Blogginlägg

INTERVJUER 74-94: Basse Wickman (1984/2012)

Postad: 2019-01-16 07:56
Kategori: Intervjuer

IDAG BLIR DET EN LITE ANNORLUNDA INTERVJUÅTERBLICK. Huvudintervjun, från 26 april 1984, med Basse Wickman gjorde jag i samband med en solokonsert på Lord Nelson i Örebro. Sommaren 2012 var jag i kontakt med Basse av andra orsaker men jag lät honom också ”konfronteras” med min gamla intervju, 28 år senare. Det utmynnade i aktuella synpunkter på uppgifterna i texten på den ursprungliga intervjun. Nedan publicerar jag först originalintervjuartikeln och under den citerar jag ett antal utdrag som Basse sedan kommenterar.
   Intervjun med Basse (= Hans Johan Axel Wickman) sammanfattar väl i stora drag hans långa historia fram till 1984 när han ensam med sin akustiska gitarr uppträdde på Lord Nelson.
   ”Lord Nelson i Örebro? Spelade jag “solo” redan 1984?!?! Det måste ha varit märkligt...” var hans spontana kommentar 2012.
   Basse, som jag inte kände personligen tidigare, skrev faktiskt till mig i maj 2012 i ett helt annat uppdrag. Han älskar nämligen den engelske pubrockaren Ernie Graham och ville bara tacka för att jag skrev om honom:
   ”Jag blir alltid glad när jag ser någon nämna Ernie Graham och hans fina skiva. En favorit ända sedan den först gavs ut och, tack & lov, så finns den återutgiven på cd (på Hux) för eventuellt nytillkomna lyssnare... Inte för att det nu hjälper Ernie (avled 54 år gammal 2001) men ändå! 'The girl that turned the lever', vilken sång! En briljant sångare och låtskrivare vars soloalbum jag så ofta återkommer till. Fint att du skrev om den plattan, Håkan!”
   När jag sedan kollade upp min intervju från solospelningen i Örebro 26 april 1984 lät jag Basse kommentera uppgifterna. Hans reaktioner på texten 2012 skrivs med kursiv stil.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/5 1984.

Basse Wickman åter till ursprunget
"DET KÄNNS BEFRIANDE ATT TURNERA ENSAM"


