Blogginlägg

INTERVJUER 74-94: Stefan Wallgren (1980)

JAG TRÄFFADE FOTOGRAFEN STEFAN WALLGREN första gången i juni 1979. Han var en av medresenärerna på den skivbolagssponsrade bussen från Stockholm till Holland där Pink Pop-festivalen var målet. Jag har beskrivit resan här och jag recenserade också den långa festivaldagen på plats med The Police och Dire Straits som största och mest intressanta namn.
   Bland alla skrivande personer med namn som Hörnfeldt, Wopenka, Olsson, Anrell och Salander var det den lille fotografen Wallgren som gjorde mest intryck. Kvicktänkt, rutinerad, trevlig och full av intressanta anekdoter blev han snabbt en vän i detta brokiga sällskap. Jag hade egen fotograf med mig, Stig Nyström, sÃ¥ jag anlitade aldrig Stefans kunskap men vänskapen fortsatte i mÃ¥nga Ã¥r framöver.
   Stefan bosatte sig i London 1980 och var en ovärderlig kontakt när jag första gÃ¥ngen kom till världmetropolen i mars 1980. Med stora öron sög jag Ã¥t mig all kunskap och rutin som Stefan kunde förmedla. Första kvällen, första konserten lärde han mig ta tunnelbanan frÃ¥n Bayswater till Hammersmith Odeon där Saxon och Nazareth spelade. Och under samma vecka var vi pÃ¥ Marquee ett flertal gÃ¥nger och han kunde leverera bilder frÃ¥n konserter med bÃ¥de The Photos och Original Mirrors.
   Samma vecka i mars 1980 fick jag ocksÃ¥ idén att skriva en intervju med Stefan. Vi satte oss ned i Oliver Twist-baren pÃ¥ Charles Dickens-hotellet pÃ¥ Lancaster Gate i Londons Bayswater och försökte bena ut historien.
   Stefan skulle bli stadigvarande kontakt vid varje London-besök under nÃ¥gra Ã¥r. Ofta träffades vi pÃ¥ puben pÃ¥ Moscow Road och jag minns speciellt i november 1984 när han berättade om Eldkvarn och deras just avslutade skivinspelning i London.
   - Nej, Eldkvarn, dom finns nog inte längre. De lämnade London som en splittrad grupp och inspelningarna var verkligen tumultartade, berättade han för mig dÃ¥.
   NÃ¥gra veckor efter min intervju med Stefan i mars 1980 skickade han sin utlovade bild pÃ¥ sig själv, se vänster. Inget självporträtt utan en bild tagen utomhus i Londonmiljö av sÃ¥ngerskan Siouxsie Sioux, ledare för sitt just dÃ¥ mycket populära Banshees.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/5 1980.

STEFAN HAR DRÖMJOBBET - SOM ROCKFOTOGRAF!

