Blogginlägg från januari, 2012

Mot slutet släppte nervositeten

                                                                              Foto: Jan-Ola Sjöberg
Magnus Lindberg fick inte fram den sedvanliga fysiska attacken i sina sånger under två 40 minuter långa set på restaurangen Kungsgatan 1 i Örebro. Fast engagemanget var det inget fel på.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/1 2012.

MAGNUS LINDBERG
Kungsgatan 1, Örebro 28 januari 2012
Konsertlängd: 22:21-23:02 och 23:30-00:10 (81 minuter)
Min plats: Stående ca 10 meter från scenen snett bakom bardisken.

Den lilla allmängiltiga singer/songwriter-etiketten räcker inte långt när jag vill beskriva Magnus Lindberg uppträdande i lördagskväll. På bara några minuter runt kl 22 hade den trivsamma restaurangen förvandlats till en pulserande rockklubb och där stod en livs levande rockikon och bjöd ut sitt hjärta till allmän beskådan. Ty Lindbergs dignitet kräver varken elektricitet eller hög volym för att träffa rätt.
   Med enbart en akustisk gitarr och några munspel till sin hjälp bjöd Magnus på oerhört starka låtar och en ännu mer färgstark personlighet när han i drygt 80 minuter i två avdelningar underhöll och engagerade en fullsatt lokal.
   Där fantasterna fick sitt lystmäte i form av legendariska låtar som "Tårar över city", "Röda läppar" och "Månsken Peggie", den allmänt intresserade fick höra både Springsteen- och Dylan-låtar och vi finsmakare erbjöds underbara moderna klassiker som "I väntan på vad då?" (en klockren analys av dagens jakt på den perfekta kroppen) och "Dina bruna ögons man". Och vi fick även en nyskriven låt, "Vi leker vår egen gud", där han i sedvanlig ordning med stor poesi tog temperaturen på verkligheten utanför fönstret.
   Lindberg har en lång karriär bakom sig, långt mer än 30 år, men vill uppenbart inte leva på gamla framgångar utan valde i lördagskväll att huvudsakligen spela låtar som inte var äldre än 12-13 år. Den insikten och den avsikten tog effektivt bort känslan av nostalgi under Lindbergs konsert. Han var som vanligt mycket närvarande och full av innerliga känslor och ödmjukhet inför publikens hyllningar och ovationsliknande respons.
   Bakom den lätt luggslitna fasaden dolde sig en rutinerad men också för kvällen tämligen nervig artist. Full av energi och en ambition att ge allt i varje sång, varje textrad och varje strof men den fysiska attacken uteblev när röstresurserna för kvällen var lite hesa och bräckliga, koncentrationen lite fladdrig och versionerna av många av hans låtar var lite mer tillbakalutade än vanligt.
   Men personligheten kan ingen ta ifrån Magnus Lindberg. I en perfekt värld kanske man kan diskutera om Magnus sjunger falskt eller inte men i mina öron träffade han varje ton rätt på alla 20 låtarna under konsertens 81 minuter.
   När allsången blev allmän under de äldre låtarna mot slutet av konserten släppte till viss del nervositeten och Magnus sjöng ut på sitt vanliga sätt med urkraft som största energikälla. Då svängde exempelvis "Röda läppar" i sin akustiska form mer än Lars Winnerbäck någonsin åstadkommit med den sången.

Magnus låtar:
Lycklig man
Dansa med mig
Tro på dig
Från en mörk, mörk himmel
Den första snön
I väntan på vad då?
Allt som jag kan ge dig
Jag kan gå ända till Kina
Jag har aldrig vart i Memphis
Varje gång du faller ner

Paus

När jag ser dig
Vi leker vår egen gud (ny låt!)
Dina bruna ögons man
Factory
Hanna och rättvisan
Månsken Peggie
En ensam varg
Tårar över city
Röda läppar

Extralåt

Knockin' on heaven's door

/ Håkan

LIVE#17: Graham Parker 1977

GRAHAM PARKER AND THE RUMOUR
Konserthuset, Stockholm 10 september 1977

I september 1977 var Graham Parker & the Rumour redan en rutinerad turnégrupp med två starka album bakom sig, ”Howlin wind” och ”Heat treatment”. Knappt två år tidigare, i oktober 1975, gjorde Graham Parker och Rumour sin scendebut på pubarna i London och dess närhet. Våren 1976 fortsatte de som förband till både Ace och Kokomo innan de under mars och april turnerade i England som förband till Thin Lizzy. Spridda spelningar i England följde innan de i juli och augusti genomförde några USA-spelningar.
   Tillbaka i England genomförde de i oktober 1976 en Englandsturné som huvudband innan de återvände till USA och under november/december agerade förband till band som Kiss, Kansas, Styx, Lynyrd Skynyrd, Foghat och Boston. Kan väl knappast kallas ett inspirerande uppdrag...
   28 januari 1977 gjorde de sitt första Sverigebesök med konsert på Konserthuset i Stockholm och fortsatte sedan ut i Europa. I mars genomförde Parker & Rumour en Englandsturné tillsammans med Southside Johnny & the Asbury Jukes. Sedan pub- och festivalspelningar under sommaren innan de var tillbaka i Sverige för ovannämnda oförglömliga konsert.

Graham Parker och hans kompband Rumour, förstärkta med en blåssektion, gjorde en kort, mycket kort, turné i Norden i september 1977. Spelningarna var bokade för att genomföras när bandets nya tredje album, "Stick to me", var inspelat och klart för att ges ut senare på hösten. Men förutsättningarna ändrades helt när allt var färdiginspelat, då med Bob Potter som producent, när det inför mixningen upptäcktes att mastertejperna hade oxiderat och var oanvändbara. Vilket gjorde att skivan var tvungen att spelas in igen på kort tid, nu med snabbjobbande Nick Lowe som producent.
   Men innan de inspelningarna satte igång gjorde Parker och bandet en snabb sväng till Norden och tre spontana spelningar, i Stockholm (se nedan), Göteborgs Konserthus (11 september med Clover som förband) och, två dagar senare, på Club 7 i Oslo. De båda konserterna var ursprungligen tänkta som uppmjukning inför en lång USA-turné, där Parker och Rumour återigen skulle agera förband till Thin Lizzy, som skulle inledas 21 september i San Diego. På en turné där det för övrigt gjordes inspelningar som senare kom att hamna på nästa Parker-skiva, liveinspelade ”Parkerilla”, våren 1978.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/9 1977.

GRAHAM PARKER - SVETTIG ROCK!