FÖR NÄSTAN TVÅ VECKOR SEDAN GÄSTADE Basse Wickman Örebro och Lord Nelson och genomförde en alldeles fulländad konsert med endast sin akustiska gitarr till komp. Han har liksom många andra (Lindley, Hiatt, Lindberg, Costello, Rickfors, Thunders, Afzelius med flera) återvänt till ursprunget och reser omkring ensam med sin akustiska och en ljudtekniker.
   - Det känns befriande att turnera ensam, jag är ingen gruppmänniska och tillsammans med ett helt band blir resorna närmast gerillakrig. Nu får jag chansen att framföra låtarna som jag ursprungligen skrev dem, på gitarr och piano, berättar Basse några timmar innan konserten.
   34-årige Basse (döpt till Hans men heter numera Basse även i passet) har sina musikaliska rötter i den amerikanska singer/songwritertraditionen och minns hur han påverkades redan av Kingston Trio och John Stewart i slutet på 60-talet.
   - Jag började spela gitarr och piano mest för att kunna skriva låtar och uttrycka tankar och åsikter, säger Basse som sedan nästan uteslutande sjungit och skrivit låtar på engelska.
   - Det är det naturliga språket att sjunga på för mig. Alla skivbolag vill att jag ska sjunga på svenska för att nå en större publik men jag varken vill eller är intresserad av att lansera mig på det viset. Alla trender och vågor inom musiken är luft för mig. Bara jag får spela och sjunga och överleva är jag nöjd.
   För att bevisa sin udda inställning till skivbranschen avslöjar Basse att han inte ens vet var Café Opera, musikerstället nummer ett, ligger i Stockholm!
   Sin artistkarriär inledde Basse 1969 som kompgitarrist i Claes Diedens grupp.
   - Jag fick jobbet för att jag, liksom Claes, gillade Lovin' Spoonful.
   Samma år bildade Basse sin första egna grupp, Geronimo, tillsammans med bland andra Py Bäckman som han för övrigt bodde tillsammans med vid den här tidpunkten. De spelade countryrock, en musikform som både då och senare har haft det svårt att bli riktigt accepterad i Sverige.
   Basse turnerade sedan med Lalla Hansson innan han på allvar satsade på en solokarriär, fortfarande starkt influerad av den amerikanska countryrocken. 1973 kom första albumet från vilken en låt, "I wanna change my life", hamnade på Tio i Topp.
   - Efter första skivan träffade jag Micke Rickfors, som hade återvänt till Sverige efter Hollies-sejouren, och tillsammans med Lasse Finberg, numera skivproducent, bildade vi en osannolik trio. Tre akustiska gitarrer, säger Basse och ler åt det idag.
   På Basses andra album, som kom 1974,l fick han hjälp av Rickfors som sedan blivit Basse trogen på alla hans skivprojekt.
   - Micke är samma typ av ensamvarg som jag och vi går bra ihop när han fungerar som det objektiva örat vid skivinspelning.
   1974 hade Basse ytterligare en grupp tillsammans med Py Bäckman, Songs, innan han kom i kontakt med Kjell Andersson och Parlophone och snabbt närmade sig toppen i sin karriär.
   I snabb takt, 1976 och 1977, gjorde Basse två album på EMI innan han tog fyra(!) sabbatsår.
   - Trött och besviken på musikbranschen la jag nästan av helt att spela. Ägnade mig åt andra jobb, arbetade på musikförlag och skivbolag för att lära mig branschen inifrån. Spelade ett tag med ett dansband, Moonlighters, 4-5 kvällar i veckan för att få riktig distans till branschen.
   Det gick så långt att Basse sålde (till Per Gessle) en av sina käraste klenoder, en 12-strängad Rickenbacker-gitarr. Med ett sound som gav 60-talspopen dess speciella karaktär.
   - Men jag har köpt en ny Rickenbacker nu. En beige som till och med Searchers lånade när de uppträdde på tv förra året, säger Basse stolt. Tyvärr har jag svårt att kunna använda så känsliga gitarrer på turnéer.
   1980 kunde Rickfors övertala Basse tillbaka till studion och den klassiska singeln "Son of Cathy's clown" som året därpå följdes av Basses bästa album, "Sailing down teh years", och hans första konserter på fyra år.
   Sedan gick Basse och Kjell Anderson (EMI) skilda vägar och han gjorde 1982 sin första Epic-platta, "Crazy love", och skulle redan förra året gjort ett nytt album.
   - Jag har alla låtar klara men saknar väl arbetsdisciplin för att gå in i en studio tillsammans med ett band igen. Jag hoppas kunna göra klar skivan i höst - men jag lovar inget.
   Under vårt långa samtal påminner Basse mig flera gånger om att det han sysslar med är inget konstnärligt eller ens tillkrånglat.
   - Det här är inte viktigare än en fotbollsmatch eller en kopp te, säger Basse anspråkslöst innan samtalet glider in på våra personliga favoriter där namn som Jackson Browne och Richard Thompson inte överraskande kommer upp.


