Blogginlägg

”Tranorna kommer”

ULF LUNDELL
Tranorna kommer
(Parlophone)

EN NY ULF LUNDELL-PLATTA ÄR SOM VANLIGT alltid spännande. Efter en snabb lyssning är min första analys att jag tror den genuina fascinationen har svalnat något. Men efter några ytterligare upprepade lyssningar växer finns det trots allt några höjdpunkter att sällsamt återkomma till.
   Förra årets skiva ”Skisser” var en ”tegelsten” som i allt sitt gränslösa omfång ändå blev intressant och till viss del, 7-8 låtar, visade upp ett fantastiskt låtskrivande och det avskalade demosoundet lät fräscht och personligt. Något som fick skivan att hamna på min årsbästalista förra året.
   Här repriseras sju låtar från ”Skisser”, inspelade med fullt band och arrangemang, och i det urvalet är det bara två låtar som fanns med bland mina favoriter på skivan.
   Skivan ”smygstartar” med titellåten utan att arrangemangsmässigt överraska. Förutom den spännande fiolen (Karin Hellqvist) låter det verkligen klassisk men också lite allmängiltig Ulf Lundell i tempo och sound. Skulle ändå inte förvåna mig om låten kommer att starta sommarens turnékonsert som ungefr ”Ute på vägen igen” gjorde för en massa år sedan.
   Sedan följer min stora favorit från ”Skisser”. Jag vet inte hur många gånger jag har spelat ”Sommarens vattenspridare” gång på gång så ursprungsversionen sitter gjuten i min själ och mitt hjärta. Därför har jag först svårt att förlika mig med en fullt arrangerad version. Ulf sjunger lite överdrivet hest dessutom. Har han dessutom dragit ned tempot lite i låten? Men när jag efter några förnyade lyssningar börjar acceptera hammondorgeln och det fantastiska blåsarrangemanget (Göran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson) börjar låten mogna och växa.
   ”Ett som är säkert” är fullt obligatoriskt ös där gitarrerna (Janne Bark och Jens Fritiof) i tjocka elektriska lager tävlar om att föra mest oväsen över den pipiga orgeln. Mäktigt och intensivt utan att vara riktigt originellt. Orgeln ger dock arrangemanget profil. En typisk protestlåt från Lundell: ”Vart kommer alla mörka krafter ifrån?”. Det är lite ”Slugger” över tonen i hela arrangemanget och inte överraskande slutar låten kaotiskt.
   Ulf Lundell har aldrig varit min bluessångare så ”Definitivt religion”, som jag definitivt inte minns från ”Skisser”, är både seg och långsamt tålamodskrävande och blir som en citerad blueslåt där arrangemanget inte kan lyfta låten över det mediokra. Långa Janne Bark-solon har vi inte direkt hungrat efter. Kan möjligen lyfta live i sommar?
   Efter den intensiva och övervägande högljudda starten på skivan kommer ”Klockorna” som en ynnest i sitt lugna pianoarrangemang som växer så fint under den 5:32 långa låten. Ett smakfullt elgitarrsolo dekorerar låten under den sista minuten. Fortfarande skriver Ulf så omfattande och långa texthistorier att de sångmässigt blir mer recitation än sång. Ändå är låten textmässigt ett fint ungdomsminne från Ulfs gamla liv vid Baggensfjärden. En fin ballad.
   ”Sanning är ett udda tal” är lite mer akustiskt baserad men har ändå ett tempo som underhåller. Fortfarande är det orden som dominerar framförandet och Lundell hinner nästan inte sjunga dem alla. Blåset har fått ett rytmiskt nästan karibiskt sväng och tjejkören fulländar låten som kan bli en stor konsertfavorit i sommar. Med ett lugnare parti mitt i låten som kan bli riktigt effektfullt på scen. Ännu ett smygande elgitarrsolo som soundmässigt låter helt nytt innan slutet närmar sig på den nästan sex minuter långa låten.
   Avslutningen på skivan, som kanske bör beskrivas som ett minialbum med sina sju mer eller mindre långa låtar, är en mer reflekterande låt som även den växer under sina sex och en halv minuter. ”Färgat glas” är också en favorit från ”Skisser” som här får ett större arrangemang utan att bli intensivt stökig och istället bejaka det melodiskt och atmosfäriskt vackra.
   När jag började lyssna var jag lite skeptisk. Försmakssingeln och titellåten var i tempo och huvudsakliga arrangemang alltför förutsägbar för att jag skulle känna lust och tillförsikt. Men skivan i sin helhet övertalar mig som gör att en viss förväntan inför sommarens livekonserter växer.
   Positivt är att Ulf för en gångs skull på skiva lyckats hålla sig till det smakfullt begränsade i antalet låtar och bjuda på en bekväm mängd ”nya” låtar.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.