Blogginlägg från 2016-11-10

Utställning om nästan allt på 60-talet

YOU SAY YOU WANT A REVOLUTION?
Victoria & Albert Museum, London

JOHN LENNONS KONTROVERSIELLA LÅT "REVOLUTION", en singel-b-sida med The Beatles inspelad i juli 1968, har fått ny aktualitet. Dess första textrad "You say you want a revolution?" har givit namn åt en hel utställning på Victoria & Albert Museum i London. Utställningen, som öppnade 10 september och pågår till 26 februari, har underrubriken "Rebels and Records 1966-1970" och omfattar en rad olika ämnen som har årtalen mer gemensamt än just det politiskt musikaliska budskapet.
   Utanför den stora entrén till museet på Cromwell Road ligger en affisch lite spontant slängd över ett provisoriskt staket (se ovan) men utställningen är större, viktigare och mer populär än så. Det finns stora mer officiella affischer längs ytterväggarna på ett museum där många utställningar pågår samtidigt. Utställningar med historiskt musikaliska kopplingar har genom åren dragit mycket folk.
   Exempelvis slog utställningen om David Bowies liv och karriär, som hade premiär 2013 och nu turnerar världen runt, publikrekord med 312 000 besökare. Och "Revolution"-utställningen har haft en hög besöksfrekvent sedan den öppnade 10 september. Det var med andra ord inte så överraskande trångt när vi förra torsdagen besökte utställningen.
   Utställningen vill inte officiellt ta ordet nostalgi, detta melankoliskt misshandlade uttryck, i sin mun men visst handlar utställningen till stor del om att minnas tillbaka och att till viss mån återvända till en tid som vi många gånger har glömt bort.
   Nu är utställningen inte bara riktad till besökare runt 60-årsåldern som en gång har upplevt det här. Det blir också en historisk berättelse om hur det en gång var som kan underhålla såväl gammal som ung. Här finns viktig historia för alla att upptäcka.
   På en utställning som fysiskt visar upp en mängd mer eller mindre obskyra skivomslag, utdrag ur filmer, braskande ofta radikala tidningsrubriker, tidstypiska psykedeliskt inspirerade affischer, sätter fokus på den liberala drogkulturen på 60-talet, flower power, p-piller (som endast var tillgängliga för gifta kvinnor på 60-talet), modet och kläderna i popkulturen, undergroundkulturen (tidningen Oz bland annat), Black Power, den allt större uppmärksamheten kring fotograferande ("Blow up"), uniformerna från "Sgt Pepper", morden på Martin Luther King och Robert Kennedy och kvinnans fri- och rättigheter (innan 1973 kunde brittiska kvinnor inte skaffa kontokort...) i en tid när både abort och homosexualitet var förbjudet.
   Utställningen hyllar förändringar ("celebration of the changes") och visar att framtidstron och optimismen var stor på 60-talet när den stora baby-boomen bara låg några år bort. Drogutvecklingen var inte lika positiv. Den tidens entusiastiska men ibland också naiva experiment med droger skulle rädda världen där ungdomskulturen bara växte världen över.
   Många ämnen, många vinklar och ett överflöd av visuella föremål. Det var som att vandra genom en gigantisk retrobutik, eller ett mini-Madame Tussauds, utan att kunna köpa något. Men det beroendet kunde man kompensera efteråt... Inte kunde man heller diskutera eller samtala med sitt sällskap för vid ingången blev man försedd med lurar och ett ljudsystem som på elektronisk väg kopplades till var man befann sig på utställningen. Tidstypisk musik, Animals, Beach Boys, Rolling Stones, The Who (givetvis "My generation") och Creedence bland mycket annat, strömmade nästan avbrutet in i öronen och underströk känslan i upplevelsen men omöjliggjorde alltså samtal med varandra.
   Det blev nästan komiskt när jag mot slutet av utställningen befann mig i det stora rummet med Keith Moons autentiska trumset på scenen, där "Woodstock"-filmen slungade ut hög musik rakt ut i luften på stora filmskärmar, innan jag fick av mig lurarna och kunde höra allt "live" med bland annat Jimi Hendrix, Janis Joplin och Country Joe & the Fish. Någonstans på utställningen (fotografering förbjuden) såg jag också en brevväxling med John Lennon som var redo att uppträda på den numera legendariska festivalen, med eller utan Beatles, men arrangörerna och/eller Lennon slarvade bort den möjligheten.
   På en timme vandrade vi, inte speciellt noggrant, igenom den stora utställningen som kanske greppar tidsepoken lite för brett och splittrat för att bli riktigt engagerande. Men det är ändå många intressanta minuter som bör rekommenderas. Köp biljett i förväg bara.