FÖR ALLA ROCKMUSIKÄLSKARE OCH FOTOINTRESSERADE bör väl rockfotograf betraktas som något av drömjobbet. Att resa runt, träffa intressanta människor och plåta rockmusiker och kändisar ur alla olika samhällsskikt.
   Det är vad Stefan Wallgren, 26-Ã¥rig rockfotograf frÃ¥n Stockholm, just nu ägnar sig Ã¥t i London, rockmusikens förlovade huvudstad och världscentrum.
   Han befinner sig tillfälligt i London men funderar allvarligt pÃ¥ att bosätta sig där för en längre tid. Klimatet är ljummet, bÃ¥de väderleksmässigt och ur arbetssynpunkt. Det rÃ¥der ingen brist pÃ¥ jobb för en skicklig fotograf.
   - Jag har gott om kontakter frÃ¥n mina tidigare besök i London sÃ¥ det gäller att utnyttja alla upptänkliga källor till arbete samtidigt som jag har kontakt med svenska kvällstidningar, veckotidningar och fackpress.
   Just nu hyr Stefan ett möblerat rum för 40 pund (nästan 400 svenska kronor) i veckan pÃ¥ Clanricarde Gardens i Bayswater, Londons centrala hotellomrÃ¥de. Men han har alltsÃ¥ planer pÃ¥ att skaffa sig nÃ¥got mer permanent.
   Han har blivit mycket uppskattad fotograf, speciellt i rockkretsar, under de senaste Ã¥ren. Utan att egentligen ha den teoretiska fotoutbildningen.
   - Jag kan inte mÃ¥nga av facktermerna inom fotoarbetet och brukar ibland ha svÃ¥rt att gör mig förstÃ¥dd i fotoaffären som förväntar sig insidesnack och ingÃ¥ende fackuttryck.
   Det var ocksÃ¥ en ren slump att han blev fotograf.
   - I slutet pÃ¥ 60-talet hoppade jag av frÃ¥n plugget och hade tillfälliga jobb som att packa äpplen. SÃ¥g av en tillfällighet "Blow up", Antonionis berömda film om en modefotograf, och blev som tusentals andra vid den tiden extra fotointresserad och köpte min första kamera 1968.
   - Min första bild var pÃ¥ en kompis hund (kompisen visar sig vara Gurra, numera i Ebba Grön), säger Stefan och skrattar, som han ofta och gärna gör när han berättar ur sitt händelserika liv.
   Han bodde redan i början pÃ¥ 70-talet första gÃ¥ngen i London. Som han naturligtvis har Ã¥tervänt till mÃ¥nga gÃ¥nger sedan dess. Har dessutom hunnit med att bo ett tag i Italien där han jobbade tillsammans med ett italienskt rockgäng, PFM.
   Stefans jobb bygger mycket pÃ¥ kontakter och inte bara pÃ¥ duktigt fotoarbete men Stefan Wallgren är i sammanhanget en av de främsta i branschen. Anlitas ofta av berömda New Musical Express, främst när det gäller konsertbilder som är Stefan specialomrÃ¥de.
   - När jag fÃ¥r ett jobb av till exempel NME kontaktar jag den aktuella gruppens manager eller deras eventuella skivbolag för fotopass och fribiljett. Sedan gäller det att hitta intressanta kameravinklar och det är svÃ¥rt pÃ¥ ställen som Marquee där publiken trängs och utrymmet är minimalt.
   Alla ska veta att Stefan bara är 1.69 i strumplästen och det är en nackdel. Hans stora fotoväska fÃ¥r ofta fungera som pall för att kompensera hans ringa längd. Att plÃ¥ta konsertartister är dock nÃ¥got mycket mer än nÃ¥gra snabba klick under konserten.
   - Om det gÃ¥r arrangerar jag ett sammanträffande med artisten innan konserten, snackar om allt möjligt för att fÃ¥ en helhetsbild av personen/bandet. Jobbet pÃ¥ fältet bygger mycket pÃ¥ koncentration sÃ¥ jag fÃ¥r sällan en musikalisk uppfattning pÃ¥ plats.
   - Helst vill jag se showen utan kamera i hand som när jag nyligen sÃ¥g Clash tre kvällar i följd, berättar Stefan och ser lyrisk ut.
   Han är naturligtvis rockintresserad och har sina tillfälliga favoriter som han ofta talar om. Den senaste skavÃ¥gen tycker han är bra, speciellt The Selecter, och är i övrigt intresserad av alla de nya grupperna pÃ¥ Londonscenen. Däremot hatar han hÃ¥rdrock.
   - Det är en absurd musikstil som jag inte finner nÃ¥got nöje med. När jag fÃ¥r sÃ¥dana jobb försöker jag hitta märkliga kameravinklar och pÃ¥ det sättet förlöjliga hela genren.
   Stefan har Ted Nugents senaste Stockholmskonsert i färskt minne.
   - Nugent själv hade bomull i öronen och man kunde inte vara kvar i konsertlokalen lÃ¥nga stunder. Hans manager stod inte heller ut i ljudvÃ¥gorna utan gick ut och över Kungsgatan till en krog och tog en öl medan Nugent fortsatte att spela sin sÃ¥ kallade musik.
   Stefan oroas inte mycket över framtiden utan tar dagen som den kommer men nog har han utsikter att bli ytterligare känd i genren med mÃ¥nga intressanta jobb som väntar.
   Det finns mycket framskridna planer pÃ¥ att han pÃ¥ nästa Dire Straits-album kommer att ha ett collage av live-konsertbilder pÃ¥ inneromslaget.
   - Jag träffade gruppens manager i Köpenham i höstas och knöt värdefulla kontakter som gjorde det möjligt att jobba helt fritt pÃ¥ scenen med gruppen vid deras besök i Stockholm den följande veckan.
   - Liten börjar bli stor, säger Stefan och stiger upp pÃ¥ fotoväskan, riktar in det skarpladdade kameraögat pÃ¥ Wendy Wu, sÃ¥ngerska i The Photos, pÃ¥ ett fullpackat Marquee.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.