Blogginlägg

Live at Heart 2018 utan musikalisk ryggrad

Kris Gruen.


Ivory Tusk.


Hello Ocean.

Alla bilder: Carina ÖsterlingKlez.

ATT PÅ EN OCH SAMMA GÅNG SAMMANFATTA fyra Live at Heart-dagar och kvällar låter sig i normala fall inte göras i en handvändning. Som jag redan tidigare meddelade blev årets upplaga av musikfestivalen i Örebro för min del något rumphuggen med ett långtifrån späckat schema. Från ett program som var både svårrekognoserat och jämntjockt för att kunna bedömas som homogent. På gott och ont gjorde Live at Hearts samarbete med elva andra europeiska festivalorganisationer årets festivalutbud till ett gränslöst brett urval. Men också opersonligt och lite själlöst där jag genomgående har saknat den musikaliska ryggraden som under tidigare år hade ett känslomässigt och tydligt avtryck i Live at Hearts ambition att bli ett Austin i miniatyr.
   Nu har Live at Heart blivit ett företag och en organisation bland mÃ¥nga andra och i mÃ¥nga fall har jag under Ã¥rets festival saknat de där jordnära rötterna till passion och ärlig musikkänsla. Sedan har ju Ã¥rets utbud varit mer brokigt med till antalet fler artister och grupper än nÃ¥got tidigare Ã¥r. Och vad jag kunnat bedöma pÃ¥ mina sporadiska besök under Ã¥rets festival har det publikmässigt varit ett välbesökt event.
   Visst kan det vara exotiskt med levande musik frÃ¥n Estland, Rumänien, Portugal, Peru, Lettland, Polen, Österrike, Ukraina, Argentina och Grekland men Ã¥t vilket hÃ¥ll försvann de största lokala namnen i Ã¥r. Hoppas verkligen inte att de blev bortgallrade eller kvoterade till förmÃ¥n för nÃ¥gra namn frÃ¥n Europazonen. I festivalens mycket svÃ¥rlästa pappersprogram var det egentligen omöjligt att fÃ¥ struktur pÃ¥ festivalkvällarna, det berömda registret pÃ¥ artister saknades, men jag sÃ¥g i alla fall att namnen Mohlavyr, Rivertown Blues, Martin Qvarfort och Björn Lycklig fanns med pÃ¥ nÃ¥gra scener.
   Jag ska inte hemfalla Ã¥t nostalgiuttrycket "Det var bättre förr" men apropÃ¥ avsaknaden av musikalisk ryggrad känns det nästan sorgligt att det förnämliga skivbolaget Rootsy inte längre finns representerat pÃ¥ Live at Heart. Det känns som mÃ¥nga Ã¥r sedan de drog överfullt med festivalbesökare till Teatercaféet där varje programpunkt var sin egen höjdpunkt men nu finns varken Rootsy eller de ofta americanainspirerade artisterna pÃ¥ plats.
   NÃ¥ja, det blev trots allt lite Live at Heart under fyra dagar och kvällar och det som under tidigare Ã¥r har beskrivits som rivstart blev en enskild eftermiddags konsert utomhus med förra Ã¥rets stora snackis grekiska THEODORE. Bandet gjorde ett sedvanligt mäktigt framträdande som fungerade lika bra utomhus utanför Konserthuset som inomhus förra Ã¥ret. Som ett engelskt proggband lät de keyboards och gitarrer vika ut sig i instrumentala insatser.
   Utan direkt planering kom mina första Live at Heart-upplevelser i Ã¥r frÃ¥n Grekland, USA, Argentina och Canada innan det första svenska bidraget dök up. Och det kanske understryker min känsla att den internationella artistfloran har tagit över Live at Heart.
