Blogginlägg

50-tal: #1. ”Slow down” (1958)

Postad: 2019-05-20 07:56
Kategori: 50-talets bästa



LARRY WILLIAMS
Slow down

(Specialty)

EFTER MÅNGA OM OCH MEN BESTÄMDE JAG mig till slut att utnämna Larry Williams till min störste 50-talsfavorit. Han är väl kanske inte det mest berömda namnet, inte den mest kommersiellt framgångsrika artisten eller profilen med decenniets mest guldglänsande karriär. Men han står bakom ett gäng legendariska och helt oförglömliga låtar och sedan jag hörde hans mest kända låtar första gången, i nästan samtliga fall var det i Beatles versioner, har den upplevelsen etsat sig fast i mitt minne.
   Låtar som ”Dizzy miss Lizzy”, ”Bad boy” och ”Slow down” är ganska oslagbara 50-talslåtar och med ytterligare klassiker som ”Short fat Fanny” och ”Bony Moronie” på sitt samvete finns det verkligen anledningar att placera Larry Williams överst på min lista.
   När jag förra sommaren satt och strukturerade upp listan på mina 50-talsfavoriter trodde jag inte att jag skulle få anledning att nämna Larm- och Feber-journalisten Lennart Persson i det här sammanhanget. Men när jag gräver djupare i ämnet finns det beröringspunkter som jag inte kan förbigå. Dels hittade jag en text om Larry Williams (som inte alls är så omskriven som han borde vara) skriven av just Lennart och dels var det igår (19 maj) exakt tio år sedan Lennart tragiskt avled i cancer. Det finns alltså skäl att idag tänka tillbaka på Sveriges genom tiderna bäste rockjournalist när ni läser mina rader om Larry Williams.
   I Lennarts text om Larry (finns i boken ”Feber 2 – sånger om kärlek”) beskrivs hans låtar som ”50-talets fräckaste och gapigaste rock'n'roll-klassiker” och jag kan inte annat än hålla med till hundra procent. Lennart drar sig inte heller för att i helt sedvanlig jargong berätta om Larrys mindre smickrande sida som hallick och narkotikaförsäljare. Nej, Larry Williams var inte Guds bästa barn men när det kom till att producera galet svängig rock'n'roll var han onekligen oslagbar.
   Larry Williams föddes i New Orleans, där han senare skulle göra karriär, men flyttade som tioåring till Kalifornien med familjen. Där bildade han senare gruppen The Lemon Drops. Vid ett återbesök i New Orleans med sin familj 1953 träffade Larry den redan etablerade artisten Lloyd Price som han dessutom var släkt (syssling) med. Price anställde Larry som pianist, chaufför och personlig betjänt men när Price ryckte in i lumpen 1954 började Larry spela med Roy Brown och Percy Mayfield medan han också jobbade som Fats Dominos chaufför och rattade hans limousin.

PRICE, SOM SEDAN 1952 HADE KONTRAKT med skivbolaget Specialty, kom på kant med bolagets boss Art Rupe 1956 och skapade då sitt eget skivbolag, KRC Records. Första skivan på nya bolaget blev hans ”Just because” (1957) som också blev hans första hit på flera år. Rupe härsknade till och slängde kvickt in Larry Williams i studion tillsammans med producenten Robert ”Bumps” Blackwell, bolagets talangscout och låtskrivare, för att spela in samma låt i en nästan identisk version. Kommersiellt vann Price den kampen men Larry var ett skivkontrakt rikare.
   Blackwell var redan en känd och etablerad producent, åt bland annat Little Richard, och tillsammans med Larry Williams skulle det skrivas rock'n'roll-historia under det kommande intensiva året . Larry inledde skivkarriären med en cover men han skulle skriva sina kommande klassiker helt på egen hand (under sitt rätta namn Lawrence E Williams).
   Redan på b-sidan till ”Just because”, ”Let me tell you, baby”, visade Larry upp sina färdigheter som låtskrivare. En mindre känd låt att uppmärksamma bland alla andra berömda Larry Williams-låtar.
   Bara tre månader efter det lilla intresset för Larrys version av ”Just because” skulle hans karriär explodera i kommersiell uppmärksamhet när ”Short fat Fannie” nådde förstaplatsen på den amerikanska r&b-listan. Fullständigt knäckande rock'n'roll med samma intensiva ingredienser som Little Richard hade skördat framgångar med sedan hösten 1955. Fast i Larrys ammunition slipper vi det teatrala överspelet.
   Nu var framgångssagan ett faktum och i oktober 1957 presenterade Larry nästa odödliga klassiker till låt, ”Bony Moronie” (Larry gillade onekligen att skriva låtar om tjejer...), som nådde nästan lika högt på listorna.
   Larry Williams delade alltså skivbolag med Little Richard och deras framgångar var ofta frukten av genomarbetad produktion och explosiva arrangemang som var Blackwells verk. 1957 hade Blackwell fått korn på en ny stjärna, Sam Cooke, som bossen Rupe tyckte var för mycket gospel och för lite rock'n'roll. Men Blackwell stod på sig och då fick lämna Specialty och det blev förödande för både Richard och Larry Williams som under 1958 tappade mycket av sitt engagemang och intensitet på sina skivor.
   Men först skulle Larry Williams presentera en singel som inte bara bör rankas som Larrys bästa utan vara i topp för hela rock'n'roll-generationen. Singeln med de båda låtarna ”Dizzy, miss Lizzy” och ”Slow down” släpptes inte förrän i februari 1958 men jag är övertygad om att Blackwell haft ett finger med i spelet för det är just här i denna stund som Larrys karriär och 50-talets hela musikaliska höjdpunkt når sin kulmen.

