Blogginlägg

I min skivhylla: The Men They Couldn´t Hang

THE MEN THEY COULDN'T HANG: Silvertown (Silvertone ORE LP 503)

Release: Våren 1989
Placering i skivhyllan: Specialhylla 3. Mellan bandets "Waiting for Bonaparte" (1988) och "The Domino Club" (1990).

MITT INTENSIVA INTRESSE FÖR DEN ENGELSKA GRUPPEN The Men They Couldn't Hang startade i en rasande fart under en London-vecka i januari 1985 när jag hade förmånen att uppleva kvintetten live tre gånger. Bandets skivproduktion var då än så länge magert, en singel ("Green fields of France", en cover) men bandets utstrålning på scen lovade så mycket mer även på skiva. Under 1985 till 1990 följde jag TMTCH nära i spåren och jag siktade in mig på bandets singlar och koncentrerade mig då på 12"-varianterna med extralåtar. Givetvis hade jag under de här åren också full koll på bandets album, inte minst för att bandet kategoriskt bytte skivbolag för varje nytt album.
   Bandet gick från Elvis Costellos lilla indiebolag Imp via MCA och Magnet till Silvertone. En intressant resa bara det. Dessutom hann de däremellan ge ut en singel på Demon.
   När jag nu valde album bland gruppens alla lika intressanta skivor tog jag instinktivt det första (av två) album på Silvertone som fick den närliggande titeln "Silvertown". Skivbolaget Silvertone kändes som en perfekt hemvist för TMTCH. Mannen som lanserade bolaget, Andrew Lauder, hade en alldeles för intressant historia för att ignorera. På United Artists såg han till att göra Brinsley Schwarz, The Inmates och Dr Feelgood allmänt kända. Låg sedan bakom Jake Rivieras Radar-etikett, där flera före detta Stiff-artister som Nick Lowe, Elvis Costello och Yachts gav ut skivor, och det fortsatte med F-Beat och Demon. Därför passade TMTCH osedvanligt bra in på Silvertone - och inte på multinationella opersonliga MCA eller poprelaterade Magnet. Under 1986 till 1990 hette bandets manager dessutom Andrew Cheeseman som länge hade jobbat med Jake Riviera.
   På "Silvertown" finns det låtar med starka, sugande melodier, häftiga allsångsrelaterade refränger och en produktion (Mick Glossop) som har allt för att vidarebefordra eventuella budskap.
   Det var alltså många skivbolagsbyten för TMTCH på 80-talet men producentens namn hade varit oförändrat sedan 1986 och det hörs att Mick Glossop har både rutin (The Wonder Stuff, Flesh For Lulu, Gillan, Skids, UFO, The Records med flera) och som inte vill dra i handbromsen när engagemanget i gruppen ökar till och från på albumet.
   Nej, Glossop har gjort ett utmärkt jobb på "Silvertown" där extramusikerna Nick Muir, keyboards/dragspel, och Bobby Valentino, fiol, nästan ser ut som officiella gruppmedlemmar på skivomslaget. Ja, omslaget ger också positiva vibbar. På framsidesfotot ser de fem TMTCH-medlemmar ut som att de befinner sig i Vilda Västern men istället för vapen bär de på instrumentväskor och trunkar.

SKIVOMSLAGET, EN KRAFTFULL PRODUKTION och en allmänt stark gruppsammansättning till trots är det ändå låtarna, innehållet i texterna och intensiteten i den folkmusikinspirerade rockmusiken som ännu en gång gör ett TMTCH-album till ett lyssnande nöje.
   Från bandets karriärstart har gitarristen Paul Simmonds varit den medlem i gruppen som har bidragit med mest låtmaterial och då menar jag texterna ty musiken har hela bandet alltid skrivit tillsammans. Texterna blir än mer imponerande för Simmonds är den ende gruppmedlemmen som live aldrig tog steget fram till mikrofonen på de fyra konserter jag har upplevt. Mannen, som förutom sologitarr också spelar elektrisk mandolin, elektrisk bouzouki och 12-strängad gitarr på "Silvertown", har skrivit de sex genomgående bästa och mest engagerande texterna på skivan - utan att sjunga en enda strof av sina färgstarka texter som hämtat inspiration i både historia och nutid.
   Det är istället Swill (Philip Odgers) och Cush (Stefan Cush) som framför låtarna på ett både snällare respektive aggressivare sätt.
   Simmonds är i sina texter en perfekt berättare av gammal historia, ofta med ett socialt engagerat djup. Han gjorde det utsökt några år tidigare på "Ironmasters", sången om järnbruksägarna som körde över arbetarna och krossade facket. Här är det "Rain, steam & speed" som handlar om järnvägsarbetare och tunnelbyggare som slet hårt och där människoliv gick till spillo.
   Men det finns intressant innehåll i nästan varje text här och ofta är det hos den ständigt engagerade Simmonds som orden och poesin har växt fram.
   Öppningslåten "Rosettes" handlar om fotbollshuliganer och var tänkt som bandets första singel från albumet, och melodin har en kommersiell twist, men precis då, april 1989, inträffade Hillsborough-katastrofen i Sheffield. Alldeles för mycket folk på arenan orsakade fullkomligt kaos och 96 människor omkom. På "Rain, steam & speed", singeln som ersatte "Rosettes", är Simmonds på sitt mest historiska humör.
   "Company town" handlar om pubarna som på 80-talet hade städat upp och nu siktade in sig på medelklassen. Och "Blackfriars bridge" är protest mot allt dyrt byggande i allmänhet och Londons Docklands i synnerhet. Även Swills "Diamonds, gold & fur" utspelar sig i en realistisk värld om bortskämda frun och Cushs "Lobotomy, gets 'em home" är den sorgliga berättelsen om den psykiskt sjuka amerikanska skådespelerskan Frances Farmer som blir inspärrad på sjukhus. På "Silvertown" finns det ingen hejd på den textmässiga kreativiteten.
   The Men They Couldn't Hang fick på 80-talet ständigt befinna sig i skuggan av Shane MacGowans åthävor som hela tiden knyckte uppmärksamhet. Men gruppen var musikaliskt minst lika intressant på sina skivor, inte minst på "Silvertown".

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.