Graham Parker med grupp i Stockholm. Succén är given. Han och hans Rumopur stod pall för alla punkgrupper och levererade en rejäl injektion engelsk rå rock.
   Parker smulade sönder alla illusioner om vad engelsk pop handlar om i dag. Det var en fysisk injektion när när han jobbade sig ordentlig svettig på scen. Svettstänk som nästan nådde till 15:e bänk.
   Där stod han och såg undernärd ut på scen, blek, mager med kort stubbat hår, och slängde ut rockvibrationer som fick ett helt Konserthuset att gunga.
   Soundet på scen påminde om Parkers två första utmärkta album. Det var ytterligare något råare och mustigare ös förstås. Tempot var högt hela tiden. En lugn känslig ballad hade säkert både publiken och han själv mått bra av.
   Graham Parker var inte snäll mot sin röst när han väste och hetsade fram sina låtar som var oklanderligt valda även om jag saknade både "Howlin' wind" och "That's what they all say". Däremot var titelmelodin från det kommande, tyvärr försenade, albumet "Stick to me" en smash.
   Det var alltså en förödande imponerande rockshow Graham Parker bjöd på och man ska i sammanhanget inte glömma Rumour. En grupp, på scen förstärkta med en blåssektion, som det sprutade gnistor om. En rejäl rockgrund för Parker att stå på när han framförde sina kniveggsvassa låtar.

Graham Parker: gitarr och sång
Brinsley Schwarz: gitarr och sång
Bob Andrews: keyboards och sång
Martin Belmont: gitarr och sång
Andrew Bodnar: bas
Steve Goulding: trummor och sång
Chris Gower: trombon
Ray Beavis: saxofon
John "Irish" Earle: saxofon
Dick Hanson: trumpet

Trolig setlist:
01. Heat Treatment
02. White Honey
03. Soul On Ice
04. Back To Schooldays
05. Fool's Gold
06. The Heat In Harlem
07. Watch The Moon Come Down
08. Thunder And Rain
09. Stick To Me
10. I'm Gonna Tear Your Playhouse Down
11. Don't Ask Me Questions
12. Not If It Pleases Me
13. The New York Shuffle
14. Soul Shoes
15. Hold Back The Night

Låtkommentaren: Under den korta "turnén" mitt i skivinspelningen passade Parker på att ge försmak på hela sju låtar från den kommande skivan, "Stick to me". Plus fem från debuten och två från andraskivan. Och coverlåten "Hold back the night" från "Pink Parker"-ep:n. En låt som det amerikanska discobandet The Trammps gjorde 1976.


Aftonbladet 11 september 1977.


Svd 23/9 1977.

/ Håkan

Stig Vig (1948-2012)

Stig Vig är död och med all säkerhet också Dag Vag, gruppen. Stig, eller Per Odeltorp som han egentligen hette, VAR Dag Vag och någon gång i slutet på 70-talet, innan skivorna började komma och Stockholmspressen hade upptäckt Dag Vag, var jag nog övertygad att hans artistnamn var just Dag Vag.
   Hursomhelst hade jag väl inget initierat ”kärleksförhållande” till Dag Vag och deras musik när det begav sig. Däremot en massa minnen, specifika upplevelser, kring gruppen och har även en hel del minnesbilder att redovisa.
   Starkaste minnet utspelar sig under några veckor i november 1980. Dag Vag hade i september släppt sitt tredje album, ”Palsternacka”, där de gjorde en cover på Ebba Gröns singel ”Vaskarubli”, och i november turnerade de båda heta grupperna tillsammans. Och fick vid ett tillfälle äran att inleda kvällen i Eriksdalshallen i Stockholm då Elvis Costello & the Attractions var huvudakt.
   Jag var på plats och kunde inte annat än imponeras av scenenergin som både Ebba Gröns punkiga rock och Dag Vags reggaeinfluerade rock förmedlade från den stora scenen. Inför en vild publik avslutades deras framträdanden med båda grupperna på scen och en helt sanslös version av ”Staten & kapitalet”. Redan då förstod jag att Costello skulle få svårt att tillfredsställa publiken. Men jag kunde väl aldrig ana att när Ebba Grön/Dag Vag gick av scenen lämnade helt enkelt den större delen av publiken lokalen för att aldrig återkomma.
   Inför ett huvudsakligen tomt Eriksdalshallen fick Costello med kompband en svettig och helt omöjlig uppgift att göra en anständig konsert. En frustration hos Costello som fanns kvar när han några dagar senare kom till Örebro och en inte helt lyckad men högljudd konsert på Konserthuset-
   Dag Vag stod nog på toppen av sin karriär här och några veckor senare skulle England invaderas av Sveriges ledande rockreggaeband. Jag råkade vara på plats i London och fick uppleva två konserter, på Rock Garden och The Venue, inför en engelsk publik som mest bestod av svenska au-pairer och/eller svenska turister. Och en samlad pressmaffia från Expressen, Aftonbladet och GT.
   Dag Vag på engelska var ingen hit så att säga men jag fick vid ett tillfälle dela toalettränna med Tage Dirty, Stig Vigs trummande bror.
   Nästa gång jag såg Dag Vag var 1982 och då hade Kenny Håkansson (Beno Zeno) lämnat gruppen som soundmässigt uppenbart hade stagnerat och året därefter splittras. Gitarrockiga Ojj 600 blev nästa hemvist för Stig och även Zilverzurfarn och bandets album producerades av Mats Ronander.
   1988 återförenades Dag Vag första gången men det var en ganska poänglös och onödig återkomst med få musikaliska höjdpunkter på konserten. Däremot såg jag ännu en återförening, numera permanent, under 00-talet på två konserter faktiskt imponera eller som jag skrev vid ett tillfälle: "De har faktiskt lyckats uppdatera sina hårt smittande rytmer och egensinnigt komiska texter fantastiskt bra".
   Det var märkligt när jag letade bild på Stig Vig till den här artikeln och upptäckte hur svårt det var att skilja på gamla och nya bilder av honom. Antingen såg han gammal ut 1980 eller väldigt ung ut på senare tid.
   När Tage Dirty för någon dag sedan påstod att det kommer att bli svårt att ersätta Stig Vig måste han väl i denna sorgliga stund skämtat. Jag ser det som helt omöjligt att byta ut sångaren, den enorma ledargestalten och lustige textförfattaren i detta historiskt sett oförglömliga band.
   Stig Vig (Per Odeltorp) dog i måndags 23 januari 2012.

/ Håkan

Gammal kärlek rostar aldrig

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/4 1997.

LITTLE MIKE & THE REFRESHMENTS
Loftet, Örebro 2 april 1997

Little Mike har onekligen blivit stor. En gammal och grånad man med en osviklig kärlek till gammal soul och rock.
   Efter åren som ledare för Sweet Soul Music Band är han nu också en showman med en genuin engelsk jargong.
   Förutsättningarna att göra stor show och underhållning på Loftet i onsdagskväll var dock högst begränsad.
   Men Little Mike jobbade upp en tämligen god stämning hos den lilla publiken. Och mot slutet spred sig något som närmast kan beskrivas som hysterisk glädje på sina håll.
   En glädje som är fullt förklarlig när repertoaren bestod av inte alltför ovanliga soul- och rockklassiker. Ofta sammanflätade till långa medleys som blev till en resa genom amerikansk musikhistoria.
   Från ”Route 66” via ”Dock of the bay” till en fantastisk showstopper i ”Soul shake”.
   Med Refreshments trygga komp i ryggen blev Little Mikes framträdande en genomgående mycket trivsam upplevelse.
   Gävlegruppen har en underbar förmåga att musikaliskt tackla rockhistorien utan att sänka sig till att bli ett simpelt coverbands.
   Refreshments eget inledande set var faktiskt kvällens stora behållning. När gruppens egna låtar var precis lika starka som de betydligt mer kända coverlåtarna.
   Billy Bremner och Joakim Arnell växlade vid mikrofonen och när de båda sjöng unisont var som att återuppleva Rockpile med Dave Edmunds och Nick Lowe längst fram.

