Blogginlägg från maj, 2019

I min skivhylla: Nils Lofgren (1976)

NILS LOFGREN: Cry tough (A&M, 1976)

NILS LOFGREN HADE SOM 17-ÅRING MEDVERKAT på några singlar 1968 med Paul Dowell & the Dolphin men ”After the gold rush” blev hans stora genombrott i offentligt sammanhang. 1975 inleddes Lofgrens egen solokarriär med albumet ”Nils Lofgren” som året efter följdes av skivan som idag spelar huvudroll här, ”Cry tough”.
   Aha, en gitarrplatta, tänker ni som kan er musikhistoria utantill. När jag idag lyssnar på ”Cry tough” så är det givetvis en skiva där gitarren och gitarrsolona uppenbart står i centrum men jag minns det på ett helt annat sätt. Visst drar Nils i gitarrsträngarna på flera låtar som vore han arvtagare till Jimi Hendrix men det är ju låtarna, de variationsrika arrangemangen där han spelar både piano och gitarr och sedan rösten, den emotionellt starka men väldigt personliga stämman, som ger guldkant på de redan fina melodierna.
   Jag kan ta fram min nästan 35 år gamla recension av ”Cry tough”, från Nerikes Allehanda 2 april 1976, för att berätta om mina då färska intryck av den helt nysläppta skivan. Rubriken till recensionen var ”Pojken med guldbyxorna” och var starkt inspirerad av en just då aktuell serie på svensk tv.
   ”Nils Lofgren är en stjärna. Han är en pojke med guldbyxorna som ur sina fickor plockar upp gitarrtoner det slår smeksamma gnistor om. Som när de träffar sin publik förvandlas och får en hypnotiserande effekt.
   ”Cry tough” är hans nya skiva och det känns främmande att placera in honom i ledet bland de andra gitarrhjältarna. Hans berättarkonst är unik, han använder inte sin gitarr som ett vapen utan målar med den och dess vackra toner upp bilder med ett skönt språk.
   Ändå är gitarren bara en liten del i det stora område som Nils Lofgren behärskar. Som låtskrivare arbetar han med små gester. Hans ord är inte stora men som lyssnare kastas man mellan våldsamma utspel och känslosamt djup. Med säker hand förenar han ytterligheter med bagateller i sina melodier.
   Al Kooper är ny producent men har tacksamt låtit Nils jobba med fria tyglar. Ändå känns stråk- och blåsarrangemang i två låtar lite överarbetade.
   Popvärlden översvämmas inte precis av artister av Nils Lofgrens kaliber som distanserar det mesta. Hans genomslagskraft är förödande och för närvarande så effektiv och det första intryckets enorma glädjerus vill liksom aldrig ta slut. Det tar tid att smälta.”

Jag var med andra ord rätt nöjd med skivan men valde att inte nämna några låtar i recensionen. Därför får jag väl göra det här.
   Inledningen, med titellåten som första låt, är både magisk och lite trollbunden med ett smygande intro och viskande röst som symboliserar titelns motsägelsefulla uttryck som både soft och tuff. En perfekt förklaring till Nils Lofgren som rockartist. Vild med gitarren men sammetslen i rösten. Ron Hicklin Singers förstärker på gospelvis i refrängen: ”Cry tough, go down your soul/You just need another shot of rock and roll”. Klassiskt.
   På nästa låt, ”It’s not a crime” som Nils har skrivit tillsammans med sin närvarande bror Tom, blir det än mer hjälp från kören som förstärkts med P P Arnold, Claudia Lennear och faktiskt den kände trummisen Buddy Miles.
   Inför den här skivan hade Nils Lofgren skaffat sig en ny producent, Al Kooper, som gav soundet ett större omfång med keyboards, stråk- och blås arrangemang och ett allmänt mer arrangerat ljud. Där kompet består av trummisen Jim Gordon och de alternerande basisterna Chuck Rainey och Paul Stallworth. Kooper har producerat fem av skivans nio låtar medan fyra låtar producerats av Lofgren-bekantingen David Briggs med samma laguppställning som på solodebuten, trummisen Aynsley Dunbar och basisten Wornell Jones.
   Det var länge en oskriven regel på Nils Lofgrens soloskivor att det fanns en cover bland alla originallåtar. På ”Cry tough” gör han en helt ny tolkning av Yardbirds gamla pophit ”For your love” i ett mycket långsammare tempo.
   Min stora favorit på ”Cry tough” är ”Mud in your eye” som förmodligen uppfattas som en anonym parentes hos Lofgren-finsmakarna men mitt medvetande har ohjälpligt fastnat i det snärtiga akustiska gitarr-arrangemanget där Nils lägger på ett fint pianokomp ibland. Och turnébasisten Scott Ball spelar en mullrande mäktig ståbas.
   Det var naturligtvis ”Cry tough”-skivan som fick mig att resa till Lund och Nils Lofgrens första Sverige-konsert i maj 1976. I en konsert där fyra av de nya låtarna låg som en liten ryggrad under konsertens inledning.

/ Håkan

I min skivhylla: Squeeze (1981)

SQUEEZE: East side story (A&M, 1981)
2008 GAV SQUEEZE, ELLER SNARARE DERAS SKIVBOLAG, ut fyra av deras gamla album, “Argy Bargy”, “Sweets from a stranger”, “Ridiculous” och “Frank”, men inte deras mest lysande ögonblick på skiva, “East side story”. Skandal är ett milt uttryck i sammanhanget.
   Det engelska bandets fjärde album kom i en synnerligen turbulent tid för gruppen. Pianisten Jools Holland hade precis lämnat samtidigt som bandet gladeligen blev av med den kontroversielle manager Miles Copeland. Jake Riviera, manager åt bland annat Elvis Costello och Nick Lowe, tog över snabbt. Utan att skriva kontrakt, bara ett handslag som överenskommelse!
   Idérike Riviera började redan fundera över bandets nästa skiva. Och kom med det otroligt spännande förslaget att Squeeze skulle spela in och ge ut ett dubbelalbum i 10”-format där de fyra skivsidorna skulle ha fyra olika producenter. Förslagsvis Elvis Costello, Nick Lowe, Paul McCartney och Dave Edmunds. Onekligen en spännande kombination som dock aldrig sjösattes.
   McCartney backade ur först för att han skulle koncentrera sig på den egna skivan ”Tug of war”. Tiden med Nick Lowe ägnades mer åt pubbesök och de få inspelningarna var oanvändbara. Edmunds-samarbetet fungerade bättre men det blev bara en låt, ”In quintessence”, som till slut kom med på albumet.
   Kvar blev Costello som förklarade att många andra projekt krävde hans uppmärksamhet så skivinspelningarna med Squeeze fick bara ta några veckor. Mycket stränga regler infördes: Inspelning från 10 på förmiddagen till 9 på kvällen. Pubbesök var förbjudna och nyttig mat som sallad infördes.
   Costello fick teknikern Roger Bechirian, känd som producent åt bland annat Undertones, till sin hjälp och det var Rivieras förslag att hyra in keyboardkillen Paul Carrack till inspelningarna.
   14 låtar, alla skrivna av bandet låtskrivarpar Glenn Tilbrook och Chris Difford.
   Riffet på den inledande låten ”In quintessence” byggde på den klassiska orgelslingan från Booker T & the MGs ”Time is tight”.
   ”Someone elses’s heart” är en av skivans två sånger där Chris Difford sjunger förstastämman. Redan här märks det att bandet inte bara har en ny klaviaturkille utan även en sångare av stora mått, Paul Carrack.
   På låt 3 kommer albumets första rejäla klassiker, ”Tempted”, som just Carrack sjunger. Det var Costellos idé och det blev en låt som följt med både gruppen och Carrack sedan dess.
   ”Piccadilly” skrevs på en servett på en pub i Greenwich och hade ännu en fantastisk story. ”There’s no tomorrow” har tydliga Beatles-influenser och texten till ”Heaven” var inspirerad av den franske låtskrivaren Jacques Brel. Medan musiken på ”Woman’s world” liknade Kinks-låten ”Dead end street”.
   ”Is that love?” är skivans förstasingel. Texten skrevs i samband med Diffords bröllop och musikaliskt påminner det om både Beatles och Temptations.
   ”F-hole”, eller ”Fuck hole” som den egentligen heter, är skivans mest udda låt med de komplexa Del Newman-arrangerade stråkarna. En ovanlig låt som direkt leder in i albumets kanske vackraste låt, ”Labelled with love”. En countrylåt som höll på att lämnas utanför skivan men Costello älskade den och gjorde den till albumets största hit.
   ”Someone else’s bell” och den ”Peggy Sue”-influerade ”Mumbo jumbo” kanske inte är skivans mest profilerade låtar men fyller ändå sin plats.
   ”Vanity fair” spelades in samtidigt som nyheten om att John Lennons mördats och albumets sista låt ”Messed around” var mer rock’n’roll än pop.
   Paul Carrack lämnade bandet direkt efter skivinspelningen så när Squeeze i mars 1982 kom till Sverige och Ritz i Stockholm var han ersatt av klaviaturkillen Don Snow och ”Tempted” sjöngs av Glenn Tilbrook. Däremot sjöng Carrack ”Tempted” när Nick Lowe samma vår kom till Sverige med sitt band där Carrack då ingick.

/ Håkan

I min skivhylla: Elvis Costello (1979)

ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS: Armed forces (Radar, 1979)

VI BEFINNER OSS I 1979, DE ALLRA FÖRSTA dagarna av det nya året faktiskt (”Armed forces” släpptes 5 januari!), och Elvis Costello kröner sitt 70-tal musikaliskt med sitt tredje album som visar upp utveckling, moderna detaljer och framförallt ett fantastiskt låtskrivande från en 24-årig engelsman.
   Det är närmast rörande när jag nu konstaterar att Elvis Costello fyllde 24 år just under inspelningarna av ”Armed forces” och själv var jag 26 år när jag hörde skivan första gången i januari 1979. De viktiga förutsättningarna hade ju givetvis en avgörande betydelse hur jag uppfattade skivan en gång. Att i den ringa åldern producera en så lysande skiva och att jag sedan i min tur befann mig i min kanske bästa ålder för att suga åt mig all bra popmusik som just då gavs ut. Sådant påverkar även minnet av musiken.
   Jag vet att ålder inte har någon relevans i det här sammanhanget men det är klart att jag tyckte det var intressant att det under några år på 70-talet kom fram bra artister som var yngre än jag var. Vid sidan av Costello återfinns även yngre förmågor som Steve Forbert, The Clash, Eddie & the Hot Rods och Sex Pistols på min 70-talslista.
   Åldersaspekten har ändå en viktig roll i det här sammanhanget. Jag märker det när jag läser min egen recension av ”Armed forces” publicerad 27 januari 1979 i Nerikes Allehanda. Jag är inte så reservationslöst positiv som jag trodde och under rubriken ”Costello laddar om… men står still” kommer jag med några överraskande invändningar. Som till exempel: ”Det är alltid enkelt att tycka om det nya och senaste, jämföra med tidigare och dra positiva slutsatser. Men när profeter och smakdomare sagt sitt står vi ändå inför den nakna sanningen: Jag reserverar mig.”
   När jag nu i ett försök att göra en efterhandskonstruktion kan jag kanske förstå mina små kritiska ord. Det var nog inte så mycket riktat mot just skivan utan mer ett uttryck för tidsandan. Det hade naturligtvis basunerats ut i all press att det här minsann var Costellos bästa skiva och min reaktion var väl att inte gå i ledband för ytterligare en reservationslös hyllning. Sedan var jag lite skeptisk mot Costellos utveckling som just då hade turnerat flitigt i USA, träffat kända fotomodeller och umgåtts med societeten. Det rimmade illa med min bild av den typiske jordnära engelsmannen.

