Blogginlägg från 2019-01-06

Rock and roll-underhållning på finalkvällen

Foto: Carina ÖsterlingEtt slimmat DSH5, David Södergren och Erik Mattsson, bjöd på lådmälda arrangemang.

Foto: Anders ErkmanI en nyinsatt programpunkt uppträdde Eva Eastwood med sitt lilla kompband, gitarristen Magnus och trummisen Adam.

Foto: Carina ÖsterlingI det mörka rosablåa skenet uppträdde Eva.

Foto: Anders ErkmanErik Valtanen framförde americana på svenska.

Foto: Carina ÖsterlingKristinehamnsbandet Knekta Kungar spelade southern rock på svenska.

Foto: Anders ErkmanMartin Qvarfordt bjöd in klarinettisten Aday Gawrieh i sitt känsliga framförande.

ANDRA FOLK AT HEART-KVÄLLEN BLEV som vanligt inte den första lik. Lite bättre planering och mer noggranna förberedelser gjorde kvällen och natten till en ännu större upplevelse. Fick nu, dagen efter hela festivalen, en känsla att den traditionella folkmusiken dominerade i fredags och att pop, rock och folkrock blev temat under lördagsdygnet. Kanske dags att döpa om Folk at Heart till Folkrock at Heart för att bättre beskriva programförklaringen?
   Men innehÃ¥llet pÃ¥ festivalen bestämmer du själv det egna individuella valet av musik och där ligger väl mina sympatier närmare modern musik som lutar Ã¥t det poprockiga. PÃ¥ lördagskvällen fick Folk at Heart-konceptet ytterligare en genre att ta till sitt hjärta i logotypen, gammaldags rock'n'roll. Samtidigt bjöd festivalen pÃ¥ en etablerat proffsig profil genom den nyinsatta konserten med Eva Eastwood. Hon hade tidigare under eftermiddagen hÃ¥llit i ett seminarium om lÃ¥tskrivande och musikbransch och fick dÃ¥ frÃ¥gan om att även uppträda pÃ¥ festivalen.
   Snabbt fixade Eva ett band med sonen Adam, 17, pÃ¥ trummor och nye gitarristen Magnus till komp. Ett samarbete som redan fungerade överraskande bra utan basist och med begränsade repetitioner i bagaget. Gloria-lokalen var fullproppad med en festsugen publik och Eva bjöd pÃ¥ rungande rock'n'roll-underhÃ¥llning och gitarristen visade att han redan var varm i kläderna och följde smidigt med i Evas spontana repertoar där hon grävde djup i sin stora repertoar. I mellansnacket berättade hon att hon har skrivit 900 lÃ¥tar "men Thore Skogman var värre".
   Ok, en halvtimmes framträdande med Eva var givetvis alldeles för kort för att helt kunna utnyttja Evas sprudlande energi och helt oemotstÃ¥ndliga rock'n'roll.
   Evas lÃ¥tar:
   Buddy I got you
   The good life I have
   Someone to love
   Hep hep hep
   Everybody's gonna die
   ExtralÃ¥t: Inte alls som dom