/ Håkan

Upphittat: En Ian Gomm-kassett

Min egen lilla informationskälla Lasse Kärrbäck har lagt beslag på en unik, tidigare okänd, kassettutgåva (se ovan) av albumet "The Village voice". En kassett som också innehåller en samling låtar från Gomms två tidigare album, "Summer holiday" och "What a blow".
   Hela Ian Gomms diskografi hittar ni här.

/ Håkan

Värmen kom från väster

                                                            Foto: Jan-Ola Sjöberg
Dale Watson och hans band, Mike Bernal och Chris Crepps,
på Clarion Hotel i Örebro.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/1 2012.

KONSERT
Dale Watson
Clarion Hotel, Örebro 24 januari 2012
Konsertlängd: 20:15-21:35 och 22:11-23:24 (154 minuter)
Min plats: Stående ca 7 meter rakt framför scenen.

Strikt traditionell, förutsägbar och ytlig countrymusik har genom alla tider givit mig smått allergiska besvär. Har ofta uppfattat den som tråkig i sin gammalmodigt hederliga form.
Konserten med Dale Watson var något helt annat. Ganska långt från tradition och upprepade hjulspår. Han såg ut som en tämligen stilenlig countryartist, välkammad och med en mörk välansad barytonröst. På skiva kan hans musik ofta passera som en välbekant gungig form av countrymusik men den här kvällen glödde gitarren och publikkontakten var total. Dale visade sig vara en gitarrvirtuos utan åthävor.
   Live i Clarion Hotels foajé blev det just väldigt levande. Med kött, blod, naturlig och avväpnande närvaro som viktigaste ingredienser. Där texterna var på allvar och ingen Nashville-relaterad såpopera. Med sitt lilla koncentrerade men mycket tajta komp på ståbas (Chris Crepps) och trummor (Mike Bernal), som går under gruppnamnet The Texas Two (en parafras på Johnny Cashs klassiska kompband Tennessee Two), låg de musikaliska referenserna under tisdagskvällens konsert huvudsakligen närmare Elvis Presley och en tidig Cash än country.
   Dale och hans lilla band spelade in sitt senaste album just i Memphis Sun Studio och har där fångat den rena, avskalade, jordnära och väldigt svängiga rytmen som egentligen är grunden till all levande musik inom både rock och country. Och live med Dale blev det än mer tydligt, än mer fysiskt imponerande och en än mer underhållande konsertupplevelse.
   Ja, upplevelsen i tisdagskväll blev sannerligen gränslös ty det vi på fackspråk brukar kalla setlist, konsertlåtarna, blev i stort sett en enda lång önskelista från närvarande fans som initierat slängde ur sig specifika låttitlar. Och Dale tog nästan allt på studs, förutom några covers han inte kunde texten till, pratade och kommunicerade med publiken och levererade sedan allt snudd på perfekt.
   De långa spontana, och då menar jag helt spontana, mellansnacken var också extremt underhållande men var naturligtvis förödande för den musikaliska rytmen i konserten. Inte heller gav alla covers Dale Watson full rättvisa som artist men pekade på viktiga influenser som Merle Haggard och Hank Williams. Men Beatles-låten "I've just seen a face" (som sjöngs av basisten), och "Ring of fire" var fina höjdpunkter.
   Jag har som sagt sett konserter på högre musikalisk nivå men den gränslöst spontana atmosfären som Dale trollade fram i det vinterkalla Örebro under dryga två och en halv timme i tisdagskväll var något oförglömligt. En kväll när värmen kom från väster, långt västerut.

/ Håkan

Tributes: Emitt Rhodes

"Long time, no see" (Groover, 2010)
Emitt, en amerikansk singer/songwriter (innan etiketten knappt var uppfunnen), född 1950, hade en mycket kort soloartistkarriär mellan 1970 och 1973 med fyra album som resultat. Trött och besviken lämnade han sedan musikbranschen. Han fortsatte skriva låtar och spela in på egen hand men inget har varken hörts eller givits ut förutom en låt, ”Listen, listen” (som finns med på den här tributeskivan), som gavs ut på samlingen ”Listen, listen: The best of Emitt Rhodes” 2005. Ett gäng tämligen okända indieartister bestämde sig 2010 för att uppmärksamma värdet hos Emitt Rhodes låtmaterial.

Utan att på något sätt vara en klockren och helgjuten skiva är det kanske sådana här tributeskivor som ger mest när allt kommer omkring. När några artister, kända eller (som här) okända, samlar sig kring ett udda namn, en bortglömd diamant, utsökt låtskrivare och spännande artist blir det inte oväntat intressant trots att hela skivan är ojämn och bara stundtals förmedlar lysande musik.
   16 av de 17 artisterna/grupperna på den här skivan är för mig helt okända, svenska gruppen/sångaren EP’s Trailer Park är ett intressant undantag, men det påverkar inte intrycket ty det är huvudsakligen materialet, Emitt Rhodes många fina låtar, som spelar huvudrollen här.
   Ja, EP’s Trailer Park-bidraget drog naturligtvis till sig min uppmärksamhet först men Eric Palmqwists version av ”See no evil” är överraskande snäll, allmängiltig och akustisk. Då blir jag betydligt mer engagerad av artister som David Beckey, Devlin Murphy, Silver Phial, Grand Mal, Zach Ryan och den instrumentala gruppen med det lustiga namnet The Original Soundtrack.
   Silver Phial gör höjdpunkten på skivan med ”Better side of life”. Tjejen/tjejerna låter som Aimee Mann och låten är en nyupptäckt pärla som gör att jag inte kan sluta lyssna på varken Silver Phial eller Emitts original.
   Okände Devlin Murphy gör ”den nya låten” ”Listen, listen” psykdeliskt rockig med vissa likheter till Per Gessle, faktiskt. David Beckeys ”Lullabye” är stor singer/songwriter-pop och Grand Mals ”You should be ashamed” har drag av både John Lennon och Bob Dylan.
   Ett annat spår som står ut på den här generösa och charmiga skivan är The Original Soundtracks ”Mother earth”. En mix av Paul McCartney och medeltidsmusik med en underbar cello i fokus.
   Det var just McCartney-jämförelserna som gjorde att jag någon gång i början på 70-talet köpte Emitt Rhodes första album. Med ett numera slitet Dunhill-omslag i skivhyllan.
   Hyllningsskivan "Long time, no see" kan väl betraktas som en lågbudgethistoria men utan att de musikaliska ambitionerna har skadats.