Efter sitt andra album, utmärkta ”This year’s model”, turnerade Elvis Costello intensivt med sitt band Attractions. Långa turnér och många konserter och det var under de oändliga resorna i USA som Elvis skrev majoriteten av låtarna till sin tredje skiva som först hade titeln ”Emotional fascism” men sedan, på trummisen Pete Thomas förslag, ändrades till ”Armed forces”.
   Exempelvis skrevs inledningslåten ”Accidents will happen” på ett motellrum i Arizona och Elvis har berättat att han hade ambitionen att göra något som liknade Burt Bacharachs ”Anyone who had a heart” och mot slutet av låten återfinns det också referenser till Randy Newmans låt ”I don’t want to hear it anymore”.
   Inför skivan hade Elvis lyssnat på skivor med David Bowie, Rolling Stones, Iggy Pop, Kraftwerk, ABBA, soul, country och även The Beatles och alla de intrycken påverkade givetvis soundet på skivan. Attractions var äntligen fullt ut krediterade på skivan och Steve Nieves keyboards spelar en större musikalisk roll än Costellos gitarr på många låtar. Hans olika syntar har påverkat arrangemangen mer eller mindre på varje låt. Lyssna bara på ”Green shirt”, ”Senior service”, ”Two little Hitlers” och ”Sunday’s best” i valstakt som var skriven av Elvis till Ian Dury.
   Och pianot på ”Oliver’s army” kan inte sammankopplas med någon annan än Benny Andersson. Låten och produktionen blev så perfekt att nästa singel blev faktiskt Elvis Costellos mest framgångsrika under hela hans karriär. ”Oliver’s army” nådde en 2:a-plats i England i tre veckor medan Bee Gees ”Tragedy” och Gloria Gaynors ”I will survive” ockuperade förstaplatsen.
   ”Oliver’s army” har ett långt mycket allvarligare texttema än jag någonsin har anat. Bakom den struttiga glada ramsan döljer sig en text om den brittiska invasion av Nordirland och låten innehåller hans kanske mest kontroversiella textrader där han jämför Englands behandling av irländare med amerikanarnas diskriminering av afroamerikaner: ”All it takes one itchy trigger/One more widow, one less white nigger”. Låttiteln syftar på Oliver Cromwell, den engelske militären och statsmannen som på 1600-talet såg irländare som fiender och Olivers armé erövrade Irland 1649.
   Andra utsökta låtar på skivan är ”Party girl”, med sina Beatles-referenser, ”Busy bodies” där gitarriffet från Roy Orbisons ”O, pretty woman” dyker upp, och den intensiva ”Chemistry class”. Det här är popmusik med punkattityd av hög kvalité.
   Första låten som spelades in till skivan, en version av producenten Nick Lowes gamla Brinsley Schwarz-låt ”(What’s so funny ’bou) Peace, love and understanding”, kom aldrig med på albumet utan hamnade redan i november 1978 på b-sidan till Nick Lowe-singeln ”American squirm”. Costello och Attractions uppträder under pseudonymen Nick Lowe And His Sound. Och på singelomslaget sitter Lowe vid mixerbordet med Costellos hornbågade glasögon och gitarr.
   Till skivans mindre lyckade detalj hör skivomslaget, fold-out sleeve saom det heter på engelska, där Barney Bubbles fladdriga och pusselliknande konvolut är helt opraktiskt för alla som äger fler än två vinylskivor.

/ Håkan

Dylan-kväll fylld av koncentration

Foto: Carina Österling

OLLE UNENGE & RICHARD LINDGREN
STÅ, Örebro 23 maj 2019
Konsertlängd: 20:11-21:13 och 21:42-22:18 (88 min)
Min plats: Stående ca 5 meter från scenen.

IDAG FYLLER BOB DYLAN 78 år och igår hyllades han med en konsert av innehållsmässigt oanade mått. Lokalen var smakfullt hemtrevlig, närheten mellan artister och publik var så där härligt intim och, det bästa av allt, musikaliskt bjöds det på nästan 90 minuter Dylan-godis för finsmakare. I en konsert på gränsen till magisk underhållning fick vi en föreställning som andades både koncentration och fantastisk musikalitet.
   Olle och Richard hade haft ett tufft jobb när de plockade ihop sina absoluta Dylan-favoriter. Ambitionen var att inte bli för förutsägbara eller enbart luta sig mot kända Dylan-klassiker och för en helt vanlig musikälskare och normalt Dylan-intresserad lyssnare, som undertecknad, blev det en härligt intressant upplevelse.
   För mig, som ickeartist och ickemusiker, framstår det som helt obegripligt hur två män i sina bästa år på bara några dagar kan sätta ihop ett Dylan-potpurri av så hög klass. Att de sedan lyckades förena arrangemang och framförande till en helt fantastisk helhet kändes som ett mysterium, ett omöjligt uppdrag som blev möjligt. Samarbetet sägs ha inletts med 40 favoritlåtar som på pappret, setlistan (se bild längst ned), ströks till 20. En lista som följdes oväntat strikt men också innehöll några överraskningar.
   Konnäsörerna i publiken fick möjlighet att notera några unika detaljer. Som när Richard oväntat sjöng ”Tomorrow is a long time” helt på engelska och dessutom utökade låten med några strofer från ”Pat Garrett & Billy the kid”-låten ”Billy”. Eller när Olle avslutade första avdelningen med den helt instrumentala ”Nashville skyline rag” med underbar fingerpicking.
   Samarbetet framför mikrofonerna var också helt bländande fast spontant och hela tiden med fötterna i nuet. Olle sneglade ibland mot Richard innan han började dekorera melodin med några ytterst fina akustiska gitarrsolon. Det blev kort sagt en magisk torsdagskväll i Örebro med två artister som definitivt sjöng bättre än Bob.
   Det var en föreställning av genomgående hög klass med många toppar där jag i mitt minne inte kan glömma den långa, långa ”Visions of Johanna” (hur kan Richard så distinkt leverera en så lång text i så många minuter är för mig en gåta). Även Olles känslosamma ”Farväl vackra Sara” (”Farewell Angelina”) tillhörde naturligtvis höjdpunkterna.
   Det fanns faktiskt låtar på den ihopklottrade setlistan som inte framfördes denna kväll, bland annat ”Lily, Rosemary and the jack of hearts” och ”Mr tambourine man”, men det kanske finns planer att ta det här Dylan-projektet vidare?



/ Håkan

I min skivhylla: Magnus Lindberg (1981)

MAGNUS LINDBERG: Röda läppar (Parlophone, 1981)
DEN PERSONLIGE SVENSKE ROCKAREN Magnus Lindberg produceraDE aldrig skivor speciellt permanent. Det dröjde ofta länge mellan skivorna som blev försenade och försenade. Fast i början på 80-talet hade han sin mest produktiva och kvalitativt bästa period i hela sina långa karriär. All-time-high-skivan ”Röda läppar” kom i april 1981 och året därpå, i december följde ”I en hand”, en skiva som hamnade lite längre ned på min 50-lista.
   Det var med ”Röda läppar” som Magnus fulländade sin stil. Texterna är influerade av hans typiska rastlöshet. ”Jag springer runt och springer/Det är så svårt att sitta still/så svårt att komma dit man vill”, som han sjunger på ”Då känns det lite lugnare”. Det hade tagit tre år från förra skivan ”Som natt och dag”.
   Låtarna till ”Röda läppar” tog lång tid att skriva, och lång tid att spela in, men Magnus hade turnerat mycket och materialet växte fram på scen vilket bidrog till att göra det starkare. Skivbolaget EMI:s Kjell Andersson har beskrivit skivan så här på samlingen ”Diamanter”:
   ”Det är en romantikers rapport om tillståndet i den stora, stora staden. En orolig sökare som rusar genom tillvaron i tvåhundra knyck i ett desperat försök att fånga ögonblicket i flykten.
   På en rullande sten växer det ingen mossa, men Magnus Lindberg vet jävligt väl att snurrar det för fort slås även den hårdaste granit långsamt i bitar.
   Under den tuffa ytan finns en ensam och vilsen själ som letar trygghet, värme och kärlek. Magnus Lindberg har tagit själens temperatur och redovisar sina kurvor, berg- och dalbana-åkning i känslolivet. Precis som all bra rockmusik balanserar han hela tiden på gränsen till det banala. Är man romantiker riskerar man hela tiden att tangera det sentimentala och med fel kartblad är man förlorad i schablonernas värld. Det finns uppenbara likheter med en annan av rockens stora romantiker – Bruce Springsteen.”
   Magnus har sitt eget turnéband med på skivan: Rolf Färdigh, gitarr, Hempo Hildén, trummor, Reg Ward, saxofon, Kay Söderström, keyboards, och Gunnar Hallin, bas. Ändå fanns det plats för gästgitarrister som Janne Andersson, Mats Ronander (på den episka klassikern ”Tårar över city”) och Bengt Kirschon.
   Albumet inleds totalt euforiskt med titellåten, en låt som sedan har återupptäckts av Lars Winnerbäck som konsertlåt.
   Efter den kanonöppningen kan det tyckas svårt eller omöjligt att fortsätta på samma höga nivå. Men då kommer ”Då känns det lite lugnare” med sin rastlösa prägel (”Man irrar runt och irrar”) som följs av ännu en topplåt, ”Skuggan av en chans”, där drivet och tempot är typiskt Lindberg. Saxofonen och Basse Wickmans körsång förstärker känslan ytterligare.
   På vinylskivans sista låt på första sidan kommer de tydligaste Springsteen-referenserna. I ”Tårar över city” beskrivs natten i den stora staden med ord som ”Det blänker som guld i sken av lamporna och döljer skiten som finns ovanpå”. Drygt fem och en halv minuter lång Lindberg-klassiker som toppas med Mats Ronanders blänkande sologitarr.
   Vi vänder på skivan och ännu en perfekt skildring av rastlösheten följer. Starka ”Tiden bara rinner iväg” var också singellåt för Magnus Lindberg. Reg Wards saxofon färgar ”Resa sig och stå” liksom ”Den kalla vinden”, Ulf Lundell-texten som Magnus Lindberg skrev en uppenbart reggaeklingande melodi till.
   Innan den alldeles naturliga och fantastiska slutlåten ”Sista versen”, ännu en episk klassiker med underbar gitarr av Bengt Kirschon, avslutar skivan kommer ”Jag vill bara vara fri” som också symboliserar den typiska Magnus Lindberg-känslan. Kalla den naiv eller bagatellartad men Magnus var en enkel själ i den stora rockvärlden.
   Med ”Röda läppar” tog Magnus steget in i den svenska rockeliten.

/ Håkan

Kraftfullt och genuint Contact

Ted Ström ledde sitt Contact mot nya höjder med uppgraderade arrangemang.


Johan Ström, gitarr och percussion.


Claes Palmqvist, fiol, mandolin och kornett.


Jonas Isacsson, gitarr.

Alla bilder: Anders ErkmanLorne de Wolfe vid mikrofonen.


CONTACT
RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
Frimis, Örebro, 22 maj 2019
Konsertlängd: 20:30-20:58 (L&U, 28 min) och 21:05-22:23 (C, 78 min)
Min plats: Stående ca 6-10 m från scenen till vänster.

NOSTALGI KAN VARA ETT OERHÖRT NEGATIVT laddat ord men kan också klinga vackert och skimrande. Gruppen Contact, som inte har turnerat regelbundet på 47 år, borde vara grundmodellen för det förstnämnda. Men på Frimis mäktigt stora inomhusscen var det under onsdagskvällen ett förvånansvärt piggt och starkt band som uppträdde. Soundmässigt var det kanske inte bokstavligen skimrande och vackert men det stora bandet sparkade liv i ett flertal gamla låtar både överraskande kraftfullt och musikaliskt genuint under den dryga konserttimmen.
   Repertoaren för kvällen var däremot ingen överraskning då den stora majoriteten låtar var hämtade från Contacts två album, ”Hon kom över mon” (1971) och ”Utmarker” (1972). Jag hade aldrig nöjet att se och uppleva bandet live på den tiden men jag är övertygad om att dagens upplaga musikaliskt slår originalet med stor marginal.
   Ändå var dagens arrangemang av låtarna ett långt eko från förr. Popmusik med folkmusikaliska rötter som i minnet är väldigt starkt knutna till just Contact. Här hälsosamt uppgraderade med konstmusikern Gaianeh Pilossian på fiol och proffset Jonas Isacsson på gitarr som spelade en undanskymd roll på scen men dekorerade snyggt i flera låtar.
   I centrum satt Ted Ström vid sitt keyboard och personifierade det gamla bandet. Han presenterade låtarna och berättade om det historiska ursprunget och förklarade innehållet texterna. Han sjöng också med en oväntat kraftfull stämma och fick på några låtar, ”Rockkungen”, ”Hon fattas mig” och ”Grannlåt”, hjälp med snygg sång av Lorne de Wolfe. Lorne kunde också glänsa i avslutningsnumret ”Fyrvaktarns dotter”.
   Vi i publiken fick naturligtvis låtmässigt allt som vi inte visste att vi kände igen. Det där bekanta soundet kombinerat med starka melodier som jag ibland stod och jämförde med Ulf Dagebys bästa stunder som låtskrivare. Progg som inte var uttalat politisk. Och arrangemangen hade många små delikata detaljer där exempelvis Claes Palmqvist kunde briljera både på kornett, fiol och mandolin.
   Det sistnämnda instrumentet spelade ju en liten huvudroll när Lorne de Wolfe gick utanför Contact-repertoaren och framförde Hansson de Wolfe United-hitlåten ”Var kommer barnen in”. En annan utvikning från kvällens ämne var Ted Ströms numera legendariska ”Vintersaga” som här kamouflerades i rocktakt där ovannämnde Isacsson fick lite mer utrymme fast han fortfarande gömde sig i skuggan bredvid trummisen.
   Jodå, visst kom ”Hon kom över mon” till publikens glädje som sista låt i huvudavdelningen. Inte kvällens absoluta höjdpunkt men man hörde tydligt historiens vingslag röra sig genom konsertlokalen.
   På åtta av Contacts elva konserter i sommar inleder Richard Lindgren och Olle Unenge, det strävsamma och tajta paret från Malmö respektive Örebro, konsertkvällen. Så var det också på Frimis där publiken fick ett litet, litet smakprov från deras rika repertoar. Skönt klingande gitarrer i det stora konsertljudet ackompanjerade den sedvanligt underhållande duon i det blåa motljuset.
   Richard avslutade med ”Men bara om min älskade väntar...” som han ibland brukar sjunga på både svenska och engelska men nu höll sig helt till det svenska språket. Kanske får vi den kombinerade versionen ikväll när Richard och Olle firar Bob Dylan, som fyller år imorgon, med konsert på STÅ i Örebro .


