bland liknande konsertögonblick där elektriska rockkonserter avlöser varandra. Hur bra jag ändå upplever konserterna står jag ibland och önskar en avklädd akustisk gitarr som variation. Det finns naturligtvis upplevelser åt det andra hållet också när jag bland akustiska solokonserter förtvivlat efterlyser en briserande elgitarr.
   PÃ¥ tisdagskvällen fick jag tillfälle att hänvisa till den senare varianten. Efter tvÃ¥ nedtonade akustiska solokonserter pÃ¥ tvÃ¥ kvällar i helgen, föralldel alldeles utmärkta Magnus Lindberg och Nick Lowe, kom Israel Nash (han som officiellt ocksÃ¥ hette Gripka i efternamn tidigare) och hans band och förlöste den lÃ¥gmälda krampen i min kropp.
   Sedan blev ju inte Nash-föreställningen ett enbart rapande av högljudda elgitarrsolon, som marknadsföringen kanske ville göra gällande när de jämförde med Neil Young och Bruce Springsteen, för pÃ¥ senaste skivan "Rain plans" är soundet inte sÃ¥ rÃ¥tt och otyglat som tidigare. Och jag visste sedan den mycket imponerande konserten i konserten i höstas pÃ¥ Clarion att magisk atmosfär ocksÃ¥ är en del i Israel Nash-konserter numera. Eller psykedelisk som en mig närstÃ¥ende vän ville beskriva det.
   Tisdagskvällens konsert blev inte samma unika uppenbarelse som han bjöd pÃ¥ i höstas när han utan att skämmas spelade senaste albumet "Rain plans" frÃ¥n början till slut. DÃ¥ var varje sekund lika spännande och underhÃ¥llande. Nu med en mixad repertoar gamla, nya och äldre lÃ¥tar blev det i mina öron lite splittrat men Ã¥ andra sidan var min koncentration den här gÃ¥ngen inte lika klockren som dÃ¥ när jag recenserade för tidningen.
   Som ni kan läsa pÃ¥ setlistan (se nedan) var det en blandad kompott och även en nyskriven lÃ¥t, en tragisk dokumentär historia som jag tror hade titeln "Fearless". Fast den autentiska setlistan, fotograferad av Jan-Ã…ke "Silja" Siljeström (tack!), stämde inte riktigt med verkligheten.
   Fören gÃ¥ngs skull stod jag inte och nitiskt noterade varje lÃ¥t pÃ¥ konserten men minns att avslutningen, extralÃ¥tarna, var "Fool's gold" och "Mansions".
   Det nya Israel Nash-soundet hade även pÃ¥verkat de gamla lÃ¥tarna som exempelvis "Goodbye ghost" och "Baltimore". Ofta suggestiva ljudklanger som flöt in och ut i lÃ¥tarna som ibland gick i varandra för att förvirra ytterligare.
   Huvudavdelningen av konserten avslutades med titellÃ¥ten frÃ¥n senaste albumet, "Rain plans", och när Israel var inne i ett av sina mest inspirerade solon kunde man blunda och tänka pÃ¥ Neil Young pÃ¥ en klubb i Örebro.


/ HÃ¥kan

Rockkonsert med flera vågdalar

En rocklegend i stan! I samarbete med Örebro Kommun arrangerade Rockmagasinet en rad konserter på Café Oscar, gamla Folkets Hus, under den första veckan i maj 1987. Starten för den veckan blev på en måndag och örebroarna var, föga överraskande, inte så intresserade av levande rock så tidigt i veckan.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/5 1987.

BO DIDDLEY
Café Oscar, Örebro 4 maj 1987

I måndags kväll strax efter tio stod det en gammal, men levande rocklegend på scen i Örebro. Det var Bo Diddley vars musikaliska betydelse för den traditionella rockmusiken är oomtvistad. Men hans rykte hos allmänheten är tydligen an aning anonymt för det var en liten men inte oväntat begeistrad publik som kom till Café Oscar i förrgår.
   Det var en halvstabbig gubbe, som inte sÃ¥g en dag yngre ut än de 58 Ã¥r han har upplevt, som kom in pÃ¥ scenen. Han började lite darrigt och okänsligt.
   Det tog ett par minuter att plugga in gitarren innan hans alldeles personliga mix av rock, blues och djungelrytmer i hans första hit "Bo Diddley" rullade ut ur högtalarna.
   Diddleys rektangulära gitarr var säkert en revolution för trettio Ã¥r sedan men han verkar ha följt med utvecklingen fantastiskt, för det var mÃ¥nga olika sound som han med smÃ¥ medel presenterade pÃ¥ denna till synes primitiva gitarr.
   Sparsamhet och smÃ¥ medel har alltid varit Diddleys modell. Korthuggna gitarrsolon och ett sound som pÃ¥verkat ett par-tre generationers rockmusik. Kompet är viktigt och fungerade här perfekt som sprÃ¥ngbräda för Diddleys cirkusnummer.
   Lady Bo (Peggy Jones) , Diddleys kvinnliga kompgitarrist var mäktigt imponerande fast nÃ¥gon direkt suverän sÃ¥ngerska var hon inte när hon försökte kopiera Aretha Franklin i "Chain of fools".
   Efter en som redan nämnts trevande inledning började det svänga grymt när tempot ökades och bandet tillfälligt utökades med en slide under klassikerna "Before you accused me", "That's alright" och "Diddley daddy".
   Sedan strävade denna 90 minuter lÃ¥nga konsert in i ännu en djup vÃ¥gdal med lÃ¥nga, oändliga presentationer, alldeles för lÃ¥ngt utdragna instrumentalsekvenser och Diddleys mäkliga inhopp som doo-wop-sÃ¥ngare. DÃ¥ blev Diddleys rock mer som traditionell blues i sina sämsta och mest monotona stunder.
   Men sedan steg tempot, höjdes kvalitén och klassikerna radades upp ännu en gÃ¥ng mot slutet. "Roadrunner", "Mona", "Who do you love" och "Hey Bo Diddley" (med Diddley pÃ¥ trummor!) hade ju varit en mäktig avslutning pÃ¥ vilken rockkonsert som helst och givetvis ännu mer andlöst med mannen själv pÃ¥ scen som har skrivit dessa odödliga och tidlösa rocklÃ¥tar.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.