Innehåll:
1. Lullabye David Beckey 1:27
2. Listen Listen Devlin Murphy 2:31
3. Promises I've Made Six Figure Transatlantic 3:33
4. Better Side Of Life Silver Phial 2:34
5. You Should Be Ashamed Grand Mal 2:45
6. With My Face On The Floor Robbers On High Street 2:57
7. Somebody Made For Me The Silent League 2:30   
8. See No Evil EP's Trailer Park 3:48   
9. Ever Find Yourself Running Kelly Haigh 2:26
10. Really Wanted You Bit Crusher 2:52
11. Had To Run around Digs 3:43
12. Long Time No See Tystnad 3:02   
13. Someone Died Zach Ryan 2:13
14. Fresh As A Daisy I'm On TV 2:37
15. Love Will Stone You The State Of Samuel 3:28
16. Mother Earth Original Soundtrack 3:24
17. You're A Very Lovely Woman G.D Truckbucket 2:28

/ Håkan

LIVE#18: Elvis Costello 1984

ELVIS COSTELLO/T BONE BURNETT
Konserthuset, Stockholm 30 november 1984

Efter två tämligen bra och delvis fantastiska album som ”Imperial bedroom” (1982) och ”Punch the clock” (1983) började det gnissla lite för Elvis Costello i det till synes oslagbara maskineriet.
   1984, som slutade så fantastiskt med den här soloturnén tillsammans med T Bone Burnett, hade oväntat börjat mindre framgångsrikt än vanligt. I februari gick Elvis in i studion för att spela in sitt nionde album, ”Goodbye cruel world”, som, skulle det visa sig, bli Costellos sämsta album.
   Samtidigt gjorde han en kort turné i Europa med The Attractions, inledde solokonserter i USA under en vecka i april innan han slog sig samman med T Bone Burnett under åtta konserter i slutet på april där T Bone dels fungerade som uppvärmare och sedan dök upp i Costellos föreställning och tillsammans uppträdde de under det påhittade namnet The Coward Brothers under sina alterageon Howard (Elvis) och Henry (T Bone) Coward. T Bone är faktiskt döpt till Joseph Henry Burnett.
   Först bara under en låt, George Jones ”Ragged but right”, men samarbetet utvecklades och låtar utökades och det handlade nästan uteslutande om covers från i första hand countrygenren, ”She still thinks I care” och ”Tennessee blues” men också andra låtar som ”Baby’s in black” (Beatles), ”I left my heart in San Francisco”, i ett medley med Scott McKenzies ”San Francisco” och ”So you want to be rock’n roll star”.
   Turnerandet med Attractions återupptogs i maj med Nya Zeeland, Australien och Japan på programmet och sedan några ströspelningar i Paris och på Glastonbury Fayre-festivalen i juni innan ”Goodbye cruel world” släpptes. I augusti inleddes ett intensifierat turnerande, fortfarande med Attractions till komp, med USA och sedan, från slutet av september, Irland och England på programmet.
   Bara sex dagar efter turnéfinalen med Attractions i London 3 november inleddes turnén med T Bone Burnett i Harrogate och sedan övriga England, Skottland och Irland innan det blev Europa för att 30 november hamna i Stockholm på Konserthuset. De kom närmast från Hamburg.
   Bland Coward Brothers alla låtar fanns även en nyskriven originallåt, ”The people’s limousine”, skriven av samma ovannämnda alter egon. Och det var faktiskt just på denna Stockholmskonsert som den låten fick sin offentliga världspremiär…
   Före detta Alpha Band-medlemmen T Bone Burnett, från Texas, hade ett drygt år innan den här konserten släppt albumet "Proof through the night". En skiva som jag i en recension i Nerikes Allehanda beskrev med ord som "Ingen ska inbilla mig att hans musik, om en månad eller om ett år, kommer att toppa några försäljningslistor. Därtill är hans texter för intressanta och stundtals svårbegripliga och melodierna ofta pratlångsamma där plötsligt gitarrerna sluggar sig igenom refrängerna. Oberäkneligt och sensationellt bra".
   T Bone skulle som artist på skiva bli sporadisk och oregelbunden medan han som skivproducent skulle få ett allt större rykte via produktioner som Elvis Costellos "King of America", Roy Orbisons "Mystery girl", Counting Crows "August and everything after", John Mellencamps "Life death love and freedom" och filmer som "Crazy heart", "Walk the line" och "O brother where art thou".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/12 1984.

NY DIMENSION AV COSTELLO

Omtumlad och fullständigt tömd på alla känslor stapplade jag ut från Stockholms Konserthus vid elva-tiden i fredagskväll. Efter en lång konsert (två timmar och 25 minuter!) då Elvis Costello generöst hade bjudit på sig själv och sina odödliga sånger. Den här gången helt ensam på scen med gitarr eller piano som enda komp. Men det förstärkte bara låtarnas styrka när han med sin himmelska röst gav många gamla låtar helt nya dimensioner,
   Amerikanen T Bone Burnett inledde kvällen och gjorde det med en stor ära. Den långe gänglige mannen kom in som rolig gubbe men visade sig ha ett oanat rymligt hjärta när han ville vara alla till lags och spelade publikens önskelåtar på rad. Spontant och personligt.
   Costello är favorit i Stockholm och själv verkar han trivas numera. Det är inte många år sedan han vägrade göra extralåtar och mellansnacket var då allt annat än vänligt. I fredagskväll ville extralåtarna aldrig ta slut och blev till slut så många att den så kallade avslutningen blev längre än konserten i övrigt!
   Han inledde med ”Girls talk” och innan den defintiva slutlåten ”Peace in our time” hann Costello med låtar från alla sina album utom ”Almost blue”, countryplattan.
   Men det klingade country om många andra låtar istället. Speciellt när T Bone Burnett åter kom in på scenen bredvid Costello i en magisk halvtimme. The Coward Brothers Reunion Tour Of Sweden kallade de sig och mycket skratt och humor blandades med osannolika covers som ”San Francisco” och Beatles ”Baby’s in black” under stor munterhet.
   Costello har varit rockens kameleont under många år men aldrig gjort en akustisk skiva men det är väl en bön att stilla bedja så här några dagar efter konserten som gjorde mig positivt överraskad, hysteriskt tillfredsställd och god vän med livet igen.