Contacts låtar:

Fisken
Ogräset sprider sig på vallarna
Utmarker
Jag är lite ledsen ikväll
Grannlåt
Fly mig en sommar
Västerns son
Vargarnas natt
Rockkungen
Hon fattas mig
Guldkalven
Nattens drottning
Vintersaga
Var kommer barnen in?
Hon går över mon

Extralåtar

Samma vindar, samma dofter
Fyrvaktarns dotter


Lindgren & Unenges låtar:

Från Camden Town till Bleecker Street
Trivsam liten bar
Dunce's cap
Jilted love
Åter i Marais
Men bara om min älskade väntar...

/ Håkan

Håkans Pop laddar för hösten

SOM NI SÄKERT HAR FÖRSTÅTT ÄR säsongen 2018/19 på Håkans Pop nu avslutad. Jag ber att få tacka för uppmärksamheten från er läsare, genom åren en ständigt ökande skara. Det känns verkligen kul och inspirerande att fortsätta skriva, fortsätta det bottenlösa researchandet och ständigt leta nya infallsvinklar på det vi gemensamt kallar musik.
   Jag planerar just nu för hösten och nästa säsong på Håkans Pop, den 13:e i ordningen! Nästa säsongs rangordnade lista på måndagar kommer att handla om mer modern musik än den senaste genomgången av rock'n'roll-generationens 50-tal. Det har nämligen från i höst blivit dags att sammanfatta 00-talets bästa album. Ett musikdecennium med mer spännande innehåll än de tomma siffrorna 00 kan ge sken av.
   Där kan vi vänta oss många nya intressanta namn som exempelvis Håkan Hellström, Lars Winnerbäck, The Strokes, Olle Ljungström och Elin Ruth Sigvardsson men kanske och några ”gamlingar” som Ulf Lundell, Eldkvarn, Nick Lowe, John Hiatt och Totta.
   Välkommen i höst att göra en återblick till ett över tio år gammalt musikdecennium!

INNAN DET BLIR DAGS FÖR HÖST, oh hemska tanke, ska Håkans Pop i sommar (reprisernas tid!) också ägna sig åt återblickar. Sedan hösten 2016 har jag tipsat om vinylalbum ur mina brokiga skivhyllor. En uppskattad kategori som jag varannan dag i sommar, med start imorgon, intensifierar genom att återpublicera några av mina texter om skivor från 70- och 80-talet, vinylepokens höjdpunkter. Texterna publicerades en gång i tiden på Håkans Pop som delar i kategorier där jag utsåg 70- och 80-talets bästa album.
   Välkommen tillbaka till den bästa musiken för 30 och 40 år sedan!

/ Håkan

50-talets 50 bästa ögonblick

I MÅNDAGS GICK JAG I MÅL MED MIN AMBITION att rangordna 50-talsmusiken. Då fick jag chansen att utse den bästa favoritmusiken från det decenniet. Då kunde jag presentera Larry Williams och hans fantastiska musik som nummer ett.
   I den 38 veckor långa serien fick jag möjlighet att tipsa om bra men kanske lite mindre kända låtar men nu tänkte jag att som avslutning publicera en Topp 50-lista med mina absolut största 50-talsfavoritlåtar. Ett omöjligt men ändå lockande uppdrag. En lista på låtar som kanske inte alls motsvaras av den lista på artister jag har publicerat under 38 veckor.


1. LARRY WILLIAMS: Slow down (1958)
2. EDDIE COCHRAN: Somethin' else (1959)
3. LITTLE RICHARD and his Band: Long tall Sally (1956)
4. ELVIS PRESLEY: Jailhouse rock (1957)
5. JERRY LEE LEWIS and his pumping piano: Great balls of fire (1957)
6. CHUCK BERRY: Rock and roll music (1957)
7. MOON MULLICAN: Seven nights to rock (1956)
8. SMILEY LEWIS: I hear you knocking (1955)9.
9. LLOYD PRICE: Lawdy miss Clawdy (1952)
10. CARL PERKINS: Blue suede shoes (1956)

11. BUDDY HOLLY and the Three Tunes: That'll be the day (1957)
12. FATS DOMINO: Ain't it a shame (1955)
13. LARRY WILLIAMS: Dizzy, miss Lizzy (1958)
14. EDDIE COCHRAN: C'mon everybody (1958)
15. THE EVERLY BROTHERS: Wake up little Susie (1957)
16. BO DIDDLEY: Who do you love? (1956)
17. DALE HAWKINS: Susie-Q (1957)
18. MUDDY WATERS: Manish boy (1955)
19. WILLIE MAE "BIG MAMA" THORNTON: Hound dog (1953)
20. LITTLE WILLIE JOHN: Leave my kitten alone (1959)

21. LITTLE RICHARD: Good Golly, miss Molly (1956)
22. THE JOHNNY BURNETTE TRIO: The train kept a-rollin' (1956)
23. JERRY LEE LEWIS and his pumping piano: Let's talk about us (1959)
24. CHAN ROMERO: The hippy hippy shake (1959)
25. CARL PERKINS: Matchbox (1957)
26. CHUCK BERRY and his Combo: Roll over Beethoven (1956)
27. GENE VINCENT and his Blue Caps: Bluejean bop (1956)
28. HANK WILLIAMS with is Drifting Cowboys: Why don't you love me (1950)
29. ELVIS PRESLEY: Heartbreak hotel (1956)
30. LARRY WILLIAMS: Short fat Fannie (1957)

31. BARRETT STRONG: Money (1959)
32. LITTLE RICHARD: Lucille (1957)
33. JACKIE BRENSTON and his Delta Cats: Rocket ”88” (1954)
34. FATS DOMINO: Be my guest (1959)
35. EDDIE COCHRAN: Jeannie, Jeannie, Jeannie (1958)
36. JOE TURNER and his Blues Kings: Shake, rattle and roll (1954)
37. FATS DOMINO: I'm walkin' (1957)
38. THE ISLEY BROTHERS: Shout (1959)
39. LITTLE WILLIE JOHN: Need your love so bad (1955)
40. BILL HALEY and The Comets: Crazy man, crazy (1953)

41. BOBBY CHARLES: Later alligator (1955)
42. JOHNNY CASH and Tennessee Two: I walk the line (1956)
43. THE EVERLY BROTHERS: Bye bye love (1957)
44. JERRY LEE LEWIS and his pumping piano: High school confidential (1958)
45. ELVIS PRESLEY: All shook up (1957)
46. BUDDY HOLLY: Peggy Sue (1957)
47. FATS DOMINO: Blue Monday (1956)
48. CHUCK BERRY: Sweet little rock'n'roll (1958)
49. ROY ORBISON and Teen Kings: Oooby dooby (1956)
50. LITTLE WILLIE LITTLEFIELD: KC lovin' (1952)

/ Håkan

Populäraste albumen i skivhyllan

UNDER RUBRIKEN ”I MIN SKIVHYLLA” har jag på Håkans Pop sedan hösten 2016 presenterat en skiva, ett vinylalbum, ur mina skivhyllor. Skivorna, som för några veckor sedan passerade 100 i antal, har jag valt ut lite spontant och ibland med förhoppning att hitta några riktiga guldkorn. Sedan senaste årsskiftet har jag skiftat ambition och ändrat fokus, dämpat förhoppningarna på att hitta de rejäla guldkornen och har istället lyssnat med öppna öron och sedan skrivit om intressanta skivor från den Beatles-relaterade hyllan. Skivor som jag genom åren sällan haft anledning att plocka fram och lyssna på.
   Det har fått till följd att skivvalen under det senaste halvåret har varit mer udda och kanske mindre allmänt intressanta men det har också resulterat i ett nördigt grävande i mindre allmängiltig information som tillhör Håkans Pops genuina favoritsysselsättning.
   Jag har varje vecka publicerat mina ”skivfynd” på facebook i gruppen ”Vi som älskar vinylskivor”. Där har jag givetvis fått kommentarer men också likes som jag i någon mån fört statistik på och kan därmed se hur vissa skivor är mer populära än andra. Därför har jag sammanställt en Tio i topp-lista på de mest populära albumen som jag nu publicerar nedan (med länk till min ursprungliga text). Jag kan som kuriosa även berätta att Gary Wrights ”Footprint”, Carly Simons ”No secrets” och Lon & Derrek Van Eatons ”Brother” tillhörde de minst populära facebook-inläggen...

HÄR FÖLJER LISTAN PÅ DE MEST POPULÄRA albumen från det senaste året på Håkans Pop:

1. ROD STEWART: Never a dull moment

2. STEPHEN STILLS: Stephen Stills

3. DAVE EDMUNDS: Get it

4. TRAVELING WILBURYS: Volume one

5. CROSBY, STILLS & NASH: Crosby, Stills & Nash

6. ALVIN LEE & MYLON LeFEVRE: On the road to freedom

7. ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA: A new world record

8. ROCKPILE: Seconds of pleasure

9. NICKY HOPKINS: The tin man was a dreamer

10. LEON RUSSELL: Leon Russell

/ Håkan

50-tal: #1. ”Slow down” (1958)

LARRY WILLIAMS
Slow down
(Specialty)

EFTER MÅNGA OM OCH MEN BESTÄMDE JAG mig till slut att utnämna Larry Williams till min störste 50-talsfavorit. Han är väl kanske inte det mest berömda namnet, inte den mest kommersiellt framgångsrika artisten eller profilen med decenniets mest guldglänsande karriär. Men han står bakom ett gäng legendariska och helt oförglömliga låtar och sedan jag hörde hans mest kända låtar första gången, i nästan samtliga fall var det i Beatles versioner, har den upplevelsen etsat sig fast i mitt minne.
   Låtar som ”Dizzy miss Lizzy”, ”Bad boy” och ”Slow down” är ganska oslagbara 50-talslåtar och med ytterligare klassiker som ”Short fat Fanny” och ”Bony Moronie” på sitt samvete finns det verkligen anledningar att placera Larry Williams överst på min lista.
   När jag förra sommaren satt och strukturerade upp listan på mina 50-talsfavoriter trodde jag inte att jag skulle få anledning att nämna Larm- och Feber-journalisten Lennart Persson i det här sammanhanget. Men när jag gräver djupare i ämnet finns det beröringspunkter som jag inte kan förbigå. Dels hittade jag en text om Larry Williams (som inte alls är så omskriven som han borde vara) skriven av just Lennart och dels var det igår (19 maj) exakt tio år sedan Lennart tragiskt avled i cancer. Det finns alltså skäl att idag tänka tillbaka på Sveriges genom tiderna bäste rockjournalist när ni läser mina rader om Larry Williams.
   I Lennarts text om Larry (finns i boken ”Feber 2 – sånger om kärlek”) beskrivs hans låtar som ”50-talets fräckaste och gapigaste rock'n'roll-klassiker” och jag kan inte annat än hålla med till hundra procent. Lennart drar sig inte heller för att i helt sedvanlig jargong berätta om Larrys mindre smickrande sida som hallick och narkotikaförsäljare. Nej, Larry Williams var inte Guds bästa barn men när det kom till att producera galet svängig rock'n'roll var han onekligen oslagbar.
   Larry Williams föddes i New Orleans, där han senare skulle göra karriär, men flyttade som tioåring till Kalifornien med familjen. Där bildade han senare gruppen The Lemon Drops. Vid ett återbesök i New Orleans med sin familj 1953 träffade Larry den redan etablerade artisten Lloyd Price som han dessutom var släkt (syssling) med. Price anställde Larry som pianist, chaufför och personlig betjänt men när Price ryckte in i lumpen 1954 började Larry spela med Roy Brown och Percy Mayfield medan han också jobbade som Fats Dominos chaufför och rattade hans limousin.

PRICE, SOM SEDAN 1952 HADE KONTRAKT med skivbolaget Specialty, kom på kant med bolagets boss Art Rupe 1956 och skapade då sitt eget skivbolag, KRC Records. Första skivan på nya bolaget blev hans ”Just because” (1957) som också blev hans första hit på flera år. Rupe härsknade till och slängde kvickt in Larry Williams i studion tillsammans med producenten Robert ”Bumps” Blackwell, bolagets talangscout och låtskrivare, för att spela in samma låt i en nästan identisk version. Kommersiellt vann Price den kampen men Larry var ett skivkontrakt rikare.
   Blackwell var redan en känd och etablerad producent, åt bland annat Little Richard, och tillsammans med Larry Williams skulle det skrivas rock'n'roll-historia under det kommande intensiva året . Larry inledde skivkarriären med en cover men han skulle skriva sina kommande klassiker helt på egen hand (under sitt rätta namn Lawrence E Williams).
   Redan på b-sidan till ”Just because”, ”Let me tell you, baby”, visade Larry upp sina färdigheter som låtskrivare. En mindre känd låt att uppmärksamma bland alla andra berömda Larry Williams-låtar.
   Bara tre månader efter det lilla intresset för Larrys version av ”Just because” skulle hans karriär explodera i kommersiell uppmärksamhet när ”Short fat Fannie” nådde förstaplatsen på den amerikanska r&b-listan. Fullständigt knäckande rock'n'roll med samma intensiva ingredienser som Little Richard hade skördat framgångar med sedan hösten 1955. Fast i Larrys ammunition slipper vi det teatrala överspelet.
   Nu var framgångssagan ett faktum och i oktober 1957 presenterade Larry nästa odödliga klassiker till låt, ”Bony Moronie” (Larry gillade onekligen att skriva låtar om tjejer...), som nådde nästan lika högt på listorna.
   Larry Williams delade alltså skivbolag med Little Richard och deras framgångar var ofta frukten av genomarbetad produktion och explosiva arrangemang som var Blackwells verk. 1957 hade Blackwell fått korn på en ny stjärna, Sam Cooke, som bossen Rupe tyckte var för mycket gospel och för lite rock'n'roll. Men Blackwell stod på sig och då fick lämna Specialty och det blev förödande för både Richard och Larry Williams som under 1958 tappade mycket av sitt engagemang och intensitet på sina skivor.
   Men först skulle Larry Williams presentera en singel som inte bara bör rankas som Larrys bästa utan vara i topp för hela rock'n'roll-generationen. Singeln med de båda låtarna ”Dizzy, miss Lizzy” och ”Slow down” släpptes inte förrän i februari 1958 men jag är övertygad om att Blackwell haft ett finger med i spelet för det är just här i denna stund som Larrys karriär och 50-talets hela musikaliska höjdpunkt når sin kulmen.