BASSES KOMMENTARER (kursiv text) SOMMAREN 2012:

JAG SKREV ALDRIG NÅGON KONSERTRECENSION 1984 om Basses framträdande men nämnde att han genomförde en alldeles fulländad konsert med enbart sin akustiska gitarr som komp.
   ”Hm… Det var som sjutton men om det verkligen var så känns det retrospektivt bra...
   Basse sa också att "jag är ingen gruppmänniska och tillsammans med ett helt band blir resorna närmast ett gerillakrig. Nu får jag chansen att framföra låtarna som jag ursprungligen skrev dem, på gitarr och piano".
   Sedan kommenterade han att han alltid skriver och sjunger på engelska: "Det är det naturliga språket att sjunga på för mig. Alla skivbolag vill att jag ska sjunga på svenska för att nå en större publik men jag varken vill eller är intresserad av att lansera mig."
   ”Allt detta gäller egentligen fortfarande... Trots tre, fyra plattor på svenska och duoskivan med Magnus Lindberg.
   För att bevisa att Basse befann sig i den svenska musikbranschens utkant berättade han för mig att han inte ens visste var Café Opera låg...
   ”Nu vet jag men har fortfarande inte varit där!”
   Basse och jag pratade sedan lite historia, hur det började i Claes Diedens grupp (Etcetera med bland annat Janne Schaffer)…
   "Jo, jag lånade en Gretsch av honom eftersom jag bara hade 12:or. Fick jobbet för att jag nämnde något om Zal Yanovsky, det imponerade på Dieden."
   …lirade countryrock i Geronimo med Py Bäckman, turnerade med Lalla Hansson, första skivan "I wanna change my life" och hur han sedan träffade Micke Rickfors och tillsammans med Lasse Finberg bildade en akustisk trio.
   ""Wickman, Rickfors & Finberg hette vi och Mats Olsson skrev en lång, kryptisk artikel om oss i Expressen; “Gruppen som försvann”. Något som, speciellt, gladde herr Finberg..."
   Sedan kom andra soloskivan, 1974 hade Basse en grupp till med Py Bäckman, Songs, innan han kom i kontakt med Kjell Andersson och två skivor på EMI 1976 och 1977. För att sedan ta fyra sabbatsår. Basse kommentar 1984:
   - Trött och besviken på musikbranschen la jag nästan av helt att spela. Ägnade mig åt andra jobb, arbetade på musikförlag och skivbolag för att lära mig branschen inifrån. Spelade ett tag med dansbandet Moonlighters, 4-5 kvällar i veckan, för att få riktig distans till branschen….
   Sedan berättade Basse att han hade sålt sin 12-strängade Rickenbacker till Per Gessle...
   ”Då var det ekonomisk rockbottom...”.
   ..men att han hade köpt en ny Rickenbacker. En beige som till och med Searchers hade lånat när de uppträdde på svensk tv året innan.
   Mike Pender, vilken kille. Och... Vilken dialekt!!! Svårförstådd som sjutton, minst sagt.
   Comebacken kom med "Son of Cathy's clown" och albumet "Sailing down the years" och de första konserterna på fyra år. Basse och Kjell Andersson gick sedan skilda vägar. Första Epic-skivan hette "Crazy love" och Basse berättade 1984 att han hade en ny skiva på gång. Basse 1984:
   - Jag har alla låtar klara men saknar väl arbetsdisciplin för att gå in i en studio tillsammans med ett band igen. Jag hoppas kunna göra klar skivan i höst, men jag lovar inget.
   Det blev skivan ”Navigator” som kom, tror jag, 1985. Den innehöll bl. a en tolkning av min (obskyra) hjälte David Blue, det är jag nog mest stolt över... Tyvärr finns inte tejperna till detta album (enligt ägarna) så den lär aldrig återutges på cd.