01. Girls Talk
02. The Invisible Man
03. Men Called Uncle
04. High Fidelity
05. Mouth Almighty
06. The Only Flame In Town
07. Pills And Soap
08. Accidents Will Happen
09. Almost Blue
10. Charm School
11. Kid About It
12. Luxembourg
13. New Amsterdam
14. What I Like Most About You Is Your Girlfriend
15. I Hope You're Happy Now
16. Worthless Thing
17. Little Triggers
18. Love Field
19. End Of The Rainbow
20. Riot Act
21. Man Being Devoured By His Destiny
22. Having It All
23. Everyday I Write The Book
24. Image Of Me
25. (The Angels Wanna Wear My) Red Shoes
26. Suffering Face
27. Alison / You Win Again
28. Ragged But Right - The Coward Brothers
29. Tennessee Blues - The Coward Brothers
30. Baby's In Black - The Coward Brothers
31. The People's Limousine - The Coward Brothers
32. I Left My Heart In San Francisco / San Francisco (Be Sure To Wear Flowers In Your Hair) - The Coward Brothers
33. She Thinks I Still Care - The Coward Brothers
34. Matter Of Time - The Coward Brothers
35. Inch By Inch
36. I'll Make It All Up To You
37. Shipbuilding
38. Home Truth
39. Sleepless Nights
40. Peace In Our Time

Låtkommentaren: En av de mest sprängfyllda låtlistor som jag har upplevt, inklusive Springsteen- och Lundell-konserter. Med låtar från åtta olika original-Costello-album plus singel-b-sidan "Girls talk". Och coverlåten "Sleepless nights" som kom många år senare (1995) på "Kojak Variety" och två låtar, "Having it all" och "Suffering face", som inte gavs ut förrän 2005 som bonusspår på återutgivningen av "King of America".
   Sedan förekom det en mängd ytterligare covers på konserten främst under Coward Brothers-avdelningen: Hank Williams "You win again", George Jones båda "Ragged but right" och "She thinks I still care", Beatles "Baby's in black", Bobby Charles "Tennesseee blues", medley på Tony Bennetts "I left my heart in San Francisco" och Scott McKenzies "San Francisco" och Los Lobos "Matter of time".
   Dessutom gjorde han själv Richard Thompsons "End of the rainbow" (på skiva med Costello 1986 på samlingsskivan "Anti-Heroin Project"), Charlie Richs "I'll make it all up to you", Conway Twittys "Image of me" och Jerry Dammers "What I like most about you is your girlfriend". Den senare låten fanns i original med på The Specials album "In the studio" (1984). Costello spelade in låten 1984 men den släpptes inte förrän 2004 som bonuslåt på återutgivningen av "Goodbye cruel world".
   Vi fick också en försmak, "I hope you're happy now", från "Blood and chocolate"-albumet, som inte släpptes förrän 1986, och den kommande singeln med Coward Brothers, "The people's limousine".
   Låten med titeln "Man being devoured by his destiny" är egentligen ingen låt utan bara en titel som Costello presenterar och sedan spelar en extremt kort instrumental innan nästa låt snabbt följer.
   

Expressen 1/12 1984.


Dagens Nyheter 1/12 1984.


Göteborgsposten 2/12 1984.

/ Håkan

Soundtrack: "Notting Hill"

NOTTING HILL (Island, 1999)

Den uppenbara engelska filmsuccén ”Notting Hill” skapade en hitlåt över alla gränser. Ronan Keatings ballad ”When you say nothing at all” blev verkligen en femstjärnig evergreen och kommer för alltid att förknippas med de fina filmbilderna från västra Londons typiska miljö. I fem år hade Keating varit det ledande namnet i det irländska pojkbandet Boyzone och fick här en flygande start på sin solokarriär. Med en låt som inte alls var varken ny eller specialskriven till filmen.
   ”When you say nothing at all” var faktiskt elva år gammal när ”Notting Hill”-filmen hade premiär i maj 1999. Originalet spelades in av Keith Whitley och toppade countrylistorna i USA 1988 och låten blev sedan Alison Krauss första hitlåt 1995 innan den hamnade i Ronan Keatings mun. Nu med både whistle och dragspel i det mer brittiska arrangemanget.
   Soundtracket i övrigt är verkligen balladdominerat och musikaliskt motsvarar det kanske den genomgående romantiska tonen som filmen har. En annan ballad av ett annat pojkband, brittiska Another Level, inleder skivan och sätter direkt nivån med sin snälla, stundtals smetiga och pojkbandsaktiga stilen. I en låt skriven av rutinerade Dianne Warren. En icke alls märkvärdig låt som Warren säkert kan skriva i sömnen…
   Även Elvis Costello har fallit för balladtemat i Charles Aznavours gamla ”She”. Där han med sin mest dallrande och emotionella röst får fram all romantik i några få stavelser. Specialproducerad för filmen av Trevor Jones som också ansvarar för filmmusiken i övrigt. Den inte alls framträdande gitarren på låten spelas av rutinerade Clem Clempson.
   Balladerna kommer alltså på rad men är inte alltid specialtillverkade till filmen. Al Greens perfekt anpassade Bee Gees-cover ”How can you mend a broken a heart” kom på skiva redan 1972 och 98 Degrees-låten var vid tillfället ett år gammal. Och en av skivans bästa låtar, Pulps överraskande ballad ”Born to cry”, finns inte alls med i filmen liksom Lighthouse Familys version av ”Ain’t no sunshine”.
   Filmens kanske mest berömda scen, när huvudrollsinnehavaren Hugh Grant vandrar längs Portobello Road genom både sommar, höst, vinter och vår, ackompanjeras av just ”Ain’t no sunshine”. Men då i originalversionen från 1971 med Bill Withers som också skrivit låten. Den numera klassiska låten var ursprungligen en singel-b-sida…

Innehåll:
1. "From the Heart" - Another Level
2. "When You Say Nothing at All" - Ronan Keating
3. "She" - Elvis Costello
4. "How Can You Mend a Broken Heart?" - Al Green
5. "I Do (Cherish You)" - 98 Degrees
6. "Born to Cry" - Pulp
7. "Ain't No Sunshine" - Lighthouse Family
8."You've Got a Way" - Shania Twain (Notting Hill remix)
9. "Gimme Some Lovin'" - Spencer Davis Group
10. "Will and Anna" - Trevor Jones (Score)
11. "Notting Hill" - Trevor Jones (Score)
12. "Ain't No Sunshine" - Bill Withers

/ Håkan

Bättre låtskrivare än rocksångare

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/11 1983.

NIKLAS STRÖMSTEDT & SKARPA SKOTT
Lord Nelson, Örebro 17 november 1983

Ibland tror jag svenska rockartister lider brist på fantasi vid val av kompmusiker. Bakom Niklas Strömstedt fanns killar som på senare tid kompat både Dan Hylander och Ulf Lundell. Men bakom Strömstedt blev det ett mindre och rockigare sound som passar bäst på de klubbar som bandet huvudsakligen spelar på.
   Lord Nelson-konserten i torsdagskväll var turnépremiär men med musiker som känner varandra flöt det givetvis redan anmärkningsvärt problemfritt. Sorgligt men inte helt oväntat svek publiken Niklas Strömstedt som är bättre som låtskrivare än som sångare i ett rock’n’roll-band. Han var inte tillräckligt utmanande för att lyfta ett gig över det normala.
   Konsertmaterialet kretsade naturligtvis mest kring det nya albumet ”Andra äventyr” som finns i skivbutiken först nästa vecka. Men låtarna var enkla, rockiga och lössläppta så det skapade inga större trösklar till det nyare matetrial.
   Strömstedt gjorde också rikligt med covers, låtar av andra artister, på både engelska och svenska. Bland annat ett fint medley med Dave Edmunds-favoriten ”Fine fine fine”, ”Marie Marie”, ”Marie i växeln” och Janne Bark sjöng ”Do you love me”. Härligt och rockigt fast gruppen i andra sammanhang är mest känd för sina lyhörda arrangemang.
   Trots att Niklas Strömstedt och Skarpa Skott inte kittlade nerverna lika djupt och grundligt som många andra kunde jag ändå inte undgå att njuta av dessa musikers tekniska och musikaliska briljans. I varje låt, varje vers och varje sekund hade de ambitionen att ge det yttersta.

