Blogginlägg från 2019-01-14

50-tal: #19. "Never mind" (1959)

CLIFF RICHARD And The Drifters
Never mind
(Columbia)

NYTT ÅR OCH "NYA" NAMN I SERIEN OM MINA 50-TALS-FAVORITER. Dags för en något udda fågel i min följetong där vita engelsmän är en underrepresenterad kategori. För mig personligen, som är född 1952, är namnet Cliff Richard intimt förknippad med hans pop- och schlager-aktiviteter på 60-talet men decenniet innan var han en rock'n'roll-sångare av rang.
   Cliff föddes i Indien som Harry Webb 1940 och som åttaåring kom han till England med sin familj och bosatte sig i Cheshunt, Hertfordshire. Under skoltiden sjöng han i sånggruppen The Quintones men när han 1956 första gången hörde Elvis Presleys "Heartbreak hotel" och 1957 såg en konsert med Bill Haley var det rock'n'roll som gällde för den unge Harry. Som ett första steg gick han med i Dave Teague Skiffle Group men ville snart bilda en egen grupp.
   Han började spela gitarr, tog med sig trummisen Terry Smart från skifflegruppen och tillsammans med basisten Ken Pavey bildade de gruppen The Drifters utan tanke på att det i USA redan fanns en grupp med det namnet. Men spelningar fick de.
   På det legendariska Two I's Coffee Bar i Londons Soho kom bandet i kontakt med gitarristen och låtskrivaren Ian "Sammy" Samwell som gick med i gruppen som blev alltmer professionell. En artistbokare, Harry Greatorex, tyckte att sångarens namn skulle finnas med i gruppnamnet och efter många olika förslag fastnade managern John Foster för Cliff Richard. 3 maj 1958 uppträdde gruppen för första gången som Cliff Richard & the Drifters.
   Via en demo, som förmedlades av agenten George Ganjou, blev sedan producenten Norrie Paramor på skivbolaget EMI intresserad och 24 juli 1958 gick Cliff och gruppen in i en inspelningsstudio.
   Planen var att en poppig version av Bobby Helms hitlåt "Schoolboy crush" skulle vara singel-a-sida men efter ett tv-framträdande blev den vilt rockiga b-sidan "Move it", skriven av Samwell, Cliffs stora genombrott. Singeln, som släpptes i augusti 1958, blev starten på Cliffs långa, långa karriär.
   Det blev också startskottet på Samwells karriär som låtskrivare. Samma höst hoppade han av gruppen som gitarrist (ersattes av Hank B Marvin) och levererade ytterligare framgångsrikt låtmaterial under Cliffs två första år som skivartist. På mindre än ett och ett halvt år gav Cliff ut både singlar, ep och ett album.
   "Move it" var för mig naturligtvis en känd låt och ett känt framförande av Cliff fast jag inte upplevde den autentiskt 1958. En annan Cliff Richard-singel, från 1959, som jag på senare år fått kännedom om via Nick Lowes konserter är "Travellin' light". Det var ju en fantastisk singel där b-sidan "Dynamite", en Ian Samwell-låt, långt senare blev en av låtarna på Dave Edmunds "Repeat when necessary"-album.
   Jag har efter noggrann research och mycket lyssning till slut fastnat för ännu en högexplosiv men mindre känd rock'n'roll-dänga ur Cliffs korta 50-talsrepertoar, "Never mind". Efter listframgångar med "High class baby", "Livin' lovin doll" (ej att förväxlas med "Living doll") och "Mean streak", genomgående rock'n'roll-stänkare där två av de tre låtarna är skrivna av just Samwell, tynade den rena rockmusiken bort från Cliffs karriär. I slutet på 1959 började Cliffs låtar och arrangemang få en lite temposnällare och mjukare karaktär. "Living doll"-blev den första i raden av softare Cliff-hits, den kom sedan att stå modell för hans musikaliska 60-tal med pophits som "The young ones" och "Lucky lips".
   Det blev som ovan nämnts till slut omöjligt för Cliff att kalla sin kompgrupp för Drifters, en stämning från USA stod för dörren, och i januari 1959 bytte bandet namn till The Shadows. Då var ingen av ursprungsmedlemmarna kvar och innehöll förutom Marvin också Jet Harris, bas, Bruce Welch, kompgitarr, och Brian Bennett, trummor. Men fram till sommaren 1959 existerade Drifters-namnet fortfarande på Cliffs skivetiketter. Som på "Mean streak", med b-sidan "Never mind", som släpptes i april 1959.
   "Never mind" spelades in i Abbey Road-studion 9 mars 1959 och singeln nådde som bäst plats 10 i England.
   78-årige Cliff Richard lever än idag.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.