JUST DÅ VÅREN 1958 SATT HELA BEATLES (fast mest John Lennon) och blev lika imponerad av Larry Williams låtar som jag senare blev. I Beatles (eller The Quarry Men som gruppen än så länge kallade sig) liverepertoar fanns redan ”Bony Moronie” och ”Short fat Fannie” och från 1960 skulle även ”Dizzy, miss Lizzy”, ”Bad boy” och ”Slow down” finnas med i bandets liverepertoar. Samtliga låtar sjöngs av Lennon.
   Det skulle däremot dröja flera år, till 1964 och 1965, innan Beatles spelade in de tre sistnämnda låtarna på skiva. ”Dizzy miss Lizzy” (utan kommatecken!) och ”Bad boy” spelade Beatles in på samma dag (10 maj 1965, Larry Williams 30-årsdag!).
   Beatles gjorde väldigt drivna energiska versioner av Larry Williams låtar som i samtliga fall dock dissas kraftigt av Ian MacDonald i boken ”Revolution in the head”. Det går naturligtvis inte att rättvist och soundmässigt jämföra Larrys blixtrande original med de George Martin-producerade versionerna.
   Larry hade ju den oöverträffade energin som inte Lennon kunde mäta sig med fast han gjorde ett tappert försök. ”Slow down”, b-sidan på Larrys ”Dizzy, miss Lizzy”, tycker jag är den klart mest lysande låten i Larrys hela skivproduktion. Där Williams hamrande på pianot slår George Martins elegans på Beatles tolkning med hästlängder.
   Efter den legendariska singeln märks en tydlig nedgång i energi och explosivitet på Larrys skivinspelningar. ”Hootchy-Koo” och ”Peaches and cream” är väl klart godkända men i jämförelse med Larry karriärhöjdpunkter är de tämligen bleka och ordinära.
   Larry skulle producera ännu en legendarisk singel, med även denna gång två kända låtar, som gavs ut i januari 1959. ”She said 'yeah'” och ”Bad boy” skulle leva vidare som låtar i sina coverversioner långt in på 60-talet. Den förstnämnda, som är ett icke-original skriven av bland andra Sonny Bono (det lustigt märkliga är att på Paul McCartneys "Run devil run"-album (1999) anges Larry som låtskrivare av låten), blev favorit i engelska r&b-kretsar i allmänhet och i Rolling Stones repertoar i synnerhet. I sammanhanget kan jag berätta att John Lennon spelade in Larrys "Bony Moronie" till sitt "Rock'n'roll"-album.
   ”Bad boy” spelades alltså in av Beatles i maj 65 och gavs ut allra först i USA på albumet ”Beatles IV” en månad senare, långt innan den fick europeisk release. Först på en svensk ep i april, när den också hamnade på Tio i topp, och inte förrän i december 1966 släpptes låten första gången i England på samlingsalbumet ”A Collection Of Beatles Oldies”.
   Larry Williams blev aldrig skivbolagets kassapjäs och store ersättare till Little Richard som 1958 avbröt Specialty-samarbetet och sökte sig till gospelmusiken. Ungefär samtidigt tappade Larry den stora motivationen som artist och ägnade mer tid åt sin tvivelaktiga sidoverksamhet som narkotikaförsäljare. Då tröttnade Rupe på den irrationelle Williams som hellre valde att spela in covers än skriva egna låtar. 1959 sökte han sig till skivbolaget Chess men producerade så dags inget anmärkningsvärt där heller.
   44 år gammal avled Larry Williams 7 januari 1980 av ett pistolskott i huvudet. Polisen bedömde händelsen som självmord men Lennart Persson och många andra är skeptiska och tror att det var ett maffiarelaterat mord.

/ Håkan

50-talet närmar sig slutet

PÅ MÅNDAG ÄR DET AVSLUTNING för säsong 2018/19 på Håkans Pop. Då kommer det avslöjas vem som är nummer ett på min 50-tals-favoritlista. Det har varit en lång resa från tidigt i höstas, när jag inledde presentationerna av mina 38 största musikaliska favoriter från det decennium som jag aldrig riktigt hann uppleva själv på plats. När 60-talet knackade på dörren var jag bara drygt sju år, hade precis börjat första klass i Rynninge Skola i Örebro och mina upplevelser av musik i allmänhet och 50-talsrock i synnerhet var klart begränsade.
   På radiogrammofonen hemma kunde jag visserligen spela ”Rock around the clock” med Bill Haley men i övrigt fanns det få favoriter bland stenkakorna. Därför har jag få autentiska minnen av just musik på 50-talet. Därför har det varit ett nöje att under den senaste säsongen på Håkans Pop göra en granskning och djupdykning i det decenniets musik och verkligen sätta mig på skolbänken för att lära mig mer om rock'n'roll-generationens artister. Det har varit lärorikt och intressant att plöja igenom musiken, läsa om trenderna och artisterna och sedan noggrant försökt rangordna hela decenniet i en 38 artister lång lista som på måndag alltså når förstaplatsen.
   Min ambition har i första hand varit att välja artisterna som var bäst och i mina öron levererade den bästa musiken. Artistporträtten med djupa genomgångar av respektive karriärer har varit ryggraden i den här långa serien. Varje presentation har innehållit en mer eller mindre lång redogörelse om artisternas skivutgivning på 50-talet. Jag har också för varje artist valt ut en representativ låt och har då försökt välja bort de mest förutsägbara låtarna eller största hitlåtarna och istället letat upp mindre känt men fortfarande väldigt bra material som tips på en alternativ lyssning av 50-talsmusiken.
   Just låtvalet har blivit rubrik på artistpresentationen fast det egentligen är artisten eller gruppen som ska hyllas för varje placering på listan. Det har kanske blivit lite onödigt inkonsekvent med den ordningen så jag tänkte idag rekapitulera listan och därmed klargöra hela den rangordnade listan med artisten i centrum och på det viset göra 50-talslistan lite tydligare och kanske lite mer rättvis.

HÄR KOMMER ALLTSÅ (NÄSTAN) HELA LISTAN från plats 2 till plats 38 där varje artistnamn är länkat till mina ursprungliga presentationer. Sedan kan ni passa på att gissa vem eller vilka som hamnat på min förstaplats vilket kommer att avslöjas på måndag.

2. Eddie COCHRAN

3. Little RICHARD

4. Chuck BERRY

5. Fats DOMINO

6. Buddy HOLLY

7. Elvis PRESLEY

8. Jerry Lee LEWIS

9. Hank WILLIAMS

10. Gene VINCENT

11. Carl PERKINS

12.The Everly BROTHERS

13. Barrett STRONG

14. Johnny CASH

15. The COASTERS

16. Moon MULLICAN

17. Jackie BRENSTON

18. Etta JAMES

19. Cliff RICHARD

20. Little Willie JOHN

21. The Isley BROTHERS

22. The DOMINOES

23. Lloyd PRICE

24. Chan ROMERO

25. Vince TAYLOR

26. Huey Piano SMITH

27. Clyde McPHATTER

28. The Johnny BURNETTE TRIO

29. The MIDNIGHTERS

30. Big Mama THORNTON

31. Smiley LEWIS

32. Muddy WATERS

33. Dale HAWKINS

34. Ivory Joe HUNTER

35. Bobby FREEMAN

36. Bo DIDDLEY

37. Ritchie VALENS

38. Big Joe TURNER

/ Håkan

”Tranorna kommer”

ULF LUNDELL
Tranorna kommer
(Parlophone)

EN NY ULF LUNDELL-PLATTA ÄR SOM VANLIGT alltid spännande. Efter en snabb lyssning är min första analys att jag tror den genuina fascinationen har svalnat något. Men efter några ytterligare upprepade lyssningar växer finns det trots allt några höjdpunkter att sällsamt återkomma till.
   Förra årets skiva ”Skisser” var en ”tegelsten” som i allt sitt gränslösa omfång ändå blev intressant och till viss del, 7-8 låtar, visade upp ett fantastiskt låtskrivande och det avskalade demosoundet lät fräscht och personligt. Något som fick skivan att hamna på min årsbästalista förra året.
   Här repriseras sju låtar från ”Skisser”, inspelade med fullt band och arrangemang, och i det urvalet är det bara två låtar som fanns med bland mina favoriter på skivan.
   Skivan ”smygstartar” med titellåten utan att arrangemangsmässigt överraska. Förutom den spännande fiolen (Karin Hellqvist) låter det verkligen klassisk men också lite allmängiltig Ulf Lundell i tempo och sound. Skulle ändå inte förvåna mig om låten kommer att starta sommarens turnékonsert som ungefr ”Ute på vägen igen” gjorde för en massa år sedan.
   Sedan följer min stora favorit från ”Skisser”. Jag vet inte hur många gånger jag har spelat ”Sommarens vattenspridare” gång på gång så ursprungsversionen sitter gjuten i min själ och mitt hjärta. Därför har jag först svårt att förlika mig med en fullt arrangerad version. Ulf sjunger lite överdrivet hest dessutom. Har han dessutom dragit ned tempot lite i låten? Men när jag efter några förnyade lyssningar börjar acceptera hammondorgeln och det fantastiska blåsarrangemanget (Göran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson) börjar låten mogna och växa.
   ”Ett som är säkert” är fullt obligatoriskt ös där gitarrerna (Janne Bark och Jens Fritiof) i tjocka elektriska lager tävlar om att föra mest oväsen över den pipiga orgeln. Mäktigt och intensivt utan att vara riktigt originellt. Orgeln ger dock arrangemanget profil. En typisk protestlåt från Lundell: ”Vart kommer alla mörka krafter ifrån?”. Det är lite ”Slugger” över tonen i hela arrangemanget och inte överraskande slutar låten kaotiskt.
   Ulf Lundell har aldrig varit min bluessångare så ”Definitivt religion”, som jag definitivt inte minns från ”Skisser”, är både seg och långsamt tålamodskrävande och blir som en citerad blueslåt där arrangemanget inte kan lyfta låten över det mediokra. Långa Janne Bark-solon har vi inte direkt hungrat efter. Kan möjligen lyfta live i sommar?
   Efter den intensiva och övervägande högljudda starten på skivan kommer ”Klockorna” som en ynnest i sitt lugna pianoarrangemang som växer så fint under den 5:32 långa låten. Ett smakfullt elgitarrsolo dekorerar låten under den sista minuten. Fortfarande skriver Ulf så omfattande och långa texthistorier att de sångmässigt blir mer recitation än sång. Ändå är låten textmässigt ett fint ungdomsminne från Ulfs gamla liv vid Baggensfjärden. En fin ballad.
   ”Sanning är ett udda tal” är lite mer akustiskt baserad men har ändå ett tempo som underhåller. Fortfarande är det orden som dominerar framförandet och Lundell hinner nästan inte sjunga dem alla. Blåset har fått ett rytmiskt nästan karibiskt sväng och tjejkören fulländar låten som kan bli en stor konsertfavorit i sommar. Med ett lugnare parti mitt i låten som kan bli riktigt effektfullt på scen. Ännu ett smygande elgitarrsolo som soundmässigt låter helt nytt innan slutet närmar sig på den nästan sex minuter långa låten.
   Avslutningen på skivan, som kanske bör beskrivas som ett minialbum med sina sju mer eller mindre långa låtar, är en mer reflekterande låt som även den växer under sina sex och en halv minuter. ”Färgat glas” är också en favorit från ”Skisser” som här får ett större arrangemang utan att bli intensivt stökig och istället bejaka det melodiskt och atmosfäriskt vackra.
   När jag började lyssna var jag lite skeptisk. Försmakssingeln och titellåten var i tempo och huvudsakliga arrangemang alltför förutsägbar för att jag skulle känna lust och tillförsikt. Men skivan i sin helhet övertalar mig som gör att en viss förväntan inför sommarens livekonserter växer.
   Positivt är att Ulf för en gångs skull på skiva lyckats hålla sig till det smakfullt begränsade i antalet låtar och bjuda på en bekväm mängd ”nya” låtar.

