Blogginlägg från 2012-11-26

Premiär för ny konsertscen i Örebro

Bilder: Anders Erkman


BOB WOODRUFF
MATHIAS LILJA
East West, Örebro 24 november 2012

Efter konserten med Nikola (recension publiceras imorgon på den här sidan) var det inte slut på konsertkvällen i lördags. Arrangören Anders Damberg har sniffat upp en ny spännande livescen i Örebro och nu var det premiär för en rad levande lördagar på East West. Idén med konserter på sushiresturangen uppstod i samband med Live at Heart-festivalen i september när det första gången arrangerades konserter där. Positivt gensvar från både publik och restaurangägare får nu alltså en intressant fortsättning.
   Premiärartist blev amerikanen Bob Woodruff som efter turnén med Shurman (läs recension av Örebrokonserten här) trivdes så bra med Sverige och Örebro att han blev kvar och nu är inneboende hos just Damberg. Som i sin tur har sammanfört Woodruff med Örebros mästare på americana, Mathias Lilja, och hans band i en inspelningsstudio som kan resultera i något riktigt spännande.
   Nu är det här ingen konventionell recension av lördagens konsert men det fungerade mycket bra med både lokal, publik och framförallt artisterna på scen. Lilja inledde scenaktiviteterna med ett set som fick en överraskande avslutning genom gästartisten Nikola som där fick återförenas med sin gamle vapendragare Henrik Wind, som för övrigt hade gjort sitt överraskande gästbesök på Nikolas konsert några timmar innan.
   Wind spelade bas i Liljas band och det kan tyckas vara lite slöseri med talang men det här bandet har kunnande på alla platser. Clas Olofssons steelguitar smekte fram de allra ljuvligaste tonerna och Fredrik Landh, i normala fall basist, satt bakom trummorna och höll taktfast och kattmjukt i de ofta lågmält tajta rytmerna.
   Lilja inledde alltså med övervägande originalmaterial, som just nu håller på att spelas in i skivstudion, och någon Townes Van Zandt-låt. Jag hade som sagt ingen järnkoll på varken tid eller repertoar den här kvällen. Men trivdes ypperligt bland pratsamma kamrater, trevliga vänner och åtskilliga musiker i publiken.
   Sedan kom Nikola in på scen och framförde "Min hemstad" och Bob Dylan-låten "The man in me" från "New Morning". Här fick han den musikaliska uppbackningen som han och i viss mån även vi saknade på hans egen konsert några timmar innan.
   Efter en paus kom Bob Woodruff upp på scen och kompades först bara av Olofssons smekande steel och hans låtar fick en så mycket mer passande omgivning jämfört med Shurman-samarbetet för några veckor sedan. Det blev ett mjukare sound och sångmässigt en mer framträdande utstrålning. Medan vi publiken inofficiellt tävlade om att jämföra hans röst med Tom Petty, Neil Diamond, John Hiatt eller, naturligtvis, Bob Dylan.


Bilder: Anders Erkman

/ Håkan

Singlar#70: Kursaal Flyers

KURSAAL FLYERS: Television generation (CBS, 1977)

GRUPPNAMNET LÅTER SÅ OERHÖRT VACKERT. Musikaliskt var inte den här Southend-gruppen så långt efter. När det gäller variation och omväxling i sitt sound var Kursaal Flyers ett av 70-talets mest omfångsrika engelska band. På det viset motsvarade gruppen den gränslösa genrebeteckningen pubrock tämligen suveränt. Från country via pop till rock för att göra en lång historia kort. Och den här singellåten, "Television generation", står för poprock i ett rakt nedstigande led från The Who om jag någonsin ska jämföra med något bandsound.
   De första sekunderna på introt till a-sidan påminner dessutom inte så lite om Sex Pistols utan att vara varken vulgärt eller aggressivt. Men 1976-1977 var ju verkligen punktider och grabbarna i Kursaals gick naturligtvis inte opåverkade genom utvecklingen.
   The Kursaals, som Kursaal Flyers heter på omslaget men inte etiketten till den här singeln som släpptes 21 oktober 1977, hade efter drygt två år som skivproducerande grupp nått vägs ände. En rad medlemsförändringar hade inte transporterat gruppen framåt. Den stora hitlåten "Little does she know", ett år innan den här singeln, blev inte gruppens definitiva entré i pophistorien utan istället splittringen av låtskrivarteamet Will Birch/Graeme Douglas. Och trots riktigt starka uppföljande singellåtar, "Radio romance" och "The sky's falling on our love", stod gruppen med ansiktet mot väggen hösten 1977.
   Bara en månad efter "Television generation" splittrades Kursaal Flyers. Men de la ner verksamheten med flaggan i topp. Den nye gitarristen Johnny Wicks, som på sommaren 1977 hade ersatt steelgitarristen Vic Collins, och Will Birch hade funnit varandra som låtskrivare och redan innan Kursaals sammanbrott hade de ett nytt projekt på gång, The Records. Här kan ni läsa om alla detaljer i diskografin om Kursaal Flyers och The Records.
   Trots gråa framtidsutsikter gick gruppen ändå in i studion i september 1977 och spelade in några låtar för ett planerat album som aldrig gavs ut. Förutom "Televison generation" spelades ytterligare tre Will Birch-Richie Bull-låtar in, "Girlfriend kinda guy", "Everything but a heartbeat" och "Girls that don't exist". De tre sistnämnda låtarna kom på skiva med Kursaals först 1983 på samlingsskivan "In for a spin".
   Muff Winwood, en gång Spencer Davis Group-basist och nu talangscout, producent och A&R på CBS, hade framgångsrikt producerat singeln innan, "The sky's falling in on our love" och fick förnyat förtroende. Nu tillsammans med den rutinerade teknikern Rhett Davies. Och nu var soundet långt från Mike Batts hitinriktade snälla tongångar men också både poppigare och rockigare än tidigare. Wicks gav gruppen mer tyngd och låtskrivandet hade onekligen lyft sig en nivå.
   B-sidan på singeln, "Revolver", hade bara två månader innan redan figurerat som Kursaals-b-sida. Då i en Mike Batt-producerad studioinspelad version. Här, på Kursaals sista skivutgivning, är det den Vic Maile-producerade liveversionen hämtad från den då aktuella liveskivan "Five live Kursaals". Där gruppen låter mer som Dr Feelgood och "Roll over Beethoven" än poppiga Kursaals. Chuck Berry borde nog ha stämt gruppens låtskrivare på den låten, Paul Shuttleworth och Vic Collins. Dessvärre finns inte "Revolver" att finna på YouTube.

A-sidan:


/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.