/ Håkan

"Historien ligger framför oss"

AFR BAND
Historien ligger framför oss
(F-Records)

Världen är full av överarbetade skivproduktioner. Otaliga skivinspelningar med alltför obegränsad studiotid och budget utan tak har ofta resulterat i en uppenbar kapsejsad kreativitet. Nu tillhör inte Anders F Rönnblom, som är personen med band som ligger bakom det förkortade gruppnamnet ovan, kategorin av artister som brukar hamna i den överproducerade fällan. Nej, för Anders F är det ju musik och framförallt text som spelat huvudrollen på hans skivor genom åren.
   Det är med stor förväntan jag tar emot det personliga brevet (se höger) med den numrerade (185/1000) vinyl-12:an som innehåller fem nyskrivna låtar av vilka fyra är inspelade live i den legendariska Atlantis-studion i Stockholm. Hela projektet är en födelsedagspresent från Anders F:s fans, ett trettiotal så kallade F-Heads, som också agerade publik under en inspelningsdag i maj i år.
   Fem låtar må vara i kortaste laget, kanske ni tycker, men det är ett genomgående omsorgsfullt material som Anders F släpper på den här skivan där varje skivsida innehåller drygt 20 minuter sång och musik. "Historien ligger framför oss" bör betraktas som ett album, fulländat dessutom.
   Det låg som sagt en stor dos förväntan i luften hos mig innan jag sänkte skivspelarens nål i det första spåret på skivan. Dels har Anders F och hans band varit fantastiskt tajta på de senaste årens konserter och dels ger det underbart vackert designade skivomslaget otroligt positiva vibrationer redan på förhand.
   På en av den korta sommarens varmaste dagar, 24 maj, bjöd Anders F och bandet på fyra välskrivna, snyggt arrangerade och sedvanligt starka låtar med ett bedårande resultatet som följd. Som inte bara var personligt, inte bara var helt naturligt och inte bara mycket imponerande utan blev även en perfekt balansgång mellan spontan livekänsla och en exakt repeterad repertoar.
   Jag är ingen stor vän av Anders F:s flödande poesi där ord ibland staplas på varandra och berättelsen blir en lång verbal kamp mot melodin. Men även på det låtmässiga området tycker jag han den här gången har hittat den perfekta balansgången. Här tänjs låtarna ut generöst och det ger plats åt många delikata detaljer som Peter R Erikssons elektriska gitarr, soulingredienserna i körtjejerna Jenny Roos och Madeleine Widelands röster eller gästmusikanterna Jesper Lindbergs och Pelle Anderssons fina insatser på banjo/pedalsteel respektive keyboards.
   Skivans mest magnifika spår är den nästan 14 minuter långa "Lovene" (en ort i Västergötland) där skönhet, ovannämnda ordflöde och en suggestiv känsla samsas för att bygga upp låten till något extremt storslaget med dessutom en catchy refräng mot slutet.
   Titellåten "Historien" och "Jupitertid" kommer inte långt efter när det gäller både melodiös styrka och suggestiv skönhet. "Down on Freak Street" och "Practical joke" (enda spåret på skivan som inte är inspelat live) är några mer handfasta låtar där Anders F nästan rappar sig fram genom texterna.
   Den sista låten är en lägeskommentar om klimatet i Sverige just nu och har inspirerats av Allen Ginsburg-citatet "America I've given you all and now I'm nothing. Are you being sinister or is this some form of practical joke?". Jag läser det medan jag igår kväll skrev den här recensionen och samtidigt hör jag personer på tv:n i bakgrunden försöka hitta förklaringar till gårdagens minst sagt katastrofala nyhet. Vilket scary sammanträffande!

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.