JUST DÅ VÅREN 1958 SATT HELA BEATLES (fast mest John Lennon) och blev lika imponerad av Larry Williams låtar som jag senare blev. I Beatles (eller The Quarry Men som gruppen än så länge kallade sig) liverepertoar fanns redan ”Bony Moronie” och ”Short fat Fannie” och från 1960 skulle även ”Dizzy, miss Lizzy”, ”Bad boy” och ”Slow down” finnas med i bandets liverepertoar. Samtliga låtar sjöngs av Lennon.
   Det skulle däremot dröja flera år, till 1964 och 1965, innan Beatles spelade in de tre sistnämnda låtarna på skiva. ”Dizzy miss Lizzy” (utan kommatecken!) och ”Bad boy” spelade Beatles in på samma dag (10 maj 1965, Larry Williams 30-årsdag!).
   Beatles gjorde väldigt drivna energiska versioner av Larry Williams låtar som i samtliga fall dock dissas kraftigt av Ian MacDonald i boken ”Revolution in the head”. Det går naturligtvis inte att rättvist och soundmässigt jämföra Larrys blixtrande original med de George Martin-producerade versionerna.
   Larry hade ju den oöverträffade energin som inte Lennon kunde mäta sig med fast han gjorde ett tappert försök. ”Slow down”, b-sidan på Larrys ”Dizzy, miss Lizzy”, tycker jag är den klart mest lysande låten i Larrys hela skivproduktion. Där Williams hamrande på pianot slår George Martins elegans på Beatles tolkning med hästlängder.
   Efter den legendariska singeln märks en tydlig nedgång i energi och explosivitet på Larrys skivinspelningar. ”Hootchy-Koo” och ”Peaches and cream” är väl klart godkända men i jämförelse med Larry karriärhöjdpunkter är de tämligen bleka och ordinära.
   Larry skulle producera ännu en legendarisk singel, med även denna gång två kända låtar, som gavs ut i januari 1959. ”She said 'yeah'” och ”Bad boy” skulle leva vidare som låtar i sina coverversioner långt in på 60-talet. Den förstnämnda, som är ett icke-original skriven av bland andra Sonny Bono (det lustigt märkliga är att på Paul McCartneys "Run devil run"-album (1999) anges Larry som låtskrivare av låten), blev favorit i engelska r&b-kretsar i allmänhet och i Rolling Stones repertoar i synnerhet. I sammanhanget kan jag berätta att John Lennon spelade in Larrys "Bony Moronie" till sitt "Rock'n'roll"-album.
   ”Bad boy” spelades alltså in av Beatles i maj 65 och gavs ut allra först i USA på albumet ”Beatles IV” en månad senare, långt innan den fick europeisk release. Först på en svensk ep i april, när den också hamnade på Tio i topp, och inte förrän i december 1966 släpptes låten första gången i England på samlingsalbumet ”A Collection Of Beatles Oldies”.
   Larry Williams blev aldrig skivbolagets kassapjäs och store ersättare till Little Richard som 1958 avbröt Specialty-samarbetet och sökte sig till gospelmusiken. Ungefär samtidigt tappade Larry den stora motivationen som artist och ägnade mer tid åt sin tvivelaktiga sidoverksamhet som narkotikaförsäljare. Då tröttnade Rupe på den irrationelle Williams som hellre valde att spela in covers än skriva egna låtar. 1959 sökte han sig till skivbolaget Chess men producerade så dags inget anmärkningsvärt där heller.
   44 år gammal avled Larry Williams 7 januari 1980 av ett pistolskott i huvudet. Polisen bedömde händelsen som självmord men Lennart Persson och många andra är skeptiska och tror att det var ett maffiarelaterat mord.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (415)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (222)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (112)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2019 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.