Blogginlägg

50-tal: #19. "Never mind" (1959)

CLIFF RICHARD And The Drifters
Never mind
(Columbia)

NYTT ÅR OCH "NYA" NAMN I SERIEN OM MINA 50-TALS-FAVORITER. Dags för en något udda fågel i min följetong där vita engelsmän är en underrepresenterad kategori. För mig personligen, som är född 1952, är namnet Cliff Richard intimt förknippad med hans pop- och schlager-aktiviteter på 60-talet men decenniet innan var han en rock'n'roll-sångare av rang.
   Cliff föddes i Indien som Harry Webb 1940 och som Ã¥ttaÃ¥ring kom han till England med sin familj och bosatte sig i Cheshunt, Hertfordshire. Under skoltiden sjöng han i sÃ¥nggruppen The Quintones men när han 1956 första gÃ¥ngen hörde Elvis Presleys "Heartbreak hotel" och 1957 sÃ¥g en konsert med Bill Haley var det rock'n'roll som gällde för den unge Harry. Som ett första steg gick han med i Dave Teague Skiffle Group men ville snart bilda en egen grupp.
   Han började spela gitarr, tog med sig trummisen Terry Smart frÃ¥n skifflegruppen och tillsammans med basisten Ken Pavey bildade de gruppen The Drifters utan tanke pÃ¥ att det i USA redan fanns en grupp med det namnet. Men spelningar fick de.
   PÃ¥ det legendariska Two I's Coffee Bar i Londons Soho kom bandet i kontakt med gitarristen och lÃ¥tskrivaren Ian "Sammy" Samwell som gick med i gruppen som blev alltmer professionell. En artistbokare, Harry Greatorex, tyckte att sÃ¥ngarens namn skulle finnas med i gruppnamnet och efter mÃ¥nga olika förslag fastnade managern John Foster för Cliff Richard. 3 maj 1958 uppträdde gruppen för första gÃ¥ngen som Cliff Richard & the Drifters.
   Via en demo, som förmedlades av agenten George Ganjou, blev sedan producenten Norrie Paramor pÃ¥ skivbolaget EMI intresserad och 24 juli 1958 gick Cliff och gruppen in i en inspelningsstudio.
   Planen var att en poppig version av Bobby Helms hitlÃ¥t "Schoolboy crush" skulle vara singel-a-sida men efter ett tv-framträdande blev den vilt rockiga b-sidan "Move it", skriven av Samwell, Cliffs stora genombrott. Singeln, som släpptes i augusti 1958, blev starten pÃ¥ Cliffs lÃ¥nga, lÃ¥nga karriär.
   Det blev ocksÃ¥ startskottet pÃ¥ Samwells karriär som lÃ¥tskrivare. Samma höst hoppade han av gruppen som gitarrist (ersattes av Hank B Marvin) och levererade ytterligare framgÃ¥ngsrikt lÃ¥tmaterial under Cliffs tvÃ¥ första Ã¥r som skivartist. PÃ¥ mindre än ett och ett halvt Ã¥r gav Cliff ut bÃ¥de singlar, ep och ett album.
   "Move it" var för mig naturligtvis en känd lÃ¥t och ett känt framförande av Cliff fast jag inte upplevde den autentiskt 1958. En annan Cliff Richard-singel, frÃ¥n 1959, som jag pÃ¥ senare Ã¥r fÃ¥tt kännedom om via Nick Lowes konserter är "Travellin' light". Det var ju en fantastisk singel där b-sidan "Dynamite", en Ian Samwell-lÃ¥t, lÃ¥ngt senare blev en av lÃ¥tarna pÃ¥ Dave Edmunds "Repeat when necessary"-album.
   Jag har efter noggrann research och mycket lyssning till slut fastnat för ännu en högexplosiv men mindre känd rock'n'roll-dänga ur Cliffs korta 50-talsrepertoar, "Never mind". Efter listframgÃ¥ngar med "High class baby", "Livin' lovin doll" (ej att förväxlas med "Living doll") och "Mean streak", genomgÃ¥ende rock'n'roll-stänkare där tvÃ¥ av de tre lÃ¥tarna är skrivna av just Samwell, tynade den rena rockmusiken bort frÃ¥n Cliffs karriär. I slutet pÃ¥ 1959 började Cliffs lÃ¥tar och arrangemang fÃ¥ en lite temposnällare och mjukare karaktär. "Living doll"-blev den första i raden av softare Cliff-hits, den kom sedan att stÃ¥ modell för hans musikaliska 60-tal med pophits som "The young ones" och "Lucky lips".
   Det blev som ovan nämnts till slut omöjligt för Cliff att kalla sin kompgrupp för Drifters, en stämning frÃ¥n USA stod för dörren, och i januari 1959 bytte bandet namn till The Shadows. DÃ¥ var ingen av ursprungsmedlemmarna kvar och innehöll förutom Marvin ocksÃ¥ Jet Harris, bas, Bruce Welch, kompgitarr, och Brian Bennett, trummor. Men fram till sommaren 1959 existerade Drifters-namnet fortfarande pÃ¥ Cliffs skivetiketter. Som pÃ¥ "Mean streak", med b-sidan "Never mind", som släpptes i april 1959.
   "Never mind" spelades in i Abbey Road-studion 9 mars 1959 och singeln nÃ¥dde som bäst plats 10 i England.
   78-Ã¥rige Cliff Richard lever än idag.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.