Blogginlägg

Magnus Lindberg och gubbrocken

Postad: 2004-04-23 10:39
Kategori: Artiklar

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Meny i 23 april 2004.

Redaktören för Meny kallar det gubbrock. Andra, som har en längre livserfarenhet, tillåter sig att kalla det traditionell, klassisk och tidlös pop och rockmusik. Jag talar i synnerhet om Magnus Lindberg och i allmänhet om en massa, svenska och utländska rockstjärnor, som i ålder skulle kunna vara både far och farfar till den genomsnittlige Meny-läsaren.
   Just den punkten, åldersskillnaden och generationsklyftan, är ju egentligen helt oväsentligt när det gäller levande rockmusik. Där kan dessa åldriga gubbar slå ungdomarna med hästlängder när det gäller långa uttömmande konserter, en bred repertoar sammanfogad till en stark enhet och ett känslomässigt uttryck som bara rutin och oändligt turnerande kan skapa.
   Den rastlösa hungern och explosiva scenshowen, som kan vara de unga artisternas bästa kännetecken, kompenseras i de lätt grånade herrarnas föreställning med en genomtänkt självsäkerhet utan rädsla för den otäcka tystnaden i mellansnacket.
   Allt detta gäller inte Magnus Lindberg (51) som imorgon kommer till Örebro och i sedvanlig ordning kommer att välta omkull en och annan förutfattad mening om att folk över 50 ska ta det lugnt, inte känslomässigt satsa hela sitt liv i en konsert eller sjunga som om varje textrad betydde allt.
   Så har det varit varje gång Magnus Lindberg stått på en scen i Örebro. Och har ni hört hans nya album "På bergets topp" så förstår ni att morgondagens konsert på Sombrero förmodligen inte kommer att vara annorlunda.
   Magnus är rockartisten som inte kan ledas i band. Det har trasslat till mycket i hans liv genom åren. Både på den privata sidan och den artistmässiga. Få svenska rockartister har en så lång, men samtidigt oregelbunden, karriär bakom sig som Magnus.
   Rastlös, nervig och hela tiden på väg mot nästa vågdal eller höjdpunkt. Uppbrott och avbrott har varit hans signum sedan han började i showbusiness i början på 70-talet.
   Var medlem i Landslaget, en Crosby, Stills, Nash & Young-inspirerad grupp, med svenska texter på repertoaren. Men under Lasse Lindboms ledning drevs gruppen kommersiellt, började sjunga på engelska och medverkade, klädda i sjömanskostymer(!), i Melodifestivalen 1975. Det fick Magnus att skämmas, bestämt hoppa av tåget och inom ett år göra sitt första soloalbum.
   Ur en plastkasse fylld med sångtexter som han fått av Ulf Lundell valde Magnus att tonsätta tre låtar som spreds ut på hans tre första album. Som gav hans skivor uppmärksamhet men också besvärande jämförelser med den allt mer populäre författaren/rockartisten Lundell.
   Men via ett flitigt turnerande, rasande effektiva konserter och "Röda läppar"-albumet så var Magnus närmast kung på den levande svenska rockscenen i början på 80-talet.
   "Efter inledningen med "Midnatt i city", "Diamanter", "I en hand" "+-0" och "Resa sig och stå" bet jag mig i tungan och nöp mig i armen och trodde knappt det var sant", skrev jag entusiastiskt efter hans otroliga konsert på Lord Nelson (nuvarande Contan) 10 november 1983.
   Ett nytt album planerades men Magnus sa plötsligt adjö till hela branschen och skulle inte dyka upp förrän 1989. I Örebro med ett band från stan. Som genomförde några alldeles lysande konserter här. Som exempelvis 20 september på Ritz i samband med release av albumet "Det kommer en vind".
   "En nästan andlös tillfredsställelse att höra de nya låtarna", var mitt omdöme den gången.
   I sedvanlig Lindberg-stil bröts plötsligt det perfekta samarbetet med örebroarna och ett år senare var det Grymlings som gällde. Supergruppen där Magnus snart hamnade i skuggan av Micke Rickfors och Pugh Rogefeldt. Och det skulle snart vara dags för nästa långa paus i Magnus karriär.
   1999 var han tillbaka på EMI och gjorde en rockcomeback med "Ljus i natten". En Billy Bremner-producerad skiva med både rock, country och ballader i en avskalad briljans.
   Ett år senare kom den udda "Tur o retur" där Magnus valde att spela in många av sina gamla låtar på nytt i akustiska arrangemang plus några nyskrivna låtar.
   Innan han återigen försvann från rampljuset och bara dök upp sporadiskt vid några konserter. Som exempelvis på Frimis i augusti 2002, för första gången i Örebro på nio år, med Stockholm Cowboys i kompet. Med många fräscha, färska låtar och några klassiker.
   "Han stod på knä, knöt näven i övertygande gester och han sjöng "Jag kan gå ända till Kina" och verkade för stunden mena varje ord som lämnade hans läppar", var mitt omedelbara minne av den konserten.
   I morgon skrivs ett nytt och ännu så länge okänt kapitel om Magnus Lindberg, artisten vars konserter etsat sig fast i minnet på fler än ett sätt.

Andra gubbar som håller igång:

ULF LUNDELL (54)
Mest kända låt: "Öppna landskap" (1982).
Bästa album: "Längre inåt landet" (1980).
Senaste album: "En eld ikväll" (2003)
Senaste turné: I somras.

BOB DYLAN (62)
Verkligt namn: Robert Zimmerman.
Mest kända låt: "Knocking on heaven's door" (1973).
Bästa album: "Blood on the tracks" (1974).
Senaste album: "Concert at Philharmonic Hall" (2004)
Senaste turné: Pågår (Neverending tour).

TOM PETTY (53)
Mest kända låt: "I won't back down" (1990).
Bästa album: "Damn the torpedoes" (1979).
Senaste album: "The last DJ" (2002)
Senaste turné: I somras.

ELVIS COSTELLO (49)
Verkligt namn: Declan Patrick McManus
Mest kända låt: "Watching the detectives" (1978).
Bästa album: "King of America" (1986).
Senaste album: "North" (2003).
Senaste turné: Pågår.

NICK LOWE (55)
Mest kända låt: "What's so funny 'bout peace love and understanding" (1979)
Bästa album: "Labour of lust" (1979).
Senaste album: "The convincer" (2002).
Senaste turné: Hösten 2002.

BRUCE SPRINGSTEEN (54)
Mest kända låt: "Born in USA" (1984).
Bästa album: "Darkness on the edge of town" (1978)
Senaste album: "The rising" (2002).
Senaste turné: Hösten 2003.

NEIL YOUNG (58)
Mest kända låt: "Heart of gold" (1972).
Bästa album: "Rust never sleeps" (1979).
Senaste album: "Greendale" (2003).
Senaste turné. Våren 2004.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2004 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.