Blogginlägg

Två artister som tröttnat på det förutsägbara

Olle Unenge och Richard Lindgren på Pennybridge Arms. De fick vid några tillfällen hjälp av munspelaren Peter Edgren.


Richard Lindgren skapade personliga känslor bakom pianot.

Alla bilder: Carina ÖsterlingRepertoaren bestämdes i små överläggningar mellan låtarna.

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
The Pennybridge Arms 30 augusti 2019
Konsertlängd: 20:36-21:31 och 21:56-23:11 (131 min)
Min plats: Sittande ca 3,5 m framför scenen.

VID KONTROLLRÄKNINGEN I NATT FRAMKOM det att Richard Lindgren sedan hösten 2010 har uppträtt i Örebro 39 gånger. Ren och skär fakta. Åtskilliga framträdanden på Live at Heart och Folk at Heart har gjort den otroliga siffran möjlig och bland alla spelställen finns både mc-klubb, Stortorget, Bishop's Arms och Nikolaikyrkan. Till den långa listan kunde Richard igår lägga till The Pennybridge Arms där även jag gjorde mitt premiärbesök för konsert.
   Den pratiga pubmiljön störde säkert längre bak i lokalen men längst fram närmast scenen hade vi full fokus under den långa, långa konserten. I vanlig ordning när Richard Lindgren möter Olle Unenge på scen blev det en konsert som innehöll både överraskningar, Dylan-låtar, några övriga covers och givetvis även originallåtar från två så flitigt producerande låtskrivare.
   Den här gången fanns pianot med på scen och det ökade på den musikaliska variationen. När Richard sätter sig bakom det instrumentet blir hans sånger än mer personliga och känsliga i både pianospel och sång. Nu överraskande han alla, inklusive mig, när han inledde med en innerlig tolknuing av June Carters ”Ring of fire”.
   Med två så extremt spontana artister på scen skapades konsertens låtlista i samma stund som den framfördes. Efter mellansnack och små överläggningar kom de fram till nästa låt. Det här är människor som lätt tröttnar på det förutsägbara och gärna vill skapa en konsert efter stundens spontana ingivelse. Det kan givetvis resultera i en splittrad konsertupplevelse men jag tycker blandningen och låtordningen blev ganska naturlig till slut.
   Richard har en enorm låtproduktion bakom sig och har numera städat undan några av sina tidigare obligatoriska låtar, ”Gwendolyn”- och ”Bleecker street”-låtarna finns inte längre med i repertoaren, vilket gav utrymme för annat material. Exempelvis den ännu ej utgivna ”Building a rainbow” där han så vackert och känslosamt berättar om hunden Charlie som hängde med Richard i Italien för några år sedan. En fantastisk historia och bakom pianot målade Richard upp bilden av berättelsen ännu tydligare.
   Som gäst i staden Örebro var det Richards sånger som stod mest i centrum för kvällen när Olle gärna tog ett steg tillbaka, spelade sedvanligt underbar akustisk gitarr och körade fint bakom Richard. Men några av Olles alster kom som en frisk svensk bris, fast texterna för kvällen hade placerats i Grekland och Frankrike, bland Richards ofta USA-influerade sånger. Olles ”3-stjärnig Metaxa” och ”Åter i Marais” är ju låtar som växer för varje gång jag hör dem.
   Olles flyhänta gitarrspel på Davy Grahams instrumentala ”Angie” och hans tolkning av ”The Galway shawl”, en irländsk vacker ballad som sällan eller aldrig får plats i Tullamore Brothers repertoar, var ren och skär njutning.
   I sin iver att bjuda på så mycket som möjligt glömde Richard i vanlig ordning sitt mest aktuella album, ”Death & love”, och siktade istället in sig på några av förra albumets låtar, ”Dunce's cap” och ”Merrion row” har kvalitéer att leva ett långt liv i Richards repertoar.
   I våras på restaurang STÅ i Örebro gjorde duon Lindgren/Unenge en hel temakonsert med enbart Dylan-låtar och det är ett kärt ämne i båda artisternas liv vilket vi även fick till livs på fredagskvällen. Där ”Just like Tom Thumb's blues” och ”Love minus zero/No limit” var toppar som vanligt men ”Mighty Quinn”, eller ”Quinn the eskimo (The mighty Quinn)” som Dylan själv vill kalla den, överraskade allra mest och som jag aldrig tidigare har hört så fint framförd. Munspelaren Peter Edgren gjorde några fantastiska inhopp under konserten, bland annat på just den här låten.
   Givetvis tangerade artisterna även låtskrivare som Leonard Cohen och Tom Waits. ”So long, Marianne” var ännu en höjdpunkt, med Richard vid pianot, innan konserten avslutades med ”Goodnight, Irene”. Efter dryga två timmars underhållande var det sedan tack och god natt.


Ring of fire
Drunk on arrival
Don't think twice
Dunce's cap
3-stjärnig Metaxa
Åter i Marais
Just like Tom Thumb's blues
Merrion row
Home is anywhere
Angie

Paus

Building a rainbow
Let's go to Como, baby
Sundown on a lemon tree
Back to Brno
Make me a pallet on the floor
The mighty Quinn
The Galway shawl
Trivsam liten bar
So long, Marianne
Love minus zero/No limit
Tom Taubert's blues
Goodnight, Irene

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.