Niklas Strömstedt: gitarr och sång
Janne Bark: gitarr och sång
Hasse Olsson: keyboards
Pelle Alsing: trummor
Ola Johansson: bas

/ Håkan

Unika bilder från Ian Gomms ungdom

Gruppen The Generation med Ian Gomm (näst längst till höger) 1966.

Diskografierna som min vän Lasse Kärrbäck och jag har producerat på den här sidan under årens lopp är ju levande artiklar som ständigt uppdateras när det dyker upp nya eller gamla uppgifter eller helt enkelt när det släpps skivor i ämnet.
   Nu senast fick Lasse en handfull privata bilder från Ian Gomm. Bilderna har aldrig visats utanför Ians personliga fotoalbum tidigare. Exklusiva gruppbilder från 60-talet där Ian även försökt komma ihåg gruppmedlemmarnas namn och instrument. Du hittar diskografin här.


I sammanhanget vill jag också passa på att meddela att jag har uppdaterat Nick Lowe-diskografin med hans senaste singel, ”Go 'way hound”. Utgiven på vinyl i både 10”- och 7”-format. Hela diskografin med detaljerade uppgifter hittar ni här.


Gruppen Unit 4 på scen 1964 med Ian Gomm längst till vänster.

/ Håkan

LIVE#19: Lars Winnerbäck 2007

                                                                                       Foto: Emily Österling
I det spartanska ljuset stod Lars Winnerbäck och glänste med sitt vemod.

LARS WINNERBÄCK
Conventum, Örebro 5 december 2007

Jag har sett många fantastiska konserter med Lars Winnerbäck. Jag har för all del också sett många medelmåttiga konserter på en ordinärt lagom nivå med Lars Winnerbäck. Och jag har med andra ord sammantaget sett många Lars Winnerbäck-konserter. Men den här höjdpunkten under hans höstturné i december 2007 slår allt.
   Vägen till det här crescendot började för min del hösten 2004 när Winnerbäck gav sig ut på en soloturné där han kom helt till sin rätt i den strama omgivningen. Följande turnéer, där han åter kompades av sitt kompband Hovet, kulminerade sommaren 2006 när turnésamarbetet kom till ett slut där konserten i Brunnsparken i Örebro var en enastående upplevelse.
   Men vi recensenter vill ju gärna kräva nyheter och inte låta artisten eller gruppen gå på i samma hjulspår. Så när Winnerbäck 2007 åkte till Irland för att spela in sitt nya album "Daugava" med ett så gott som (pianisten/gitarristen Johan Persson var kvar) nykomponerat band var det givetvis ett nytänkande att ta till mitt hjärta. ”Daugava” var kanske inte helgjutet överraskande men lovade gott inför turné och mötet med Winnerbäcks fanatiska publik. Och alla de förväntningarna slog in 5 december 2007 i en mörk inomhuslokal i Örebro.
   Turnégänget bakom Winnerbäck var nästan identiskt med kompet på ”Daugava”, en blandning av rutinerade veteraner och udda nykomlingar. Ola Gustafsson hade 2007 spelat med alla stora svenska artister som Ulf Lundell, Tomas Ledin, Louise Hoffsten och var viktig gitarrist på Winnerbäcks ”Vatten under broarna” 2004. Jerker Odelholm pendlade vid den här tidpunkten mellan Winnerbäcks och Ulf Lundells kompband. Rutinerade Anders Hernestam hade under många år spelat trummor i Weeping Willows och Anna Stadling, en gång Hovet-medlem, var tillbaka i Winnerbäcks sällskap.
   Gott om veteraner med andra ord men två nya udda spännande namn lanserades härmed i Winnerbäcks komp, Anders Nygårds och Malin-My Nilsson, båda med helt andra karriärer bakom sig. Nygårds var riksspelman och skrev filmmusik, bland annat till ”Masjävlar”. Malin-My var utbildad på klassisk violin och hade turnerat med Brian Wilson och Robert Wells.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/12 2007.

LARS WINNERBÄCK ÖVERTRÄFFADE ALLA FÖRVÄNTNINGAR - ÄN EN GÅNG

Igen. Här står jag som luttrad och rutinerad recensent och försöker in i det sista stålsätta mig och inte ryckas med i de himmelska känslorna som far genom Conventums lokal strax efter tio på onsdagskvällen. Men jag kan helt enkelt inte låta bli att ännu en gång gradera en Lars Winnerbäck-konsert med annat än maximalt betyg.
   Vägen dit var, precis som filmen i pausen mellan förbandet Abalone Dots och Winnerbäck, lång och krokig men alltid intressant och spännande. På ett Conventum som för kvällen, med 2000 fantaster i publiken, var förvandlad till en stor, mörk och mäktig rockklubb.
   Efter Lars Winnerbäcks styrkedemonstration till konsert förra sommaren i Brunnsparken avslutade jag recensionen med att utnämna uppvisningen till det bästa jag har sett på den platsen. Sedan har jag nog reviderat den uppfattningen och kan mycket väl tänka mig att uppgradera konserten till den bästa utomhuskonserten med en svensk artist.
   Så det var inte med små obetydliga förväntningar jag gick till Conventum på onsdagskvällen. Ändå låg det spänning i luften ty kompet var huvudsakligen nytt och repertoaren var nämnvärt uppdaterad. Men publiken, den sedvanligt härligt hängivna, var av samma kaliber som vanligt.
   Tänk att ett extraspår på en samlingsskiva, den irländskt kryddade ”Stockholmskyss”, skulle få ett sånt enormt genomslag på ett framtida Winnerbäck-album. För ”Daugava” har på skiva en musikalisk doft som påtagligt andas Pogues-liknande rötter. Enligt min mening lite för beskedligt på skiva men på scen blommade det ut och blev både energiskt och fysiskt engagerande. Utan att elektriciteten kopplades på vid särskilt många tillfällen.
   Det är djärvt på gränsen till vågat av Winnerbäck att städa bort så pass starkt framgångsrika och folkligt breda nummer som ”Åt samma håll” och ”Jag vill gå hem med dig”.