   KRIS GRUEN, amerikanen frÃ¥n Vermont som jag faktiskt minns frÃ¥n Live at Heart 2016, var vid sidan av sina lÃ¥tar och uppträdande framförallt en fantastisk berättare. När han bland annat pratade om sin far som var kompis med The Clash pÃ¥ 70-talet föll pusselbitarna pÃ¥ plats inne mitt huvud. Bob Gruen, alltsÃ¥ Kris pappa, är ju den berömde fotografen som bland mycket mycket annat var John Lennons personlige fotograf med de berömda bilderna frÃ¥n New York som helt oförglömliga. Kris berättade rörande och känslomässigt hur han som barn fick träffa Joe Strummer bland annat. Sedan klämde han in sin version av Clash-lÃ¥ten "Bankrobber" bland sitt eget originalmaterial.
   Argentinaren IVORY TUSK, som avlöste Gruen pÃ¥ Nikolaikyrkans scen, var ett bekant namn frÃ¥n förra Ã¥rets Live at Heart-festival och jag minns den unika gitarrklangen som kom ur hans instrument dÃ¥. Vid tvÃ¥ tillfällen, bÃ¥de i kyrkan och utomhus pÃ¥ Bishop's Arms, fick han mig att fördjupa sig i hans musik, lÃ¥tar och Steve Forbert-viskande röst. Allt lika imponerande, hans gitarrteknik var nästan omtumlande med ett sound som fyllde "rummet", och det finns lÃ¥tar, bland annat "Where are you running now?" och "Rising lights", som omöjligt kan lämna hjärnan flera dagar efterÃ¥t.
   Lite senare pÃ¥ Saluhallen pÃ¥ torsdagskvällen fick jag kort uppleva Canadas Gunner & Smith, Saskatoon-gruppen so,m beskriver sig som folkmusik, där Geoffrey Smith i stort skägg och flanellskjorta stod där och representerade urtypen av nordamerikansk singer/songwriter. Dock uppfattade jag inte hans lÃ¥tar som speciellt personliga eller unika.
   Första svenska, och dessutom lokala, namnet pÃ¥ mitt Live at Heart-schema blev HELLO OCEAN, gruppen som lite förvirrande uppträdde under singer/songwriter-genren. SÃ¥ngerskan Stina Svensson och pianisten Erik Slättberg bjöd pÃ¥ dämpad pop inför en alltför mingelglad och pratglad publik. Övervägande eget material pÃ¥ svenska plus en personligt framförd Ted Gärdestad-cover ("Jag vill ha en egen mÃ¥ne") och en ljuvligt tillbakalutad version av Joni Mitchells "Both sides now".
   Den lÃ¥nghÃ¥rige BJÖRN WAHLBERG, ännu en representant i den överbefolkade singer/songwriter-genren, var ett nytt namn för mig men ett ljudspÃ¥r pÃ¥ festivalprogrammets nätsida lockade mig ännu en gÃ¥ng till Nikolaikyrkan. Där framstod 23-Ã¥rige Björn som en fullvuxen americana-artist och hans akustiska gitarr fick musikalisk hjälp av en kille pÃ¥ elektrisk gitarr och mandolin. Smakfullt och effektivt och stundtals starkt material ofta med ekot av intressanta Mike Scott i röstvibrationerna.
   Genom Ã¥ren har Live at Heart lockat mig till nya intressanta lokaler. Om jag minns rätt var det just festivalen som för mÃ¥nga Ã¥r sedan hittade East West Sushi och sedan förvandlade dess scen till Örebros bästa och mest intensiva klubbscen. I Ã¥r premiärintroducerades den avlägset belägna scenen Centralverkstaden pÃ¥ CV-omrÃ¥det nära Slussen. Där i en gigantisk lokal pÃ¥ en lastbrygga i en i övrigt ödslig miljö hade en scen byggts där portugisiska MISTER ROLAND premiärspelade i lördagseftermiddag.
   Gruppen förklarade att de spelade rockabilly men kvartetten var mer brett rockig än sÃ¥. Det ekade kraftigt inledningsvis i den i övrigt tomma jättelika lokalen men publiken, 50-60 personer, kunde ändÃ¥ njuta av läckert skramlig rockmusik i en lokal där jag med Siljas hjälp hittade bästa ljudet lÃ¥ngt bak i lokalen.
   Kul med nya spännande livescener. Jag ska snart Ã¥terkomma med en historia om Örebros alla olika scener genom Ã¥ren. Jag har nämligen räknat ut att jag har upplevt levande musik pÃ¥ ett 80-tal olika scener. Ofattbar siffra men förklaringen kommer alltsÃ¥ här om nÃ¥gra dagar:
   Efter ovannämnda Ivory Tusk-framträdande pÃ¥ ett överfyllt Bishop's Arms blev diaserten (dialog+konsert) med ANNA STADLING (se vänster) lördagskvällens första (men inte sista) utflykt. Intervjuaren Magnus Sundell har ju en unik och personlig förmÃ¥ga att närma sig artister i sina intervjuer. I Annas fall blev det än mer känslostarkt när det berättades om dubbla cancerbesked följt av sÃ¥nger som pÃ¥verkats av situationen. Underbar underhÃ¥llning i ord och ton.
   I lördagskväll var cykel ett viktigt hjälpmedel när vi sedan skulle ta oss frÃ¥n Scandic Grand till StadsträdgÃ¥rden för att avnjuta ännu en singer/songwriter-artist, MATHILDA WAHLSTEDT (se höger). Det är mycket moll i hennes visor men hon sjunger frÃ¥n hjärtat. Hennes naturlighet vid mikrofonen under mellansnacken är sÃ¥ avväpnande mänskligt att det är svÃ¥rt att inte falla för hennes personlighet. Efter en tvÃ¥ Ã¥r lÃ¥ng paus är hon Ã¥ter i hemstaden och skriver nya lÃ¥tar igen av vilka hon presenterade nÃ¥gra i lördagskväll.
   Tillsammans med ovannämnda Theodore var förra Ã¥rets snackis pÃ¥ Live at Heart ocksÃ¥ amerikanska KLEZ, soulbandet som dÃ¥ lockade till breda leenden och dansbenägen publik. I Ã¥r var de tillbaka och pÃ¥ Clarion Hotel var det mer än överfyllt med publik och en plats nära dörren ut till frisk luft var ett föredömligt val. PÃ¥ scenen var det en klassisk soulshow där John Klezmer, hans falsett och hans band, bjöd pÃ¥ en svettig underhÃ¥llande upplevelse.
   Tillbaka till rockgenren med hjälp av LUDWIG HART och hans tajta trio till band. PÃ¥ Coco Green var det inte den ljudchock i elektrisk volym som jag hade förväntat mig. Däremot var det otroligt habilt spelat pÃ¥ alla händer med bÃ¥de nya och gamla lÃ¥tar. Bandets steelguitar gav viktig variation till rocksoundet och den mycket nöjda och tillfredsställda publiken bjöds ocksÃ¥ pÃ¥ en i sammanhanget exklusiv extralÃ¥t.
   Tillbaka till Konserthusets inomhusscen pÃ¥ restaurang Umami för Ã¥rets finalkonsert med amerikanska THE MOMMYHEADS. Dj Björta mixade Docent Död ("bakom mina sologlasögomn") med Eddie Cochran och jag laddade stort för amerikansk poprock.
   När Live at Heart för nÃ¥gra mÃ¥nader sedan presenterade nyheten att The Mommyheads skulle komma hoppade mitt hjärta nÃ¥gra extra lyckovarv. Jag minns tydligt en skiva bandet gav ut 1997 som sÃ¥ när hamnade pÃ¥ min Ã¥rsbästalista det Ã¥ret. Ett Don Was-producerat album med ett traditionellt poppigt och trevligt sound som nästan lät engelskt. Inför det här besöket hade jag uppdaterat mig pÃ¥ bandets historia som handlat om bÃ¥de splittring och ett alldeles färskt album.
   Att bandet idag till 3/4-delar är identiskt med 1997-bandet var ju positivt men pÃ¥ nya skivan har kvartetten övergivit den där enkla popmusiken där jag ibland kan referera till engelska Squeeze. Med de förutsättningarna hade jag ändÃ¥ inga stora förväntningar och jag kan väl ärligt erkänna att deras framträdande i mina öron blev en besvikelse. "Help me" frÃ¥n 2008 var ju en melodiskt helt underbar start pÃ¥ konserten men när de pÃ¥ följande tvÃ¥ lÃ¥tar lutade sig mot det aktuella soundet, rytmiskt och nästan dansant, försvann plötsligt energin i min kropp och jag vände hemÃ¥t i den sena lördagskvällen..

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.