Blogginlägg från 2014-04-01

Weeping Willows bästa tid är nu

Bilder: Carina Österling
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/4 2014.

WEEPING WILLOWS
Hjalmar Bergman teatern, Örebro
30 mars 2014
Konsertlängd: 18:00-19:24 (84 min)
Min plats: rad 10 plats 311

Efter sju års paus är det numera slimmade Weeping Willows tillbaka, bättre än kanske någonsin. Nya skivan heter "The time has come" och tiden är verkligen mogen för en comeback. På skiva har det alltid ekat mycket nostalgi om det här bandet, som musikaliskt har sina rötter i Roy Orbison och vemodig gråtmild pop, men på scen i söndagskväll var det nu som gällde. Visserligen inleddes konserten med Frank Sinatras introlåt "Willow weep for me" ur högtalarna men det lät sedan otroligt imponerande, tajt och fräscht om den återförenade kvartetten plus gästbasist.
   Den forna sextetten har alltsÃ¥ krympt i omfÃ¥ng lagom till Ã¥terföreningen med de fyra originalmedlemmarna i centralt viktiga roller. PÃ¥ sidorna var det gitarristerna Niko Röhlcke och Ola Nyström där Röhlcke var den flexible som spelade bÃ¥de akustisk och elektrisk gitarr plus keyboards och steelguitar. I mitten satt motorn i bandet, trummisen Anders Hernestam, och var bÃ¥de kattmjuk och kraftfull när sÃ¥ behövdes och längst fram vid mikrofonen regerade sÃ¥ngaren Magnus Carlson. Tillfällige basisten Anders Kappelin, frÃ¥n Club Killers, blev en oväntat mäktig ryggrad i Weeping Willows 2014-sound.
   Under konserten blev det märkvärdigt uppenbart hur tidlöst gruppens sound och arrangemang är. Scenrepertoaren hade hämtats frÃ¥n gruppens alla fem album, med lite koncentration pÃ¥ den senaste skivan, och allt utformades sÃ¥ fint och naturligt efter samma gemensamma musikaliska mall.
   PÃ¥ vissa spelningar under turnén utökas bandet med en symfoniorkester men det var inget vi saknade i Örebro. Med fem professionella män i bästa form krävdes det inga stora svulstiga arrangemang för att fÃ¥ fram de storslaget vemodiga känslorna, de sanslöst vackra melodierna och det där typiska Weeping Willows-soundet. Och längst fram i motljuset stod en liten man med en stor och välartikulerad röst och sjöng hjärtslitande textrader utan att det blev det minsta patetiskt.
   Sveriges balladtätaste band lyckades ocksÃ¥ med den svÃ¥ra konsten att skapa variation och omväxling i en konsert som pÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar gick frÃ¥n steelgitarrballaden "Blue and alone" till den Morrissey-doftande elektriska rocklÃ¥ten "Stairs". Och däremellan ännu en vemodig explosion med "While I'm still strong".
   I svarta skjortor och svarta kavajer är nog Weeping Willows ocksÃ¥ Sveriges elegantaste band. En smakfull stil som ocksÃ¥ smittade av sig pÃ¥ de flesta arrangemangen. Där nÃ¥gra lÃ¥tar i det nya artilleriet, "(We're in) Different places" och "It takes a strong heart to love" (bÃ¥da tillhörde kvällens extralÃ¥tar), tenderar att bli nya klassiker i Weeping Willows-repertoaren.
   Sedan avslutade bandet med en av sina mest kända ballader, "So it's over", och efter det var konserten naturligtvis över redan efter 84 minuter. Och till tonerna av John Lennons "Love" lämnade vi teatern fullkomligt nöjda.

LÃ¥tarna:
The world is far away
Sunny days
Grains of sand
The burden
My peaceful heart
Let the river flow
Blue and alone
While I'm still strong
Stairs
Lovers never say goodbye
Under suspicion
Too late for us
Eternal flames
Broken promise land

Extralåtar:
It takes a strong heart to love
(We're in) different places
So it's over

/ HÃ¥kan

"Idiots hill"

BASKO BELIEVES
Idiot's hill
(Rootsy)

Falkenbergssonen Johan Örjansson har verkligen växlat spår. Med sitt band levererade Johan både på skiva och scen personlig poprock, med vissa kommersiella inslag, men nu har han gått vidare med sikte på USA och tillsammans med några amerikanska lekkamrater spelat in en skiva i Denton, Texas. I den förvandlingen passade han på att byta namn och bli singer/songwriter eller lågmäld rockartist.
   PÃ¥ Live At Heart i höstas hade han lite svÃ¥rt att presentera det nya projektet men nu tillsammans med nÃ¥gra ofta lÃ¥gprofilerade musiker framträder lÃ¥tarna och soundet med tydliga kvalitéer. LÃ¥tar som jag dÃ¥ uppfattade som introverta har nu fÃ¥tt vingar.
   Johan har uppenbart inte sökt kommersiella lösningar med sin nya musik. LÃ¥tar och arrangemang bygger hellre pÃ¥ atmosfär och personlighet än catchy refränger eller spektakulära detaljer. Inledningen pÃ¥ skivan är nästan i hemligaste laget med instrumentala "In a glade". En tvekande akustisk gitarr, ett planlöst nynnande och lÃ¥nga pauser mellan ackorden. Ingen knockoutstart men en atmosfärisk och meditativ början pÃ¥ en skiva som växer och växer.
   Det är i stort sett Israel Nash Gripkas musiker som kompar Johan och har producerat skivan. Tillsammans har de funnit ett eget ansprÃ¥kslöst sound som via smÃ¥ medel bygger upp arrangemangen till mer eller mindre magiska nivÃ¥er. Ibland, folkmusikkänslan i "Going home" och blÃ¥sarrangemanget i "The waiting", omfamnas jag av en omedelbar känsla men ofta rör sig arrangemangen bland dunkla och svÃ¥ranalyserade ljud som behöver sin tid i öronen.
   Just blÃ¥sarrangemangen höjer känslan pÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar och fÃ¥r mig nästan att dra paralleller med Van Morrison under hans storhetstid pÃ¥ 70-talet. Som i "Rain song" som doftar mer Memphis än Texas.
   Det finns en tunn skiljelinje mellan personlig och självupptagen. Ibland irrar Johan runt bland det svÃ¥ra och karga, "Archipelago winds" är ett sÃ¥nt ögonblick, men det är värt att söka höjdpunkterna pÃ¥ den här skivan för tillfredsställelsen blir desto större när lÃ¥tar som "The wolves" och "Leap of faith" dyker upp i högtalarna.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.