Men det är också mycket logiskt och långsiktigt genomtänkt av Winnerbäck att ständigt ändra sin repertoar så han inte fastnar i Lundell-fällan att samla på sig så många måste-låtar att varje konsert blir en transportsträcka av hits som inte tar utvecklingen framåt.
   Därför var det givetvis mycket tillfredsställande att jag till slut räknade till hela nio nya låtar från senaste skivan. Det tyder på en ambition att varken stå still eller blicka bakåt utan röra sig framåt. Om inte snabbt och revolutionerande så i alla fall tryggt och stabilt. En stor eloge för det.
   Däremot var den musikaliska skruden genomgående ny. Varken muskulöst rockigt eller inbjudande poppigt tog han oss med på något som pendlade mellan strävt och kärvt vemod och hjärtligt folkrockiga örfilar. Med udda instrument som fioler, dragspel, banjo, mandoliner, munspel och många akustiska gitarrer i huvudrollen.
   Den kärva tonen hade också påverkat ljussättningen som var sparsam på gränsen till bristfällig. Stundtals stod folket på scen som dystra skuggfigurer framför det karga motljuset och jag funderade ett tag på om den ofta tystlåtne Winnerbäck nu också hade blivit ljusskygg.
   Det tog fyra låtar innan han sa några ord till publiken och det skulle ta ytterligare tid innan han sa något av värde. Men där bland extralåtarna sprack han upp alldeles utomordentligt. Först till en enbart pianokompad ”Elden” och sedan en lång spontant kryddad monolog innan den alltid otroligt känslofulla ”Kom änglar”. När sedan konserten egentligen, enligt alla förhandsrapporter, var slut kunde han inte lämna scenen utan att först framföra den mycket uppskattade ”Solen i ögonen”.

Lars Winnerbäck: gitarr och sång
Ola Gustafsson: gitarrer, banjo och mandolin
Anders Nygårds: fiol, viola och mandolin
Johan Persson: piano, tramporgel, gitarr och dragspel
Jerker Odelholm: bas och kontrabas
Anders Hernestam: trummor
Anna Stadling: sång och gitarr
Malin-My Nilsson: fiol, viola och piano

Farväl Jupiter
Jag har väntat på ett regn
Sen du var här
Stockholms kyss
Kom hem nu
Om du lämnade mig nu
En tätort på en slätt
Min älskling har ett hjärta av snö
Gå på vatten
Hjärter Dams sista sång
Du gamla fria nord
Elegi
Nånting större
Och det blåser genom hallen
Jag är hos dig igen
Tidvis
Du hade tid
Hugger i sten
Kom ihåg mig

Extralåtar:
Innan mörkret faller
För dig
Ingen soldat
Elden
Kom änglar
Solen i ögonen

Låtkommentaren: Nio låtar från det aktuella "Daugava"-albumet och övriga låtar från Winnerbäcks soloalbum med "Kom änglar" som den tidigaste (1996) pärlan.

/ Håkan

Stort engagemang mellan ackord och poesi

                                                                              Foto: Anders Erkman
Arlo Guthrie underhöll, sjöng och berättade fantastiska historier.


Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 13/1 2012.

ARLO GUTHRIE
Scandic Grand Hotel, Örebro 12 januari 2012
Konsertlängd: 20:04-21:37 (93 minuter)
Min plats: Stående ca 8 meter rakt framför scenen.

Torsdagskvällens konsert med Arlo Guthrie kunde kategoriserades på förhand som en legendarisk händelse. Men handen på hjärtat var det väl egentligen bara efternamnet som kunde förknippas med en legend, Arlos låtskrivande och politiskt aktive far Woody Guthrie. Efter uppmärksamheten i slutet på 60-talet, filmen ”Alice’s restaurant”, har Arlo gjort ett ganska anspråkslöst och nästan undanskymt intryck med sin musik.
   Arlo har också tydligt distanserat sig från sin fars sånger. Arvet efter Woody Guthrie har nog förvaltats bättre och tydligare av Bob Dylan, Bruce Springsteen och för all del också Billy Bragg (hans två tonsatta Guthrie-album ”Mermaid avenue” är fina skivor) än av sonen.
   Arlo har genom åren ägnat mer tid åt turnéer och konserter än skivinspelningsstudior. Och miljön på scen framför en lyssnande publik har blivit hans naturliga plats där han kan förmedla sina idéer, berätta anekdoter och underhålla. Var det förresten han som uppfann stand up comedy? Arlos dryga 90 minuter på scen i torsdags blev därför en genomgående mycket gemytlig och engagerad föreställning. Med mycket komedi i mellansnacken och läcker fingerpicking i de musikaliska sekvenserna.
   Med bara två gitarrer och ett munspel till hjälp lyckades Arlo tämligen fullgott göra aftonen även till en musikalisk höjdpunkt. Kanske inte i första hand med egna låtar, inte heller med några överdimensionerade doser av Woody Guthrie-klassiker men med många andra mycket fina och smått trollbindande sånger, kalla det covers, där man kunde ana historiens vingslag mellan ackord och poesi.
   Naturligtvis gick stora delar av mellansnacken på amerikansk vältalig rutin med några korta spontana avstickare. När han exempelvis tog ner en exalterad man i publiken med orden ”Never clap before you hear the song”. Och anekdoten om jakten på Leadbellys grav var dråplig med en extremt komisk poäng.
   Ändå var det tveklöst de musikaliska ögonblicken som tillhörde konsertens höjdpunkter. Inte minst i hans egna låtar, ”Highway in the wind”, ”When a soldier makes it home” och “In times like these”, men också i Woodys “Deportee” och den nyligen tonsatta “My peace”.
   Medan publikfavoriterna ”City of New Orleans”, ”Coming into Los Angeles” och den obligatoriska allsångslåten “This land is your land” i vanlig ordning drog ned de största applåderna.
   Konserten med Arlo Guthrie var varken världsklass, som någon uttryckte det, eller genuint trollbindande. Däremot en stor musikalisk upplevelse med ett mäktigt underhållningsvärde.

Låtarna:
Green green rocky road
Darkest hour
Coming into Los Angeles
Deportee
Pretty boy Floyd
I hear you sing again
I’m Alabama bound
St. James Infirmary
Cornbread, peas and black molasses
Highway in the wind
When a soldier makes it home
In times like these
City of New Orleans
Freight train blues
This land is your land

Extralåt:
My peace

Extra extralåt:
Goodnight, Irene

/ Håkan

Nu ser vi fram mot våren

Det så kallade Vinterlovet är snart över på den här sidan och jag laddar för den inspirerande tiden fram till den ljuvliga sommaren. Jag har under ledigheten varit hysteriskt upptagen av allt annat än den här sidan men planerna för våren ligger kvar som tidigare. Med den (åtminstone för mig!) mycket spännande listan på mina absolut bästa konsertupplevelser där jag har planerat att nå nummer ett i maj 2012.
   Dessutom blir våren (som jag tycker ska sätta igång på måndag…) på sidan i vanlig ordning fylld av coverskivor med olika artister, mindre anspråkslösa konsertrecensioner från förr, några tributeskivor, soundtracks fyllda med intressant musik och lite annat. Och givetvis recensioner av nya skivor och aktuella konserter.
   Jag hade under de här ”lediga” veckorna tänkt recensera John Blaneys pubrockkryddade bok ”A howlin’ wind”, kommenterat Mickey Jupps plötsliga uppvaknande på Facebook, läst Pluras spanska kokbok, noggrant kollat igenom boken om Bildjournalen och sedan sammanfattat förra året i en mer eller mindre ambitiös krönika. Men tiden har inte riktigt räckt till för djupare analys på området och jag får nöja mig med några kortfattade noteringar nu i stället.
   Den engelske författaren och journalisten John Blaney har flera tunga diskografiböcker bakom sig, Paul McCartney och John Lennon, och är en pigg musikobservatör och alla kapitlen om de ledande engelska namnen inom den så kallade pubrockgeneration avhandlas initierat och grundligt. Nya intervjuer och gamla citat om vartannat gör boken till en än mer fyllig historia om den unika och jordnära pubrockrörelsen i England på 70-talet.
   ”A howlin’ wind” är ett utmärkt komplement till historiens första bok om pubrock, Will Birchs ”No sleep till Canvey Island”, som skrevs som en historisk kronologisk berättelse. Intressant, avslöjande och inside-looking men lite svår att navigera i. Blaneys bok är strikt indelad i specifika kapitel om specifika namn och blir därför lättare att läsa, använda och söka information i.

