Blogginlägg

00: #35. ROLLING STONES

THE ROLLING STONES: A bigger bang (Virgin/EMI, 2005)

NÄR JAG BÖRJADE FUNDERA PÅ DEN HÄR här säsongens tema, med skivfavoriter från 00-talet, trodde jag väl aldrig att den ständigt överlevande och odödliga rockgruppen Rolling Stones skulle vara aktuell för en plats bland de 36 bästa. För mig är Stones bästa stunder på album intimt förknippade med 70-talet (och naturligtvis singlarna på 60-talet) , både händelserikt och framför allt musikaliskt, då ett antal klassisker gavs ut i gruppens namn. ”Exile on Main St” (1973) och ”Some girls” (1978) skojar man inte bort i brådrasket.
   Sedan dess har ju det här klassiska bandet producerat massor med skivor på både gott och ont. I botten är jag en genuin Beatles-kille så jag är väl inte exakt rätt man att uttala mig om bandets senare skivproduktion från 80-talet och framåt. Men visst har det varit en lång, ojämn och på senare år sporadisk väg från ”Emotional rescue” (1980) till 2016 års bluescoverskiva ”Blue and lonesome”. Och det har mellan de nyskrivna och nyinspelade skivorna skyfflats ut så mycket samlingar och liveskivor att jag så smått tappat lite musikaliskt intresse för Mick Jagger & Co.
   När man tror att det definitivt är slut så återuppstår Stones plötsligt och ger sig ut på lång turné. Som gruppen just nu, ”No Filter Tour”, har gjort sedan 2017, 2018 och på lördag avslutar i Miami Gardens. Visserligen med långa, både planerade och oplanerade, pauser i turnéschemat. Energin att ständigt återvända till konsertscenen imponerar stort även på mig.
   Nåväl, trots ganska hyfsade studioskivor som ”Voodoo lounge” och ”Bridges to Babylon” på 90-talet var jag egentligen inte beredd på någonting inför nästa studioplatta som skulle släppas 2005. Tidigare under 2000-talets första år var det en väldigt tillbakablickande grupp med mycket tradition och gamla låtar i bagaget. Den grandiosa karriärsammanfattande dubbelsamlingen ”Forty licks”(2002) lockade ut bandet på turné och jag hade nöjet (ja, faktiskt) att uppleva bandets konsert på Stockholms Stadion sommaren 2003.
   På scen presenterade bandet till 99 procent 60- och 70-talslåtar och nostalgikänslan i repertoaren var inte långt borta. Så med det korta minnet i hjärnan var det inget som lockade till spänning inför ”A bigger bang” några år senare. Men så fel jag hade i min pessimistiska prognos ty mina lågt ställda förväntningar kom rejält på skam redan när jag fick höra de två singellåtarna ”Streets of love” och ”Rough justice” i augusti 2005, en månad innan albumreleasen. Ett fräschare, ungdomligare och mer up-to-date-inspirerat sound är svårt att ens drömma om när det handlar om en grupp som då hade existerat över 40 år med marginal och de fyra officiella medlemmarna var mellan 58 och 62 år gamla.
   Med Don Was som producent i studion trodde jag också att nostalgins makt skulle vara för stor med ett tryggt bekvämt sound utan överraskningar som följd. Was var ju en etablerad producent innan han kom in i Stones-sfären 1994 på ”Voodoo lounge”, med bland annat Bonnie Raitt, Bob Dylan och Jackson Browne bland klienterna, men hans proffsiga hantverk upplevde jag sällan som personligt och udda. Även Don Was tog ett stort steg med sitt jobb på ”A bigger bang” som inte alls går på några tryggt upptrampade nostalgiska spår.
   "A bigger bang" känns vitalare, tajtare och genomgående piggare än alla andra Stones-skivor sedan "Some girls". Gitarrerna har lyfts fram i arrangemang och mixning och dominerar helt klart, det kompromisslösa svänget har blivit än tydligare och den nästan primitiva enkelheten träffar lyssnaren utan omvägar.
   Alla skivans 16 låtar, kanske tre-fyra för många för att jag ska vara riktigt nöjd, bär naturligtvis Stones kända signum. Och när Mick Jagger spelar gitarr på alla låtar utom en och stundtals slänger iväg rent rysliga slidegitarrsolon finns det en hungrig ambition i hela framförandet.
   Det kryllar dessutom av variation på skivan. Från ren blues till sensationell pop via både vackra ballader och ett typiskt fulsnyggt Keith Richards-nummer.

Favoritlåt: "Rough justice". Redan på albumets öppningslåt skickar Stones en rejäl och ösig projektil i ett välbekant men häftigt uppgraderat sound. Även i texten blickar bandet tillbaka med några kaxiga rader, ”I was your little rooster/But now I'm just one of your cocks”, medan Ronnie Woods slidegitarr får stort utrymme.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.