SOMMAREN 2012 VAR JAG ALLTSÅ I KONTAKT med Basse, grävde ner mig i 1984-intervjun och då uppstod en del nya frågor som han var snäll att svara på:
   Du och Kjell Andersson har väl alltid haft nära kontakt? Han gjorde ju även dina skivomslag fast du var på CBS, så det känns väl naturligt bra när du gjorde skivan på EMI med Magnus och att skivan blev så uppmärksammad?
   Jo, det stämmer i stort. Ibland har det varit “stormigt” men... Kjell Andersson är “one of a kind”, han har en oantastlig smak och helt inne i det för musikens skull. Den ende med någon liknande framtoning vore väl Anders Burman och han är gammal nu... Och det var verkligen roligt att göra något tillsammans med Magnus Lindberg! Jag tror att vi på något bra sätt kompletterar varandra... Vi är egentligen ganska olika, har levt olika men trivs. Och dessutom är vi så gott som grannar (ingen av oss har ju körkort. Något världen ska vara glad för, tror jag haha).
   Det här med att skriva på svenska. Du hade ju faktiskt skrivit några låtar på svenska redan 1984, de två låtarna till din syster Maria Wickmans skiva. Sedan gjorde du ju en hel svensk platta 1987 när du återvände till EMI. Hur kändes det?
   Marias skiva... Det hade jag faktiskt glömt, jag har den inte ens. Jag hade skrivit något till Monica Törnell också, en sång som hette “Drömmar” (som Janne Schaffer arrangerade/producerade. Med stor kostym... Var det verkligen min låt? Dessutom skrev jag en sång till ett julprojekt på Record Station, en sång tänkt för Peter LeMarc men det blev Mikael Rickfors som sjöng den i stället. Tack och lov... Så “hur kändes det”?
   Jag hade faktiskt påbörjat ett svenskspråkigt album för Epic/CBS – arrangerad/producerad av, yeah!, Janne Schaffer... med supermusiker och i Atlantis (då Metronome?) studion. Oerhört välproducerat och så och det måste ha kostat “a fortune”... Men efter fem, sex färdiga sånger, så “slängde någon en våt handuk över projektet”. En 45:a, “Trots allt”, releasades. Den gillar jag, inte minst för Jannes “österländska” gitarrer, en sorgsen, ödslig produktion.
   Men annars kände jag mig inte riktigt hemma i det hela... När EMI (Kjell A) tog över det hela, trodde jag att dom skulle fortsätta där vi hade slutat. Men i stället bokade han in mig i EMI:s lilla studio en dag där jag fick spela om allt ensam och akustiskt plus allt i övrigt som jag eventuellt hade liggande. När vi var klara var Kjells enda fråga – efter att ha tittat på klockan – om det skulle räcka för ett album! Det blev, till slut, ”Gränsland” som Grammisnominerades och nästan chockade mig till tystnad i fem, sex år...
   Senare kom ”Nio liv”, ”Fritt fall”, ”Da capo”. Efter (tillbaka hos Kjell... igen!) ha utkommit med samlingen ”Revisited” 2005 kom sedan senare tanken upp om ett samarbete med Magnus och “visskatten”. (Jag hade gjort en Dan Andersson tolkning redan på ”Gränsland” (1987).

   Äger du någon Rickenbacker idag, Basse?
   För närvarande har jag Magnus Tom Petty-Rickenbacker 12:a “till låns” och en Mosrite 12:a, också “till låns”, som Love hade på sin första LP. Den låter verkligen folkrock!!! Kopplat till små Fenderförstärkare, rent ljud, kompressor och reverb... inte dumt alls! (I studion går jag oftast genom en DI direkt in i mixerbordet annars).

BASSE AVSLUTADE INTERVJUN 2012, som genomfördes i slutet på maj, med följande kommentar:
   När jag nu sagt det (tidigare) att jag inte är en gruppmänniska – vilket är sant(!) - har jag likväl varit med i en ny konstellation i en dryg månad och vi har hittills gjort sju spelningar. Hittills med “stulna sånger” med akustiska och elektriska 12:or, Fender Telecaster med Clarence White stringbender + banjo, elektrisk och akustisk slide plus bas och trummor/tamburin.
   Country/folk/garage/psykedelia/rock... Någonting åt det hållet. Vi kallar oss (en homage till Marianne Faithfull) för Vagabond Ways. Se bild…


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (410)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2019 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.