Blogginlägg från 2018-10-03
Geoff Emerick (1945-2018)
ÄNNU EN MAN FRÅN THE BEATLES närmaste krets är borta. I Beatles-relaterade sammanhang har namnet Geoff Emerick nästan stjärnstatus fast han "bara" agerade tekniker på bandets skivor. Han var med bandet under hela resan på 60-talet, fortsatte samarbetet på skivbolaget Apple både som tekniker och skivproducent och följde med Paul McCartney på flera av hans Wings- och soloskivor.
Av alla mer eller mindre celebra namn som fanns vid George Martins sida bakom mixerbordet i den legendariska Abbey Road-studion, Norman Smith, Phil McDonald, Glyn Johns, Alan Parsons och Chris Thomas, var Emerick den som var trogen studion längst.
Emerick kom till Abbey Road-studion redan som 16-åring och fick uppleva Beatles första inspelningar sommaren 1962. Först som uppassare i studion men redan i februari 1963 gjorde han debut som bandoperatör under inspelningen av "Misery" och "Baby it's you". Rollen var andretekniker vid sidan av producenten George Martin.
1966 steg Emerick i graderna och blev förste tekniker och första Beatles-inspelningen där han var ansvarig tekniker blev "Tomorrow never knows", ett riktigt elddop med en låt som har gått till historien som en av gruppens ljudmässigt mest experimentella. Tillsammans med ljudteknikerna Emerick och Phil McDonald hade Martin skapat ett ljud som slog världen med häpnad.
Den inspelningen resulterade i "Revolver"-albumet men det skulle snart komma än större utmaningar för Emerick som tekniker, "Sgt Pepper"-akivan. Många, bland annat Elvis Costello, hävdar att Emericks teknikkunskap borde ha givit honom producentstatus bredvid George Martin på det mästerverket.
Emerick var naturligtvis också ansvarig för tekniken på "Abbey Road", Beatles sist inspelade album, och höll också på att bli delaktig till titeln på albumet. Första titelförslaget var nämligen "Everest" efter Emericks cigarettpaket som ständigt låg på mixerbordet under inspelningarna. Men kvartetten samsades om något geografiskt mer närliggande...
I livet efter Beatles började Emerick också producera skivor, först Badfingers "No dice"-album, innan han återförenades med Paul McCartney på den mycket lyckosamma Lagos-inspelade "Band on the run" och ytterligare några album.
Sedan fick Emerick den mödosamma utmaningen att tillsammans med George Martin filtrera och snygga till liveljudet på skivan som blev "Live at the Hollywood Bowl". På 70-talet, med begränsade tekniska hjälpmedel, ett nästan omöjligt uppdrag.
Av Geoff Emericks produktioner står Elvis Costellos "Imperial bedroom" (1982) i en viss särklass. Men också "All this useless beauty" (1996), där Costellos har spelat in låtar han tidigare skänkt till andra artister, är en pärla i min skivsamling. På Tommy Keenes "Songs from the film" (1986) hittar jag också Geoff Emericks producentnamn.
Geoff Emerick avled 2 oktober 2018. Dödsorsak: Hjärtattack.
/ HÃ¥kan
INTERVJUER 74-94: Original Mirrors (1980)
ORIGINAL MIRRORS VAR EN LOVANDE ENGELSKT popband som existerade några år runt 1980. Bandet var en attraktion live och spåddes en lysande framtid. Men på skiva var bandet markant mycket mer ordinära.
Bandet skivdebuterade i slutet på 1979 och i mars 1980 var debutalbumet aktuellt. Under en London-vecka i mars 1980 träffade jag bandets ledande medlemmar, sångaren Steve Allen och gitarristen Ian Broudie, för intervju.
Kvällen innan mötet, 20 mars, såg jag bandet uppträda på Marquee och blev mäkta imponerad av både energin på scen och låtmaterialet. Jag träffade Allen och Broudie på skivbolaget Phonograms kontor på Park Street i centrala London.
Trots alla lovord blev Original Mirrors en parentes i engelsk pophistoria. Efter nästa album "Heart-Twango & Raw-Beat" (1981) splittrades bandet och medlemmarna försvann åt olika håll. Broudie slog sig ihop med Paul Simpson i duon/gruppen Care, Allen blev medlem i Hot Club tillsammans med bland annat Glen Matlock och Kircher blev 1982 ny trummis i Status Quo.
Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/4 1980.
ETT NYSTARTAT GÄNG SOM GÖR SUCCÉ
I LONDON HAR MAN VÄRLDENS ALLA MÖJLIGHETER att se in i framtidens osäkra men intressanta värld av rocktoner. Att upptäcka, avslöja och förmedla de nya gruppernas första stapplande steg mot en, i gynnsamma fall, framgångsrik karriär med uppmärksammade skivor och magiska scenshower på kontot.
Jag valde det engelska bandet Original Mirrors av många olika skäl. Ett relativt nystartat gäng som gjorde sin första spelning för mindre än ett år sedan., aktuella med sitt debutalbum, har säregna låtskrivartalanger, är helt lysande på scen och gör just nu stor succé på klubbarna i England.
