Blogginlägg från 2018-10-19

I min skivhylla: The Men They Couldn´t Hang

THE MEN THEY COULDN'T HANG: Silvertown (Silvertone ORE LP 503)

Release: VÃ¥ren 1989
Placering i skivhyllan: Specialhylla 3. Mellan bandets "Waiting for Bonaparte" (1988) och "The Domino Club" (1990).

MITT INTENSIVA INTRESSE FÖR DEN ENGELSKA GRUPPEN The Men They Couldn't Hang startade i en rasande fart under en London-vecka i januari 1985 när jag hade förmånen att uppleva kvintetten live tre gånger. Bandets skivproduktion var då än så länge magert, en singel ("Green fields of France", en cover) men bandets utstrålning på scen lovade så mycket mer även på skiva. Under 1985 till 1990 följde jag TMTCH nära i spåren och jag siktade in mig på bandets singlar och koncentrerade mig då på 12"-varianterna med extralåtar. Givetvis hade jag under de här åren också full koll på bandets album, inte minst för att bandet kategoriskt bytte skivbolag för varje nytt album.
   Bandet gick frÃ¥n Elvis Costellos lilla indiebolag Imp via MCA och Magnet till Silvertone. En intressant resa bara det. Dessutom hann de däremellan ge ut en singel pÃ¥ Demon.
   När jag nu valde album bland gruppens alla lika intressanta skivor tog jag instinktivt det första (av tvÃ¥) album pÃ¥ Silvertone som fick den närliggande titeln "Silvertown". Skivbolaget Silvertone kändes som en perfekt hemvist för TMTCH. Mannen som lanserade bolaget, Andrew Lauder, hade en alldeles för intressant historia för att ignorera. PÃ¥ United Artists sÃ¥g han till att göra Brinsley Schwarz, The Inmates och Dr Feelgood allmänt kända. LÃ¥g sedan bakom Jake Rivieras Radar-etikett, där flera före detta Stiff-artister som Nick Lowe, Elvis Costello och Yachts gav ut skivor, och det fortsatte med F-Beat och Demon. Därför passade TMTCH osedvanligt bra in pÃ¥ Silvertone - och inte pÃ¥ multinationella opersonliga MCA eller poprelaterade Magnet. Under 1986 till 1990 hette bandets manager dessutom Andrew Cheeseman som länge hade jobbat med Jake Riviera.
   PÃ¥ "Silvertown" finns det lÃ¥tar med starka, sugande melodier, häftiga allsÃ¥ngsrelaterade refränger och en produktion (Mick Glossop) som har allt för att vidarebefordra eventuella budskap.
   Det var alltsÃ¥ mÃ¥nga skivbolagsbyten för TMTCH pÃ¥ 80-talet men producentens namn hade varit oförändrat sedan 1986 och det hörs att Mick Glossop har bÃ¥de rutin (The Wonder Stuff, Flesh For Lulu, Gillan, Skids, UFO, The Records med flera) och som inte vill dra i handbromsen när engagemanget i gruppen ökar till och frÃ¥n pÃ¥ albumet.
   Nej, Glossop har gjort ett utmärkt jobb pÃ¥ "Silvertown" där extramusikerna Nick Muir, keyboards/dragspel, och Bobby Valentino, fiol, nästan ser ut som officiella gruppmedlemmar pÃ¥ skivomslaget. Ja, omslaget ger ocksÃ¥ positiva vibbar. PÃ¥ framsidesfotot ser de fem TMTCH-medlemmar ut som att de befinner sig i Vilda Västern men istället för vapen bär de pÃ¥ instrumentväskor och trunkar.

SKIVOMSLAGET, EN KRAFTFULL PRODUKTION och en allmänt stark gruppsammansättning till trots är det ändå låtarna, innehållet i texterna och intensiteten i den folkmusikinspirerade rockmusiken som ännu en gång gör ett TMTCH-album till ett lyssnande nöje.
   FrÃ¥n bandets karriärstart har gitarristen Paul Simmonds varit den medlem i gruppen som har bidragit med mest lÃ¥tmaterial och dÃ¥ menar jag texterna ty musiken har hela bandet alltid skrivit tillsammans. Texterna blir än mer imponerande för Simmonds är den ende gruppmedlemmen som live aldrig tog steget fram till mikrofonen pÃ¥ de fyra konserter jag har upplevt. Mannen, som förutom sologitarr ocksÃ¥ spelar elektrisk mandolin, elektrisk bouzouki och 12-strängad gitarr pÃ¥ "Silvertown", har skrivit de sex genomgÃ¥ende bästa och mest engagerande texterna pÃ¥ skivan - utan att sjunga en enda strof av sina färgstarka texter som hämtat inspiration i bÃ¥de historia och nutid.
   Det är istället Swill (Philip Odgers) och Cush (Stefan Cush) som framför lÃ¥tarna pÃ¥ ett bÃ¥de snällare respektive aggressivare sätt.
   Simmonds är i sina texter en perfekt berättare av gammal historia, ofta med ett socialt engagerat djup. Han gjorde det utsökt nÃ¥gra Ã¥r tidigare pÃ¥ "Ironmasters", sÃ¥ngen om järnbruksägarna som körde över arbetarna och krossade facket. Här är det "Rain, steam & speed" som handlar om järnvägsarbetare och tunnelbyggare som slet hÃ¥rt och där människoliv gick till spillo.
   Men det finns intressant innehÃ¥ll i nästan varje text här och ofta är det hos den ständigt engagerade Simmonds som orden och poesin har växt fram.
   Ã–ppningslÃ¥ten "Rosettes" handlar om fotbollshuliganer och var tänkt som bandets första singel frÃ¥n albumet, och melodin har en kommersiell twist, men precis dÃ¥, april 1989, inträffade Hillsborough-katastrofen i Sheffield. Alldeles för mycket folk pÃ¥ arenan orsakade fullkomligt kaos och 96 människor omkom. PÃ¥ "Rain, steam & speed", singeln som ersatte "Rosettes", är Simmonds pÃ¥ sitt mest historiska humör.
   "Company town" handlar om pubarna som pÃ¥ 80-talet hade städat upp och nu siktade in sig pÃ¥ medelklassen. Och "Blackfriars bridge" är protest mot allt dyrt byggande i allmänhet och Londons Docklands i synnerhet. Även Swills "Diamonds, gold & fur" utspelar sig i en realistisk värld om bortskämda frun och Cushs "Lobotomy, gets 'em home" är den sorgliga berättelsen om den psykiskt sjuka amerikanska skÃ¥despelerskan Frances Farmer som blir inspärrad pÃ¥ sjukhus. PÃ¥ "Silvertown" finns det ingen hejd pÃ¥ den textmässiga kreativiteten.
   The Men They Couldn't Hang fick pÃ¥ 80-talet ständigt befinna sig i skuggan av Shane MacGowans Ã¥thävor som hela tiden knyckte uppmärksamhet. Men gruppen var musikaliskt minst lika intressant pÃ¥ sina skivor, inte minst pÃ¥ "Silvertown".

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.