Blogginlägg från 2019-01-25

I min skivhylla: Leon Russell (1970)

LEON RUSSELL: Leon Russell (A&M AMLS 982)
Release: 1 februari 1970

FÅ ARTISTER/MUSIKER ÄR SÅ RUTINERADE SOM Leon Russell var när han gjorde albumdebut i eget namn. Skivan är idag mitt val ur skivhyllan som enbart omfattar Beatles-relaterade skivor. Leon hade en lång karriär, redan innan 1970, och jag gjorde ett sammandrag när han för drygt två år sedan gick bort men det är kanske ändå på sin plats med en kort resumé.
   Föddes som Claude Russell Bridges 1942, lärde sig spela piano som 4-åring och spelade på nattklubbar i Tulsa redan vid 14 års ålder. Flyttade till Los Angeles när han var 17, blev en flitigt anlitad studiomusiker som medlem The Wrecking Crew, sedan i husbandet på tv-showen Shindig där han träffade Delaney Bramlett men blev nog mest känd när han arrangerade, producerade och skrev många hits till Gary Lewis & the Playboys.
   Skivdebuterade 1962 som ena halvan av David & Lee (David Gates/Leon Russell), solodebuterade 1963 som C J Russell innan några anonyma sporadiska singlar under eget namn släpptes i mitten på 60-talet.
   Innan Leon Russells publika storhetstid drog igång i slutet på 60-talet hade han tillsammans med Marc Benno duon Asylum Choir som producerade två album, dock utan större uppmärksamhet.
   Från 1968 turnerade Leon Russell med Delaney & Bonnies stora band. Under de långa turnéerna kom han i kontakt med ständigt nya musiker och sångare. Engelsmannen Joe Cocker slog igenom stort 1968 med "With a little help from my friends" och tillsammans med sin skivproducent Denny Cordell sneglade de tidigt mot den amerikanska marknaden med långa krävande turnéer som gav stora rubriker, publikrespons och nya kontakter. Där sprang Cocker, Cordell och Leon Russell på varandra vid ett tillfälle. Ett möte som skulle bli banbrytande för alla tre.
   Cordell lyckades få med Cocker på Woodstock-festivalen i augusti 1969 och strax efter spelade Cocker in sitt andra album, "Joe Cocker!", med sitt kompband The Grease Band och med Cordell/Russell som producenter och två uppmärksammade Leon Russell-låtar i repertoaren, "Delta lady" (som handlar om körsångerskan Rita Coolidge, ex-flickvän till Russell) och "Hello, little friend".
   1970 och åren runtom var både intensiva och händelserika i rockbranschen, speciellt i USA. Samarbeten mellan artister och musiker över alla gränser blev en levande paroll. Det skapades stora kreativa sammanslutningar och inte så sällan var Leon Russell spindeln i nätet. Han var alltså en del av Delaney & Bonnie & Friends som i sin tur knoppade av sig till Cocker/Russell-projektet Mad Dogs & Englishmen. Alla musikerna turnerade oavbrutet och blev också flitigt anlitade studiomusiker och ur de här stora grupperna växte fasta konstellationer fram som exempelvis Derek & the Dominoes, Eric Claptons grupp.
   Leon Russell och Denny Cordell blev hösten 1969 alltså ett team som kom att producera "Joe Cocker!"-skivan som spelades in i USA och som i sin tur kom att stå modell för Leon Russells första soloalbum som huvudsakligen spelades in i Olympic Studios i London. Hans kontakter i rockvärlden hade under 1969 spridit sig och det var en imponerande skara musiker och sångare som hjälpte Leon på "Leon Russell".

UNDER DEN HÄR TIDEN RUNT 1970 hjälpte som sagt alla artister varandra men kontraktsskyldigheter och juridiska problem gjorde att de ibland uppträdde under pseudonym (George Harrison exempelvis som L'Angelo Misterioso) men på "Leon Russell" uppträder alla prominenta personer under riktiga namn med ett undantag. Bobby Whitlock fick lite skämtsamt namnet Bobby Whiplash.
   På originalskivan får gästmusikerna en allmän samlad dedikation och blir inte namngivna i detalj för varje låt. De uppgifterna har senare blivit officiella och där framgår det att George Harrison spelar på hälften av skivans låtar och Ringo Starr hjälper till på tre vilket kvalificerar "Leon Russell" för en plats på min Beatles-relaterade skivhylla.
   Hela listan på gästmusiker är som sagt imponerande ty där hittar vi förutom Beatles-killarna även namn som Charlie Watts och Bill Wyman från Stones (spelar tillsammans på "I put a spell on you"), Eric Clapton (förstås!) och Stevie Winwood (båda var hösten 1969 medlemmar i Blind Faith), äkta paret Bramlett och kören med Clydie King (nyligen avliden), Merry Clayton och Joe Cocker. ,
   Inspelningarna till "Leon Russell" genomfördes i september till november 1969 och soundet är baserat på Russells röst och intensiva pianospelande fast han under åren som studiomusiker även spelade både gitarr och trummor. Pianot är Russells huvudsakliga instrument på skivan men han hade under det senaste året utvecklat sitt låtskrivande som får stort utrymme på skivan. Det lustiga och märkliga är att han här har skrivit låtar med titlar som känns så bekanta. Exempelvis "I put a spell on you", "Give peace a chance" och "Roll away the stone" utan att vara skrivna av Screamin' Jay Hawkins, John Lennon eller Ian Hunter...
   "Leon Russell" är på inget sätt homogen och helgjuten. På skivan återfinns visserligen rena klassiker (stämningsfulla "A song for you", souliga "Hummingbird" och ösiga "Delta lady"), en gospelintensiv rocklåt ("Shoot out on the plantation") men också flera parenteser (en absurd version av Dylans "Masters of war" har Leon döpt om till "Old masters", repetitionen i mediokra "Give peace a chance" och monotona "Hurtsome body") som nog är resultatet av mer fest än seriöst låtskrivande.
   En läcker detalj är dock "Prince of peace" där Harrisons akustiska slide möter Claptons sedvanligt vassa sologitarr, "Pisces apple lady" doftar The Band med tjejkör och i "Roll away the stone" uppfinner Leon Mott The Hoople-soundet några år för tidigt.
   I samband med releasen av "Leon Russell" drog Leon ut på en sju veckor lång USA-turné (48 konserter på 52 dagar) med Mad Dogs & Englishmen, ett rekordstort manskap på tio sångare/sångerskor (med Joe Cocker i centrum) och tolv musiker.

/ Håkan

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.