/ Håkan

I min skivhylla: Stephen Stills (1975)

STEPHEN STILLS: Stills (CBS 69146)
Release: 4 juli 1975

SOM STOR CROSBY, STILLS, NASH & YOUNG-FANTAST runt decennieskiftet 1969/1970 följde jag det speciella projektet in i minsta detalj. Varje medlem i kvartetten hade ju dessutom solokarriärer vid sidan av den gruppen vars oregelbundna existens lockade till många sidospår. Inte minst var jag djupt intresserad av Stephen Stills förehavanden som soloartist vilket resulterade i två soloalbum, ”Stephen Stills” (1970) och ”Stephen Stills 2” (1971), strax efter den första CSNY-perioden 1968-1970. I samband med soloskivorna bildade han ett eget Stephen Stills Band som hösten 1971 utvecklades till det suveräna bandet Stephen Stills Manassas.
   Med facit i hand var det nog åren i Manassas som var den koncentrerade höjdpunkten i Stills hela karriär. Men vägen dit innehöll givetvis många låtmässiga höjdpunkter som ”For what it's worth” (Buffalo Springfield), ”Suite: Judy blue eyes” (CSN), ”Carry on”, ”Find the cost of freedom” (båda CSNY) och ”Love the one you're with” (solo).
   Manassas var ju ett sammantaget fullfjädrat band med många musikaliska inriktningar som också kom till uttryck på bandets första härliga dubbelalbum ”Stephen Stills Manassas” som innehöll allt från country till elektrisk rockmusik. Ett gott minne från den här tiden är konserten med Stills och Manassas som jag hade nöjet att uppleva 1972. Efter ytterligare ett Manassas-album, ”Down the road” som också var bra men mer mänskligt och ordinärt, sprack konstellationen 1973. Ännu ett Stephen Stills Band med huvudsakligen nya musiker uppstod våren 1974 och där någonstans inleddes planerna på ”Stills”-albumet som alltså spelar dagens huvudroll på Håkans Pop.
   ”Stills” är resultatet av spridda inspelningar gjorda under en lång tid och kan inte knytas till någon exakt period under första halvan av 70-talet. Exempelvis är låten ”As I come of age” enligt noteringarna på inneromslaget inspelad redan 1971 i London men andra inofficiella uppgifter vill gärna placera låten i samband med ”Stephen Stills”-inspelningarna i maj 1970.
   Men majoriteten av inspelningarna till albumet är gjorda tillsammans med det band som Stephen Stills bildade och turnerade med våren 1974. Ett band där endast percussion-killen Joe Lala och basisten Kenny Passarelli fanns kvar från Manassas-epoken. I övrigt var bandet en brokig blandning musiker med bland annat New Orleans-trummisen Tubby Ziegler och den för mig då helt obekante gitarristen Donnie Dacus.
   Jag uppfattade då Dacus som ett spännande helt nytt namn i branschen och han fick oväntat stor publicitet på skivan. På skivomslagets baksida sitter den 23-årige Dacus, från Texas, tillsammans med Stills och två akustiska gitarrer. Då okänd för mig men han hade ändå en intressant bakgrund som musiker. Som riktigt ung spelade han 1969 gitarr i garagerockbandet The Yellow Payges. Var sedan medlem i gruppen Odyssey som faktiskt gav ut ett album på det Motown-relaterade bolaget MoWest 1972 och 1974 hade han spelat på Roger McGuinns album ”Peace on you” där han också skrev några låtar. Även på ”Stills” har han bidragit som låtskrivare. Några år senare (1978) började Dacus spela med Chicago där han ersatte Terry Kath.

DET VAR ALLTSÅ EN SPÄNNANDE laguppställning på pappret som visades upp på ”Stills” men låtarna på albumet är som sagt hämtade från många olika inspelningstillfällen så bristen på en homogen helhet är uppenbar. En splittrad ljudbild och många olika arrangemang har gjort ”Stills” till en ganska svåranalyserad skiva. Ibland känns det som om gitarristen Stills hellre vill spela keyboards och bas på låtarna och låta den nye killen Dacus glänsa på sologitarr och åtskilliga andra stränginstrument som bottleneck och kompgitarr.
   Stills saknar här den riktiga ambitionen att skriva starka melodier som här verkar mer skapade i flykten och blir nästan så där David Crosby-atmosfäriska i sin prägel. Som exempelvis ”My angel” som bygger på Dallas Taylors trumfigurer och resulterar i ett jam mer än en konstruktiv låt. Men det finns naturligtvis några positiva undantag på skivan, bland annat de båda låtarna som Stills har skrivit med just Dacus, ”Turn back the pages” och ”Cold cold world”.
   ”First things first” är också en låt jag gärna återvänder till men den ganska exklusiva Neil Young-låten ”New mama” är oväntat blek. Young spelade in låten redan 1973 men den släpptes inte förrän 1975 på albumet ”Tonight's the night” ungefär samtidigt som ”Stills”.
   ”As I come of age”, låten som jag ovan refererade till från 1970, tillhör väl också kategorin som är lite melodiskt flytande men innehåller ändå detaljer som bör uppmärksammas. Inspelad i London i Island-studion med bara Stephens piano och Ringo Starrs trummor som instrument. Ringo uppträder för övrigt under pseudonymen ”English Richie” på skivan. Sedan utökade Stephen arrangemanget med orgel och bas och Dacus vässade till det med en läcker sologitarr. Och ovanpå allt har den underbara trion Crosby, Stills & Nash lagt på sina sedvanligt ljuvliga röster.
   Min text tangerade skivomslaget tidigare och jag vill gärna framhålla Joel Bernsteins frontfotografi där en sammanbiten Stephen Stills håller i gitarren så oerhört tufft. Omslaget blev en favorit från dag 1 och fungerade under några 70-talsår som tavla i mitt hem.
   Omslaget är visuellt en klockren hit men dokumentationen på samma konvolut är inte alls godkänd. Åtskilliga felstavningar och oförklarligt utelämnade namn som följaktligen sänker helhetsintrycket på ett redan ojämnt och splittrat album.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Stefan Andersson (1992)

SOM JAG SKRIVER I INTERVJUTEXTEN SÅLDE Stefan Andersson väldigt mycket skivor i Sverige i maj 1992. Just den här veckan när Stefan besökte Örebro, för två utsålda kvällar på Ritz, peakade genombrottssingeln "Catch the moon" med en 4:e-plats på Topplistan. Och en månad senare nådde Stefans debutalbum "Emperors' day" som bäst en 2:a-plats på albumlistan. Han var kort sagt Sveriges populäraste artist vid den här tidpunkten.
   Stefan slog igenom som snabbt och effektivt med sin första skiva och erhöll också en Grammis för debutalbumet. Hans två följande album, "Walk right on" (1993) och "Under a low-ceilinged sky" (1996), blev också publikfavoriter fast inte alls i samma storleksklass som genombrottskivan. Sedan började Stefan sjunga på svenska och har gjort så mer eller mindre sedan dess.
   Jag intervjuade Stefan på konsertstället Ritz, medan han samtidigt åt, mellan soundcheck och konsert 20 maj 1992.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/5 1992.

Trots vardagligt namn:
STEFAN STOR IDOL

STEFAN ANDERSSON ÄR SVERIGES JUST NU HETASTE rocknamn. Debutalbumet "Catch the moon" ligger i topp på alla betydelsefulla listor.
   Den 24-årige göteborgaren bakom succén tar dock framgångarna med upphöjt lugn fast konserterna under den pågående turnén är slutsålda evenemang på varje plats.
   Jag träffar Stefan några timmar innan onsdagskvällens konsert på Ritz i Örebro där det var utsålt två kvällar i rad. Det är ingen hejd på framgångarna för Stefan.
   - Än så länge fattar jag ingenting. Alla verkar gilla mig, från den unga Tracks-publiken ("Catch the moon" ligger etta för tredje veckan i rad) till 40-50-åringarna, säger Stefan medan han äter sin älsklingsmat dillkött, sås och kokt potatis.
   Framgångarna har kommit både snabbt och oväntat för Stefan. Från nyskrivet skivkontrakt till storsäljare, albumet "Emperors day" har sålt i 50 000 exemplar (guldskiva), på bara drygt ett år.
   Ändå har denne 24-åring ett långt och brokigt förflutet i rockbranschen. Hade som 13-åring ett coverband.
   - Vi spelade bara Beatles-låtar. Jag och en kompis, Magnus, kunde alla deras 256 låtar!
   Sedan blev det symfonirock(!) och discomusik för Stefan.
   - När jag slutade skolan var syntar nyhetens behag så då gjorde jag rock a la Simple Minds eller Saga. Så var vi ett gäng göteborgare som åkte till Tyskland och gjorde en discoskiva, berättar han utan att skämmas.
   - Tysklands-skivan sålde faktiskt 5000 exemplar. Det var de som köpte fel skiva, skojar Stefan.
   Stefans vardagliga namn och hans engelska texter har varit uppe till diskussion innan debutskivan kom till stånd.
   - Många skivbolag var intresserade av mina låtar fast några krävde att jag skulle sjunga på svenska innan de skrev kontrakt.
   - Stefan Andersson är kanske inget bra artistnamn. Utan identitet, sa många. Men eftersom jag gör otrendig musik tyckte jag det var fel att ta ett annat namn, säger Stefan som bara upplevt idolhysteri på sina konserter.
   - Än så länge får jag gå oantastad på gator och torg, säger han utan att oroa sig för framtiden.
   Stefan Anderssons framgångsrika turné pågår till 27 juni. Två dagar senare ger han sig ut med Badrock, tretton spelningar.
   Längre än så planerar inte Stefan. Albumet ska släppas i Tyskland, Italien och Holland. Sedan blir det tyst från Stefan.
   - Då lägger jag locket på, stänger av telefonen och vet inte alls när, hur eller var nästa album ska spelas in, avslutar Stefan och skyndar vidare till nästa intervju.

/ Håkan

50-tal: #2. ”Jeannie, Jeannie, Jeannie” (1958)

EDDIE COCHRAN
Jeannie, Jeannie, Jeannie
(Liberty)

DET FINNS INGEN MILLIMITERRÄTTVISA OCH DET FINNS inte något som kan kallas exakt sanning när det handlar om tycke och smak. Därför ber jag att få presentera min näst störste favorit i 50-talsmusiken: Eddie Cochran. Det är inte bara ett fantastiskt fint namn, det var också namnet på den förhållandevis unge man som stod bakom så stenhårt klassiska rock'n'roll-sånger som ”Summertime blues”, ”C'mon everybody” och ”Somethin' else”. Lägg till några av hans andra nästan lika guldglänsande sånger som ”Twenty flight rock” och ”Jeannie, Jeannie, Jeannie” och Cochrans exklusiva plats bland de absolut största i 50-tals-eran av rock'n'roll är given på min lista.
   Eddie Cochrans stjärnglans kanske bleknar i skuggan av betydligt mer allmänt berömda efternamn som Richard, Berry, Domino, Holly, Presley, Lewis, Vincent och Perkins. Men Eddie var upphovsman till en majoritet av ovannämnda klassiker och det talar sitt tydliga språk i min värld.
   Med de ovannämnda helt oförglömliga låtarna i bagaget började jag dissekera Cochrans hela 50-talskarriär och lite överraskande upptäckte jag inte bara guld och gröna skogar. Hittade faktiskt några direkt svaga detaljer i en karriär som till det yttre verkar så homogen och vara av helt igenom toppklass.
   Många av 50-talsartisterna som jag i den här serien har synat i sömmarna har haft en mer eller mindre lång startsträcka innan framgångarna har blivit kommersiellt gångbara. Den unge välklädde amerikanen Eddie Cochran var inget undantag.
   Som så många andra amerikanska ungdomar i 50-talets inledning fick unge Eddie sitt första musikaliska intresse i skolan där han via gitarrlektioner och skolband snabbt kunde utveckla sina färdigheter även på piano och trummor. Försökte lära sig spela låtarna han hörde på radion och i 14-årsålderna bildade han sitt första egna band med några high scool-kompisar. Övergav snart skolan för att spela mer professionellt när han vid ett tillfälle 1954 träffade den några år äldre Hank Cochran som trots namnet inte alls var släkt med Eddie.
   Tillsammans bildade de duon Cochran Brothers och med idoler som Hank Williams och Merle Haggard var det country, eller hillbilly, som blev deras inkörsport i musikvärlden. Fick 1955 skivkontrakt med Ekko-etiketten och duon producerade tre singlar och var då i händerna på managern Charles ”Red” Matthews som inledningsvis också skrev materialet åt duon. Men från andra singeln ”Guilty concience”, även den med hillbillysound, skrev Eddie och Hank sin egen repertoar och på duons tredje singel, ”Tired and sleepy”, var sångaren Jerry Capehart med i den kreativa processen som låtskrivare. Då först framträdde ett tydligt men fortfarande ganska opersonligt rockabillysound som pekade mer åt rock'n'roll än country.
   Hank tröttnade på duon och stack till Nashville och blev flera år senare framgångsrik låtskrivare (”I fall to pieces”, ”She's got you” med flera) men Capehart, som nu hade blivit Cochrans producent och manager, jobbade intensivt vidare med Eddies solokarriär. I juli 1956 solodebuterade Eddie med rockabillystänkaren ”Skinny Jim” utan större uppmärksamhet. Men hans tuffa framtoning med den läckra Gretsch-gitarren i händerna gjorde filmfolket intresserade och Eddie fick en roll i ”The girl can't help it”.
   I filmen sjöng han ”Twenty flight rock” men hans nya skivbolag ville hellre marknadsföra singlar med snälla, nästan doo-wop-inspirerade arrangemang med kören Johnnie Mann Singers, några covers och den bleka originallåten ”Mean when I'm mad”, långt från rebellisk rock'n'roll. Fortfarande utan större uppmärksamhet och det skulle dröja till november 1957, nästan ett år efter filmpremiären, innan ”Twenty flight rock” släpptes på singel.
   En historiskt klassisk rock'n'roll-låt men Manns körsångare gav låt och produktion en lite för snäll framtoning och det blev ingen större kommersiell framgång heller. Ingen Cochran-favorit för mig, jag lyssnar hellre på Paul McCartneys formidabla coverversion på ”Снова в СССР”-albumet (1988). Men nu började det röra på sig med Eddies karriär.
   Under de här åren, 1956-57, var Eddie Cochran en flitig gäst i studion som gästgitarrist på ett antal inspelningar, bland annat på Gene Vincents skivor. Exempelvis medverkade Eddie på låten ”Johnny, Johnny, Johnny”, som spelades in av tjejtrion G. Notes men gavs aldrig ut. Eddie gillade låten som döptes om till ”Jeannie, Jeannie, Jeannie” när den skulle sjungas av en kille. Låten (ej att förväxlas med Little Richards ”Jenny, Jenny”) är Eddie Cochrans bästa minst kända låt och är min favorit just nu i konkurrens med mer berömt material.
   Den låten missade också listorna men från sommaren 1958 skulle framgångarna för Eddie explodera när han gång på gång skrev och spelade in fullständigt oförglömliga klassiker som ”Summertime blues”, ”C'mon everybody” och ”Somethin' else”. Mellan de höjdpunkterna gav han ut mer mänskligt material, ”Teresa” och ”Teenage heaven”, medan hans popularitet, främst i Europa, bara växte.
   Det hysteriska intresset för Eddie Cochran gjorde att turnéerna i England bara förlängdes och det blev till slut 21-årige Eddies fatala öde när han dog i en bilolycka 17 april 1960 på de engelska vägarna nära Bath i södra England.

