Blogginlägg från 2019-02-18

50-tal: #14. "Train of love" (1956)

JOHNNY CASH and THE TENNESSEE TWO
Train of love
(Sun)

FÖR MIG, FÖDD PÅ 50-TALET, ÄR JOHNNY CASHS kommersiella framgångar i slutet på 60-talet det jag förknippar mest med hans namn. Eller ännu hellre vill jag minnas hans namn för den alldeles trollbindande comebacken på 90-talet när han med hjälp av den egensinnige producenten Rick Rubin började leverera magiska album gång på gång. Därför är hans 50-talskarriär, när jag inleder researchen för den här texten, en tämligen vit fläck i min verklighet. Men jag är naturligtvis medveten om att han under det decenniet var en av de största profilerna på det legendariska skivbolaget Sun.
   Det var där i Memphis, bland rock'n'roll-ikoner som Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins (jag kan lova att samtliga namn kommer att dyka upp senare i min 50-talsföljetong), som Cash 1955 gjorde entré och etablerade countrymusiken hos den breda publiken. Jag ska försöka sammanfatta hans historia och sedan ocksÃ¥ välja min Johnny Cash-höjdpunkt frÃ¥n 50-talet. Det var dÃ¥ en livslÃ¥ng artistkarriär, mÃ¥nga höjdpunkter men ocksÃ¥ rejäla djupdykningar, började för Cash.
   Innan den professionella artistkarriären sparkade igÃ¥ng 1954 var det inte country utan gospel som var Johnny Cashs melodi. PÃ¥ bomullsfälten i Arkansas, där Johnny (eller J R som han var döpt till) började jobba redan som femÃ¥ring, fanns gospelmusiken närvarande och via radion lärde han sig bÃ¥de lÃ¥tar och att spela gitarr. Senare under militärtjänstgöringen, som inleddes 1950 och varade i fyra Ã¥r i bÃ¥de Texas och Tyskland, tvingades han byta förnamn till John R som ocksÃ¥ blev hans officiella namn. Det var i Tyskland han bildade sitt första band innan han lämnade armén 1954 och Ã¥tervände till Texas.
   Samma Ã¥r flyttade Johnny med sin nyblivna fru Vivian till Memphis, Tennessee, där han vid sidan av sitt jobb som försäljare pÃ¥ kvällarna började spela tillsammans med basisten Marshall Grant och gitarristen Luther Perkins. TvÃ¥ musiker som troget skulle följa Cash under alla Sun-Ã¥ren fram till 1958 och uppträda under gruppnamnet The Tennessee Two.
   Första besöket hos Sam Phillips pÃ¥ skivbolaget Sun 1954 blev inte sÃ¥ lyckat. Cash och grabbarna hade enbart gospellÃ¥tar i bagaget och det var Phillips inte intresserad av. Bättre gick det senare samma Ã¥r när Cash Ã¥tervände med tvÃ¥ nyskrivna och klockrena countrylÃ¥tar, "Cry! Cry! Cry!" och "Hey, Porter", som ocksÃ¥ blev första singeln 1955.
   När jag börjar lyssna pÃ¥ Johnny Cashs första lÃ¥tar ekar det märkvärdigt bekant. Redan här, inspelningarna för första singeln gjordes 1 september 1954, finns den där personligt distinkta boom-chicka-boom-takten som blivit hans kännetecken och sedan kom att följa Johnny Cash som en röd trÃ¥d genom hela karriären.

SOUNDET OCH ARRANGEMANGEN VAR naturligtvis revolutionerande då och i skuggan av skivbolagskollegan Elvis Presleys framgångar med hits som "That's all right", "Good rockin' tonight" och "Mystery train" kom Cash som en helt annan frisk fläkt i en ny genre, country.
   Skivbolagschefen Sam Phillips var helnöjd, sÃ¥lde Elvis till RCA och utnyttjade pengarna (35 000 dollar) för att marknadsföra bolagets andra artister inklusive Johnny Cash som just dÃ¥, sent hösten 1955, var bolagets framgÃ¥ngsrikaste artist som dessutom skrev sina egna lÃ¥tar.
   När jag lyssnar idag är jag inte sÃ¥ imponerad av Johnny Cashs första countrybaserade material, lÃ¥ter kanske lite för upprepande i mina öron. Men när jag noggrant lyssnar pÃ¥ hans första Sun-singlar, a- och b-sidor, upptäcker jag andra uppenbara guldkorn som ofta Ã¥terfinns pÃ¥ singelns baksida. Det är lÃ¥tar som i de flesta fall har smitit förbi under min radar under alla Ã¥r.
   OK, tidiga Johnny Cash-klassiker som "I walk the line", "Folsom Prison blues" och Elvis Costello-favoriten "Cry! Cry! Cry!" har väl trots allt en rättvis hög position i musikhistorien. Det är för övrigt märkligt att jag 1968, när kvalitén pÃ¥ Cashs skivor steg tack vare producenten Bob Johnstons intÃ¥g, uppfattade "Folsom Prison blues" som en ny aktuell lÃ¥t fast den alltsÃ¥ dÃ¥ var 13 Ã¥r gammal...
   I min lyssnande research kommer jag däremot fram till att delvis undanskymda singel-b-sidor som "Get rhythm", "Big river" och "Train of love" är mer spännande än de kommersiella singel-a-sidorna. Av vilka den minst kända lÃ¥ten i den trion blir mitt exklusiva val när jag vill njuta av det bästa med Johnny Cash pÃ¥ 50-talet.
   Den 1:44 lÃ¥nga lÃ¥ten, inspelad 8 maj 1956 och utgiven 21 november samma Ã¥r, kan vid en snabb kontakt kanske betraktas som en parentes i Cash-historien men jag faller för det enkla och skarpt stilmässiga i bÃ¥de lÃ¥t och arrangemang. Dessutom understryker liveklippet ovan hur Cash och bandet sÃ¥ underbart utnyttjar de begränsade förutsättningarna.
   Jag brukar leta officiella studioinspelningar bland YouTube-klippen när jag väljer illustration till mina 50-tals-favoriter men klippet ovan är live och helt fantastiskt. FrÃ¥n Marshall Grants rytmiska stÃ¥bas via gitarristen Luther Perkins makalöst koncentrerade solo till Johnny Cashs sedvanligt coola uppsyn och laidbackbaserade röst.
   Den här sparsmakade magin, som skapades pÃ¥ blott tre man, fanns med pÃ¥ Cashs Sun-inspelningar i flera Ã¥r men blev ibland ("Don't make me go" eller "Give my love to Rose") lite väl sentimental. Och när originallÃ¥tarna tröt, som öppnade för bidrag frÃ¥n Jack Clement och Charlie Rich, började körer inkräkta pÃ¥ Cashs originalitet. Och än mer utslätat blev det 1958 när Sun och Sam Phillips ännu en gÃ¥ng sÃ¥lde en artist, den här gÃ¥ngen till Columbia (CBS).
   71 Ã¥r gammal avled Johnny Cash 12 september 2003 efter komplikationer med diabetes.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.