Blogginlägg

I min skivhylla: Elephants Memory

Postad: 2017-03-24 07:52
Kategori: I min skivhylla



ELEPHANT'S MEMORY: Elephant's Memory (Apple SMAS-3389)

Release:
18 september 1972.
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2: Mellan Carly Simons "No secrets" (1972) och Mary Hopkins "Those were the days" (1972).

DET ENA GER OFTA DET ANDRA I MINA NEDSLAG i pop- och rockmusikens historia. För ungefär tre veckor sedan skrev jag om John Lennon-konserten "Live in New York City" i dvd-kategorin. Där spelade det amerikanska bandet Elephant's Memory en minst sagt ledande musikalisk roll som kompband vilket fick mig att minnas tillbaka på det album bandet 1972 gjorde med Lennon och Yoko Ono som producenter. Det är just den relationen som gör att skivan hamnat på den kronologiska skivhyllan med Beatles-relaterade skivor.
   Tidigt 1972 hade John Lennon planer på att turnera i USA. Av sin vän och fredsaktivist Jerry Rubin fick han rådet att skaffa sig "ett långhårigt band" och Rubin knöt sedan kontakten mellan Lennon och trummisen Rick Frank vars band han hade hört på radion i en liveinspelad konsert. Lennons första tanke var att Frank skulle bli trummis i hans band men hans kvalitéer gjorde att hela bandet, Elephant's Memory, fick jobbet som kompband och dessutom skivkontrakt med Apple Records.
   Elephant's Memory bildades redan 1967 av Frank och saxofonisten och sångaren Stan Bronstein. 1969 skivdebuterade bandet med albumet "Elephant's Memory" av vilka två spår kom med på det uppmärksammade "Midnight Cowboy"-soundtracket och hade sedan en mindre hit med låten "Mongoose".
   Bandets stil var speciellt och har beskrivits som en mix(!) av Frank Zappa. MC5 och Electric Flag. Andra albumet "Take it to the streets" (1970) väckte ännu mindre uppmärksamhet men bandets goda rykte som liveband växte och det var ju främst som kompband på turné som Lennon hade engagerat Elephant's Memory.
   Bandet kompade John Lennon (och Yoko Ono) på några tv-shower under våren 1972, Mike Douglas TV Show och Dick Cavett TV Show, samtidigt som "Some time in New York City" spelades in fram till 20 mars. Under april-maj 1972 spelades sedan Elephant's Memorys album på Apple in i samma New York-studio, Record Plant (East) Studios. John & Yoko står alltså som producenter men är också delaktiga som musiker och sångare.
   Det ryktas att Lennon skrev pianomelodin till låten "Wind ridge" men ville inte ha någon credit för det. Det är den låten jag överlägset minns bäst från den här skivan. En underbart lågmäld och välarrangerad melodi med basisten Gary Van Scyoc som sångare, han har också skrivit låten. Det var nog det specifika minnet som gjorde att jag idag hade större förhoppningar på hela albumet.

MATERIALET OCH SOUNDET PÅ SKIVAN lutar sig tydligt mot bandets livepotential och, förutom "Wind ridge", är det mer ös och stök än smart skrivna låtar i deras repertoar på skivan. Bronstein, som sjunger på de flesta låtarna, har en "röst" som påminner om Tom Waits men som saxofonist och framträdande musiker på sitt instrument sätter han här en mall som sedan Clarence Clemons gjorde till sin egen under decennier efteråt.
   Bland det ösigt rockiga materialet är det främst "Liberation special" och "Power boogie" som imponerar mest. Raka, starka rocklåtar med slagkraftiga refränger. Det är också de låtar från albumet som gavs ut på singel men där USA och England inte kunde enas om vilken av låtarna som skulle vara a-sida. "Liberation special" (USA-singeln) är den lite mer upproriska låten med maffig tjejkör (bland annat rutinerade sångerskan Martha Velez och låtskrivaren Toni Wine) som understryker det frihetstörstande budskapet. "Power boogie" (Englandssingeln) är en renare och mer livsbejakande boogielåt med Lennon på gitarr.
   Gruppen har ibland beskrivits som lite musikaliskt galen och i "Baddest of the mean" får vi många bevis på det. Dels är låtlängden (8:46) grotesk, Bronstein låter ibland som Napoleon XIV och hela melodin är oändligt tjatig. "Local Plastic Ono Band" tillhör också de skumma låtarna på skivan. Trummisen Frank har skrivit låten och han "sjunger" också.
   Det finns också långa rötter till traditionell rock'n'roll på flera låtar här och det har en förklaring. Innan Lennon kom in i bilden kompade bandet Bo Diddley och strax efter Lennon-samarbetet jobbade de med Chuck Berry på "Bio"-albumet (1973). "Chuck n' Bo", skriven av alla gruppens medlemmar, är därför en hyllning till de två profilerna med hjälp av många lånade riff och intressant text. "Cryin' blacksheep blues" kan dessutom uppfattas som en kopia av Chucks "Memphis, Tennessee".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (380)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (101)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2017 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.