/ Håkan

I min skivhylla: Keith Moon (1975)

KEITH MOON: Two sides of the moon (Track Record/MCA MCA-2136)
Release: 17 mars 1975

HAR MÅNEN EN BAKSIDA? HADE KEITH MOON en baksida så har han nog samlat dem nästan alla här på sitt första och enda soloalbum. Helt i linje med Moons turbulenta, händelserika men stundtals bråkiga liv och leverne var ”Two sides of the moon” inget seriöst inspelningsprojekt. Kan nog mer karaktäriseras som en gigantisk men destruktiv fritidssysselsättning, i gänget med Ringo Starr, John Lennon (i hans ”lost weekend”-period) och Harry Nilsson, i Los Angeles än en allvarligt menad skivinspelning. Ni kanske redan förstår att dagens tips ur skivhyllan inte är någon exklusiv höjdpunkt. Mer intressant än bra om jag ska uttrycka mig snällt.
   ”Two sides of the moon” har ju, som säsongens övriga skivor i den här kategorin, en Beatles-koppling som gör att mina ögon och öron dras till den här skivan med jämna mellanrum. Men jag blir nästan alltid lika besviken på albumet i sin helhet. I min enfald tror jag varje gång att den energiske trummisens lyskraft, som han odlat i många år i The Who, ska förflytta berg, att stjärnstatusen bland rader av musiker ska åstadkomma musikaliska stordåd och att en brokig samling låtar ska bygga en omväxlande skiva. Men lurad på konfekten blir jag.
   Keith Moon var avundsjuk på vännen och trumslagaren Ringo Starrs soloframgångar och ville naturligtvis göra samma sak. I april 1974 besökte han Los Angeles och hamnade naturligtvis i inspelningarna för ”Pussy cats”, Harry Nilsson-skivan som John Lennon producerade, och fick då smak på en egen skiva. Övriga Who-medlemmar var under större delen av 1974 upptagna av inspelningen av ”Tommy”-filmen. När Keith återvände till LA i augusti var han fast besluten att spela in ett eget album.
   Hemma hos Mal Evans, en gång Beatles-roadie och här blev han producent för det här projektet, styrdes de inledande inspelningarna upp men skivbolaget imponerades inte och krävde en ny mer rutinerad producent. Canned Heat-producenten Skip Taylor blev ny i producentstolen och tillsammans med teknikern John Stronach (Diana Ross, Jo Jo Gunne, Captain Beyond med flera) fick produktionen nytt liv och en lite annan riktning. Men fortfarande var det den allt annat än stabile Keith Moon i förarsätet...
   Det är inget fel på blandningen på skivan. Här pendlar det friskt mellan 50-tals-rock'n'roll, 60-tals-pop, countryrock, surfmusik (Moons stora intresse), reggae, ballader och tidsenlig 70-tals-rock. Så långt är innehållet en underhållande mix som är okej men det är väl i huvudpersonens framförande som skon klämmer. Keith är en professionell trumslagare och spelevink men ingen sångare. Han spelar trummor på tre låtar och sjunger på samtliga. I en jämförelse framstår Ringo Starr som en skönsångare...
   Keith Moon beskrev skivan i efterhand som tramsig och fånig och det kan jag väl hålla med om på ett positivt sätt där musik inte alltid ska vara så väldigt präktig eller allvarlig. Det blev trots allt en personlig skiva där där Keith fick leva ut sina drömmar.

SOM GAMMAL SURFMUSIKÄLSKARE, HANS FÖRSTA band med instrumentala surfinfluenser hette The Beachcombers, fick han spela med legendgitarristen (och nyligen avlidne) Dick Dale på en låt. Keith beundrade Beach Boys och gör förutom sånginsatsen en helt godkänd version av ”Don't worry baby”. Sedan känns det väl alltid tryggt att göra låtar med Beatles-koppling, en tämligen charmig cover på ”In my life”, där Keith nästan låter som Peter Sellers, förutom Lennon-bidraget.
   Förutom stabila kompmusiker som Jesse Ed Davis, Joe Walsh, Danny Kortchmar, Bobby Keys, Jim Keltner och Ringo spelar Keith med hela fasta konstellationer som Fanny, Stone Canyon Band och Attitudes men också starka röster som Flo & Eddie och några andra rutinerade körmänniskor som täcker upp vid mikrofonerna.
   Det stora dragplåstret för mig på skivan är givetvis John Lennons rock'n'roll-klingande ”Move over Ms L”. En låt med en spännande historia. Spelades ursprungligen in av Lennon 15 juli 1974 med sikte på ”Walls and bridges”-albumet. John hade till och med bestämt var på skivan den skulle ligga men låten skippades till slut helt och han skickade den vidare till Keith. Ändå gav Lennon ut låten som b-sida till ”Rock'n'roll”-skivans ”Stand by me”-singel som släpptes i samma veva som Keiths skiva kom ut våren 1975. Det är ingen unik pärla till låt, varken med John eller Keith, men här svänger det gott om andrasidans första låt på ”Two sides of the moon” med Jay Fergusons rock'n'roll-piano längst fram och intressant att Jesse Ed Davis spelar gitarr som han även gjorde på Lennons version.
   Skivans mest huvudlösa inslag är Keiths version av The Whos ”The kids are alright” som om han försökte utmana Roger Daltrey vid sångmikrofonen. I stort sett pinsamt.
   Men det finns några låtar på albumet som jag trots allt kan leva med och lyssna på. ”Crazy like a fox” och ”Solid gold” passerar väl ganska anonymt men två Rick Nelson-relaterade låtar är helt godkända. Dels den 60-talspoppiga ”Teenage idol”, hämtad från en singel med Nelson från 1963, och dels den countryrockiga ”One night stand”, skriven av en medlem (Dennis Larden) i Nelsons Stone Canyon Band med fina körer och steelguitar i kompet.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Staffan Ernestam (1992)

EFTER MÅNGA ÅR I OLIKA BAND VAR DET 1992 dags för Örebrogitarristen Staffan Ernestam att satsa solo. I den här intervjun får han rejält utrymme att berätta sin långa historia, förklara sina planer och vilka musiker han hade valt till sitt band som han hade döpt till Pojkarna Från Prärien.
   Han hade 15 år kvar till sitt stora genombrott som Jeremias I Tröstlösa-tolkare i sitt band som han 2007 döpte till Jeremias Session Band. Men 1996 fick Staffan och hans dåvarande band, med bland annat gitarristen Micke Hujanen, äran att agera förband som Staffan Ernestam Band i Brunnsparken när Creedence Clearwater Revival-medlemmarna Doug Clifford och Stu Cook kom till Örebro med sitt nya band Creedence Clearwater Revisited.
   Intervjun med Staffan gjorde jag i Nerikes Allehandas lunchrum.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/5 1992. 3

Staffan Ernestam satsar solo
ÄR TRÖTT PÅ ALLA VRÄKIGA GITARRER

STAFFAN ERNESTAM, 29-ÅRIG GITARRIST FRÅN ÖREBRO, vill tona ned det egna gitarrspelet, pröva nya utmaningar och spela bra musik så enkelt som möjligt. Efter åren i Big Deal satsar Staffan nu på ett eget band, Pojkarna Från Prärien, med uteslutande egna låtar på repertoaren.
   På den långa resan fram till den nu pågående solosatsningen har Staffan spelat de flesta typer av musik i många olika sammanhang.
   - Alla mina rockstjärnedrömmar har ju faktiskt gått i uppfyllelse. Att få spela med ett etablerat band, Big Deal, få chansen att spela med sina idoler, som Magnus Lindberg, och att få sitt namn störst på en konsertaffisch.
   Staffan började som 14-åring spela på sin storebrors gitarr. Bildade sitt första band, Image, med kompisar av vilka flera fortfarande spelar med Staffan.
   - Vi blev trea i den riksomfattande tävlingen 80-talets stjärna, förupplagan till rock-SM, som Vecko-Revyn arrangerade. Spelade mycket på ungdomsgårdar och skoldanser, en mycket nyttig skola som musiker.
   Sedan följde några år och hundratals spelningar i fusiongruppen De' Funkar med Stephan Berg som ledare.
   - Jag glömmer aldrig när Stephan ringde, våren 1982, och frågade mig om jag ville spela i gruppen. Efter ett något tveksamt ja befann jag mig 45 minuter senare i turnébussen på väg till Vetlanda med en ansenlig hög notpapper framför mig, minns Staffan idag.
   Staffan hade många strängar på sin gitarr redan vid den här tidpunkten. Han hjälpte till på skivor med Hamilton, grupp med Britt Dahlén som sångerska, och Andrea Doria och mixade liveljud åt Alice, ett etablerat Örebroband.
   De tunga medlemmarna i Alice, Magnus Sjögren och Mats Fjellner, bildade sedan Big Deal och Staffan blev gitarrist.
   - Jag var lillpojken som fick chansen att spela med etablerade och skickliga musiker, säger Staffan anspråkslöst. Det var både hedrande och roligt.
   Big Deal fick en flygande start.
   - Vi spelade in tio demolåtar på 14 timmar, skivbolaget Virgin nappade direkt och hitsen kom på beställning. Arrangörerna började ringa oss och inte tvärtom. Och man fick skriva autografer på McDonalds...
   - Men vi var bäst som liveband med många fina konsertminnen. Inte bara här i Örebro. I Uppsala var det hysteriskt och i Stockholm gick det också bra.