Nick Lowes alldeles ljuvliga ”The old magic”, en konsert med Deadman som jag gav maximalt betyg, min egen Facebook-entré och den på många sätt (både musikaliskt, grafiskt och dokumenterat) alldeles bedårande boxen ”Den goda skörden” från Eldkvarn. Men av förra årets alla musikaliska upplevelser slår besöket i Southend i mars allt annat. Det var en uppenbart trulig Mickey Jupp som signerade före konserten men några timmar senare en lika påtagligt pigg och sångstark Jupp som bjöd in till en av sina sällan skådade föreställningar.
   Tillsammans med Lasse (Kärrbäck, den gamle Jupp-experten), Lasse och Tommy gjorde vi två dagar i Southend-On-Sea med omnejd (Canvey Island) som jag nog uppfattade som en personlig höjdpunkt i mitt liv. Ett fint minne att ständigt återkomma till.
   Just denne Kärrbäck tjatade hål i mitt huvud om att jag skulle gå med på Facebook och bara någon vecka efter Southend-äventyret gick jag med utan att jag blev besatt med få om ens några egna inlägg och bara en del kommentarer. Dock har Facebook-världen gjort mig mer informerad om min närmaste omgivning, underhållen av alla dessa intressanta YouTube-klipp som jag själv inte hinner leta upp och överhuvudtaget upplyst och närvarande.
   Och än mer intressant blev Facebook när just Mickey Jupp gjorde entré på cyberscenen sent i höstas. Och han är mer aktiv än jag med sina syrliga, underfundiga kommentarer där han sedan uppskattar andras svar och inlägg. Det har givit honom fler kontakter, gjort honom mer intresserad, förvandlat honom till en mer åtkomlig artist och sedan har han naturligtvis påverkats av alla fans, musikers och gamla kompisars önskan att se honom på scen. Jag tror det är just Facebook-kontakterna som leder fram till nya konserter med Mickey.
   I fredags uppträdde Mickey och Mo Witham på puben The Boot Inn i Boot uppe i Cumbria där Mickey bor. Illasinnade rykten säger att han bara betalar av sin nota på stampuben. Och 16 och 17 mars ställer sig Mickey på samma scen som förra året, Club Riga i Southend, med 1971-uppsättningen av Legend (Mo Witham, Bobby Clouter och John Bobin) bakom sig. Bandet som gjorde det mycket fina ”Moonshine”-albumet. En formation som existerade som grupp redan 1965 under namnet The Orioles.
   Dessutom är det ett sant nöje att läsa Jupps regelbundna inlägg som ibland gränsar till det djupsinniga eller väldigt funderande. Här är några exempel, stor poesi på hög höjd:
   ”I've been drowning my sorrows but my sorrows are learning to swim”, ”If your days are lonely, introduce them to your nights” eller ”Sanity is only a majority decision”.

Välkomna till 10:e säsongen på Håkans Pop som officiellt drar igång på måndag med 19:e-platsen på min Bästa Konserter-lista. Men redan imorgon kommer recensionen av konserten med Arlo Guthrie i torsdags i Örebro.

/ Håkan

Costello, Squeeze och Dexys Midnight Runners

En sista attack på YouTube-klippen innan allvaret drar igång på måndag här på Håkans Pop med nummer 19 på min lista över bästa konsertupplevelser. Dagens sjok filmklipp både inleds och avslutas med Elvis Costello.

“High Fidelity” var en Costello-singel från 1980. Här med den tidsenliga originalvideon.


Squeeze i en liveversion av “If I Didn’t Love You”.


Dexy’s Midnight Runners fantastiska “Geno” i ett tv-framträdande.


"Love for tender", från albumet "Get happy" med Elvis Costello and the Attractions.


/ Håkan

I skuggan av en singer/songwriter

                                                                               Foto: Anders Erkman
Arlo Guthrie har levt i skuggan av sin far. Igår var det han som skapade skuggan…

Igår var jag på årets första konsert. Alltid en skön inledning på ett nytt ännu oskrivet årtal. Recensionen av Arlo Guthries konsert publiceras här på söndag men jag fick en intressant bild i min hand som jag tyckte behövde uppmärksammas lite mer.
   Arlo har under hela sin långa artistkarriär inte direkt utnyttjat sitt släktskap till en av världens största folkmusikikoner, Woody Guthrie. Ändå kan han inte komma ifrån att han under stora delar av sitt liv levt i skuggan av den store folksångaren. Igår var det Arlo som var skuggan…
   I år är det hundra år sedan Woody föddes och 2012 kommer väl färgas av den vetskapen. Igår spelade Arlo både kända och okända Woody-låtar men gjorde framförallt ett mycket piggt, säkert och underhållande intryck.

/ Håkan

Tre ekon från 1980

Tre YouTube-klipp från England och USA. Alla med ursprung från 1980:

Ett tv-framträdande med The Teardrop Explodes där de gör låten “Reward”.


Fin popmusik med engelska gruppen The Photos “Irene” med sångerskan Wendy Wu i centrum.


Amerikansk popmusik med The Bongos i låten “Telephoto Lens”.


/ Håkan

Steve Marriott-intervju från 1985

Steve Marriott intervjuas av Nick Horner 1985. Här kan du läsa om mina möten med Steve.



/ Håkan

Linda och Bonnie i en fin duett

Linda Ronstadt och Bonnie Raitt sjunger tillsammans "Blowing away" på en konsert.



/ Håkan

En ung Danny Whitten

Danny Whitten är inte bara känd som Crazy Horse-medlem och för att ha skrivit "I don't want to talk about it". 1964 var han medlem i Danny & the Memories:



/ Håkan

Ronnie Lanes andra solosingel

Ronnie Lanes andra solosingel "The poacher" från 1974. Solo och solo, Lane kompas här av första upplagan av kompgruppen Slim Chance:


/ Håkan

Bill Kirchen live

Utan större anledning, förutom ett ovanligt bra liveframträdande, kommer här sångaren, gitarristen, låtskrivaren och före detta Commander Cody and His Lost Planet Airmen-medlemmen Bill Kirchen i just den gamla Commander Cody-låten "Hot Rod Lincoln". På Fairfield Theatre 29 oktober 2007.


/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.