Blogginlägg från 2010-10-25

#25/70: "The wonderful world of Wreckless Eric"

WRECKLESS ERIC: The wonderful world of Wreckless Eric (Stiff, 1978)

Hösten 1978 hade Dave Robinson, nu ensam ägare av Stiff Records, stora planer för sitt bolag och sina artister. 10 oktober startade historiens andra Stiff-turné, nu med tåg, med artisterna Mickey Jupp, Lene Lovich, Wreckless Eric, Rachel Sweet och Jona Lewie. Samtidigt, fast egentligen tre dagar efter turnéstarten, släppte Stiff skivor med samtliga artister. Ett album var.
   Marknadsföringen var på högvarv. Någon, förmodligen Robinson, hade kommit på den geniala idén att släppa skivorna i olika färgade vinyl, bildskivor och även en liten upplaga i konventionellt svart vinyl.
   Allt det här gav naturligtvis stor publicitet kring skivbolaget och turnén men kanske inte så mycket kring varje artist. Därför är det nog inte så konstigt att Wreckless Erics andra album har kommit i kläm bland alla andra Stiff-skivor och mellan hans egna två album, den spektakulära udda debuten 1977 och den fulländade ”Big smash!” 1980.
   ”The wonderful world of WrecklessEric” är ju främst av allt en underbar blandning av potentiella poplåtar, någonstans mellan punk och powerpop, som sedan framförs mycket personligt av Eric Goulden alias Wreckless Eric med sin speciellt slarviga accent som största personliga detalj. Eric hade ännu inte officiellt avslöjat sitt riktiga namn och var både som artist och låtskrivare fortfarande känd som enbart Wreckless Eric. Det skulle dröja till sommaren 1979 innan han skrev Goulden som låtskrivarnamn på en skiva.
   Wreckless skiva gavs ut i genomskinligt grön vinyl och omslaget var en speciell historia. Designen, fotografiet och typograferingen var en kopia av en då 20 år gammal skiva, Jack Goods ”Oh boy!” på Parlophone. Ni kan se det omslaget nedan och även baksidan av omslaget hade samma layout med svartvita bilder, omslagstext och låtordningen. Även titeln ”The wonderful world of…” var en ironisk vink till billigare samlingsskivor från ett decennium innan. Då handlade det ofta om easy listening-musik, Mantovani och liknande.
   Wreckless Erics andra album var allt annat än easy listening. Efter det lössläppta kompet på Wreckless debutskiva hade han nu ett rockband bakom sig med bland annat basisten John Brown från Misfits, norrmannen Geir Waade på trummor, gitarristen Malcolm Morley från Man och producenten Pete Solley på keyboards som senast hade spelat i Procol Harum.
   Det var mest synd om Morley som egentligen var keyboardspelare men här fick agera gitarrist när färske producenten Solley fick bestämma. Solley var ett aktat namn i rockkretsar via band som Paladin, Snafu, Fox och sedan Procol. Han gjorde sitt första producentjobb på Mickey Jupps fina singel ”Nature’s radio” men det är osäkert vad han gör på Rachel Sweets album ”Fool around” (på Stiff) men hans namn är ingraverat i den vita vinylen.
   Det var Dave Robinsons förslag att Solley skulle producera Wreckless, vilket Eric idag inte har något bra minne av. Han skriver på sin hemsida om inspelningen av låten “The final taxi”:
   ”I made a demo of it. I thought it sounded like an early Bowie kind of thing. I played the organ on it. The recording was produced by Pete Solley who was a Real Musician. So I wasn’t allowed to play the organ part – he insisted that he had to do it. I asked what the difference was and he said. ‘The difference is I’m a keyboard player, you’re not’”.
   “The final taxi” är ändå en av de mest framträdande och bästa låtarna på Wreckless-skivan. För en gångs skull viskar Eric fram texten som inte alls handlar om en taxi utan om den slutliga resan med en – likbil. Och det ovannämnda orgelsolot låter väldig plastigt. Men accenten är talande när rader som ”A black cavalcade winds its way through the back streets/Flowers piled high on a wodden box…” inleder texten.
   Det finns naturligtvis fler starka låtar, exemplvis den punkpoppande ”Let’s go to the pictures”, den starka refrängen i ”Walking on the surface of the moon”, kompgitarrintrot på singellåten ”Take the cash”, ännu mer hitmässiga ”Veronica” med rena Hank B Marvin-solot och 60-talstempot på ”Girlfriend”.
   Så har skivan två omdiskuterade snälla coverlåtar. Tommy Roes ”Dizzy” är ren bubbelgumpop med blås och leksakskör och Buddy Hollys ”Crying, waiting, hoping” är nästan konstnärligt gjord med akustisk spansk gitarr, spektakulär bassång och något helt annat än rock. Klart att folk blev provocerade.
   Originaldesignen som stod modell till Wreckless Erics skivomslag:


YouTube: "Veronica".



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.