BIG DEAL NÅDDE SNART SIN KOMMERSIELLA kulmen. Skivbolaget tappade paradoxalt intresset fast låtarna spelades flitigt i radion. I den vevan, 1988, började Staffan leda husband på olika restauranger i Örebro. Då sjöng Staffan för första gången solo på allvar.
   - Det var någon i bandet som föreslog att jag skulle sjunga några covers mest för att fylla ut programmet. Och jag gillar nya utmaningar.
   Då fick Staffan också möjlighet att spela med många olika kända artister som Tove Naess, Little Mike och Magnus Lindberg.
   - Magnus Lindberg är en riktig artist, en idol, som var otroligt kul att spela med och lära känna närmare.
   Lindberg kom till Örebro våren 1989 för att spela med Staffan och hans husband. En spelning som fungerade så bra, inte minst för Magnus, att han ville att samarbetet skulle fortsätta under hösten när Magnus comeback-album "Det kommer en vind", släpptes.
   - Fram till juni 1990 gjorde vi 25-30 spelningar tillsammans. Avslutade i Stockholm med två gig som var det bästa jag varit med om, beskriver Staffan lyriskt.
   Allt var sedan spikat och klart för inspelning av nästa Lindberg-album med Staffans band och Lasse Lindbom som producent. Men det framgångsrika projektet Grymlings kom emellan och Staffan och Magnus har bara pratat med varandra på telefon några gånger sedan dess.
   Under framgångarna med Lindberg bestämde sig Staffan för att lämna Big Deal men vill inte göra någon stor affär av det.
   - Jag ville göra min egen grej helt enkelt. Inte ingå i ett band där man måste kompromissa om allt. Men det var tufft. Lånade Kenneth & Knutters replokal sommaren 1990 för att skriva låtar. Ett enormt slit, tyckte allt var gjort och höll nästan på att lägga av helt.
   Tillsammans med Fredrik Bäckman, klaviaturspelare i Staffans band, testade han sedan olika stilar på dator och en demo växte fram. Och förra våren bestämde Staffan musiker till sitt band Pojkaran Från Prärien.
   - Det är viktigt att man känner varann. Och duktiga musiker är också upptagna musiker så jag fick välja väldigt noga men bandet fungerar bra och vi jobbar långsiktigt.
   Förutom Staffan och Fredrik innehåller gruppen Åke Jennstig, bas, Magnus Spångberg, keyboards, Peter Damin, trummor, och Niclas Bäcklund, saxofon. Och en repertoar på nio-tio egna låtar och favoritcovers kommer att få sin scenpremiär i morgon på Ritz i Örebro.
   På Per Knutssons affischbild poserar Staffan med en tolvsträngad Rickenbacker-gitarr och vill på det viset beskriva gruppens sound.
   - Vill inte spela jättevräkig rock med min egen gitarr i centrum hela tiden. Då passar den här sättningen, med två keyboards och en känslig gitarr, perfekt, säger Staffan och nämner en rockig Tom Petty som förebild.
   - Det är det enkla som är svårt. Många av Big Deals låtar var oerhört svåra att spela medan Pettys låtar ofta bygger på mycket enkla harmonier, avslöjar Staffan för en helt oförstående men förvånad skribent.
   Även privat handlar det om mycket musik för Staffan. Är på dagarna ansvarig för musiksektionen på Medborgarskolan och är delägare i inspelningsstudion Eagle One.
   Dottern Louisa, snart tre år, och sambon Anette, som han ska gifta sig med i sommar, är också en stor källa till inspiration och trygghet för Staffan Ernestam i det egna skapandet av rockmusik.

/ Håkan

50-tal: #3. ”Hey-hey-hey-hey” (1958)

LITTLE RICHARD
Hey-hey-hey-hey
(Specialty)

LITTLE RICHARD HADE EN BETYDLIGT LÄNGRE SKIVKARRIÄR på 50-talet än jag var medveten om när jag började analysera decenniets rockigaste artister. Men hans absolut mest makalösa toppar inträffade under mindre än tre år mellan 1955 och 1958. I rock'n'roll-kategorin var nog Richard Penniman, som han var döpt till, den vildaste, den mest explosiva, blixtrande, galnaste, karismatiske och den sångmässigt ojämförligt mest utmanande artisten.
   Richard, som föddes 1932, växte upp i en djupt religiös familj i Georgia och lille Richard började i unga år av naturliga skäl sjunga i kyrkokören. Sjöng sedan på turnéer med så kallade medicine shows för att sedan bli fast anställd sångare på en klubb i Fitzgerald där repertoaren huvudsakligen var Louis Jordan-låtar. Jazz och blues blev därmed hans inkörsport i musikbranschen och skivkarriär inleddes redan 1951 på en anspråkslös och anonym nivå.
   Innan Elvis Presley-epoken drog igång i mitten på 50-talet spelade skivbolaget RCA en ganska undanskymd roll i musikbranschen. På det tidiga 50-talet var bolaget framför allt intresserade av bluesartister och det var dit en ung ”Little” Richard Penniman sökte sig. Men hans material var gammalmodigt, mest jazzstandardlåtar. Märkligt att konstatera det idag men som sångare saknade han då både självförtroende och en kraftfull röst för att göra några som helst avtryck i den konkurrensutsatta branschen. Richard skrev låtar men det var nästan uteslutande jazzballader som hamnade på singlarnas b-sidor.
   Jag har lyssnat igenom det där tidiga icke framgångsrika materialet och jag kan inte ens med facit i hand se eller höra hur eller om det fanns förutsättningar att lyckas för Little Richard. Singlarna 1951/1952 (på RCA) och 1953/1954 (på Peacock) är både väldigt opersonliga och fast i den traditionella storbandsjazzen och väckte därmed ingen uppmärksamhet på skiva i en rock'n'roll-bransch som just hade börjat accelerera.
   Efter två år sa skivbolaget tack och adjö men hos nästa anhalt, skivbolaget Peacock, gick det inte bättre heller. Men med tur och tillfälligheter skulle Little Richard till slut få sitt efterlängtade genombrott 1955.
   På turnéer i södra USA hade Little Richard blivit populär när han uppträdde med sin grupp Tempo Toppers och hetsade upp publiken med sin galna scenshow i allmänhet och konsertens höjdpunkt, ”Wop-Bop-A-Loo-Bop” med sin oanständiga text, i synnerhet. Men skivkarriären var så gott som död och händelsefattig. Vilket gjorde att Little Richard 1955 bytte till Specialty Records utan större motstånd och på Art Rupes snart berömda etikett skulle det explodera.

PÅ SPECIALTY HADE LLOYD PRICE redan fått en jättehit med ”Lawdy miss Clawdy” och den nye producenten, talangscouten och låtskrivaren Richard ”Bumps” Blackwell skulle snart upptäcka Little Richards makalösa sångkonster. Historien är anmärkningsvärd och det var som vanligt en extraordinär tillfällighet att Little Richard skulle få sitt magnifika genombrott hösten 1955.
   Specialty-chefen hade skickat Blackwell och Richard till New Orleans för att spela in första skivan. Mellan ganska händelsefattiga tagningar gick paret till Dew Drop Inn där Richard sjöng sin numera ökända ”Wop-Bop-A-Loo-Bop” inför en imponerad publik. Blackwell tände direkt och hörde direkt en hit – men inte med den vulgära texten.
   Samtidigt hade den lokala låtskrivaren Dorothy LaBostrie kommit till studion för att höra Little Richard spela in hennes ”I'm just a lonely guy”. Blackwell bad LaBostrie att omedelbart skriva en ny mer rumsren text till Richards låt. Med 15 minuter kvar av studiotiden levererade LaBostrie den nya texten med titeln ”Tutti-frutti” och låten spelades in i en hast med Richard på piano. Två tagningar av en låt som gått till rock'n'roll-historien med sitt blixtrande framförande och blev en stor hit hösten 1955.
   Little Richard kom därmed att tillhöra rock'n'roll-pionjärerna. Sommaren 1955 hade visserligen Johnny Cash, Chuck Berry och Fats Domino debuterat men Little Richard och ”Tutti-frutti” slog till innan Elvis Presley inledde sin karriär på RCA och varken Buddy Holly, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis eller Gene Vincent hade ännu inte släppt sina första skivor.
   ”Tutti-frutti” blev startpunkten på en oavbruten framgångssaga under ett par år för Little Richard där det nästan är omöjligt att välja exakt höjdpunkt. Den följas av oförglömliga hits som ”Long tall Sally”, ”Rip it up”, ”The girl can't help it”, ”Lucille”, ”Jenny, Jenny”, ”Keep a knockin'” och ”Good Golly, miss Molly” innan det planade ut något under 1958.
   Även på Little Richards singel-b-sidor presenterades profilstarkt material som exempelvis ”Slippin' and slidin'”, ”Ready Teddy” och ”Send me some lovin'”. John Lennon passade för övrigt på att spela in alla tre låtarna till sitt ”Rock'n'roll”-album. Och det är bland materialet på singlarnas baksidor jag har hittat min absoluta Little Richard-favorit, ”Hey-hey-hey-hey”, som av en händelse också har Beatles-koppling.
   ”Hey-hey-hey-hey” släpptes i januari 1958 som b-sida till ”Good Golly, miss Molly” men spelades in redan 9 maj 1956. Little Richard började live framföra ”Hey-hey-hey-hey” i ett medley tillsammans med ”Kansas City” och det kom till Paul McCartneys kännedom och låtarna fann sin plats i Beatles liverepertoar redan 1961. Beatles spelade också in det som ett medley i studion, 18 oktober 1964, men noterade varken på omslaget till ”Beatles for sale” eller etiketten att ”Hey-hey-hey-hey” framfördes. Något som reviderades på senare upplagor.
   Precis som på ”Good Golly, miss Molly” presenterar Little Richard sin osannolikt hetsiga sångstil och bandet bakom eldar på som aldrig förr. Med saxofonisten Lee Allen och trummisen Earl Palmer i spetsen.
   1958 bröt Little Richard med Specialty och började plötsligt sjunga religiös gospel som kommersiellt hade en betydligt smalare publik och var så långt från rebellisk rock'n'roll det går att komma.
   Little Richard kom som ett yrväder i mitten på 50-talet och gjorde ett osannolikt stort avtryck med både låtar och sin spektakulära framtoning. Efter bara några år försvann han ur rock'n'roll-branschen lika snabbt som han kom men minnet av 50-talets mest utmanande artist har däremot aldrig suddats ut.
   86-årige Little Richard lever än idag.

/ Håkan

I min skivhylla: David Bowie (1975)

DAVID BOWIE: Young americans (RCA Victor APL1-0998)
Release: 10 mars 1975

JAG SKA BÖRJA MED ATT ERKÄNNA: JAG ÄR ingen genuin beundrare av David Bowie. Han fanns naturligtvis med länge ”i min närhet” men mitt intresse ville aldrig riktigt slå ut på allvar. När nyheten kom den där fatala januarimorgonen för några år sedan, när han plötsliga död meddelades, ville Svt Örebro ha en kommentar från mig men jag tackade vänligt men bestämt nej. Jag tyckte inte att jag var rätt man för det uppdraget. Givetvis har jag upplevt några musikaliska toppar i hans karriär men det har varit oregelbundet under många decennier.
   Bowie var en artist som ständigt skiftade musikalisk inriktning och det kunde ibland vara tålamodskrävande. Något som kan vara upplyftande för genuint intresserade fans men när det handlade om Bowie satt jag nog mest i baksätet och noterade utan att hjärtat var med. Mina bästa minnen från hans karriär tillhör nog de kommersiellt tidiga åren. Naturligtvis slog ”Space oddity” ner som en bomb 1969, märkligt nog tog den sig aldrig in på Tio i Topp, och blev ett mäktigt genombrott.
   Till de definitiva höjdpunkterna räknar jag också åren 1972-74 när Bowie rockade hårt och var en del av glamrocken. Den visuella utstrålningen med spektakulära kläder nådde däremot aldrig mitt intresse. Men tillsammans med gitarristen Mick Ronson och de två andra killarna i kompbandet The Spiders From Mars skapades ett härligt elektrisk sväng med mängder av starka egenskrivna låtar som tillfredsställde mig.
   Den framgångsrika perioden inleddes med skivan som har den långa titeln ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” (1972). Jag hade svårt för glamrockperioden i allmänhet och Bowies målade ansikte i synnerhet men musikaliskt var det ett band på topp som var både hett och härligt.
   I David Bowies historia var det produktiva år. Efter den uppmärksammade ”Ziggy Stardust”-skivan kom ”Aladdin sane” (1973) efter samma recept och han stack sedan mellan med coverskivan ”Pin ups” (1973). Nu splittrades Bowie, Ronson och Spiders-grabbarna men den traditionella rockmusiken var fortfarande levande på ”Diamond dogs” (1974) med ett helt nytt kompband. Så levande att 1974 års turné dokumenterades och gavs ut som ”David live” (1974).
   Under de här storhetsåren på det tidiga 70-talet var det den förre Beatles-teknikern Ken Scott som producerade Bowies skivor men på ”David live” återförenades Bowie med producenten Tony Visconti. Han jobbade med Bowie 1970, både som musiker och producent, och var ansvarig för ”The man who sold the world”-albumet. Men blev från 1974 och under större delen av Bowies karriär den mest anlitade producenten.
   Det var i pausen på Bowies amerikanska turné, sommaren 1974, som idén till inspelningarna av ”Young americans” föddes. Under turnéstoppet i augusti inleddes inspelningarna i Sigma Sound Studios i Philadelphia. Inspelningsplatsen var ingen tillfälligt för nu skulle Bowie och Visconti fullständigt ändra inriktning på soundet, gå från det rockiga till USA-inspirerad blåögd soul. Och det skulle tillverkas i den studio där legendariska producenter som Gamble & Huff och Thom Bell sedan slutet av 60-talet lanserat artister som The O'Jays, Harold Melvin & the Blue Notes, Teddy Pendergrass och MFSB.