INNAN EVA EASTWOOD KONSERT HANN VI med några korta visiter hos konserterna med Nü Fiona, en kvartett som spelade ganska traditionell men personligt arrangerad folkmusik, och det jazziga Nordic Melodic Concept innan Erik Valtanen och hans kompband Ovädret ställde sig på scen.
   Jag har ett minne av Valtanen som personlig sÃ¥ngare i Good Down Rider för 17 Ã¥r sedan men ocksÃ¥ som en del i den countryfierade gruppen Winchester Widowmakers.
   Numera befinner sig Valtanen musikaliskt i den mycket befolkade americana-fÃ¥ran och fick hjälp av ett hantverksmässigt mycket skickligt band, med bland annat steelguitar och Niclas Jonsson pÃ¥ gitarr. Övervägande svenska texter skapade en intressant och sällan hörd mix som blev väldigt personlig fast han efterÃ¥t självkritiskt tyckte det var darrigt. Inte alls, Erik.
   PÃ¥ samma läckra scen i den lagom stora Grace-lokalen (som tidigare hette Elvy) klev Kristinehamnsgruppen Knekta Kungar upp och framförde sin amerikanskt southern rock- och countryrock-inspirerade musik. Även deras lÃ¥tar hade svenska texter till bÃ¥de tunga och melodiska arrangemang. Längst fram var sÃ¥ngaren och akustiske gitarristen Joakim Hildingsson den naturliga frontpersonen men jag stod sÃ¥ smÃ¥tt och imponerades av Robert Drewstads mycket drivna arbeta bakom trummorna men även percussionkillen Pontus Bäck drog till sig mina blickar och öron med tvättbräda och plÃ¥think(!) bland "instrumenten".
   Bakom gruppnamnet Martin HÃ¥kan döljer sig främst Martin Qvarfordt och i Ã¥r pÃ¥ Folk at Heart var han ensam och med bara elektrisk gitarr framkallade han bÃ¥de personlig och känslig musik. Rufus Wainwright-jämförelserna som nämnts i min omgivning har pÃ¥verkat även mig men Martins sÃ¥ng och musik har större musikaliska vyer än sÃ¥. Fick spontan hjälp av en klarinettkille (Aday Gawrieh) pÃ¥ en lÃ¥t som avslöjar att det finns mÃ¥nga kreativa lösningar pÃ¥ popmusik i Martins huvud.
   Efter ett under kvällen ganska tajt program inleddes de mindre rumsspelningarna kl 23:00. Tillsammans med rumsvärdarna Bodil och Tomas Grek stod vi och väntade innan DSH5-medlemmarna David Södergren och Erik Mattsson dök upp och pÃ¥ tvÃ¥ minuter "kopplade in" sina akustiska instrument.
   DSH5-sättningen hade under Ã¥rets Folk at Heart-festival slimmats ned till bara tvÃ¥ personer men gruppens repertoar, en blandning av första och den kommande andra skivan, fanns där i nÃ¥gra lÃ¥gmälda men älskvärt känsliga arrangemang. PÃ¥ bara akustisk gitarr och dragspel blev närvarokänslan bedövande vacker. Konserten inleddes med orden "less is more" och sedan följde en underhÃ¥llande halvtimme med bÃ¥de prat och musik.
   DSH5:s lÃ¥tar:
   Hett blod (spela fel pÃ¥ dragspel är ocksÃ¥ en snygg konstart)
   För den förbannade kärlekens skull
   Rädda världen
   SÃ¥ng till Jesus
   Eld eller änglar
   Ta dina Antabus Kerstin

BLEV KVAR I SAMMA RUM NÄR VÄRMLÄNDSKA kvartetten Rolf Carlsson Band äntrade "scenen". En hantverksmässigt proffsig repertoar som blir än mer personlig på nära håll när klingande akustiska gitarrer och informativa mellansnack ökade på känslan för materialet. När jag den här gången också uppfattar namnet på den duktige gitarristen, Hasse Östman, blev det än mer mnjutbart att höra hans skickliga spel på den klangfyllda akustiska gitarren. Repertoaren dominerades främst av låtar från senaste albumet, Carlssons tionde (10:e!), "Härifrån till Kalifornien".
   En halvtimme efter midnatt letade jag mig ner till Lobbyn där jag tyckte att Stefan Murphy, kanske mest känd som en gÃ¥ng ledare för The Mighty Stef, kunde avrunda upplevelsen av Ã¥rets Folk at Heart. Hans mäktiga sÃ¥ng och ibland catchy lÃ¥tar hade inga svÃ¥righeter att skära igenom pladdret, vimlet och trängseln vid bardisken och blev en högst naturlig final pÃ¥ sjätte upplagan av festivalen.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.