Blogginlägg från 2015-02-25

"Lost & gone"

WILDIE
Lost & gone
(Rootsy)

Redan på skivans första ton, den inledande akustiska klangen i gitarrens första sekund, får jag förhoppningar och framförallt, och det är ju en helt egoistisk känsla, träffar den mig rätt i hjärtat samtidigt som öronen uppfattar osedvanligt sympatisk musik. Det är så välspelat, så välsjunget och framförallt välskrivet att jag blir upprymd och glad över att sådan här musik trots allt existerar i ett land som just nu tycks leva i ett artificiellt schlagerrus.
   Jag menar inte välspelad som på en Toto-skiva. Bandet, som är både ett soloprojekt, duo och kvartett, har hittat det egna uttrycket i ett sound som kanske har ett släktskap till americana men är så mycket mer anspråkslöst och personligt än så.
   Projektet Wildie, jag vet ännu inte hur gruppnamnet uttalas, startades av sångaren och låtskrivaren Anders Thorén som med en mängd låtar i bagaget träffade indiemusikern Rasmus Svensson, som förutom att han spelar en mängd olika instrument även blev producent för skivan. Ytterligare två musiker figurerar på bild och med namn på skivomslaget men har inte medverkat på inspelningen. På bara två man har arrangemang och produktion på skivans tio låtar ändå ett genomgående naturligt gruppsound av övervägande försiktig prägel.
   Sällan har det första intrycket av en ny skiva varit så långlivat som på "Lost & gone". Även efter sex, sju genomspelningar inspireras jag av låtarna och njuter av soundet och numera, ska det erkännas, är det inte många skivor som överlever den utvecklingen.
   Att inledningsvis blanda in Melodifestivalen i den här recensionen är egentligen helt omotiverat. Wildie tillhör ju en helt annan division med en helt annan ambition än att bara vara underhållande eller visuellt vacker. I Wildies fall kan det vara det underliggande vemodet i låtarna, det kan vara samspelet mellan levande instrument som aldrig har ambition att bli enbart effekter och det kan vara den samlade ljudbilden som tillsammans med en trygg genuin röst som kan ge bandet en ypperlig språngbräda till framtiden.
   Skivbolaget Rootsy har ju en uppenbart hypnotisk förmåga att fånga upp artister och band i den jordnära fåran och har ju på senare tid lyckats bra, G2 och Yonder är ju utmärkta exempel, men jag tycker Wildie överträffar de grupperna.
   Första låten, ja. Låtarna står uppräknade på skivomslaget i en liten annan spelordning och första genomlyssningen blev lite ofokuserad. Men efter ytterligare ett otal lyssningar är låttitlarna på skivan av mindre betydelse och den homogena helheten viktigare.
   "Chopped & stacked" är för övrigt en perfekt förstalåt som inleds försiktigt och får en lite tuffare fortsättning och utvecklas till skivans kanske starkaste och mest utåtriktade låt. Sedan trängs de personliga höjdpunkterna med varandra, bland annat "Making days meet", "Brother", "Silence" och titellåten, och det är egentligen bara ett par låtar, "Missy" och "Peggy Lou", som melodimässigt sneglar åt det mer kommersiellt förenklade hållet.
   Jag hoppas att jag under de närmaste månaderna får höra mer om och av Wildie och via allas läppar till slut får lära mig hur jag ska uttala namnet på bandet.

/ Håkan

Covers: Joe Jackson

JOE JACKSON: Joe Jackson's Jumpin' Jive (A&M, 1981)

Att ibland tvinga sig själv att lyssna på gamla skivor har ju också sina kval... Jazzcovers är väl egentligen inte min kopp té eller ens något som får plats på mitt i övrigt blandade musikaliska smörgåsbord. Men har artisten i fråga, Joe Jackson, en visserligen kort men färgstark rockbakgrund (tre album på två år runt 1980) får jag ta och bita i det sura äpplet.
   Det var med viss ansträngning jag letade upp information om originalinspelning av varje låt på Jacksons jazzpremiär till skiva. Vid väldigt många tillfällen hamnade jag hos Louis Jordan, som jag har förstått var något av swingjazzmästare, men också på ett annat hederligt jazznamn, Cab Calloway. Afroamerikanske Jordans swing gränsade ofta till r&b men också jazz, blues och boogie-woogie. Samma generations Calloway var en bandledare med också jazz, blues och swing som specialitet.
   Långt innan en annan samtida engelsman (Elvis Costello) med en liknande bakgrund riktade sina blickar åt jazzmusiken tog Jackson detta våghalsiga men till slut framgångsrika steg i sin karriär. Han bytte verkligen genre från en skiva till en annan, från rivig rock till traditionell jazz, men hans stil kan inte jämföras med David Johansens 80-tals-förvandling till Buster Poindexter. Där var underhållningsvärdet större än jazztraditionen som på Jacksons skiva.
   I denna förvandling slängde Joe Jackson ut sin gitarrist Gary Sanford och tog in ett tremannablås (Dave Bitelli, Pete Thomas och Raul Olivera) som spelar en musikalisk huvudrollen när blåsarrangemangen (skrivna av Jackson tillsammans med blåsarna) onekligen har hamnat i centrum. Hur mycket Jackson kommersiellt än ökade i popularitet kan jag inte riktigt uppskatta den musikaliska förändringen på "Jumpin' jive"..
   Han sjunger visserligen med stor dignitet, lyssna exempelvis på "Jack, you're dead", och det svänger ofta grymt men när långa saxofon- och trumpetsolon tar över ljudbilden blir det musik jag bara till viss del kan uppskatta. "Is You Is or Is You Ain't My Baby" har en kul refräng och storbandskänslan i "How Long Must I Wait for You" förgyller. Men den reptilsnabba och improviserade sångrytmen i "Jumpin' Jive", så kallad scat singing, gör mig bara nervös.

Skivan innehåller:
1. "Jumpin' with Symphony Sid" (Lester Young/King Pleasure) – 2:43
1952. B-sida ("Red top") på singel med King Pleasure.
2. "Jack, You're Dead" (Walter Bishop/Dick Miles) – 2:46
1947. Singel med Louis Jordan.
3. "Is You Is or Is You Ain't My Baby" (Bill Austin/Louis Jordan) – 4:57
1944. B-sida ("G.I. jive") på singel med Louis Jordan.
4. "We the Cats (Shall Hep Ya)" (Cab Calloway/Jack Palmer) – 3:19
1945. I filmen med samma titel med Cab Calloway and his Orchestra.
5. "San Francisco Fan" (Sammy Mysels/Dick Sanford) – 4:28
1947. Singel med Cab Calloway.
6. "Five Guys Named Moe" (Jerome Bresler/Larry Wynn) – 2:30
1943. Från en musikal med samma titel.
7. "Jumpin' Jive" (Cab Calloway/Frank Froeba/Jack Palmer) – 2:41
1939. Singel med Cab Calloway and his Orchestra.
8. "You Run Your Mouth (and I'll Run My Business)" (Louis Armstrong) – 2:31
1940. Singel med Louis Jordan.
9. "What's the Use of Getting Sober (When You're Gonna Get Drunk Again)" (Busby Meyers) – 3:46
1942. Singel med Louis Jordan.
10. "You're My Meat" (Skeets Tolbert) – 2:54
1939. Singel med Louis Jordan.
11. "Tuxedo Junction" (Erskine Hawkins/Buddy Feyne/William Johnson/Julian Dash) – 5:18
1938. Singel med Glenn Miller and his Orchestra.
12. "How Long Must I Wait for You" (Jerry Black/Lucky Millinder) – 4:06
1948. Singel med Louis Jordan.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.