DET MUSIKALSIAK BLEV ETT REJÄLT lappkast i David Bowies karriär och ingenting på ”Young americans” går att jämföra med tidigare material som ”Suffragette city”, ”The Jean Genie” eller ”Rebel rebel”. Huvudingredienserna blev dansant soul med funk-tendenser och Bowie hade ännu en gång inte vänt kappan efter vinden utan ville utforska helt andra och nya musikaliska domäner.
   Som icke part i målet tycker jag inte han valde rätt väg utan han blev fånge i en musikgenre som byggde på arrangemang och sound och inte så mycket på melodier och rockmusikens kraft. Och den musikaliska omgivningen blev till stora delar också ny och huvudsakligen amerikansk. Från samma håll som Ron Wood hämtade några kompmusiker till sin soloskiva ”I've got my own album to do”, som jag skrev om häromveckan, hittade Bowie/Visconti samma trummis, Andy Newmark, och basist, Willie Weeks. Amerikanske gitarristen Earl Slick hade ursprungligen ersatt Ronson några år tidigare men rockmusiken på ”Young americans” är som sagt utmanövrerad och Slick gör en slät figur i de här arrangemangen. Den nyrekryterade gitarristen Carlos Alomar, med sina soul- och r&b-rötter, känner sig nog mer hemma i både arrangemang och genre här.
   Det var också genom Alomar som Bowie kom i kontakt med den lovande soulsångartalangen Luther Vandross. Tillsammans med Bowie kom Vandross att skriva sångarrangemangen på ”Young americans”. Vandross var vid den här tidpunkten fortfarande bakgrundsssångare och väntade på sin solodebut som skulle ske först sommaren 1976. Däremot hoppade han efter albuminspelningarna på Bowie-turnén hösten 1974.
   Den här förändringen i David Bowies musikaliska inriktning var inget som fick mig att köpa ”Young americans” när den släpptes på våren 1975. Nej, det var blott och enbart rapporten som förmedlades i januari 1975 som fick mig intresserad på allvar. Då möttes nämligen David Bowie och John Lennon i Electric Lady-studion i New York. Det resulterade i två låtar som lyftes in i det redan utgivningsfärdiga ”Young americans”-albumet medan två andra låtar fick lyftas ut.
   Det var Bowies beslut att göra en inspelning av den gamla Beatles-låten ”Across the universe” som lockade Lennon till studion och fick honom att spela kompgitarr på den inspelningen. När han ändå var där skrev han tillsammans med gitarristen Alomar musiken till ett helt nytt spår, ”Fame”, som sedan Bowie skrev en text till. Det är verkligen inget djupt kreativt verk utan hela låten symboliseras av i stort sett några upprepande simpla gitarriff och en monoton rytm. Lennons inspiration till låten var en hitlåt med Shirley And Companys just då aktuella ”Shame, shame, shame” och Alomar gjorde något ännu enklare: han ”lånade” gitarriffet från The Flares 14 år gamla ”Foot stomping”. Lennon både sjunger och spelar gitarr på den låten som han då beskrev som "Great, but it's just rock'n'roll with lipstick on".
   Lennons närvaro kan ändå inte få mig att älska varken melodi, text eller sound. Men jag är tydligen inte rätt människa att bedöma den här typen av musik ty ”Fame”-singeln blev Bowies första (och enda) nummer ett-singel i USA...

/ Håkan

April 2019 på Håkans Pop

Foto: Anders ErkmanDan Hylander ledde sitt Raj Montana Band till nygamla höjder på konserten i Örebro.

MINA KONSERTBESÖK HAR MED ÅREN MINSKAT i omfattning. Jag missar fler konserter än jag går på och det är självvalt. Efter alla intensiva år som professionell konsertrecensent väljer jag nu konsertarrangemang efter eget tycke och smak och då blir det av naturliga skäl inte så många. Ändå hade jag under april nöjet att uppleva tre konserter med två aktuella svenska artister plus en svensk engelsman på sällsynt turné.
   Det började med en tripp till Stockholm dit turnén med Billy Bremners Rockfiles hade nått och fortsatte med ett kärt återseende av mina gamla kompisar i Raj Montana Band med Dan Hylander som frontperson. Efter en längre tripp till Malmö väntade skivreleasekonsert med Richard Lindgren och hans fenomenala band. Veckan innan hade jag dessutom recenserat Richards nya album ”Death and love”.
   Konserten med Dan Hylander & Raj Montana Band lockade fram minnet av gamla flydda tider från 80-talet och jag kände mig efteråt ”tvingad” att i en artikel redogöra för alla mina möten, både privata och på konsert, med det här högst trevliga sällskapet.
   I övrigt var april på Håkans Pop fylld av de sedvanligt återkommande kategorierna. Som exempelvis min säsongslånga 50-tals-serie där jag i en rangordnad lista letar mig fram till det decenniets nummer ett enligt mitt tycke och min smak. Listan börjar närma sig toppositionerna och under april redovisade jag plats 4 till 8 och artisterna Jerry Lee Lewis, Elvis Presley, Buddy Holly, Fats Domino och Chuck Berry fick alla en noggrann analys.
   I min intervjuserie, där jag under höst och vår har återvänt till gamla intervjuer som jag gjort mellan 1974-1994, riktade sig blicken under förra månaden mot systrarna Bibi & Celia Farber, Jakob Hellman, Magnus Lindberg och Irma Schultz.
   Ur den proppfulla skivhyllan med Beatles-relaterade vinylalbum plockade jag förra månaden fram skivor med Splinter, Rod Stewart, Ron Wood och Johnny Winter.

I DEN STORA SKIVSTRÖMMEN AV NYA ALBUM måste man välja med urskillning och sikta in sig på de mest intressanta nyheterna. Därför kunde jag rätt snabbt räkna bort Don Felder, J J Cale, Melissa Ethridge, Mike & the Mechanics, Jenny Wilson, Timo Räisänen och Emily Scott Robinson för att koncentrera mig på fyra helt andra skivor.
   Dan Hylander spelade in sitt återföreningsalbum med gamla kompgruppen Raj Montana Band redan för ett år sedan men ”Indigo” fanns ändå inte klar för utgivning när aprilturnén inleddes i Örebro. Nu finns den ute och precis som konserten låter det märkvärdigt fräscht om både låtar, arrangemang och produktion.
   Visst ekar det ibland lite 80-tal, ”Aldrig sluta drömma” doftar typiskt Ulf Lundell-sound, men Hylander har kvar sin vassa låtskrivarpenna i både text och melodi. Och tillsammans med bandet, samma fem skickliga personer som då, har han producerat ett ganska underhållande och engagerande album. Där slidegitarr och lugna låtar från singer/songwriter-genren lyser starkast. Favoriter är ”Din kärleks öppna famn” och ”Det brinner överallt” men allra bäst är den innerligt skrivna och fint framförda avslutningslåten ”Vem kunde ana?”. Just det, vem kunde ana att Hylander och Raj Montana så fint skulle passa in i musikklimatet 2019?
   Även ”gamlingen” Nils Lofgren imponerar överraskande på ”Blue with Lou”, hans lilla hyllning till Lou Reed som han skrev ett antal låtar tillsammans med på slutet av 70-talet. Produktionen är ingen stor affär men på få personer, förutom Nils trummisen Andy Newmark och basisten Kevin McCormick, svänger det grymt skivan igenom. Nils har letat fram fem nya tidigare outgivna låtar från det gamla låtsamarbetet med Reed och det låter bättre än bara överblivet förkastat material.
   Lofgren är ju inte enbart en rockig gitarrhjälte utan kan sjunga med sammetsröst och spela effektivt vackert piano så visst är ”Blue for Lou” ett varierat och underhållande album. OK, visst har det gränslösa gitarrspelandet och även något lössläppt jammande sina stunder på skivan men det finns rockigt melodiska höjdpunkter (”Attitude city”, ”Pretty soon” och ”Don't let your guard down”) och innerliga ögonblick (”Pretty soon”, ”Too blue to play” och ”Remember you”) som visar att Nils Lofgren har gjort sitt bästa soloalbum på många år.
   Kritiker slåss om att höja Daniel Norgrens ”Wooh dang” till skyarna och det var med stor nyfikenhet jag lyssnade på skivan med en artist, som har många skivor bakom sig, som jag har missat tidigare. Det går en tunn skiljelinje mellan lågmäld magi och händelsefattig musik och Borås-killen Daniel hamnar någonstans emellan med sina långsamma men ändå energiskt känsliga låtar. Ofta stillsam americana men det kan också svänga som om det är producerat i amerikanska träskmarker eller enligt soul- och bluestgraditionen. Jag har svårt att bli helt hypnotiserad av Daniel Norgrens musik fast ingredienserna är så smakfulla.
   Buford Pope (gotlänningen Mikael Liljeborg) befinner sig i samma smala och för svenska förhållanden udda musikfåra som för enkelhetens skull brukar sammanfattas med ordet americana. Även han har flera skivor bakom sig, som också är mig obekanta, och han låter både rutinerad och personlig på nya albumet ”The waiting game”. Jämförelsen med ovan nämnde Norgren är ganska uppenbar ty Buford Pope gör också övervägande långsam musik men låtarna är lite mer händelserikt arrangerade där en sträv fiol, suggestivt stråkarrangemang eller atmosfäriska effekter förstärker ljudbilden.
   ”Five minutes to midnight”, ”Wanna say I'm sorry before I die”, ”In my hometown” heter mina favoriter men annars är väl ”Hard life”, skivans snabbaste låt, albumets mest tillgängliga spår. Men jag dras gärna allmänt till killens lätt ansträngda röst och de primitiva men ändå genomarbetade arrangemangen på hela skivan.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Dan Hylander (1990)

Bilder: Anders Erkman

JAG HAR TIDIGARE I DEN HÄR INTERVJUSERIEN berättat om två intensiva år, 1983/84, när Raj Montana Band med Dan Hylander och Py Bäckman i frontlinjen turnerade mycket intensivt. Men i december 1984 skrotades detta framgångsrika koncept och Dan och Py satsade på sina solokarriärer och separerade även privat 1986.
   Efter ett sabbatsår 1985 drog Dan Hylander igång ett nästan ännu större projekt med det sju man starka kompbandet Kosmonaut. Gjorde ett album, "Kung av onsdag" (1986), som idag soundmässigt bokstavligen ekar 80-tal. Då tycker jag Dans nästa album, "Café Sorgenfri" (1988), är mycket bättre. Där har han dämpat de värsta musikaliska excesserna och även skrivit starkare låtar.
   Inför Dans första 90-talsalbum, "Lycklig måne" (1990) gick han igenom ett tufft år privat men på skivan lät han lycklig och musikaliskt var han snällare och mer insmickrande än någonsin. I samband med skivrelease åkte han runt Sverige och gjorde radio- och pressintervjuer. Därför träffade jag honom på Radio Örebro en sen eftermiddag 7 mars 1990 och gjorde intervjun. Mulet väder och till och med yrsnö förstörde fotograf Anders Erkmans ambition att ta en bild på Dan Hylander med månen i bakgrunden. Det fick bli en traditionell bild på det gråfuktiga Stortorget.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/3 1990. 3

På blixbesök i Örebro
HYLANDER FÖRKLARAR SIG

MÅNEN DOLDE SIG BAKOM REGNTUNGA MOLN som gav mer snö än regn ifrån sig när Dan Hylander kom till Örebro förra veckan för att prata om sitt nya album, "Lycklig måne". Vältalige Dan hann berätta och förklara mycket annat också.
   Dan Hylanders nya album ser så här långt ut att bli en storsäljare. Han har nyligen bytt skivbolag, från musikerägda Amalthea till Billy Butts Little Big Apple, och har fått mycket kritik för det.
   - Det är konstigt, säger Dan, att folk blir så upprörda när man byter från ett oberoende bolag till ett annat oberoende bolag. Jag är inte styrd och Butt bryr sig inte om hur mina skivor låter.
   - Att Butt sedan spelar pajas och går omkring i glittrande kavajer hör liksom inte hit.
   Dan bor sedan ett år tillbaka i Köpenhamn och trivs med livet vilket framgår av många texter på nya skivan.
   - Efter tio år i Stockholm var det skönt med miljöombyte. Att slippa stenarna i bagaget, att gå ur traumat efter splittringen med Py Bäckman som en lycklig man som Dan uttrycker det. Py och jag är fortfarande mycket goda vänner.
   Han låter nyförälskad på nya skivan men dementerar att det rör sig om en enda person.
   - Nyförälskad? Möjligen i livet. I Köpenhamn. Många olika damer, säger han och ler mystiskt.
   Om man ska tror omslaget på nya skivan är "Lycklig måne" Dan Hylanders första soloskiva. Inget band krediteras.
   - Det är helt och hållet en miss av mig. Dansbandet, som de fyra musikerna kallas kollektivt, är nog så viktiga för resultatet på den här skivan. Dessutom är Henrik Janson och Åke Sundqvist med och producerar.
   - Kan inte arbeta som ensamvarg. Jag trivs bäst med människor omkring mig och det är ur den kemin något kreativt skapas.
   Under 80-talets första hälft var Dan Hylander och Raj Montana Band det största som gällde i Sverige. Turnéer följdes av nya turnéer och skivor såldes i massor.
   - En underbar och rolig men också hysterisk tid. Mitt uppe i den uppståndelsen är det väldigt lätt att ta sig själv på alldeles för mycket allvar.
   Perspektivet har Dan fått under de senaste åren när han inte turnerar så mycket och har givit ut skivor som sålt rimligt runt 50 000 exemplar.
   - Det har gått jämt ut och då ska jag inte klaga. Jag har inte levt dåligt på något sätt, avslutar Dan innan han fortsätter till Stockholm.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.