Vid deras senaste Marquee-konsert var det packat med folk och celebriteter som Roxy Musics trummis Paul Thompson, Skids ledare Richard Jobson, Ultravoxs förre sångare John Foxx och Buggles-medlemmar i publiken. Så gruppen har ögonen på sig från många olika mediahåll.
- Vi är enormt överraskade och glada över uppmärksamheten som riktats mot oss och utvecklingen det senaste året. Från några spridda demotejper till ett helt färdigt album på mindre än ett år är helt fantastiskt säger Ian Broudie och Steve Allen, gitarrist respektive sångare i gruppen, nästan i kör när jag träffar dem på Phonogramkontoret i London på eftermiddagen dagen efter det fina Marquee-giget.
Broudie och Allen får anses vara gruppens ledare (fast de själva hävdar den obligatoriska diplomatiska linjen inom gruppen) då de uteslutande skriver gruppens låtar och just det teamet var grunden på vilken gruppen sedan byggdes.
- Vi fick faktiskt skivkontrakt med enbart våra primitivt inspelade demotejper och utan att vara en riktig grupp. Vid de inspelningarna anlitade vi studiotrummisen Pete Kircher som sedan kom att bli vår permanenta trummis.
Pete Kircher är världens bästa rocktrummis, fortsätter Ian Broudie (jag hade inte mage att avbryta och påminna om att jag bara en månad tidigare sett DEN bäste - Rockpiles Terry Williams) och har lärt oss massor med sin rutin och erfarenhet. Han är ju mer än tio år äldre än flera av oss andra i gruppen.
Kircher är gruppens old man medan det övriga gänget befinner sig några år över de tjugo med oftast bara ett eller två bands erfarenhet innan Original Mirrors tog sin skepnad.
Broudie och Allen kommer båda från Liverpool och har känt varandra sedan barnaåren. Men fick inte chansen att bilda en grupp tillsammans förrän deras båda föregående grupper splittrats tidigt förra året.
Broudies förra grupp, Big In Japan, spåddes stora framgångar så länge den existerade och hade bland annat en tjej vid mikrofonen. Steves förra grupp, Deaf School, var något mer professionellt inriktad. Gjorde tre album under den senare delen av 70-talet och Steve (som då kallade sig för Enrico Cadillac (!) och jämfördes med Bryan Ferry) skrev de flesta av gruppens låtar tillsammans med gitarristen Clive Langer som numera gör en egen solokarriär på Jake Rivieras nystartade skivbolag.
ORIGINAL MIRRORS ÖVRIGA MEDLEMMAR är basisten Phil Spalding, som senast spelade med en rocktrio ledd av Bernie Torme (numera i Ian Gillans band) och klaviaturkillen Jonathan Perkins, från Stadium Dogs, gruppen som kompade Magnus Uggla oå albumet "Vittring" och sedan följde honom på Sverigeturné hösten 1978. Han är gruppens senast tillkomna medlem.
Vi gjorde vår debutkonsert i juni förra året på en plats i södra England. Jonathan hade bara varit med oss i tre dagar och vi skulle spela förband till ett riktigt punkband, The Lurkers. En hemsk upplevelse som glädjande nog slutade med stor succé för oss.
Broudie/Allen är naturligtvis inte helt utan inspiration från yttervärlden och blir både smickrande och förvånade över jämförelser med The Jam och Boomtown Rats. Men egentligen är de lika påverkade av 60-talet med Motownsoundet och Beatles. Något som alltfler yngre grupper börjar upptäcka.
- På nya albumet gör vi Supremes-låten "Reflections" men vi vill inte bara kopiera originalet utan göra en helt egen tolkning, en version som kan vara svår att placera men ändå vara välbekant.
Gruppen inriktar sig nu på liveproducerat material och skivinspelningen gjorde på bara 17 dagar. Följaktligen kan inte skivan "Original Mirrors" (Mercury) på långa vägar reproducera det överlägsna livesoundet och på inget sätt förmedla den enormt stämningsladdade atmosfären som rådde vid konserten.
Alla låtarna är välskrivna men jämfört med liveversionerna har de blivit tunnare och mindre imponerande på skiva. Det märks tydligast i inledande "Sharp words" som har en helt magisk kraft på scen med sin fotbollsramseliknande avslutning som fick hela Marquee att gunga i takt.
Få debutskivor har haft så högklassigt originalmaterial att jobba med men slutprodukten, den färdiga skivan, kan nog i stora stycken jämföras med de forna demoinspelningarna. Men de hade en gång chansen att få jobba med Bill Nelson, förre gitarristen i Be-Bop Deluxe.
Han producerade vår första singel men vi märkte snart att samarbetet inte fungerade. Den skivan vill vi helst glömma och istället räkna "Boys cry" som debutsingel.
Gruppens närmaste turnéplaner är Frankrike och Tyskland och för ögonblicket finns Sverige inte med i bilden. Men när jag vidarebefordrar mina stora förhoppningar för dem i framtiden blir de ändå intresserade.
När Steve Allen och Ian Broudie blir riktigt varma i kläderna, får skriva låtar till en färdig grupp och deras redan stora scensäkerhet blir ännu större kan framgångarna inte veta sin begränsning.
/ HÃ¥kan
| << | Oktober 2018 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
| 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
| 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
| 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
| 29 | 30 | 31 | ||||
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: