Blogginlägg från 2019-05-02

April 2019 på Håkans Pop

Postad: 2019-05-02 07:53
Kategori: Blogg

Foto: Anders ErkmanDan Hylander ledde sitt Raj Montana Band till nygamla höjder på konserten i Örebro.

MINA KONSERTBESÖK HAR MED ÅREN MINSKAT i omfattning. Jag missar fler konserter än jag går på och det är självvalt. Efter alla intensiva år som professionell konsertrecensent väljer jag nu konsertarrangemang efter eget tycke och smak och då blir det av naturliga skäl inte så många. Ändå hade jag under april nöjet att uppleva tre konserter med två aktuella svenska artister plus en svensk engelsman på sällsynt turné.
   Det började med en tripp till Stockholm dit turnén med Billy Bremners Rockfiles hade nått och fortsatte med ett kärt återseende av mina gamla kompisar i Raj Montana Band med Dan Hylander som frontperson. Efter en längre tripp till Malmö väntade skivreleasekonsert med Richard Lindgren och hans fenomenala band. Veckan innan hade jag dessutom recenserat Richards nya album ”Death and love”.
   Konserten med Dan Hylander & Raj Montana Band lockade fram minnet av gamla flydda tider från 80-talet och jag kände mig efteråt ”tvingad” att i en artikel redogöra för alla mina möten, både privata och på konsert, med det här högst trevliga sällskapet.
   I övrigt var april på Håkans Pop fylld av de sedvanligt återkommande kategorierna. Som exempelvis min säsongslånga 50-tals-serie där jag i en rangordnad lista letar mig fram till det decenniets nummer ett enligt mitt tycke och min smak. Listan börjar närma sig toppositionerna och under april redovisade jag plats 4 till 8 och artisterna Jerry Lee Lewis, Elvis Presley, Buddy Holly, Fats Domino och Chuck Berry fick alla en noggrann analys.
   I min intervjuserie, där jag under höst och vår har återvänt till gamla intervjuer som jag gjort mellan 1974-1994, riktade sig blicken under förra månaden mot systrarna Bibi & Celia Farber, Jakob Hellman, Magnus Lindberg och Irma Schultz.
   Ur den proppfulla skivhyllan med Beatles-relaterade vinylalbum plockade jag förra månaden fram skivor med Splinter, Rod Stewart, Ron Wood och Johnny Winter.

I DEN STORA SKIVSTRÖMMEN AV NYA ALBUM måste man välja med urskillning och sikta in sig på de mest intressanta nyheterna. Därför kunde jag rätt snabbt räkna bort Don Felder, J J Cale, Melissa Ethridge, Mike & the Mechanics, Jenny Wilson, Timo Räisänen och Emily Scott Robinson för att koncentrera mig på fyra helt andra skivor.
   Dan Hylander spelade in sitt återföreningsalbum med gamla kompgruppen Raj Montana Band redan för ett år sedan men ”Indigo” fanns ändå inte klar för utgivning när aprilturnén inleddes i Örebro. Nu finns den ute och precis som konserten låter det märkvärdigt fräscht om både låtar, arrangemang och produktion.
   Visst ekar det ibland lite 80-tal, ”Aldrig sluta drömma” doftar typiskt Ulf Lundell-sound, men Hylander har kvar sin vassa låtskrivarpenna i både text och melodi. Och tillsammans med bandet, samma fem skickliga personer som då, har han producerat ett ganska underhållande och engagerande album. Där slidegitarr och lugna låtar från singer/songwriter-genren lyser starkast. Favoriter är ”Din kärleks öppna famn” och ”Det brinner överallt” men allra bäst är den innerligt skrivna och fint framförda avslutningslåten ”Vem kunde ana?”. Just det, vem kunde ana att Hylander och Raj Montana så fint skulle passa in i musikklimatet 2019?
   Även ”gamlingen” Nils Lofgren imponerar överraskande på ”Blue with Lou”, hans lilla hyllning till Lou Reed som han skrev ett antal låtar tillsammans med på slutet av 70-talet. Produktionen är ingen stor affär men på få personer, förutom Nils trummisen Andy Newmark och basisten Kevin McCormick, svänger det grymt skivan igenom. Nils har letat fram fem nya tidigare outgivna låtar från det gamla låtsamarbetet med Reed och det låter bättre än bara överblivet förkastat material.
   Lofgren är ju inte enbart en rockig gitarrhjälte utan kan sjunga med sammetsröst och spela effektivt vackert piano så visst är ”Blue for Lou” ett varierat och underhållande album. OK, visst har det gränslösa gitarrspelandet och även något lössläppt jammande sina stunder på skivan men det finns rockigt melodiska höjdpunkter (”Attitude city”, ”Pretty soon” och ”Don't let your guard down”) och innerliga ögonblick (”Pretty soon”, ”Too blue to play” och ”Remember you”) som visar att Nils Lofgren har gjort sitt bästa soloalbum på många år.
   Kritiker slåss om att höja Daniel Norgrens ”Wooh dang” till skyarna och det var med stor nyfikenhet jag lyssnade på skivan med en artist, som har många skivor bakom sig, som jag har missat tidigare. Det går en tunn skiljelinje mellan lågmäld magi och händelsefattig musik och Borås-killen Daniel hamnar någonstans emellan med sina långsamma men ändå energiskt känsliga låtar. Ofta stillsam americana men det kan också svänga som om det är producerat i amerikanska träskmarker eller enligt soul- och bluestgraditionen. Jag har svårt att bli helt hypnotiserad av Daniel Norgrens musik fast ingredienserna är så smakfulla.
   Buford Pope (gotlänningen Mikael Liljeborg) befinner sig i samma smala och för svenska förhållanden udda musikfåra som för enkelhetens skull brukar sammanfattas med ordet americana. Även han har flera skivor bakom sig, som också är mig obekanta, och han låter både rutinerad och personlig på nya albumet ”The waiting game”. Jämförelsen med ovan nämnde Norgren är ganska uppenbar ty Buford Pope gör också övervägande långsam musik men låtarna är lite mer händelserikt arrangerade där en sträv fiol, suggestivt stråkarrangemang eller atmosfäriska effekter förstärker ljudbilden.
   ”Five minutes to midnight”, ”Wanna say I'm sorry before I die”, ”In my hometown” heter mina favoriter men annars är väl ”Hard life”, skivans snabbaste låt, albumets mest tillgängliga spår. Men jag dras gärna allmänt till killens lätt ansträngda röst och de primitiva men ändå genomarbetade arrangemangen på hela skivan.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (419)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (222)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2019 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.