Blogginlägg från 2017-01-02

Tillbakablick: Neil Young

Det är ju närmast häpnadsväckande med vilken produktionstakt åldermannen Neil Young givit ut skivor under senare år. Den runt 70-årige rockaren ger ut skivor i en hisnande fart. Sedan 2010 har han producerat sju (7!) hela studioalbum. "Le noise" (2010) och "Americana" (2012) äger jag i fysisk format men jag har sedan gått över till streamad lyssning. När jag tog mig an uppgiften att uppdatera mitt Neil Young-lyssnande inledde jag med den Daniel Lanois-producerade "Le noise".
   Mellan studioskivorna har Neil dessutom givit ut flera liveskivor: "Dreamin' man Live '92" (2009), "A treasure" (2011) och "Earth" (2016).

NEIL YOUNG

Le Noise (2010)
Efter albumet 2009, "Fork in the road" som var en typisk mellanplatta, var det nog läge för en mer spännande, mer oväntad och mer överraskande skiva och där passade "Le noise" in perfekt. Har någonstans på Håkans Pop kallat den "en fantastisk skiva" för sitt minimalistiska spännande sound men den saknar riktigt starka låtar, men "Hitchhiker" är ett undantag.
   Det är ett verk av producenten Daniel Lanois: Effekter och lager av elektriska gitarrer, bÃ¥de hÃ¥rt distade ("Angry world") och ekoförstärkta men ocksÃ¥ vackra. Men även nÃ¥gra akustiska visor, "Love and war", skivans kanske vackraste, och "Peaceful valley boulevard". Uppenbart ett experiment att göra rockmusik pÃ¥ bara tvÃ¥ man, Young och Lanois, utan trummor.

Americana (2012)
Gamla folksånger återigen i samarbete med Crazy Horse. Bekant men ändå inte. Spontant inspelade i studion med långa solon och den täta trion Molina/Talbot/Sampedro och en uppenbar ambition att göra om de gamla folksångerna. "Tom Dooley" har blivit en 8:12 lång "Tom Dula". Platsför långa gitarrsolon. Ibland rätt sönderspelade låtar som i typiska Crazy Horse-arrangemang resulterar i en elektrisk, godkänd men kanske inte så spännande Neil Young-skiva.
   De tre avslutande lÃ¥tarna är än mer kända. "This land is your land" med kör, "Wayfarin' stranger" i en oväntat försiktig version och sedan en mäktig "God save the queen" (engelska nationalsÃ¥ngen, alltsÃ¥) förstärkt med stor kör.

Psychedelic pill (2012)
Klart att Neil driver med oss när han bara vill provocera med groteskt långa låtar. Inledande 27 min långa "Driftin' back" är ju ren galenskap. Titellåten innehåller både fasförskjutning och ett "Cinnamon girl"-liknande gitarriff . De långa låtarna är visserligen avslappnade och spontana men också lite tröttsamma i längden. Den intressanta låttiteln "Born in Ontario" är blott en torftig låt.
   "For the love of man" är dämpad och nästan vacker med strÃ¥kar och himmelsk kör innan det pendlar över till en drygt 16 minuter lÃ¥ng "Walk like a giant" som förutom en snygg visselsekvens avslutas med fyra minuter olyssningsbart oväsen. Neil har därmed gjort tvÃ¥ album med Crazy Horse i rad. När hände det senast?

A letter home (2014)
Här gick Neil till rötterna på ett annat sätt. 50- och 60-talscovers inspelade i Jack Whites extremt primitiva studio med knaster och fladdrande ljud som följd. Sound och Innehåll till trots är det den nakna charmen i inspelningen som ger hela skivan en underbar karaktär. Det finns inte utrymme att lägga på några andra instrument så kompet är genomgående akustisk gitarr eller piano.
   Neil blandar mainstreamlÃ¥tar som "Early morning rain" och "Reason to believe" med renodlade klassiker som Dylans "Girl from the north country" och Willie Nelsons "Crazy" men bäst blir det pÃ¥ Bert Janschs extraordinära guldkorn "Needle of death", Neil älskar Janschs gitarr lika mycket som Jimi Hendrix.

Storytone (2014)
Neil Youngs lappkast är berömda. Här går han från förra skivans primitiva sound till påkostade arrangemang och stort band i kompet. Med kanske "A man needs a maid" som modell gör han på sju av skivans tio låtar rent symfonisk pop som i sina bästa stunder är vacker som en solnedgång. Neil sjunger dessutom snyggare än på många år och Michael Bearden (nytt namn i Neil Young-sfären) har både arrangerat och producerat efter bästa förmåga.
   Här finns ocksÃ¥ nÃ¥gra storbandsjazziga lÃ¥tar som inte är lika tilldragande med blÃ¥s och standardarrangemang. Jag Ã¥tervänder hellre till lÃ¥tar som "Who's gonna stand up" eller "When I watch you sleeping".

The Monsanto years (2015)
Den miljömedvetne Young ger sig på det amerikanska multinationella kemi- och läkemedelsföretaget Monsanto, världens näst största producent av genmodifierade frön, och hans omvittnade engagemang resulterar i huvudsakligen rockiga låtar. Här inleds det lika oväntade som spännande samarbetet med bröderna Lukas och Micah Nelson (Willie Nelsons söner) av vilka Lukas leder bandet som kompar, Promise of The Real.
   Soundet är hÃ¥rdare och mer likt Crazy Horse än jag trodde frÃ¥n början. Det kanske inte är sÃ¥ överraskande men albumet är en jämn och genuint bra rockplatta.

Peace trail (2016)
Neil Young är inte bara känd för sina tvära musikaliska kast, han agerar ibland väldigt snabbt och instinktivt. Allt på "Peace trail" är inspelat på fyra dagar. Och det kan ju låta spontant och bra men det kan också låta ogenomtänkt och oplanerat. Och jag håller på det senare. Efter en betryggande och bra start med titellåten blir skivan både extremt ojämnt och splittrat. Det är som att mixa det akustiska soundet på "Comes a time" med "Reactor" och dessutom lägga till några elektroniskt förvridna röster a la "Trans". Och sedan krydda med hjärtskärande distat munspel.
   Kanske spännande pÃ¥ pappret men musikaliskt blir det inget lyckat resultat och Neil Young har gjort sitt första rejäla bottennapp pÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r. För att liksom symbolisera katastrofen klipps sista lÃ¥ten "My new robot" av efter 2:34.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.